Etikett: Zoë Saldana

Publicerat

AVENGERS: INFINITY WAR

Tomheten. Fi fan. Jag känner mig alldeles tom och…sorgsen…nu. Vem kunde ana det efter att precis ha sett en superhjältefilm?

Många – och ibland även jag – klagar gärna över denna typ av film då dom i princip alltid saknar riktiga stakes och därmed missar det här med att få biopubliken att känna riktiga känslor inför rollfigurerna. Men nu då? Vad säger ni nu då? Räcker det här? VA VA VA??!!??

Det är som om min insida saknar organ. Skulle jag ropa ner i svalget skulle det eka från magmunnen till ändtarmen. Det är nåt med Avengers: Infinity War som klingar otäckt i mitt känsloliv, det är som om Thanos förkroppsligar den första riktiga superhjälteskurken som faktiskt känns helt jävla oregerlig och som har en agenda som andas ett uns av uträknad mänsklighet även om den är alldeles vidrig.

Han är ofantlig, han är till synes odödlig, han hotar med att döda halva jordens befolkning men han kan samtidigt gråta. Är det bara jag som känner att Thanos (trots skapad av CGI) känns precis lika verklig som vilken Kim Jong-Un eller Donald Trump som helst. Han har bestämt sig och ingenting får stoppa honom. Ingenting KAN stoppa honom. Det här med kompromisser, samarbeten, samtal och sunt förnuft når inte fram. På det sättet är han otäck på det mest igenkänningsbara sättet. Avsaknad av empati. Den bristen gör en hårfin gräns mellan människa och maskin.

Jag har inte varit superförtjust i dom andra två Avengersfilmerna (The Avengers fick 3/5 och Avengers – Age of Ultron 2/5), jag gillar helt enkelt stand-alone-filmer bättre (även om stand-alone är en sanning med modifikation både i Marvel och Star Wars-världen). Jag har fram tills nu tyckt att det blir lite väl spretigt att försöka få in så många hjältar som möjligt under en begränsad speltid och därför är ingen mer förvånad än jag när jag känner att denna film blir som JULAFTON när dom mörsar in ÄNNU fler karaktärer under filmens 150 minuter. Här får man träffa ALLA! Det blir som en klassåterträff men bara med dom man verkligen gillade i klassen och jag satt och NJÖT filmen igenom.

Trots otaliga slagsmålsscener ledsnade jag inte och trots att 98% av filmen är en CGI fest av Guds nåde kändes den inte plastig. Dessutom satt humorn som en smäck! När eftertexterna rullade var det så många namn inblandade i produktionen att det kändes som att denna film allena betalat ut lön till hela Sveriges befolkning (i antal människor räknat alltså).

Men det är slutet som är det riktigt episka. Slutet. Käftsmällen. Kinapuffen i näsborren. Tarmsköljningen med kaustiksoda. Modet att göra såhär, det är kaxigt, det är häftigt och det är VÄRT denna tomhet att få vara med om detta. Marvel visar IGEN att det inte är någon som slår dom på fingrarna när det kommer till underhållning a la serietidningskaraktärer.

Jag bär min underarmstatuering med stolthet och längtar tills jag får se fortsättningen. För visst kommer det en fortsättning. Det gör det alltid.

 

I avsnitt 137 av Snacka om film snackar Steffo och jag en hel del om den här filmen, både med och utan spoilers. Andra som sett och tyckt till (och om) Avengers: Infinity War skrivledes är:
Sofia
Jojje
Henke
Surskägget

 

Publicerat

GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2

Det händer inte alltför ofta nuförtiden att jag ser en film på bio två gånger. Inte för att jag inte VILL göra det men fritiden räcker inte riktigt till och då prioriterar jag oftast en osedd film framför en återtitt. Men här mina damer, herrar och alla där emellan, här kommer undantaget som bekräftar regeln.

Två lördagar på raken har jag haft ynnesten att umgås med gänget i Guardians of the Galaxy Vol 2 och där jag första vändan blev helt knockad av Baby Groots gullighet blev jag den anda vändan precis lika kär. Han är fantastiskt charmig den lille kvisten! Jag skulle gärna ha en liten fnösktorr pryl som han springa omkring i lägenheten och säga ”I am Groot” hela tiden. Jag fattar också att jag är rätt banal som faller så hårt för denna uppenbara comic relief men jag är sån, jag blir alltid betuttad i dom små söta bifigurerna, dom som alltid är med för att alla såna som är som jag ska säga åååååååh, lägga huvudet på sned och ge filmerna överbetyg pga blödig. Men vet du vad? Det är okej. Man får vara sån utan att skämmas, det har jag bestämt.

Jag tyckte förra Guardians-filmen var bra men jag blev inte helt blown away av det nyskapande fräscha som många verkade se i den filmen. Den var annorlunda och lite crazy med blandningen av rymdfilm, 70-talsmusik och en ihopskrapad samling knasbollar som genom mestadels en slump började jobba ihop mot samma mål. Mina förväntningar på denna uppföljare var därför rätt modesta, vilket som alltid är både bra och skönt. Bra/skönt – för det är inte vettigt att gå omkring med kaninpuls vid varenda biopremiär, skönt/bra – för med rimliga förväntningar blir man sällan besviken.

När jag såg filmen första gången kan jag säga att jag var allt annat än besviken. Herregud, hur skulle jag kunna vara det, Sylvester Stallone dök ju upp och även om hans namn visades före Kurt Russells i förtexterna kan ingen fullt fungerande människa säga att hans rollfigur bräcker Kurtans i viktighet. Stallones roll kunde ha klippts bort hur lätt som helst så jag undrar om hans medverkan inte bara är en språngbräda inför vad som väntar i film nummer tre.

För det är klart som korvspad att det kommer en trea, den informationen ges klart och tydligt i eftertexterna. Peter Quill/Starlord (Chris Pratt), Rocket Raccoon, Drax (Dave Bautista) och Groot är alldeles för tacksamma figurer för att inte profitera på, däremot måste jag säga att dom kvinnliga karaktärerna lämnar en hel del i övrigt att önska.

Gamora (Zoe Saldana) och hennes syster Nebula (Karen Gillan) känns som dom är med för att visa att tjejer visst kan slåss, om inte mot män så väl med varandra. Att Gamora även är Quills kärleksintresse känns bara tröttsamt, det sprakar inte av passion omkring dom direkt. Mantis, tjejen med antenn-tentaklerna (spelas jättebra av Pom Klementieff), men hennes roll är mest att bli kritiserad av Drax samt att ta emot denna subjektiva information, tugga och svälja.

MEN…..jag måste få lägga till mitt MEN nu. Jag köper allt det där. Jag köper att Drax är en utseendefixerad gubbe, han är go ändå. Jag köper att Quill är betuttad i Gamora, för jag inser att som heterosexuell snubbe i den där världen har han inte så många (någorlunda) liggvänliga (någorlunda) mänskliga (någorlunda) kvinnliga varelser att välja bland. Okej, hon är grön, det får duga, liksom. Jag köper att det sker massmord till tuff musik trots att det är en 11-årsfilm och att det därmed sitter en hel hög lågstadieelever i salongen och att dom antagligen inte fattar hur många döingar dom faktiskt beskådat under dessa 136 minuter. För det är MÅNGA. Det är JÄTTEMÅNGA. Men syns det inget blod så gills det inte, eller hur är det nu dom resonerar, den där censuren som inte längre finns?

Jag köper att Kurt Russells rollfigur Ego har två monologscener som är så långa och utdragna att vore han en bröllopstalare skulle han blivit utbuad redan i halvtid och jag köper att slutfajten är alldeles åt helvete för lång. Jag köper allt det där för när jag ser Peter Quill med Baby Groot i knät dela på ett par hörlurar för att tillsammans lyssna på Cat Stevens Father and son och jag blir alldeles blöt i ögonen så tänker jag att regissören James Gunn gör så jävla rätt, han får mig att bry mig om karaktärerna i en superhjältefilm och DET mina damer, herrar och alla där emellan är inget som hör till vanligheterna. Galaxens väktare har ingenting genetiskt gemensamt men dom är en familj och som familj väljer dom varandra. Det är fint. Jag blir rörd och berörd och jag skrattar och underhålls. Vad mer kan man begära av en film som denna? Nä, precis. Ingenting mer än så.

 

 

,.

Andra gången jag såg filmen var det tillsammans med mina filmspanarvänner. Är du nyfiken på om dom gillade filmen lika mycket som jag? Klicka vidare på länkarna här nedan.
Sofia
Henke
Jojje
Johan
Steffo
Cecilia
Johan
Mackan

Publicerat

LIVE BY NIGHT

Jag har alltid tyckt att Ben Affleck är en SÅ mycket bättre regissör än han är skådespelare och ingen Batman i världen kan rubba den åsikten även om han VAR och ÄR en MYCKET bra Batman. Kanske den bästa hittills. Ja. Jag sa det. Bara sådär. Och jag tänker inte tvätta vare sig fingertoppar eller tunga med tvål efteråt.

Men nu är han alltså i gasen igen, den bredaxlade Ben och den här gången regisserar han sig själv i huvudrollen OCH han har skrivit manus baserat på Dennis Lehanes roman med samma namn. Lite som vanligt alltså då Affleck gjorde precis samma sak 2007 då Lehanes roman Gone Baby Gone blev film (men då med brorsan Casey i huvudrollen).

Live by night känns som en ganska klassisk gangsterhistoria som utspelar sig 1926 med allt vad det innebär med korrumperade män med för stora kostymer, vapen som låter ”KADOOOOFFF” jättehögt, biljakter i svarta nyvaxade motorfordon och svala brudar som viskar sig hesa.

Sienna Miller, Elle Fanning, Brendan Gleeson, Zoe Saldana, Chris Messina, Titus Welliver, Chris Cooper och nämnde Ben lyckas tillsammans göra detta till en bra berättad historia trots att den här eran på film är mig fullständigt likgiltig. Helt okej alltså, sevärd – men kanske inte ett måste på bio.

Jag såg den här filmen på Stockholm Filmdagar. Klickbara länkar till mina filmbloggarkompisars recensioner finns här när deras inlägg är uppe.
Sofia

 

 

Publicerat

STAR TREK BEYOND

Förutsättningarna var dessa:
Normalt sett kan vara en quick-fix-människa som gillar att få saker å ting gjorda snabbt, enkelt men ändå med ett schysst resultat MEN när det gäller filmtittande blir jag ofta lite mer av en grävare. Jag vill göra det ordentligt. Så istället för att hyra filmen jag egentligen vill se har jag alltså tragglat mig igenom både Star Trek och Star Trek Into Darkness för att – som den Star Trek-totala-novis jag är – liksom fatta grejen, komma in i handlingen och stämningen. Och nu är jag alltså framme vid målet, NU ska jag äntligen få se Star Trek Beyond!

Anledningen till titt:
Jag ville se scenen ur Start Trek Beyond som ”alla” pratar om. Scenen med Sabotage-låten.  Det finns ingen annan eller bättre anledning än så. Ibland räcker det mest banala för att man ska få en fix idé som inte släpper förrän den är genomförd.

Tankar under filmens gång:
Redan i första scenerna känner jag att jag längtar tillbaka till Into Darkness och dess färgglada dito. Jag får inte alls någon inspirerande känsla i kropp och knopp, inte förrän jag ser den nya rymdstationen Yorktown, den funkar på mig. Men…dog inte Kapten Kirk (Chris Pine) i förra filmen. Alltså nu känner jag mig så jävla BORTA. Jag såg ju filmen IGÅR. Nåja, alla pusselbitar behöver kanske inte falla på plats, prettyfejset är med här med i alla fall, precis som övrig besättning som jag, trots att jag nu hängt med dessa karaktärer i tämligen många timmar de senaste dygnen, inte bryr mig ett jota om. Det är en väldig skillnad att titta på Star Trek jämfört med Star Wars, i alla fall för mig. Det här är bara yta, inga känslor alls och på nåt sätt känns hela historien med federationer hit och dit mycket mer spretigt och otydligt än i Star Wars (även om jag tycker det kan vara luddigt även där med alla platser, planeter och namn).

Summering när filmen är slut:
Jag HATAR Karl Urban! Sådär, nu är det sagt. Han ÄR den sämsta högt avlönade skådespelaren det senaste seklet. Jag är även medveten om att detta är en sk biofilm, en storfilm, en film som bör avnjutas i stor salong med kanonljud och bild MEN jag måste säga att jag blev beyond besviken på hur filmen ser ut. Jag har ändå ingen mini-TV hemma, heller inget undermåligt ljudsystem. Ändå känns filmen i långa stunder väldigt….B. Men så kommer en scen här och där som imponerar och är snygg som fan och sen, nähä, då går luften ur igen,

Men Sabotage-scenen. Var det värt att lägga en knapp arbetsdag på att titta ikapp dessa filmer? Klart det inte var. Låten är ju störtskön men scenen….njääääää. Halvbra. Tre plus. Dock, från den scenen och sista halvtimmen av filmen så växer den och hoppar upp ett snäpp betygsmässigt. Det är nåt med ljusblått, glas, vit metall och den oändliga rymden runt omkring som ger mig hög puls. Samma sak hände i Rogue One.  Men varför….VARFÖR…måste den där jäkla Spock vara så förnumstigt ÄDEL hela tiden? ”Neeeejdå, rädda inte mig, rädda dig själv”, ”Lämna mig här, gör det, jag kommer dö men det spelar ingen roooooooll”, bla bla bla. Tröttsam typ det där. Och okej att jag är en sucker för TV-luggar men hans är fanimej obegriplig.

Det här var troligtvis det sista jag kommer se från Star Trek-världen. Jag tackar för mig, stänger dörren och går vidare genom livet inte det minsta klokare. Men jag gav den en chans i alla fall!

 

 

 

Publicerat

STAR TREK INTO DARKNESS

Förutsättningarna var dessa:
Jag har alltid varit 0,0% sugen på att se den här filmen och detta TROTS att Benedict Cumberbatch har en av dom största rollerna. Det säger egentligen allt. Att mina förväntningar på filmen fått sig en rejäl kryobehandling och ligger på tok-minus efter gårdagens titt på Star Trek hjälper inte heller till. Det här ÄR en film jag känner ett våldsamt motstånd till att se, ändå ska det göras – och det NU.

Anledningen till titt:
Den stora – och enda – anledningen är fortfarande att jag vill se Sabotage-scenen i Star Trek Beyond med kött på benen. För att kunna göra just detta krävs det att jag har 127 mintuter Star Trek OCH 132 minuter Star Trek Into Darkness i min filmiska ryggsäck. Fan vad jag är idog när nöden kräver!

Tankar under filmens gång:
Redan i filmens röda inledningsscen är jag mer investerad än jag var under hela förra filmen. Sen dyker Benedict upp med sina isblå ögon och säger ”I can save her” och då dör jag lite. Kanske behöver det inte bli så pjåkigt det här?

Leransiktet Karl Urban är givetvis med igen (Obs! Stelnad lera, inte geggig) och resten av besättningen från förra Star Trek-filmen. Anton Yelchin fortsätter att kombinera underprestation med överspel och Chris ”prettyboy” Pine fortsätter vara söt på det där aurafattiga sättet att han blir mer som en skyltdocka än en man med puls. Men…Simon Pegg verkar agera i en helt annan film… Vad pysslar han med??? Det känns dock som att regissören J. J Abrams hittat stilen i den här filmen för den är långt mycket snyggare än den förra.

Summering när filmen är slut:
Det finns ingenting att gnälla på när det gäller scenografi, färger och rymdmys. Filmen är helt klart visuellt läcker, det känns som att den utspelar sig i en helt annan filmisk galax än förra filmen. Vad gäller manuset så fattar jag inte ett skit. Jag minns när jag skickade in min son på bion för att se den här filmen medans jag såg Baksmällan 3 med mina jobbkollegor och när han kom ut sa han att det var ”förbjudet med barnaga i Sverige” (han hade redan sett Baksmälle-filmen annars hade han självklart fått gå med. SÅ elak är jag inte.) Han var skitförbannad för han fattade inte ett jota och NU förstår jag honom. Jag ids helt enkelt inte bry mig MEN ögonen blir rätt glada ändå över allt det snygga. Benedict till exempel. Han lyckas skänka lite mänskligt liv åt karaktären Khan och DET kan inte vara det lättaste.

Så summeringen måste bli att det är ett steg framåt jämfört med Star Trek men det är fortfarande inte en BRA film även om den är cool och bitvis rätt  underhållande. På´t igen då, nu väntar Star Trek Beyond. See you tomorrow.

Publicerat

BLOOD TIES

Jag känner mig lite förvånad över att hitta en film som Blood ties på Viaplay. Alltså, det är inte förvånande att den finns där men det är förvånande att jag inte hört talas om den. Med namn som Billy Crudup, Marion Cotillard, James Caan , Matthias Schoenaerts och Mila Kunis i rollistan är det än mer intressant att filmen gått mig spårlöst förbi men jag kanske kan skylla på Clive Owen som är det första namn som dyker upp när man läser om filmen.

Clive Owen, denne obegripligt spretige skådespelare, som egentligen spelar på exakt samma sätt i exakt alla filmer – UTOM i Children of men i vilken han fullständigt briljerar. Men här spelar han (precis som vanligt) Nicolas Cages aningens mer introverta lillebror och jag jämför med Cage enbart för att jag tycker dom är vansinnigt lika utseendemässigt, inte för att han är med i filmen.

Man har sett grundpremissen såååå många gånger förut. En moralisk och snäll polisbror ska försöka handskas med en kriminell lillebror som hamnat helsnett i tillvaron.

Som sagt, jag har sett det förut, du kommer att ha sett det förut, ändå fortsätter Hollywood göra filmer i samma fåra av en enda anledning: det funkar. Jag tittar ju. Och det är helt okej. Filmen tickar på. Bra skådisar syns i rutan och gör skäl för lönen. Det är snyggt och skitigt samtidigt, det är en familjetragedi på så många plan när någon är ute och snedseglar så som Chris (Owen) gör här.

Sevärt för stunden och ett fullt godkänt tidsfördriv.

Publicerat

THE WORDS

När jag såg den här filmen satt jag i soffan och twittrade.

”Tittar just nu på en ”tantfilm” med i princip bara män i rollistan. Känns lite annorlunda. Synd bara att det inte är bra.”

Jag står fast vid vartenda ord i den där tweeten. Denna typ av film brukar kunna benämnas som tantfilm. Det här är urtypen av en film som hade lockat dom blåhåriga damerna med minkpäls till biografen OM Astoria på Nybrogatan fortfarande varit i bruk. Det tokiga blir bara om The Words jämförs med till exempel 84 Charing Cross Road, en alldeles ljuvlig film i samma genre som också handlar om skrivande, eller Timmarna som också hoppar runt i olika tider och som berättar tre olika historier.

Bradley Cooper är Rory Jansen, en man som drömmer om att bli en stor författare, som lever på pappas pengar och som är tillsammans med en vacker kvinna (Zoe Saldana) som inte är mer intressant för filmen än det alldeles uppenbara: han är kär i henne, hon ler och säger aldrig emot, dom ligger mycket och hon tycker han har vackra ögon. Dennis Quaid är Clay Hammond, en författare som åker runt och föreläser och som har svårt att hålla fingrarna borta när ett ”fan” närmar sig (Olivia Wilde) och Jeremy Irons är den gamle mannen The Old Man.

Tre män i fokus, kvinnorollerna hade lätt kunnat strykas rätt av och ändå handlar filmen mycket om heterosexuell kärlek. Låter det konstigt? Mmmm. Det ÄR konstigt.

The Words är en lightprodukt. The Words är lika äkta som en sirapslimpa som glöms kvar i en sommarstuga i augusti men är fullt ätbar när dörren till huset öppnas i april igen. Jag tror på karaktärerna ungefär lika mycket som att jag tror att Batman finns och att NK-klockan egentligen är hans fladdermuslogga. Ändå måste jag erkänna att Bradley Cooper ÄR bra och att det är mysigt att återse Jeremy Irons igen men så mycket mer än detta finns inte att vrida ur den här filmiska disktrasan. Att männen bakom filmen (ja, det är män, båda regissörerna är män) dessutom valt att lägga klassisk musik genomgående i bakgrunden samt se till att alla skådespelare viskar filmen igenom gör inte saken bättre. Det är tröttsamt, segt och ytligt fast filmen ger intryck av att vara rätt djup.

Blåhåriga tanter UNITE! Hyr INTE den här!

Publicerat

FILMSPANARTEMA: PÅ VÄG

På väg. Det går att säga det drömskt, leende och med en blick som fastnar i  fjärran. Jag är på väääg. Det går att säga det torrt och krasst. Jag är på väg, jahapp, så är det. Det går att säga det tonårsirriterat till en sur förälder. JAG ÄÄÄÄ PÅ VÄÄÄÄÄÄG!!

På väg. Månadens filmspanartema är just det, två ord som kan kopplas till filmer som handlar om allt mellan himmel och jord. Bilfilmer som Herbie, Bilar, Duellen och Driven. Roadtripfilmer som Easy Rider och Thelma & Louise och andra random filmer med fordon på väg i fokus: Death Proof, Mad Max, Death Race 2000.

Men för mig betyder på väg inte i första hand att forslas fram på mer eller mindre asfalterade ytor, för mig handlar på väg om att drömma, om att vilja ta sig vidare, om att bestämma sig för ett mål och ge sig fan på att nå dit.

På nyårsafton 1989 samlades fyra tjejer från en mellansvensk gymnasieklass för att gemensamt fira in det nya decenniet. Det skrevs en lista på drömmar, förväntningar, sånt som skulle fixas, dissas, väljas, ratas dom närmaste tio åren. Alla dessa fyra tjejer kände på sig att åren mellan 1990 och 2000 skulle bli åren som satte standarden för resten av livet, speciellt med bara en termin kvar på gymnasiet. Vi var på väg.

Jag har tänkt på den där listan många gånger, på var den tog vägen och på om livet blev som vi trodde för oss fyra. Jag är inte så säker på att det blev det men jag är heller inte säker på att livet blev sämre, bara kanske….annorlunda.

I efterdyningarna av mina minnen från den kvällen har jag valt min temafilm. En djup, svår, klurig film som kräver full koncentration och en vaken hjärna. Wikipedia beskriver handlingen i min utvalda film i en riktigt klämmig mening. ”Tre barndomskompisar som med en okänd kille bilar genom USA och hittar varandra och sig själva”. Min tanke om på väg som en mental resa verkar gå att kombinera med en roadmovie. Jippi!

Åååå guuuud, vad har jag gjort? är min första tanke när jag stoppar filmen i spelaren. Åguuudåguuudåguuuud vad är det här för form av självförrakt jag uppvisar, varför utsätter jag mig gång på gång för dessa skitfilmer?

Jag tänker alltså detta sju minuter in i filmen när det enda som hänt är att tre småflickor  – en blondin, en brunett och en svarthårig (glömt den rödhåriga?) – gräver ner en låda i skogen som dom gemensamt ska gräva upp när dom tar examen från High School typ tio år senare. Vänner för livet, en för alla alla för en liksom.

Jag blundar och tänker att om jag var blind och var med på ett frågeprogram på TV som hette ”Gissa filmen” och får höra trettio sekunder från Crossroads första scener så hade jag gissat på Alvin and the chipmunks. Det är så många gälla röster samtidigt att Jamie Lynn Spears (som spelar den unga Lucy Wagner) inte ens sticker ut. Värre blir det sen när liten blir stor och Britney Spears tar över rodret som Lucy.

När filmen kom ut var Britney stor, alltså STOR som i betydelsen HUMONGOUS. Skivorna sålde som smör, folk hade fortfarande Baby one more time-videon (och hennes fjårtistofsar) i färskt minne och hon dejtade N Syncs frontfigur Justin Timberlake. Det känns som att Shonda Rhimes manus till Crossroads är skriven enkom för att passa Britney, för att få in så många scener som möjligt där hon visar naveln och så många av hennes låtar som möjligt i soundtracket och – självklart – även ha den obligatoriska glada-tjejer-mot-nya-äventyr-fulsjönger-högt-i-öppen-bil-scenen då dom självklart sjunger Bye, bye, bye med….N Sync!

Om det går att klämma ur stålars ur en hundbajspåse, varför inte klämma? Ja, varför inte. Det intressanta för mig blir att den uppenbara bajspåsen faktiskt inte innehöll enbart bajs. Filmen visade sig nämligen vara ganska…okej.

Crossroads är begåvad med ett gäng biroller som faktiskt är riktigt smart tillsatta. Justin Long är Lucys labbkompis och den hon – enligt honom – borde förlora oskulden till. Dan Aykroyd spelar Lucys överbeskyddande pappa, Kim Cattrall hennes mamma, Taryn Manning den tonårsgravida Mimi och Zoe Saldana är Kit, kompisen som aldrig kan bli för smal eller för vacker. Alla dessa tillför något till filmen som KAN beskrivas som godkänd arbetsinsats. Det är dom som gör att Crossroads känns som en film och inte som nittio minuter reklamfilm för Britney herself, vilket jag var rädd för till en början.

Om jag ska jämföra Crossroads med till exempel Burlesque (ungefär samma grundhandling) så är Crossroads fesljummen minimjölk och Burlesque kall mellanmjölk men ändå – ÄNDÅ – blir jag förvånad över att jag tittade klart på filmen och egentligen aldrig hade tråkigt.

 

 

Lucy Wagner är på väg. Hennes vänner är på väg. Britney själv verkar alltid vara på väg. Jag själv är på väg och idag är samtliga mina filmspanarvänner också just det – på väg. Klicka vidare in på deras bloggar och läs deras vinkling av temat. Addepladde, Except Fear,  Filmitch, Filmparadiset, Flmr Filmblogg,  Fripps filmrevyer, Har du inte sett den?,  Jojjenito, Mode + Film, Moving Landscapes, Rörliga bilder och tryckta ord och The Velvet Café.