Etikett: Yorgos Lanthimos

Publicerat

THE FAVOURITE

Γεια σας Yorgos,

Utan att ta i i överkant, jag kan inte säga att vår relation började så bra. Jag tyckte inte du var något mer än en superpretentiös grekisk 36-årig kulturman när du värkte ur dig din karriärs hittills enda lågvattenmärke i mina ögon och hade du träffat mig då hade du antagligen fyllt munnen med tokvarmt ouzo och spottat ut skiten rakt i mitt fejs. Jag förstod inte Dogtooth alls, jag förstod inte dina ambitioner, jag förstod helt enkelt ungefär lika lite av filmen som filmens huvudrollsinnehavare gjorde av det korrekta grekiska språket.

Det var drygt sju år sedan Dogtooth fick svensk biopremiär, jag skrev om den, hängdes ut av andra bloggare som totalt hjärndöd och tänkte ge upp hoppet om dig. Men om det är någonting av värde du behöver veta om mig så är det att jag sällan gör det. Det är liksom inte min grej att ge upp på folk sådär så även om jag skippade Alper (pga redan nämnda anledning, jag var liksom less på dig då) så såg jag The Lobster när den kom. The Lobster. En sån jävla SJUK film. Och så BRA! Hur fick du till det manuset egentligen Yorgos, man undrar ju vad som rör sig i ditt huvud, helt klart.

The Lobster är en av få filmer på min blogg som jag VET förtjänar ett högre betyg än jag gett. Jag tänker så ofta på den filmen så det kan omöjligt vara en 3:a. Ska se om den vilken dag som helst och rätta till misstaget, jag lovar. Sluta gör sådär med munnen Yorgos, du ser ut som om flourtanten varit på besök. Jag vet att det är ouzo! Ouzo svider i ögonen om du spottar, jag vet det också. Svälj, Yorgos, SVÄLJ!

Förra året gjorde du The Killing of a Sacred Deer och DÅ kan man säga att vi slutade dejta och liksom kilade stadigt på riktigt. Vilken film alltså! Du skrev manus till den filmen också tillsammans med din vapendragare Efthymis Filippou och uppenbarligen är era hjärnor totalsynkade och precis lika jävla galna. Συγχαρητήρια Efthymis, jag avundas dig alltså. Jag kan erkänna att mina fantasier också är rätt utflippade, jag skulle mer än gärna skriva filmmanus med er. Eller bara sitta bredvid och doppa vitt bröd i tsatsiki, det går också bra. Jag är inte så knusslig.

Nu är det några månader sedan jag såg The Favourite på Malmö Filmdagar, kanske den första visningen av filmen i Sverige. Ett brittiskt kostymdrama med Drottning Anne (Olivia Coleman) och två andra kvinnor i centrum (Rachel Weisz och Emma Stone) i en historia som utspelar sig i början på 1700-talet. Den här gången är det Deborah Davis och Tony McNamara som skrivit manus och jag kände mig en smula orolig för just detta. Två utbölingar som ger sig in i Lanthimos-världen, hur skulle DET gå?

Med facit i hand, det spelar fan ingen roll vem som är i närheten av dig, Lanthimos-världen ordnar du så himla bra alldeles själv. Om du till och med kan få ett ”vanligt” kostymdrama som denna att bli quirky, knäppt och galet bitskt så är du kanske än mer begåvad än jag trott. Och visst kommer Oscarsnomineringarna hagla över denna film, den kommer få precis sådär många som jag ville att The Killing of a Sacred Deer skulle få men inte fick och visst kommer jag vara glad för din skull, MEN, samtidigt, det ÄR härligt om du fortsätter vara lite mer okänd också. Fortsätter vara lite mer underdog för alla utom oss i det allra filmnördigaste gardet. För mig kommer du alltid vara knäppgöken från Grekland. Och FY FAN vad jag gillar knäppgökar! ελληνικά τρελό λέβητες!

Γεια σας = hallå
Συγχαρητήρια = grattis
ελληνικά τρελό λέβητες = grekiska galenpannor

Publicerat

Fredagsfemman #302

5. Yorgos Lanthimos

Den här grekiske regissören har jag ett mycket speciellt förhållande till. Jag avskydde hans första film Dogtooth som pesten, jag avskydde den så mycket att jag sket totalt i hans andra film Alper men när han gjorde sin första engelskspråkiga film The Lobster gav jag honom en chans. Och det blev bra. The Lobster är en MYCKET bra film. Det är en film jag tänker på nån millisekund varje dag – faktiskt – fortfarande. Betyget 3/5 är således alldeles tokfel och jag kommer troligtvis jacka upp den vid en omtitt. Och nu, i år, kom The Killing of a sacred deer. Som sagt, man ska aldrig ge upp. Man ska aldrig kategoriskt dissa någon för nåt man själv tycker är en rejäl dikeskörning.

.

.

.

4. Colin Farrell

41 år gammal har denne spillevink hunnit bli och 2017 känns det som att han peakat skådespelarmässigt. Det finns dock ingenting som tyder på att han i framtiden kommer bli sämre, jag tror han kommer att utvecklas massor, få chanser till filmroller som gör att han får rediga tuggben att bita i och jag kommer få äta upp många gånger om att jag länge tyckte att han bara var en prettyboy utan varken begåvning eller djup.

.

.

.

3. Nicole Kidman

Är Nicole Kidman The Hardest Working Woman In Movie Business? Jag tror banne mig det. År ut och år in gör hon filmroll på filmroll på filmroll och det är inga skitfilmer hon väljer. Det coola med henne är dock att hon känns totalt orädd i sina val och kanske hjälper det till att hon mixar riktiga blockbusters (som ger kanonhög lön såklart) med mindre filmer som med hennes namn i rollistan får en extra skjuts och når ut. Sen är hon en av få nu levande skådespelare som aldrig – ALDRIG – är dålig. Hon är helt enkelt BÄST!

.

.

.

2. Barry Keoghan

Du kanske har sett honom i en roll i den irländska filmen ´71? Du kanske har sett honom bli slagen i huvudet i en liten båt i Dunkirk? Har du inte sett honom i någon av dessa filmer, lägg denna mening på minnet: Barry Keoghan kommer bli nästa generations största karaktärsskådespelare! Tror du mig inte? Gå till biografen och köp en biljett till The killing of a sacred deer!

.

.

.

1. The killing of a sacred deer

BÄSTA. FILMEN. FRÅN. 2017.
– HITTILLS.
(Recensionen kommer imorgon)

.

.

.

 

Publicerat

THE LOBSTER

Om jag har 45 dagar på mig att hitta en kärlek att leva tillsammans och jag inte skulle lyckas och då tvingas att förvandlas till ett djur i resten av mitt liv så skulle jag välja lemur.

Colin Farrells rollfigur i den här filmen, David, valde hummer. Jag fattar inte valet alls. Hummer? Stenhård och vass och knallröd när den är kokt. Lemurer är ju i alla fall söta. Och randiga.

Nej, det är inte jag som fått värmeslag, The Lobster handlar nämligen om precis just det här. David är ensamstående och det är inte okej, han måste hitta någon att leva med, han måste leta upp en Sann Kärlek – och det pronto! Det enklaste sättet är att checka in på ett särskilt hotell där det bara glider runt andra singlar, det är som Match.Com The Real Thing kan man säga. Men, MEN, med en liten asterisk efter ”chansen att träffa rätt”, träffar man fel eller ingen alls förvandlas man alltså till ett djur, det djur man själv valt. 45 dagar. No more. No less. Och Davids hund har varit hans bror. Ja, du hörde rätt.

Den grekiske regissören Yorgos Lanthimos har verkligen inte blivit någon personlig favorit efter att jag sett filmen Dogtooth och jag ska erkänna att jag var jävligt skeptisk även till denna hummerfilm. MEN det visade sig vara helt i onödan! Filmen är – precis som Dogtooth – knepig så jag nästan smäller av men där Dogtooth BARA blev pretentiös och tillkrånglat jättesvår muntrar The Lobster upp mig med scener som faktiskt fastnar både på näthinnan och i skallen. Bra gjort måste jag säga!

Colin Farrell gör samma typ av man som Joaquin Phoenix gjorde i Her, en beigebrun man på jakt efter nån form av lycka. Men där Her var visuellt alldeles underbar är The Lobster mer lik det forna fiket Skitiga Bullen i Flen. Det är mer ”Roy Anderssonskt” kan man säga, utan att skrämma bort eventuella läsare som eventuellt inte finner någon som helst glädje i Roy Andersson.

Mitt tips är att försöka se filmen. Det är den värd. Bara för att den är konstig betyder det inte att den är värdelös. Titta bara på mig. Nu har jag 44 dagar kvar sen skrivs denna blogg med lemurtassar.

Publicerat

Fredagsfemman # 13

5. Yorgos Lanthimos

Idag har den grekiska regissören Yorgos Lanthimos nya film Alper premiär. Efter Dogtooth-spektaklet och all skit jag fick efter min sågning av denna är jag kanske inte superpepp på Alper men samtidigt vet jag att jag kommer att se den så småningom och att mina förväntningar är inställda på ännu mer pretentiös dynga, vilket är bra. Såna lågt ställda förväntningar gör att jag sällan känner mig besviken efteråt. Men vad jag än tycker om Lanthimos så har han satt grekisk film på kartan och för det ska han ha en applåd eller två – och en plats på min lista!

 

4. Scarlett Johansson

Jag erkänner villigt att jag inte alltid haft så värst höga tankar om Scarlett Johansson from time to time men jag är inte sämre än att jag kan erkänna mina fel. I The Avengers visar hon upp en tuffissida som jag gillar till max, noll procent våp, hundra procent action och visst är hon snygg men det slås inte på stora trumman enbart på grund av det. Jämför Scarletts Black Widow med Halle Berrys Catwoman och du kommer slå dig på benen och skratta dig hes.

 

 

3. Channing Tatum

Han syns på bio i både Älska mig igen och 21 Jump Street, jag har precis sett honom i Haywire (recension kommer så småningom) och senare i år syns han i nya G.I Joe-filmen samt som strippa i Magic Mike. Det är mycket Channing Tatum nu och det gör mig iiiiingenting.

 

 

2. Hockey-VM

Det var många år sedan jag såg fram emot Hockey-VM lika mycket som jag gör nu och idag kör hela faderuttan igång! Kanske kommer det resultera i lite mindre filmtittande framöver, kanske bara i aningens mindre sömn men det jag vet är att Tre kronor vann VM 1991 samma dag som Carola vann Eurovision Song Contest med Fångad av en stormvind och jag skulle ha hoppat fallskärm om inte vädrets makter sagt nej och att jag firade vinsterna och mitt inställda hopp med att köpa en sjukt ful brun och svindyr mockajacka för fallskärmspengarna. Tre Kronor på pappret är sjukt bra i år, Loreen likaså, det kan alltså sluta var som helst det här. Det kanske blir en skinnväst i år?

 

 

1. Ballesäsongen har börjat!

Jag har en minimal balkong men jag gillar den nästan mest av allt. Det bästa med den är att jag från maj till september i princip flyttar ut på den. Två kvadratmeter är allt jag behöver för att läsa, vila, äta middag, umgås, spela yatzy, dricka grogg, odla växter som alltid dör (antingen av överbevattning via regn eller underbevattning via glömska) och speciellt eftersom den är piffad med eluttag, TV-hörna och infravärme så behöver jag aldrig vara inomhus för att blogga, se på film eller kolla sportsändningar på TV. Ballesäsongen har börjat och det är långt till hösten. En solklar etta på listan! Wihiii!

 

Publicerat

DOGTOOTH

Det är inte ofta en grekisk film går upp på svenska biografer. Jag vet inte om jag någonsin varit med om det faktiskt, inte i ”modern tid” i alla fall. Vad det beror på har jag ingen aning om men jag vägrar tro att grekerna är sämre än andra på att göra film.

Dogtooth fick en Oscarsnominering i år för Bästa utländska film, den nominerades för samma pris förra året när det var dags att dela British Independent Film Awards och även London Critics Circle Film Awards röstade fram den som en av årets bästa filmer. Stockholms Filmfestival ville inte vara sämre och gav den Bronshästen för Bästa film. DÄR har du svaret på varför grekiska Dogtooth nu går upp på svenska biografer: den är omtalad, har nosat på och fått fina priser men OOOOOIIIIIII nu svartnar det för ögonen för OUÄÄÄÄÄK, det spelar ingen roll för den är faaantamej inte bra! Inte bra alls är det!

Dogtooth är ett häpnadsväckande familjedrama som kammat hem priser i bland annat Cannes och fått recensenterna att droppa referenser som David Lynch, Wes Anderson och Michael Haneke. I en förrädiskt vacker villa hålls tre halvvuxna barn fångna. Med en blandning av desperat omtanke, lågmäld tyranni och bisarr experimentlusta har föräldrarna skapat en excentrisk värld där allt från språkbruk till sexualmoral har formats om till något eget. Helt avskärmade från omvärlden upplever barnen sin tillvaro som naturlig, men när en utomstående kommer in i deras hem rubbas balansen. Den skyddande bubbla som omger deras liv hotas plötsligt av total kollaps.

Texten ovan i kursiv stil är filmens synopsis, den text som skickas ut till pressen inför en filmlansering. Den tackar jag allra ödmjukast för. Jag förstår nämligen inte filmen alls. När jag googlar på filmen är denna text i princip det enda jag hittar på alla filmsajter vilket bara bevisar en sak: jag är inte ensam.

Manusförfattaren och regissören Giorgos Lanthimos må ha sneglat åt Wes Anderson men inte ställt in skärpan. Han må ha tittat åt David Lynch med missat något som Lynch aldrig fuskar med och det är att använda sig av skådespelare som man faktiskt VILL lägga ögonen på och har han vänt huvudet åt Haneke så har han möjligtvis bligat och kaskaddregglat – och gett sig fan på att göra ett abrupt filmslut som ingen jävel förstår sig på – men mer än så är det fan inte.

För att en sånhär pass underlig film ska kamma hem priser och få uppmärksamhet överhuvudtaget så behövs TVÅ beståndsdelar: ett enkelriktat fokus på manlig sexualitet och väldigt mycket naket. Lanthimos har fattat grejen och han har lyckats. Han har gjort en grekisk variant på The tree of life, nåt som är så överjävla konstigt och dåligt att man behöver sitta och intellektuellt dra sig i pipskägget, suga på en Bic-penna och titta med döda fiskögon i fjärran samtidigt som man citerar Platon och Demokritos för att hålla skenet uppe och verka smart.

Jag orkar inte med det.
Jag fattar inte filmen.
Punkt.

Filmen har biopremiär på fredag.