Etikett: Zach Galifianakis

Publicerat

MASTERMINDS

Den sanna ”sagan” om när ett gäng korkskallar lyckas genomföra ett av USA:s största värdetransportrån blir egentligen inte roligare för att jag vet att den är sann, det blir bara dråpligare. Jag sitter i soffan och funderar på hur många världsmedborgare det egentligen är som INTE är med i begåvningsreserven utan tycks leva sina liv i en alternativ verklighet – och faktiskt komma undan med det. Imponerande. Och läskigt.

Det var 1997 som värdetransportföretaget Loomis Fargo & Company blev rånad av den anställde David Scott (Galifianakis) och hans ”allierade” och Scott ”fick undan” hela 17 miljoner dollar i kontanter! Masterminds visar hur det hela gick till och återigen blir man på det klara med att verkligheten överglänser fiktionen MED RÅGE. Det hela är nämligen helt jävla vansinnigt, det är en FARS av Guds nåde och det går tamejfan inte att titta utan skämskudde.

Skämskudde eller inte, filmen är inte bara cringe, den är rolig också. Scenen när David ska skyffla in alla dessa pengar i bagaget på den lilla lastbilen är heeeeelt sjuk. Så vad man än tycker om idioter, galningar, knäpphuvuden, när dom gestaltas såhär på film så blir det underhållande. Nivån på humorn passar mig men den passar säkerligen inte alla. Å andra sidan, den finns på Netflix. Det är bara att trycka på play och faller den inte dig i smaken – stäng av vettja.

Publicerat

TULPANFEBER

När en film har ALLA förutsättningar att bli något alldeles extra men snavar på skosnörena och hamnar med öppet gap på trottoarkanten, ska jag då vara en Edward Norton-människa och sparka till filmen i bakhuvudet så tänderna flyger ut mot gatstenarna (a la American History X) eller ska jag klappa på den lite försiktigt över ryggen och säga halledudanes så tokigt det blev här dåååå.

I det här fallet känner jag faktiskt för att agera medmänniska och detta beror helt och hållet på att Alicia Vikander – likt Nicole Kidman – är så otroligt passande i kostymdramor. Det går liksom inte att INTE gilla henne i kråsiga 1600-talsklänningar och speciellt inte om man adderar undertryckta känslor och ledsna rådjursögon.

Att Cara Delevingne, Zach Galifianakis och Jack O´Connell är med i filmen kunde jag faktiskt inte se medans filmen pågick. Bra sminkningar där måste jag säga. Christoph Waltz är däremot med en hel del och dom ”intima” ”sexscenerna” mellan honom och frun Sophie (Vikander) gäckar mig. Dom är rent äckliga samtidigt som dom är snustorra samtidigt som det borde finnas en aversion som inte riktigt går fram.

Dane DeHaan och Alicia Vikander har tyvärr inte heller den kemi som krävs för att deras ”passionerade” förhållande ska nå ut till mig som tittar. Fan, det är en knepig film det här.

Tulpanfeber är ingen hundraprocentig dikeskörning men det känns som att regissören Justin Chadwick borde kunna bättre, snubben har ju gjort Den andra systern Boleyn till exempel, en film som befinner sig i samma genre som Tulpanfeber. Se den istället – om du måste välja.

Publicerat

BIRDMAN

Så är den då äntligen sedd, filmen med den anti-insäljade trailern, filmen jag var så minimalt pepp på, filmen som hyllats till skyarna men även halvsågats av en del.

Hade inte Birdman (or The Unexpected Virtue of Ignorance) fått alla dessa oscarsnomineringar hade jag sannolikt väntat med att se den tills den släppts för hemmamarknaden men nu fick jag tänka om, nu var det bara att ta på sig fågelnäbben och hacka i sig filmen.

Michael Keaton spelar Riggan, en man som mycket väl skulle kunna vara Keaton själv. Riggan är en före detta filmisk superhjälte som numera är lite av en avdankad nobody ska sätta upp en pjäs på Broadway och samtidigt får vi se hur han hanterar sina närmaste relationer, den till flickvännen, den till dottern, till ex-frun, till skådiskollegor men kanske framförallt relationen till sig själv, till den han inte blev.

I början på 90-talet (närmare bestämt 1989 och 1992) var Michael Keaton en av skådisarna på den definitiva A-listan. Han var dåtidens Christian Bale kan man säga, ja, på många sätt faktiskt. Keaton spelade Bruce Wayne i Tim Burtons två Batman-filmatiseringar och det var hur coolt som helst – då. Nu….kanske inte lika coolt. Batman/Birdman, same same but different, det är klart att regissören och manusförfattaren Alejandro González Iñárritu haft detta i åtanke, det måste vara en roll helt specialskriven för Keaton.

Dom första tjugo minuterna av filmen skulle – om jag haft blöja – gett mig blöjeksem. Det kliar. Den där hyperaktiva hästjazzen i bakgrunden gör mig nästintill galen. Jag försöker mig på kreativ problemlösning, hur jag ska klara av 120 minuter med detta score utan att bli vansinnig. En handfull mer eller mindre bra idéer senare märker jag att vafan det här funkar ju. Jag har kommit in i tempot, i känslan, i det där ovanliga flowet som blir i och med att filmen saknar klipp. Scenerna går i varandra, det böljar fram och tillbaka som en liten båt med väldigt stor ratt och jag märker att jag tycker det är rätt…skönt. När den där jazzen från helvetet dyker upp igen (vilket den gör – MÅNGA gånger) vaknar jag upp från min microtrans och kastas in i verkligheten igen men för kortare och kortare stunder ju längre tiden går.

Jag trodde inte att jag tyckte om Michael Keaton men det gör jag, i alla fall här, det är nämligen ingen överdrift att säga att Birdman är hans livs roll. Men jag undrar om han har gjort en bakvänd tandreglering? Den där gluggen han har mellan framtänderna har han inte haft förut och den verkar inte vara ditsminkad för filmen, han hade den i alla fall på Golden Globe-galan där han vann pris för Bästa skådespelare i en musikal eller komedi. Jag tror han kommer bli svårslagen även på Oscarsgalan.

Edward Norton och Emma Stone är även dom oscarsnominerade för sina roller i den här filmen och jag tycker framförallt Emma Stone briljerar. Scenerna mellan henne och Keaton är svinstarka och jag tror att hon kan ha en bra chans att knipa en guldgubbe. Edward Norton kommer få det svårare, inte för att han på något sätt är dålig men han tävlar mot starkare kollegor i sin kategori.

Och nu faller obönhörligt domen. Icke-peppen spelade ingen roll och klådan i början har ingen betydelse. Det blir tummen upp och ganska så mycket tummen upp till och med. Betyget blir en stabil fyra utan att nosa på varken en femma eller en trea. Med Birdman har Alejandro González Iñárritu på nåt underligt vänster lyckats skapa ett helt nytt filmiskt uttryck vilket i sig är enormt kaxigt att få till 2014. Att han samtidigt har lyckats få tre skådespelare att prestera på den yppersta randen av sina förmågor är värd en applåd till.

Skitisamma om man är pepp eller inte, det är bara att bita ihop, det är lugnt värt det i slutändan.

Publicerat

MANSOME

Såhär i A-märkningens och vita kränkta mäns tidevarv har jag medvetet valt att se en dokumentär av (vita) män som handlar om (vita) män och hur (vita) män ser på andra (vita) män ur ett superytligt perspektiv. Det känns unket att ens lägga fritid på att se en film som denna men vad gör man inte för att få sig lite högkvalitativ mustaschinfo till livs?

Med enbart män och grooming i fokus trodde jag nog inte att det skulle bli prat om kvinnor alls, men det sipprade igenom en del kvinnoförnedrande kommentarer från deltagarna minsann. Det pratas bland annat om en kvinna som har hår under armarna och som bleker håret på överläppen och Jason Bateman hörs säga: ”Är du säker på att hon är kvinna, att hon inte är ewok?” Härligt när det bjussas på humor. Det är dock sparsmakat med män i filmen som kan skratta åt sig själva. John Waters är ett befriande undantag men han är heller inte med så mycket.

Det är skäggtävlingar, det är kända män som rakar sig tillsammans, det är spotlight på Morgan Spurlocks egna mustasch och hans försök att få bekräftelse från kreti och pleti när han frågar om den ska vara kvar eller inte. Det pratas self improvement, exklusiva ansiktsprodukter och varför en man inte bör ha puder i grenen under träningsbyxor. Istället finns en nyligen uppfunnen kräm som heter ”Fresh balls”. Jag suger åt mig informationen. Helt ärligt, jag hade ingen aning om att snubbar använde puder i den utsträckning som filmen vill göra gällande.

Jag tror att den här filmens primära mål är att vara informativ, i andra hand rolig. En ”komiker” frågar med glimten i ögat vad är skillnaden är mellan shower gel och shampoo och jag tror att jag förväntas skratta och/eller tycka att han är en käck man med intelligent humor. En karriärkvinna säger att en man med hårig rygg BÖR använda t-shirt om han går på poolparty. Att som man avlägsna kroppsbehåring (som inte är i ansiktet) kallas tydligen för ”manscaping”. Alltså, det är rent GALET vad mycket nytt jag lär mig. En termin på Komvux skulle inte kunna lära mig mer än dessa 82 minuter.

Den stora frågan filmen ställer är om män som grupp har en identitetskris eller inte. What makes a man? Det känns som en alldeles för massiv fråga för en film som denna men å andra sidan, vem är jag att veta svaret? Jag är ju bara en simpel ewok.

Underbart: John Waters filosoferande kring sin egen mustasch. Tröttsamt: Morgan Spurlock framför kameran. Inte fullt så tröttsamt: Morgan Spurlock bakom kameran. Hollywoods David Hellenius: Paul Rudd. Det går inte att ta honom på allvar, inte ens när han försöker säga något allvarligt. Jag förväntar mig att han spricker, vilket han gör i 99,5 fall av 100.

Publicerat

RIVALERNA

I brist på annat kan man göra mycket.

Man kan kolla kylskåpet, trycka pormaskar, telefonklottra, välja ut en random bok ur bokhyllan och läsa sidan 15. Bara sidan 15. Man kan fundera över hur många kvalster som bor i huvudkudden, man kan vattna en blomma av plast, man kan undra varför tops finns om man inte får använda dom i hörselgången. Man kan måla en teckning med ”fel” hand, man kan dagdrömma, ringa en vän, spela Fia med knuff med sig själv för att garanterat få känna sig som en vinnare för en stund. Man kan försöka få ord som ”swag” att låta naturligt i munnen, man kan torka ur besticklådan, dricka ett glas mjölk och få panik i magen över bara tanken på att bli laktosintolerant. Man kan lukta på glögg och njuta av krocken mellan jul och vetskapen om försommar i näsan. Man kan försöka få en geting att flyga ner i toan av sig själv, man kan sminka sig som en mangafigur, bygga en barkbåt eller prova gummistövlar man aldrig kommer att använda.

Eller så kan man titta på en amerikansk politikerkomedi. Det funkar. Det med.

 

Publicerat

BAKSMÄLLAN 3

När hela arbetsplatsen ska bjudas på bio gäller det att välja film med omsorg. Det får inte bli för pretto, inte för barnsligt, inte nån film som är för okänd, inte nåt som någon i gänget redan sett, inte bara pang-pang, inte nån chic-flick, inte nåt med en massa pinsamma nakenscener, inte nåt som kräver hundraprocentig koncentrationsförmåga eller nåt som riskerar att delar av kollegorna lämnar salongen.

Så vad gör man? Vad gjorde jag? Hade jag gett två alternativ, en chans att rösta för eller emot så hade det med ens blivit två läger där det ena känt sig överkörda. Så jag gjorde det superenklaste: jag valde en av två filmer på repertoaren som jag inte sett OCH som passade in i visningstid. Renoir eller Baksmällan 3. Lätt val i det här sammanhanget. I rollen som filmkvällssamordnare fick jag även in en annan viktig grej i inbjudan: ”Jobbet bjuder på biogodis/popcorn – men inte på baconchips för det finns inget värre i en biosalong”.

Baksmällan 3 alltså. Den sista delen, den episka finalen, själva knuten på korven kan man säga. Nu skulle allt bakas ihop till ett värdigt avslut, Phil, Alan och Stuart skulle få en sista film på sig att manifestera sin manliga vänskap och denna gång helt utan en svensexa. Hur skulle det gå? Jo, faktiskt rätt bra.

I den här sista delen är det knas-Alan som freakat ur fullständigt när han slutat med medicinen och vännerna ska med gemensamma krafter köra honom till nån slags klinik. Alan själv har noll sjukdomsinsikt, ingen vilja ens att bli bättre/friskare/mer mentalt stabil/kunna föra sig i möblerade rum, han tycker allt är tjosanhejsan – ungefär som vanligt. Men det är Alan (Zach Galifianakis) som har filmens mesta och flesta scener och i mångt och mycket bär han filmen på sina axlar. Att den är så pass underhållande som den är är helt och hållet hans förtjänst. Filmens näst största roll är faktiskt – tyvärr – Leslie Chow (Ken Jeong). Precis som i dom andra två filmerna så är han den jobbigaste asiaten som någonsin gått i ett par skor, i alla fall vad gäller röstläge. Jag avskyr honom, så simpelt är det.

Men inte ens Ken Jeong kan få mig att dissa den här filmen. Den är mysig, den är underhållande, den är svindum men vad gör det? Man går inte på Baksmällan 3 och förväntar sig Det sjunde inseglet. Jag fick precis det jag ville ha och mitt biosällskap sa samma sak. Korkat, flamsigt, småcharmigt och ingenting man minns imorgon.

Här hittar du mina recensioner av Baksmällan och Baksmällan 2.

Publicerat

MÄSTERKATTEN

Alla tjejer som någon gång på en semester fått påhälsning av en sydeuropeisk strandraggare vet att hur liten han än är och hur fula badbyxor han än har så ser han sig själv som Guds gåva till kvinnorna. Gott självförtroende i all ära, i dessa fall kommer det ofta i sällskap av en väldans skev självbild.

Mästerkatten i Dreamworks tappning  är i mångt och mycket en animerad variant av en spansk strandraggare. Han är seriös, han tittar i ögonen med fast blick, han pratar med stora ord och gärna om sig själv i tredje person, han får bortamatch-tjejkatterna att känna sig unika trots att han tilltalar dom med fel namn, han står för vem han är och vad han säger men han är hela tiden på gränsen till skrattretande.

När Mästerkatten i stövlar, han som var så cool i Shrek, är tillbaka i en alldeles egen film så är Antonio Banderas rösten, precis som då. Jag har svårt att släppa den grejen. Han ÄR katten. Jag ser Banderas i hårig kostym framför mig, jag ser filmen som en slags fabelversion av Desperado och helt ärligt, det här är hans bästa rollprestation på väldigt länge. Salma Hayek är rösten till Kitty och ägget, Humpty Dumpty är ingen mindre än Zach Galifianakis. Humpty Dumpty är för övrigt en rätt udda karaktär i en film som denna. Han är inte sidekick-rolig, han är inte söt, han är mest bara otymplig och intelligent men ändå får han en plats i filmen som är given honom. Jag köper vad som helst, en katt som samarbetar med ett ägg, varför inte liksom?

Hela filmen är en orgie i fniss. Redan tio minuter in i filmen fastnar jag i bubbelfniss så tårarna rinner och detta åt något så banalt som en katt som lirar gitarr med tvåhandsfattning. Mästerkatten är en film som hela familjen kan se med STOR behållning, jag kan nästan lova det då jag inte tror min familj är så väldans annorlunda mot många andras. Vi skrattade allihop och konstaterade att det var ett tag sen en animerad film var så rolig som denna.

Publicerat

Baksmällan 2

”Nu är det fest igen för alla (mentala) 12-åriga grabbar. Årets mest onödiga uppföljare är här: ”Baksmällan 2.” Snygge Phil, tråkpräktige Stu, hygglige Doug och förstås galne Alan är i farten igen. Och ännu bakfullare än första gången, hö hö.”

Precis sådär börjar Helena Lindblands recension av filmen Baksmällan 2 i DN.

Nånting säger mig att hon hade bestämt sig för betyget redan innan hon satte sig i biosalongen och väldigt mycket säger mig att jag inte bör bry mig. Phil (Bradley Cooper), Stu (Ed Helms), Doug (Justin Bartha) och Alan (Zach Galifianakis) är tillbaka och jag är glad för det.

I Baksmällan 2 ska Stu gifta sig, men inte med det kvinnliga aset från ettan utan med en thailändsk tjej vid namn Lauren. Killarna flyger till Thailand för att vara med på ceremonin och Stu VÄGRAR ha något som ens liknar en svensexa. Dom tar varsin flasköl på stranden och morgonen efter vaknar dom upp i ett svinsunkigt rum någonstans i Bangkok. Samma visa IGEN! Vad hände, var är Stus 16-åriga svåger Teddy och vems är apan i jeansväst?

Okej, mycket av ramhandlingen i Baksmällan 2 är kopierat rätt av från första filmen. Jag såg om ettan i förrgår och det var bra att ha den i färskt minne. Visst var det mycket av nyhetens behag i första filmen, självklart var det så, men för att vara en uppföljare klarar sig Baksmällan 2 riktigt bra. Den är mörkare, humorn är vriden ännu ett snäpp och den räds inte att gräva sig djupt in i vad som fördomsfullt sett är många mäns allra läbbigaste tanke.

Jag skrattade oftare åt ettan men mer intensivt åt tvåan men av båda filmerna får jag en behaglig eftersmak i munnen. Killarnas vänskap gör mig varm i hela hjärtat och det är ett gäng jag tycker om som vore dom mina egna homies.

”Men föräldrar, skicka för Guds skull inga äkta 12-åringar på den här, det är alldeles för mycket information för dem.”

Precis sådär slutar Helena Lindblands recension av filmen Baksmällan 2 i DN. Jag och Helena har väldigt sällan samma smak, därför lyssnar jag inte på henne vare sig det gäller filmbetyg eller barnuppfostran. Min 12-åring fixade båda filmerna alldeles utmärkt.