Etikett: Zero Dark Thirty

Publicerat

FILMÅRET 2012

Nu är det äntligen dags att summera filmåret 2012. Jag tycker fortfarande att det varit ett svagt filmår, endast tre nya filmer har fått högsta betyg men å andra sidan har dom superstarka fyrorna varit desto fler.

Som vanligt när jag gör den här listan ser jag inte så mycket till vilket betyg filmerna fick när jag såg dom, jag går på magkänsla, på det som sitter kvar i kroppen efteråt. En film kan vara i det närmaste perfekt men ändå inte efterlämna några spår i själen, eller tårar på kinden. Och tårar har det varit gott om under året som var. Sammanlagt har dessa filmer kramat ur mig 336 ml salt ögonvätska och 121 ml rinnande snor varav det mesta hamnat på tröjärmen då jag varit alltför dåligt förberedd på böl.

Alla dessa tio filmer är filmer jag kommer att se om många gånger framöver och alla dessa tio gör mig varm i magen när jag tänker tillbaka på dom.

 

10. Lorax
(Regi: Chris Renaud och  Kyle Balda)

På listans tionde plats hittar vi den lille sköne orange mannen (?) Lorax och som synes på bilden är han lite grumpen över en så pass – som han säger – dålig placering. Jag å andra sidan tycker inte alls den är dålig. En plats på en årslista är en bedrift. Få filmer klarar det.

Min motivering: Filmen Lorax har med charm och uppenbara influenser av tunga droger gett mig inblick i en värld som är så skönt skruvad att jag aldrig vill åka därifrån. Filmen får mig att må bra, den får mig att skratta högt och den får mig att vilja återvända. Det här är en riktig söndagfrukost-film och såna är bra att ha, dom ska man samla på likt smultron på ett grässtrå. Man vet aldrig när dom kommer att behövas.

 

 

 

 

9. Holy Motors
(Regi: Leos Carax)

Nu kan man undra, med rätta, om jag har alla celler på plats i hjärnan. Jag tjongar alltså upp förra årets underligaste film på plats nio. Men nej, jag har inte blivit kockobello, inte mer än normalt i alla fall. Holy Motors är nämligen så fullkomligt überknasig att jag inte kan komma över den. Jag fattade inte ett skit, jag kommer antagligen inte att förstå mer nästa gång jag ser den heller men det gör inget. Som kuriosa kan jag tillägga att denna film kommer ingå i ett filmtittarsocialt experiment som jag ska göra verklighet av i mitten på april här på bloggen. Jag tror det kan bli riktigt intressant. Mer info kommer vad det lider.

Min motivering: För första gången någonsin kan jag ångra att min mamma aldrig lärde mig spela dragspel.

 

 

 

 

8. Les Misérables
(Regi: Tom Hooper)

Det är ”nåt” med den här filmen, ”nåt” jag inte kan sätta fingret på. Den är långt ifrån perfekt, ändå gav jag den en femma. Den är ojämn som satan, ändå är det ett par scener med i filmen som jag kommer bära med mig hela livet. Procentuellt är Anne Hathaway knappt med alls ändå känns hon som en huvudkaraktär.

Min motivering: Les Misérables är den filmiska varianten av en person som man kan kalla fulsnygg. En sådan människa har oftast ett mycket speciellt utseende men hen har ”nåt” som inte går att undgå, nåt som kan vara jättevackert men vissa dagar nästan troll-lika och oftast en blick som bränner sig fast. Dessa människor fascinerar mig. Dessa filmer fascinerar mig. Les Misérables fascinerar mig.

 

 

 


7. Sinister
(Regi: Scott Derrickson)

Som modern skräckfilm betraktad tycker jag Sinister är i det närmaste perfekt. Den har alla parametrar som gör en skräckis så pass bra att den håller för fler tittningar: en smart historia, planteringar som drar upp hjärnaktiviteten på högvarv, snyggt filmad och en bra skådis i huvudrollen.

Min motivering: Se ovan. Sinister har allt. Dessutom höll jag på att göra i byxan på biografen och i detta sammanhang hamnar det på pluskontot.

 

 

 

 

 

6. De fem legenderna
(Rise of the Guardians, Regi: Peter Ramsey)

Det går kanske att tänka att det är helt kocko att en animerad film hamnar såhär pass högt på en årsbästalista men jag tänker inte så. Att se Tandfen, Sandmannen, Påskharen, Jack Frost och en schysst tatuerad Jultomte tillsammans gör gott för själen och jag får en tår i ögat vid blotta tanken.

Min motivering: Jag tycker så himla himla mycket om den här filmen och den kommer bli en jultradition i min familj. Kan man ge en film bättre betyg än så?

 

 

 

 

 

 

 

5. Zero Dark Thirty
(Regi: Kathryn Bigelow)

Det här är årets i särklass mest välgjorda film. Det är en story som kan ha varit allt annat än lätt att få ihop, många pusselbitar som ska tryckas samman och det hade kunnat gå fel på SÅ många sätt men det gör det inte. Det här är filmperfektion ända ut i fingerspetsarna.

Min motivering: Trots att den inte gjorde mig känslomässigt lika berörd som många av listans andra filmer så sitter den fast hos mig. Jag blev berörd nån annanstans i kroppen än i dom uppenbara känselspröten (och dom välanvända tårkanalerna) och det var en häftig upplevelse.

 

 

 

 

 

4. Cloud Atlas
(Regi: Tom Tykwer, Andy Wachowski och Lana Wachowski)

Något så fantasieggande och genreöverskridande som Cloud Atlas har jag inte sett i år. Jag tror att det här är en film att antingen älska eller hata, det där svala mittemellan finns nog inte. Vad jag tycker om filmen är ingen hemlighet. Jag ÄLSKAR den. Den har precis ALLT och den trycker på alla mina magiska filmknappar.

Min motivering: Motivering överflödig. Det här är en solklar femma och den kommer ses som en klassiker om femtio år men fram tills dess kommer den säkert stämplas som en B-rulle. I don´t give a damn.

 

 

 

 

 

 

3. The Dark Knight Rises
(Regi: Christopher Nolan)

Att sitta i en biosalong och ha ståpäls i över två timmar i sträck, det har inte hänt sen jag såg Forrest Gump för tredje gången samma vecka. Många år sen alltså.

För mig är det här vad jag kallar satans jävla underhållning! Hela världen försvinner en stund och jag sitter som på nålar. Musiken pumpar, actionscenerna gör att jag tappar hakan och jag vill ha meeeeer.

Min motivering: Christopher Nolan avslutade sin Batman-trilogi på bästa möjliga vis och med Tom Hardys Bane introducerade han en filmskurk utöver det vanliga. Synd att han är död. Gick jag upp i falsett när jag skrev det där sista? Jag tror det.

 

 

 

 

 

 

2. Hans längtande hjärta
(The Sessions, Regi: Ben Lewin)

Ibland händer det att jag ser en film som liksom glider in i hjärtat sådär som en riktigt vass kniv kan göra i nytinad kycklingfilé. När filmen är slut är det samma känsla i magen som att jag lärt känna en ny god vän. När filmen är slut sluter sig hjärtat och omfamnar det jag nyss sett som en förälder runt ett alldeles nyfött barn. The Sessions är en film jag vill behålla därinne och den kommer finnas kvar där, jag känner det.

Min motivering: Det här är en liten pärla från 2012. Det är en film jag hoppas kommer nå ut till så många som möjligt trots att den blev oförklarligt bortglömd i oscarssammanhang.

 

 

 

 

 

1. Bitchkram
(Regi: Andreas Öhman)

Totalt ohotad på förstaplatsen! Bitchkram är den enda film från 2012 som gjort mig sådär pirrigt nykär och skitledsen samtidigt, den enda film som har fått mig att grina, toksnora, skratta och må bra på en och samma gång. Den lyckades även med konststycket att få mig i samma känslomässiga rubbning även den andra gången jag såg den på bio OCH när jag såg den på DVD hemma i soffan och DET kan bara en riktigt rätt igenom KANONBRA film klara av.

Min motivering: Den visar framtidshopp i en värld där många ungdomar förlorat densamma och den kan ge vuxna en välbehövlig vitamininjektion. Bitchkram är helt enkelt och alldeles självklart 2012-års bästa film, alla kategorier.

 

Bubblare: Mud,  Broken, Paradis: Kärlek, Django Unchained, Wrong, Lawless, Skyfall, Celeste & Jesse Forever,  Call Girl, Prometheus och The Amazing Spider-man förtjänar att nämnas.

T j o h o o o ! Två av mina filmbloggarkollegor summerar även dom filmåret 2012 just idag. Fripps filmrevyers årslista hittas här (en lista jag tror är VÄLDIGT olik min) och Jojjenitos hittas här (här är jag väldans osäker på hur lika/olika vi tycker). Spännande läsning! Movies-Noir och  Flmr har också listat favoriterna samt Filmitch och Filmnight.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa film

Nio filmer tävlar om en Oscar för Bästa film på söndag. Nio väldigt olika filmer, både när man ser till handling och till mina betyg.

Amour

(Mitt exakta betyg 3,0)

 

 

Argo

(Mitt exakta betyg 3,8)

 

 

Beasts of the southern wild

.
.

(Mitt exakta betyg 4,0)

 

 

 

Berättelsen om Pi

(Mitt exakta betyg 4,0)

 

 

Django Unchained

(Mitt exakta betyg 4,6)

 

 

Silver Linings Playbook (Du gör mig galen)

(Mitt exakta betyg 3,0)

 

 

Les Miserables

(Mitt exakta betyg 4,8)

 

 

Lincoln

(Mitt exakta betyg 1,7)

 

 

Zero dark thirty

(Mitt exakta betyg 4,8 och ja, jag vet, det finns ingen logik i att den här filmen fick en fyra och Les Misérabes en femma men ibland blir det så. Magkänslan liksom – och mängden tårar.)

 

Min vinnare: Jag hoppas att Oscarsjuryn vågar vara modiga och ge statyetten till Zero Dark Thirty.
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa kvinnliga huvudroll

Jessica Chastain (Zero Dark Thirty)

CIA-agenten Maya känns i Jessica Chastains gestaltning både som en mänsklig och en omänsklig kvinna. Jag kan bara anta att det är precis så verklighetens Maya är, Maya som finns men som heter nåt annat och som fortfarande jobbar kvar inom organisationen.

Ibland är det enkla det svåra och Jessica Chastain lyckas med minimala medel få oss som ser filmen att förstå hur hon känner. Snyggt gjort. Imponerande. En oscarsvinnare? Ja, kanske.

Förra året fick hon en nominering för Bästa kvinnliga biroll för filmen Niceville/The Help men vann inte.

 

 

 

Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Som den unga ledsna och trasiga Tiffany har Jennifer Lawrence ännu en gång gjort ett fint avtryck på filmduken. I ett trovärdigt samspel med Bradley Cooper lyckas hon maximera sin roll och visst gör hon det bra, visst tusan gör hon det men hon borde inte kunna vinna, inte om logiken får bestämma.

Jennifer Lawrence nominerades för sin roll i Winter´s Bone 2011.

 

 

 

Emmanuelle Riva (Amour)

Emmanuelle Riva är född 1927 och hon hennes skådespelarkarriär började redan i slutet på 50-talet. Ingen kommer bua om hon får en Oscar för sin roll som den åldrade och sjuka Anne och kanske vore det rättvist ur många synvinklar. Det är ingen lätt roll, hon vänder ut och in på sig själv och trots att filmen inte är någon favorit för mig så kan jag mycket väl se storheten i hennes agerande.

 

 

 

Quvenzhané Wallis (Beasts of the southern wild)

Motsatsen till Emmanuelle Riva måste bli denna lilla tjej, motsatsen på ALLA sätt och vis. Quvenzhané Wallis är född 2003 och rollen som Hushpuppy är hennes första. Självklart är det inte den sista, hon är som klippt och skuren för att bli skådespelare även när hon ”blir stor” och senare i år kommer vi få se henne i Twelve years a slave, Steve McQueens nya film (efter Shame)  där hon spelar mot Michael Fassbender och Brad Pitt.

Hon är grym men jag tycker inte hon bör få en Oscar, inte i år.

 

 

 

Naomi Watts (The Impossible)

Naomi Watts spelar thailandsturisten Maria som hamnar mitt i tsunamikatastrofen tillsammans med sin familj. The Impossible är en gripande film och Watts är svinbra.

2003 nominerades hon för sin roll i 21 gram och blev hon inte ens nominerad för sin roll i Mullholland Drive så vetetusan om hon har en chans nu.

Min vinnare: Jag HOPPAS att Jessica Chastain vinner!

 
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

Publicerat

Fredagsfemman # 52

5. Fifi Awards

För tredje året i rad kommer jag att liveblogga under hela Oscarsgalan. Jag kallar det ”Fiffi blogs Oscar”. Jag fick ett ryck och googlade detta och sprang på en ganska rolig grej: Fifi Awards. Det är ett pris som tydligen funnits i 40 år och har med dofter/parfymer att göra. Tänk vad man kan lära sig av detta intörnätt.

 

4. Community

Jag började innan jul och nu har jag ÄNTLIGEN tagit mig igenom hela första säsongen av dom vuxna knasbollarna som av olika anledning behöver återuppta sina studier. Jag har haft roliga och mysiga timmar framför TV:n. Tack för tipset!

 

3.The Master

Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffman, Amy Adams OCH Lena Endre. Det här är en film jag sett fram emot – mycketmycketmycket – och IDAG har den premiär. Så fort jag får tre timmar över ska jag springa iväg och se den.

 

 

2. Kathryn Bigelow

Idag har Zero Dark Thirty premiär, en film som jag tycker ALLA skulle se. En så EXTREMT välgjord film ser jag sällan och regissören Kathryn Bigelow går verkligen från klarhet till klarhet. The Hurt Locker var en bra film, den här är fenomenal. Vad månne det bliva härnäst? Och varför använder jag ett språk som inte ens Rasken skulle ta i sin mun?

 

1. Mellofokus.

Nu börjar den där tiden på året då en viss del av min hjärna – och hjärta – ställer om fokus från filmtajm till melodifestival. Imorgon är den första delfinalen och sex lördagar framöver vet jag exakt vad jag ska göra. Förutom nästa lördag. Filmspanarna – Mello? Mello – Filmspanarna? Hur ska jag gööööööra? Svaret är solklart.

Publicerat

ZERO DARK THIRTY

Jag undrar om inte hela den här filmen är för Bin Laden-jakten vad första halvtimmen av Rädda Menige Ryan är för slaget vid Normandie. Jag har fan varit där! Jag har varit med! Helt fucking weird!

Filmer där slutet är givet och allmänt känt kan vara svåra att både göra och se på. Det kan vara knivigt att upprätthålla nerven, det som borde vara spännande kan lätt kännas blaskigt eftersom man då vet vem som dör strax före eftertexterna. Att Usama Bin Laden sköts i ett hus strax utanför Pakistans huvudstad i maj 2011 vet dom flesta av oss och dom som inte vet det och ser filmen kommer bli skönt överraskade. Om inte annat har jag spoilat hela grejen nu. F´låt.

Zero Dark Thirty är en film för alla som tror att enbart svartmuskiga män med skägg kan utföra onda handlingar. Den är en film för dom som tror att USA´s soldater är lammungar, att tortyr inte hör hemma i västerländskt tänkande och att kvinnor inte kan förändra världen. Det sista är verkligen sån jävla humbug att jag känner för att grumpa lite *gruuuumpppphhh* speciellt efter att ha sett Maya (Jessica Chastain) stå på sig med alla till buds stående medel (ibland enbart en röd tuschpenna men även pennor kan göra nytta). Regissören Kathryn Bigelow visar återigen att hon är ett ess när det kommer till actionfilmer i krigsmiljö för visst gillade jag The Hurt Locker men den är peanuts jämfört med den här.

Zero Dark Thirty höll mig i ett järngrepp från dom första minutrarna när inspelade telefonsamtal från 11 september 2001 var det enda som hördes mot en kolsvart bakgrund. Hjärnan fick arbeta, jag fick skapa mig egna bilder och ångestframkallande fantasier vilket ofta blir mycket värre än att se händelser i bild. 157 minuter senare andas jag och tiden bara sprang iväg. Det var tidig eftermiddag när jag gick in på biografen, det var kväll när jag kom ut och där emellan har jag varit på resande fot världen runt, jag har sprängts, skjutit, dödat, sörjt, äcklats, förvånats och faktiskt fnissat en hel del.

Det är ett smart drag att hålla alltför kända ansikten borta från filmen. Jessica Chastain är visserligen ett känt namn men hon är en skådespelande kameleont och kan se ut på många olika sätt i sina filmer trots att hon egentligen ser exakt likadan ut jämnt. Underligt det där. Nåja, Chastain är förutom några scener med Joel Edgerton dom enda skådisar som bör kännas igen – OM man inte råkar vara svensk. En av dom större rollerna har nämligen Fares Fares och jag får fortsätta min hissning av denne man som jag tycker bara blir bättre och bättre med åren. Han var bra i Snabba Cash II och han är bra här med. Väldigt mycket bra till och med!

I oktober förra året skrev jag om mina tankar angående kvinnor som äter – eller inte äter – på film. Jessica Chastain har med sin Maya gjort ett hästjobb i rätt riktning då hon nästan i Brad Pitt-tempo käkar sig genom filmen. Men självklart finns det ett men här. Maya stoppar nämligen mat i munnen, hon tuggar men hon sväljer inte och i scener när hon väl tuggar och sväljer får vi aldrig se vad det är hon äter på. Det kan tyckas som petitesser och ja, det är det nog, för hur som helst är det ett steg i rätt riktning mot att faktiskt kunna visa kvinnor på film som behöver föda för att överleva.

Om jag ska försöka förklara min magkänsla efter att ha sett filmen så känns det som att jag sett en RIKTIG film. Den är otroligt bra gjord, det är ett hantverk, det är väl spenderade fyrtio miljoner dollar och jag tror inte de finns någon som kommer sucka och vilja ha biljettpengarna tillbaka efter en helkväll på jakt efter Usama Bin Laden.

Jag känner mig snål för att jag inte drämmer till med en femma men tyvärr, det blir ingen fullpoängare även om det är nära. Det är en 4,8 på fiffilinoskalan och det är en film som definitivt kommer vara med när jag summerar mina favoriter från 2012.

Publicerat

Fredagsfemman #51

5. Egosnubbar

I filmen Ego får Martin Wallström en smäll i huvudet, blir blind och fortsätter vara ytlig och mest tänka på sig själv. I Flight sätter Denzel Washington sig själv och sitt beroende i fokus och skiter storartat i folk runtomkring sig. Och Lincoln, ja, herregud Lincoln, där blir det Steven Spielberg som får bära det egoistiska hundhuvudet eftersom han fortsätter göra filmer som mest intresserar honom själv. Idag har i alla fall dessa tre filmer premiär och jag kan utan att bita mig i kinden hålla mig för skratt.

 

4. Lååååånga långfilmer

När man börjar känna lukten av Oscarsgala kommer också storfilmerna, dom med vittring på vinst. Dom låååånga filmerna. Måste det vara så? Kan inte en film men ”normalkort” speltid vinna en Oscar eller är det bara jag som inbillar mig? Filmerna kanske inte är överdrivet långa. Eller? Amour (127 min), Argo (120 min), Beasts of the southern wild (93 min – WOHOOOOW!), Berättelsen om Pi (127 min), Django unchained (165 min!), Silver Linings Playbook (122 min), Les Miserables (157 min!), Lincoln (150 min!), Zero dark thirty (157 min!). En film av tio med en speltid under två timmar. Jag hade rätt.

 

3. Bilbo! Naken?

Såhär precis en månad för sent smackar TV8 till med att visa världens bästa julfilm: Love Actually. Skratt och gråt, mys och pys och tusen gånger bättre än både Skavlan och Gladiatorerna. Drömmer du dessutom om att se din favvo-nob Bilbo naken så finns det ingenting att skylla på just ikväll. Kl 21. TV8.

 

2. Guldbaggig eftersmak

Det må så vara att många öppet dissar både Guldbaggen som fenomen och gala betraktad och svensk film som sådan men jag tycker det är ganska larvigt. Det finns inget land i världen som enbart gör bra film men det finns heller inget land som inte försöker. Sverige försöker också, ofta blir det blaskigt, ibland totalt värdelöst,  ibland helt okej men det händer också att det vaskas fram guldkorn, såna vi borde vara stolta över. Det går kanske att fnissa åt Guldbaggegalan men jag tänker på den som en gigantisk firmafest, en sån vi alla uppskattar att få och ha på våra arbetsplatser. En påkostad tillställning där vi kan klä upp oss, få lite ryggdunk, gratis mat och sprit och sen går vi vidare. Varför denna pajkastning? Jag fattar inte.

 

1. Fares Fares

Han fick ingen Guldbagge i måndags – som han BORDE ha haft – men han får nåt som är mer värt än det. Han får mängder med screentime i en av 2012-års största OCH bästa filmer (som har premiär nästa fredag): Zero Dark Thirty. Han är riktigt bra där (med) och det här är inte det sista vi får se av honom i amerikanska filmer. Jag tror han kommer få sprutt på karriären nåt grönjävligt efter den här filmen. Kanske kan den till och med få jänkarna att vilja se Snabba Cash II. Man kan alltid hoppas.

Publicerat

Fredagsfemman # 47: Filmer jag ser fram emot under 2013

2013 ser ut att bli ett väldigt intressant filmår. Det finns massor – och jag menar MASSOR – med filmer jag ser fram emot sådär så det pirrar i magen. Idag har jag valt ut fem som sticker ut lite extra och som inte är dom självklaraste valen (Iron Man 3, Monsters University, Man of steel, This is 40, Zero Dark Thirty, Oblivion och Pacific Rim finns till exempel inte med på listan). Klickar du på filmens titel kommer du till trailern.

5. I´m so excited

När Pedro Almodovar gör nåt nytt så stannar jag upp en smula, tittar, lyssnar och tänker ”vad äääär det här?”. Så tänker jag nu med när jag ser trailern med dom homosexuella flygvärdinnorna (stewarts?) som mimar till Pointed Sister´s gamla hemska slagdänga I´m so excited. Och ja, jag ÄR excited. Efter The skin I live in är Almodovar mer intressant än någonsin tycker jag.

 

4. Side Effects

Det är nåt med Steven Soderbergh som gör att jag liksom aldrig riktigt ger upp hoppet om honom hur menlös och tråkig han än är som regissör. Det blixtrar ju till ibland och stundtals kan det bli riktigt bra. Med Rooney Mara, Jude Law, Channing tatum och Catherine Zeta-Jones i rollistan känns Side Effects riktigt intressant. Ett medicinskt överdosdrama.

 

3. Dark skies

Insidious och Sinister (och i viss mån Paranormal Activity, fast jag har inte sett alla delarna för mina nerver la typ av efter tvåan) har gett mig mersmak på lite mer lågmälda skräckfilmer, såna som får huden att frysa till is och som liksom inte släpper i tanken även om man försöker tvinga bort dom när man ska sova och släcka lampan men tycker hux flux att det är heeeeelt okej att sova med lampan tänd trots att det blir svinvarmt i pannan och jätteljust under ögonlocken. Dark Skies verkar vara en sån film. I alla fall på pappret.

 

2. Now you see me

Ojoj! Mark Ruffalo, Mélanie Laurent, Jesse Eisenberg, Isla Fisher, Morgan Freeman, Michael Caine och Woody Harrelson i en trolleri-och-bankrånar-thriller. Jag tycker det här bådar gott!

 

 

1. Mama

Hade jag gjort en längre lista och enbart gått efter kärlekskänslor och hjärtfrekvens så hade Pacific Rim legat på första plats. Nu valde jag bort dom största blockbustrarma men jag valde för den skull inte bort Guillermo del Toro. Denna fantastiske man är visserligen bara filmen Mama´s producent men trailern ger mig en del Toro-känsla som jag inte kan bortse ifrån. Mörk, snygg och jävligt läskig, lite som Javier Bardem i No country for old men.