Mavis (Charlize Theron) verkar ha fått en hel karta av Pippi Långstrumps krumelurpiller. Hon vill verkligen inte ”bliva stur”.
Att acceptera att tiden går och att människor förändras är bland det första man måste lära sig annars blir vuxenlivet ohyggligt störande, precis som det blivit för Mavis. Hon har verkligen fastnat i nåt, i den människan hon var i high school när hon var ihop med Buddy Slade (Patrick Wilson) och var snyggaste tjejen i plugget.
När hon får ett mejl från Buddy med en bild på hans nyfödda dotter slår det liksom slint i hjärnan på Mavis. Hon bestämmer sig för att återvända till sin barndoms byhåla och för att få tillbaka Buddy, frugan och dottern ses inte som problem, mer som små knähöga hinder som ska hoppas över. Hon är naivare än Pippi någonsin varit och hon är psykiskt feldoserad på ett sätt som jag tyvärr tror är ganska vanligt.
Det finns en anledning till att jag aldrig skulle gå på klassåterträffar från högstadiet. Jag inbillar mig att det skulle krylla av Mavistyper där, såna som förvränger verkligheten till att låta bättre än det är. Det trista med detta är att många inte verkar förstå storheten i att bjussa på baksidor, att många ser självdistans som något negativt när det är precis tvärtom. Att våga säga som det är och att kunna beskriva sig själv och sitt liv med alla dess fel och brister är ett bevis på mognad och humor – en fullständigt vinnande kombination i mina ögon. Mavis saknar allt detta. Hon tror att hon inte duger om hon inte är perfekt vilket inte kunde vara mer fel.
Young adult är en rätt jobbig film att se och Charlize Theron agerar med nerverna utanpå kroppen. Hon är duktig på det. Hon känns totalt orädd i det hon gör, vilket i det här fallet är ett måste annars skulle Mavis som karaktär bli helt platt.
Det här är inte någon av Jason Reitmans starkare filmer. Den når inte upp till Up in the airs charmighet eller Junos jobbighet eller Thank you for smokings klurighet men den är absolut helt okej som underhållning för stunden. Det finns inget speciellt ”dåligt” att peka på, det är bara helheten som liksom aldrig riktigt lyfter.
