Etikett: Zoe Kazan

Publicerat

UNDER EN ÖPPEN HIMMEL

Mycket märklig svensk titel det här. Under en öppen himmel. Jag vet inte ens vad som åsyftas annat än att det känns som ett krystat försök att förstärka Wildlifes chanser till att locka pensionärer på ”utmärkt film” på Filmstaden.

Det här är Paul Danos regidebut och som sådan tycker jag han lyckats bra. Manuset är skrivet av Dano och hans mångåriga kärlekspartner Zoe Kazan och är baserad på en roman av Richard Ford.

Äkta paret Jeanette och Jerry Brinson (Carey Mulligan och Jake Gyllenhaal) har återigen grävt upp sina och sonens rötter och flyttat sitt behag till en annan stad. Jerry verkar ha svårt att bibehålla ett jobb och beror inte flytten på att han fått sparken så har han någon annan idé han måste genomföra – med resten av familjens goda minne.

Jeanette är (ofrivillig) hemmafru och gör inget annat än tar hand om hem och 15-årige sonen Joe (Ed Oxenbould). Man känner i luften att hon tycker hon är gjord för något mer här i livet, något större, ja NÅT vad som helst skulle duga. Lite extrajobb som simlärare till exempel.

När Jerry återigen får sparken vill familjen verkligen inte flytta och Jerry tar jobb som skogsbrandsjobbare en bit bort. Jeanette passar då på att börja jobba så smått och någonting vaknar inom henne. Hon själv, till exempel. Man känner att blodet börjar rusa och hon till och med klär sig annorlunda. Joe får lite svårt att hänga med och man ser i hans unga blick att han tittar lite annorlunda på mamman.

Det mesta av det som händer får man uppleva genom Joes ögon och Ed Oxenbould är beskaffad med två väldigt utrycksfulla sådana. Ögon alltså. Han är väldigt bra i den här rollen, precis som Carey Mulligan. Jake Gyllenhaal känns väldigt underutnyttjad så han håller till vid skogsbranden typ halva filmen men när han är i bild bränner det till.

Jag tycker det här är en fin liten film, en film som känns väldigt naken och ”nära”. Sevärd i all sin enkelhet.

Publicerat

THE BALLAD AV BUSTER SCRUGGS

Bröderna Coens sprillans nya film, producerad med Netflix-pengar och därmed också upplagd där för alla oss prenumeranter att njuta av, är en film som i mina ögon främst är en fröjd för ögat. Maken till vacker film var det länge sedan jag såg. Inspelningsplatserna känns out of this world, allt visuellt är sån perfektion att jag skulle kunna pausa varenda sekund i filmen och göra bilden till en tavla. Imponerande, riktigt imponerande!

Det här är en antologifilm, sex episoder ska samsas i denna helhet som har den ”gamla goa” Vilda Västern som röd tråd. I första delen presenteras vi för Buster Scrubbs (Tim Blake Nelson) och den där galna sjungande revolvermannen (med brutal hybris) hade jag gärna sett som någon form av ”presentatör” för alla filmens delar, men så blev inte fallet. Alla episoderna är sina egna och några av berättelserna är rent briljanta medans några är doppade i sömnmedel. Tyvärr, tycker jag, att hela filmen börjar på topp för att sen tappa i engagemang och tempo ju längre filmen går.

Filmen är hela 132 minuter lång, den är i långa stunder helt dialogdriven och det är fler människor som blir dödade än i Tarantinos The Hateful Eight. Den där jämförelsen dyker liksom upp i mitt huvud vare sig jag vill eller inte och jag tycker inte den är helt offside. Både när det gäller Tarantino och bröderna Coen som filmskapare gör dom filmer där man aldrig riktigt vet vad man ska få se eller åt vilket håll historien är på väg. Jag gillar det. Det vissnar om smarta regissörer. Kanske är det därför jag ibland känner mig lite besviken när jag ser deras filmer (gäller både Tarantino och The Coen Brothers). Förväntningarna är liksom skyhöga och i båda fallen har det gjorts filmer som är svåra att toppa (Inglorious Basterds/Fargo, till exempel).

När det gäller The Ballad of Buster Scruggs hade jag en trevlig stund framför TV:n och vissa scener kommer jag definitivt bära med mig länge. Som helhet blir det dock ”bara” godkänt även scenografen samt personen som letat fram inspelningsplatserna förtjänar både en och två Oscars för sitt arbete.

Publicerat

THE BIG SICK

När Kumail (Kumail Nanjiani) träffar rätt tjej DÅ vet han det. Han vet också att alla kvinnor hans pakistanska föräldrar har försökt tota ihop honom med, för att förhoppningsvis uppmuntra ett framtida bröllop, har varit helt fel. Han vill bestämma själv, precis som att han vill bestämma om han ska be eller inte. Så när familjen tror att han knäböjer på en bönematta i källaren så spelar han spel på mobilen.

Kumail vill inte heller bli advokat eller något annat ”fint” som föräldrarna hoppats, han vill bli ståuppare och det är från en stand-up-scen han ser Emily (Zoe Kazan) första gången. Han upplever att hon häcklar honom. Hon tycker inte alls så. Men hon följer med hem till hans uppblåsbara madrass och en mysig natt följer. Hon har dock inte tid för en riktig pojkvän och han säger detsamma och fortsätter köra sin Uber men dom ses igen och faktiskt även igen. Och sen händer nåt. Emily blir väldigt väldigt sjuk och hamnar i koma.

The Big Sick är något så ovanligt som en based on a true story som faktiskt ÄR helt igenom sann. Filmens Kumail ÄR skådespelaren Kumail och Kumails kärlek i verkliga livet heter Emily och det som hänt dom och deras familjer är sanna episoder från livet nedskrivna som ett filmmanus av Kumail himself och hans fru Emily V. Gordon.

Jag tycker så JÄTTEMYCKET om den här filmen! Den är varm och charmig och jobbig och rolig och mysig och så jävla GENUIN! Fan vad fin den är!! Se den och se den igen och följ Kumail Nanjianis resa som ståuppare. I filmen drömmer han om att hosta Saturday Night Live och nu har till och med DET blivit sant. 14 oktober gjorde han det! Finns det nåt mer fantastiskt är drömmar som slår in?

Publicerat

THE MONSTER

Om det här hade varit en film regisserad av polacken Krzysztof Kieslowski hade den kunnat heta ”En liten film om en dysfunktionell familj”. Den hade också kunnat heta ”En liten film om en flicka och ett monster”. Det här är nämligen en mycket liten film som handlar om väldigt stora saker. Jobbiga saker. Hemskheter. Mörker.

The Monster spelar i samma liga som The Babadook, den är ett slags socialrealistiskt skräckdrama som lever mer på en bra idé än på massor med stålars i bakfickan.

Mannen bakom filmen heter Bryan Bertino och han står för både manus och regi precis som han gjorde i den jättebraiga home-invaders-filmen The Strangers från 2008. Zoe Kazan spelar huvudrollen och hon gör det otroligt bra. Alltså….hela filmen är BRA och precis som alltid när det gäller denna typ av ”kluriga” filmer tjänar man på att veta så lite som möjligt om den innan man börjar titta.

Därför slutar jag skriva nu. Men se den, filmen alltså, om du springer på den. En liiiiten pärla är den allt.

I avsnitt 72 av Snacka om film pratar både jag och Steffo mer om den här filmen.

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: THE PRETTY ONE

Wohoooooo! En tvillingfilm! Jag som löööööööööövar tvillingfilmer!

Veckans tips från Moya är alltså The Pretty One, en film med Zoe Kazan som den söta Audrey OCH Laurel, den mer ordinära av enäggstvillingarna. Egentligen är frisyren, kläderna och lite självförtroende det enda som skiljer systrarna åt plus det faktum att Audrey flyttat hemifrån och Laurel bor hemma hos pappan och ”sköter” honom trots att hans nya flamma också bor där OCH trots att han verkar fullt kapabel att ta hand om sig själv. Det är ju alltid bra att ha nåt att skylla på om man inte vågar ta steget ut….ja, såna saker.

Det händer dock en grej som får Laurel att våga göra saker en annan aldrig hade kunnat tänka ut med sin vildaste fantasi. Audrey dör nämligen och då tar den där blyga violen chansen att BLI ”den söta”. Hon låtsas nämligen vara Audrey, vilket innebär att det var Laurel som dog och detta ger upphov till en del fix och trix kan man väl säga.

Det här är en lite konstig film tycker jag. Det är en film jag borde avfärda med en fnysning, det är en film som ska verka verklighetstrogen men som har en handling som är allt annat än, den är lite barnslig samtidigt som den tar upp stora vuxna frågeställningar. Filmen är dessutom rent och snyggt filmad och jag tänkte flera gånger att den hade behövt lite handpåläggning a la bröderna Duplass för att liksom ”knorra till sig” rätt. Det roliga var att jag såg deras namn i eftertexterna sen, i tacklistan, men jag tvivlar på att deras inblandning varit direkt överhängande. Postern är dessutom hemsk.

Men….jag tycker filmen är trivsam. Puttrig. Gullig. Den funkar. Zoe Kazan är jättebra, vilket hon var även i What if och Jake Johnson är en mysig jäkel även med skägg. Så visst får filmen godkänt!

Nästa tisdag kommer ett nytt tips från Moya.

Publicerat

WHAT IF

Vad händer om man träffar sitt livs kärlek och denne redan är upptagen? Vad händer om man har samma humor, fattar samma grejer, gillar varandras sällskap, berättar allt för varandra, helst skulle vilja umgås dygnets alla timmar men sen när det är sovdags går den ena hem till sig och den andra hem till sin pojkvän. Som hon enligt egen utsago älskar men som hon uppenbarligen inte umgås speciellt mycket med. Han har liksom andra saker för sig. Viktigt jobb å sånt. Men han är trevlig som fan och vill INTE att flickvännens nya manliga kompis ska vilja ligga med henne. Klart han inte vill. Han vill både ha kakan och äta den. Samtidigt ÄR han ju mysig och kramig och alldeles normal och vettig så det är klart att hon gillar honom, dom har ju ändå varit ihop i fem år. Men kompisen då? Pusselbiten? Han som hela tiden finns där? Vad ska hon göra med honom? Hon vill ju inte att han ska träffa någon annan och DEFINITIVT inte hångla med hennes syster men samtidigt, hur kan hon tvinga honom till någonting, dom är ju ”bara kompisar”.

What if är en rätt mysig film. Lite omständig och kanske onödigt krånglig för vafaaan jag fattar inte riktigt problemet. LÖS DET! Det är liksom inge svårt! Chop chop bara, fixat! Men å andra sidan hade det inte blivit någon film då och det är ingen dokumentär skildring av problemlösning, det är bara en liten romantisk rulle som handlar om två personer som fått namn som inte passar dom alls: Wallace (Daniel Radcliffe) och Chantry (Zoe Kazan).

Publicerat

SOME GIRL(S)

I kölvattnet av mina senaste Neil LaBute-inlägg (Your friends & neighbors samt Tre om en-inlägget) sitter jag i en liten sliten eka och ror febrilt för att komma in till land. Det är dimmigt, det är kallt men jag är envis som ett helvete och nu sitter jag här med ännu en film med Neil LaBute-inblandning på näthinnan.

Some girl(s) var från början en teaterpjäs skriven av Neil LaBute som sen blev ett filmmanus skrivet av Neil LaBute och med tanke på hur svintråkig filmen var är jag glad att jag inte såg den på en teaterscen.

Jag inser att jag är en smula orättvis nu, kanske hade både filmen och pjäsen fungerat bättre med någon annan än Adam Brody i huvudrollen? Filmen hade det definitivt. Adam Brody är nämligen ett mycket konstigt val tycker jag, han är så iskall och personlighetslös att Ben Affleck skulle kännas vivid, sprudlande med glimten i ögat bredvid honom – och så känns han i en BRA film. I en mindre bra film blir han närmast outhärdlig att titta på.

Dom fem kvinnliga skådespelarna, Kristen Bell, Zoe Kazan, Emily Watson, Mía Maestro och Jennifer Morrison gör så gott dom kan med detta taffliga manus, ingen skugga på dom, inte alls. Denna gång skyller jag 50% på ett intetsägande manus, 40% på dålig casting och regi och 10% på Adam Brody  – bara för att.

Både Some girl(s) och Neil LaButes The shape of things spelar i samma liga, jag kallar den Superettan.