Yi yi är verkligen en liten film samtidigt som den är hur stor som helst. Den handlar om vanligt fölk, om vanliga liv, om det stora i det lilla och egentligen borde jag väl sitta i soffa och klappa händerna i pur extas, jag gillar ju oftast den här typen av film, men det är nånting med Yi yi som tar emot. Det tar lång tid innan jag kommer in i filmen men när jag väl gör det så är det mödan värt.
Det är den kinesiskfödde och Taiwanuppväxte manusförfattaren och regissören Edward Yang (som påminner utseendemässigt om en beläst Jackie Chan, kolla bara!) som ligger bakom filmen och det här är hans nionde långfilm som regissör varav jag sett noll av dom tidigare alstren. I juni 2007 dog han så av naturliga orsaker blir det inte fler filmer än nio stämplat med hans namn.
Det som intresserar mig mest med filmen är egentligen något helt meningslöst: namnen. Rollfigurerna heter Yun-Yun, Min-Min, Ting-Ting och Yang-Yang och efter lite googlande förstår jag att denna typ av dubbelnamn tydligen är populära i Taiwan där filmen utspelar sig. Himla gulliga namn tycker jag.
Utan att ha sett Edward Yangs övriga filmer känns det som att han är Asiens Roy Andersson. Det kryllar av urblekta pastellfärger och enkla scener läggs som pärlor efter varandra för att till slut bilda ett halsband som både berör och engagerar. Ja, till slut. Filmen är nästan tre timmar lång och det känns. Hade jag suttit på Park hade jag haft kramp i båda skinkhalvorna men min egen soffa hjälpte till på traven för att göra tittningen en smula mysigare.
Betygsmässigt hamnar filmen på en mycket stark tvåa. Jag får skylla på (bristen på) tempo att den inte slår över till en trea samtidigt som filmen absolut var sevärd. Svårbedömd film det här.
Här kan du se listan på övriga filmer jag skrivit om i detta tema.