Etikett: Zachary Quinto

Publicerat

STAR TREK BEYOND

Förutsättningarna var dessa:
Normalt sett kan vara en quick-fix-människa som gillar att få saker å ting gjorda snabbt, enkelt men ändå med ett schysst resultat MEN när det gäller filmtittande blir jag ofta lite mer av en grävare. Jag vill göra det ordentligt. Så istället för att hyra filmen jag egentligen vill se har jag alltså tragglat mig igenom både Star Trek och Star Trek Into Darkness för att – som den Star Trek-totala-novis jag är – liksom fatta grejen, komma in i handlingen och stämningen. Och nu är jag alltså framme vid målet, NU ska jag äntligen få se Star Trek Beyond!

Anledningen till titt:
Jag ville se scenen ur Start Trek Beyond som ”alla” pratar om. Scenen med Sabotage-låten.  Det finns ingen annan eller bättre anledning än så. Ibland räcker det mest banala för att man ska få en fix idé som inte släpper förrän den är genomförd.

Tankar under filmens gång:
Redan i första scenerna känner jag att jag längtar tillbaka till Into Darkness och dess färgglada dito. Jag får inte alls någon inspirerande känsla i kropp och knopp, inte förrän jag ser den nya rymdstationen Yorktown, den funkar på mig. Men…dog inte Kapten Kirk (Chris Pine) i förra filmen. Alltså nu känner jag mig så jävla BORTA. Jag såg ju filmen IGÅR. Nåja, alla pusselbitar behöver kanske inte falla på plats, prettyfejset är med här med i alla fall, precis som övrig besättning som jag, trots att jag nu hängt med dessa karaktärer i tämligen många timmar de senaste dygnen, inte bryr mig ett jota om. Det är en väldig skillnad att titta på Star Trek jämfört med Star Wars, i alla fall för mig. Det här är bara yta, inga känslor alls och på nåt sätt känns hela historien med federationer hit och dit mycket mer spretigt och otydligt än i Star Wars (även om jag tycker det kan vara luddigt även där med alla platser, planeter och namn).

Summering när filmen är slut:
Jag HATAR Karl Urban! Sådär, nu är det sagt. Han ÄR den sämsta högt avlönade skådespelaren det senaste seklet. Jag är även medveten om att detta är en sk biofilm, en storfilm, en film som bör avnjutas i stor salong med kanonljud och bild MEN jag måste säga att jag blev beyond besviken på hur filmen ser ut. Jag har ändå ingen mini-TV hemma, heller inget undermåligt ljudsystem. Ändå känns filmen i långa stunder väldigt….B. Men så kommer en scen här och där som imponerar och är snygg som fan och sen, nähä, då går luften ur igen,

Men Sabotage-scenen. Var det värt att lägga en knapp arbetsdag på att titta ikapp dessa filmer? Klart det inte var. Låten är ju störtskön men scenen….njääääää. Halvbra. Tre plus. Dock, från den scenen och sista halvtimmen av filmen så växer den och hoppar upp ett snäpp betygsmässigt. Det är nåt med ljusblått, glas, vit metall och den oändliga rymden runt omkring som ger mig hög puls. Samma sak hände i Rogue One.  Men varför….VARFÖR…måste den där jäkla Spock vara så förnumstigt ÄDEL hela tiden? ”Neeeejdå, rädda inte mig, rädda dig själv”, ”Lämna mig här, gör det, jag kommer dö men det spelar ingen roooooooll”, bla bla bla. Tröttsam typ det där. Och okej att jag är en sucker för TV-luggar men hans är fanimej obegriplig.

Det här var troligtvis det sista jag kommer se från Star Trek-världen. Jag tackar för mig, stänger dörren och går vidare genom livet inte det minsta klokare. Men jag gav den en chans i alla fall!

 

 

 

Publicerat

STAR TREK INTO DARKNESS

Förutsättningarna var dessa:
Jag har alltid varit 0,0% sugen på att se den här filmen och detta TROTS att Benedict Cumberbatch har en av dom största rollerna. Det säger egentligen allt. Att mina förväntningar på filmen fått sig en rejäl kryobehandling och ligger på tok-minus efter gårdagens titt på Star Trek hjälper inte heller till. Det här ÄR en film jag känner ett våldsamt motstånd till att se, ändå ska det göras – och det NU.

Anledningen till titt:
Den stora – och enda – anledningen är fortfarande att jag vill se Sabotage-scenen i Star Trek Beyond med kött på benen. För att kunna göra just detta krävs det att jag har 127 mintuter Star Trek OCH 132 minuter Star Trek Into Darkness i min filmiska ryggsäck. Fan vad jag är idog när nöden kräver!

Tankar under filmens gång:
Redan i filmens röda inledningsscen är jag mer investerad än jag var under hela förra filmen. Sen dyker Benedict upp med sina isblå ögon och säger ”I can save her” och då dör jag lite. Kanske behöver det inte bli så pjåkigt det här?

Leransiktet Karl Urban är givetvis med igen (Obs! Stelnad lera, inte geggig) och resten av besättningen från förra Star Trek-filmen. Anton Yelchin fortsätter att kombinera underprestation med överspel och Chris ”prettyboy” Pine fortsätter vara söt på det där aurafattiga sättet att han blir mer som en skyltdocka än en man med puls. Men…Simon Pegg verkar agera i en helt annan film… Vad pysslar han med??? Det känns dock som att regissören J. J Abrams hittat stilen i den här filmen för den är långt mycket snyggare än den förra.

Summering när filmen är slut:
Det finns ingenting att gnälla på när det gäller scenografi, färger och rymdmys. Filmen är helt klart visuellt läcker, det känns som att den utspelar sig i en helt annan filmisk galax än förra filmen. Vad gäller manuset så fattar jag inte ett skit. Jag minns när jag skickade in min son på bion för att se den här filmen medans jag såg Baksmällan 3 med mina jobbkollegor och när han kom ut sa han att det var ”förbjudet med barnaga i Sverige” (han hade redan sett Baksmälle-filmen annars hade han självklart fått gå med. SÅ elak är jag inte.) Han var skitförbannad för han fattade inte ett jota och NU förstår jag honom. Jag ids helt enkelt inte bry mig MEN ögonen blir rätt glada ändå över allt det snygga. Benedict till exempel. Han lyckas skänka lite mänskligt liv åt karaktären Khan och DET kan inte vara det lättaste.

Så summeringen måste bli att det är ett steg framåt jämfört med Star Trek men det är fortfarande inte en BRA film även om den är cool och bitvis rätt  underhållande. På´t igen då, nu väntar Star Trek Beyond. See you tomorrow.

Publicerat

STAR TREK

Förutsättningarna var dessa:
Jag har aldrig sett ett enda avsnitt av TV-serien Star Trek. Jag har hört talas om namnen Spock och Kirk och ordet klingon men det är ungefär så långt som mina Star Trek-kunskaper sträcker sig. Jo, det är nåt med fingrarna också, man ska dra isär dom två och två som nån form av….hälsning? Äsch. Jag vetefan. Jag tänker inte gubbgissa på sånt jag har noll koll på.

Anledning till titt:
Jag har hört så himla många prata om ”en viss scen” i Star Trek Beyond där Beastie Boys låt Sabotage används och det är tydligen en scen som är ”out of this world”. Star Trek Beyond är dessutom regisserad av Justin Lin och han känns som en regissör som kan förvåna – positivt. Dagens film är inte Star Trek Beyond – jag veeeeeet – men jag kände att jag borde se dom tidigare filmerna för att kunna se den nyaste och ge den en ärlig chans. Dessutom, dagens film är regisserad av J.J Abrams, jag menar, hur illa kan det bli?

Tankar under filmens gång:
Det är förunderligt hur man kan få så många skådespelare att underprestera samtidigt. Den vanligtvis så stabile Anton Yelchin (RIP) skulle inte kunna övertyga en blind om sina skådiskvalitéer här. Chris Pine är ingen personlig favorit men han brukar inte reta upp mig och det gör han inte här heller, han är bara…blek. Men så har vi Karl Urban, världens kanske nu levande sämste skådis och här slår han ännu en spik i DEN brädan. Och Simon Pegg som så många klagar på när han agerar comic relief i Mission Impossible-filmerna…. Kom igen, HÄR DÅ??? VAD GÖR HAN HÄR??? Varför är han ens med??? Att jag inte riktigt förstår själva manuset orkar jag inte ens bry mig om för filmen är tråkig så jag smäller av. Båååååårrriiiiiiing.

Summering när filmen är slut:
Jag måste ge mig själv en klapp på axeln för den här gången hade mina icke-förväntningar verkligen rätt. Jag har medvetet undvikit den här filmen (fram till nu…) och jag var smart som gjorde det för det här klickade verkligen inte med mig alls.

Tjohooooo, det här var ju lajbans! Nu blire Star Trek Into Darkness!! Mer om den imorgon.

Publicerat

SNOWDEN

När fredagsintressen krockar och dottern har bjudit hem femton vänner i tron att mamman och brodern är bortresta HELA helgen måste jag som familjens överhuvud tänka kreativt. Låsa in mig på rummet och titta på Idol med hörlurar och maxvolym eller göra nåt annat, nåt mysigare?

Valet blev enkelt. Bio såklart! Jag har inte varit på bio på flera veckor och för första gången sedan 1990 valde jag film efter spelängden. Snowden vann med sina två timmar och fjorton minuter och jag lyckades få en avskild sidofåtölj i den fullsatta biosalongen och med en stor kaffe i handen kändes detta som en bra fredag trots att jag var så osugen på Snowden att jag till och med valde bort den under Malmö Filmdagar.

Men ÅTERIGEN måste jag erkänna att brist på lust kan vara den bästa kryddan när det kommer till filmtittande. Garden är nere och sinnet öppet, förväntningarna har gått och lagt sig och vad som än händer känns som ett plus.

Till att börja med hade jag hört en del om Joseph Gordon-Levitts insats som Edward Snowden, att det var svårt att se honom som Snowden, att han mest spelade sig själv och att filmen därmed inte riktigt funkade. För egen del måste jag säga WOW. Alltså, jag kan till och med säga det med finsk stavning: VAU!

Jag hade inga problem med att tänka bort Joseph Gordon-Levitts person, för mig var han Snowden till hundra procent. Med förändrad röst, med råttfärgat hår och hackerhållning kändes han otroligt lik verklighetens Snowden och det visar regissören Oliver Stone med all önskvärd tydlighet om inte förr så väl i det fenomenala slutet där filmens huvudperson glider över och blir den verkliga Edward Snowden. Då fick jag kissrysningar i hela kroppen och det berodde inte bara på en överkonsumtion av java.

Det var inte bara Joseph Gordon-Levitt jag tyckte om, jag gillade allt med filmen. Tonen, tempot, försöket att berätta en historia som är så fullskiten med komplexa termer och förkortningar någorlunda begriplig, musiken, Shailene Woodley som Snowdens flickvän, Rhys Ifans som CIA-rekryteraren Corbin O´Brian och jag blev kanske onödigt förtjust i Oliver Stones överanvändning av genomskinliga textilier (och annat) som i sinnevärlden fungerar som avskärmande element men som egentligen släpper igenom både ljus och ljud. Jag tänker främst på dom ljusgrå tunna hotellgardinerna Snowden drar för men som varken mörkar ner eller minskar risken för insyn, på dom sjögräsbruna dragväggarna i den japanska lägenheten och på Snowdens immiga glasögon när han ser ut men ändå inte.

För att summera filmen så tycker jag den är väldigt sevärd och faktiskt även tankeväckande. Tänk dig själv, skulle du kunna ge upp allt för något som är en ”god sak för världen”?

Sofia och Jojje såg filmen i Malmö.

Publicerat

MARGIN CALL

 

 

 

 

 

 

 

Det händer allt som oftast att filmer som radar upp stornamn i rollistan i slutändan ändå bara bjussat på ett luftslott. Jag sitter där och flämtar över namn på namn på namn som dyker upp i förtexterna och förväntningarna stiger med varje välkänt efternamn och sen blir det pyspunka av alltihop och jag tappar tron på castingpersonal.

När Margin Call drar igång börjar det med Kevin Spacey, Paul Bettany, Jeremy Irons och några till och sen när jag precis tror att alla gäster kommit till partyt så ringer det på dörren och det står with Demi Moore and Stanley Tucci. Stanley Freeekin´ Tucci! Jag gör en mental kullerbytta, det känns som jag gnidit in hela hjärtat med Dextrosol. Jeremy Irons och Stanley Tucci – i samma film! Wohooo, liksom. När eftertexterna rullar kännar jag samma sak. Whohooo, liksom. Vilken film, vilken BRA film och ändå hände det inte mycket. Ingen action, inget dödande, inget blod, inte ens en bitch-slap ändå satt jag som på nålar och bara njöt av föreställningen. Lite som med Moneyball. Bra på nåt weird kind of vis.

Bankkraschen i USA är något jag känner till men inte är överdrivet insatt i. Det som är lätt att glömma bort i ekonomiska villervallor är att det är människor och deras kunskap och val som står bakom allt som händer, det blir lätt bara snack om siffror och börsnedgångar, kalla värden, inga varma alls. Margin Call handlar om dessa människor, dessa till synes kalla, beräknande, pengakåta människor i skräddarsydda kostymer och dyra vanor. Jag kan inte säga att jag tycker dom känns väldans mycket varmare och mer ömsinta nu när jag sett filmen men jag känner mig lite smartare själv och det är ju alltid ett plus.

Det enda namnet på rollistan som ger mig krypningar längs ryggraden är Mary McDonnell som jag fram tills nu alltid gillat. Det gör jag inte längre. Vad det beror på, jaaaa, det kan bero på att jag inte kände igen henne, att hon är uppstramad till oigenkännlighet och får vår Drottning Silvia att kännas som att hon åldrats naturligt och med grace.

Annars har jag inte mycket att klaga på, det är en riktigt BRA film det här, nothing more, nothing less. Och att se Jeremy Irons på vita duken igen är som att säga heeeeeej, det var längesen, hur mååååår du? till en gammal god vän och få en såndär kram som känns som att tiden stannat.

Publicerat

WHAT´S YOUR NUMBER?

När jag fick ett tips från en filmbloggarkollega om att det här var en film jag bara måååste se så kände jag ”Oooookej” och sen lite harkel på det.

När jag sen såg att samma film finns med på kollegans topp-tio-lista från 2011 så kände jag lite mer ”Ooooookej igen, nu kanske det inte är någon återvändo längre. Då” och eftersom jag är mycket mer verkstad än snack så jag tog helt enkelt tag i saken och tittade på den.

I USA har en kvinna i medeltal under ett helt liv haft sex med drygt 10 olika män. Den informationen ger Ally Darling (Anna Faris) panik. Hon är 20-nånting och har redan lägrat 19 snubbar och nu är planen att det inte ska bli fler. Istället för att försöka träffa någon ny – och förhoppningsvis den rätte (Hey, det är en amerikansk film. Det luktar bröllopsplaner) – så går hon tillbaka i rullarna och försöker hitta den rätte bland sina egna gamla rester.

Det här med återvinning är ju toppen men det finns en gräns. En ganska tydlig gräns. Ja, för mig i alla fall. Det borde finnas en gräns även för Ally speciellt eftersom Colin (Chris Evans oftast i väldigt lite kläder) är hennes granne och den som hjälper henne hitta dom förlorade snubbarna samtidigt som han försöker få henne att förstå att det är han som ska bli nummer 21 (nummer 20 blev chefen som precis gav henne sparken).

Anna Faris är en av dom unga duktiga komiska skådistjejerna som i princip alltid gör det dom ska med sina roller. Faris gör det även här men jag retar mig som tusan på Resylaneöverläppen som på grund av insprutad likstelhet gör att hon inte kan le som folk. Men med ett soundtrack som innehåller både Human Rocket med Devo och Bizarre Love Tringle med New Order så är det klart att jag smälter lite extra.

Ex är oftast ex av en anledning och oftast av en rätt bra anledning. Filmen i sig är inte dålig, snarare rätt underhållande bitvis men den kan inte få mig att ändra inställning angående det jag nyss skrev. Det är vettigare att blicka framåt än bakåt även om man kan lära sig mer av det som varit än det som komma skall. Som vilken typ av kille man inte ska vara ihop med. Till exempel.