En liten fråga gäckar mig. Vad är det som gör att biobesökare förväntas gå och se World War Z?
Är det Brad Pitts medverkan? Ja, kanske. Han ”gör en George Clooney” när han gestaltar FN-medarbetaren Gerry Lane tycker jag och med det menar jag att han spelar en vuxen man som inte nödvändigtvis är i bild enkom för att vara ögongodis. Han har liksom släppt den grejen och han spelar Gerry med en otrolig närvaro, sådär så att jag faktiskt tror på honom när han sitter i skiten. Han är orolig, han har ont, han bryr sig. På riktigt.
Är det zombiesarna? Ja, kanske. Dom är visserligen så många så dom slutar vara läskiga, här är det mer fenomenet, att zombisarna är en pandemi som hotar att förgöra hela mänskligheten men det blir så mycket CGI att det inte känns äkta.
Är det den mörka och härliga katastroffilmskänslan som trailern bjussar på? Ja, kanske. Jag föll som en fura för den i alla fall. Den fick mig att tänka på Världarnas krig (den med Tom Cruise) och den kändes….mustig….på nåt vis.
Jag tror att det är någon (eller flera) av dessa anledningar som gör att många kommer gå och se den här filmen men jag undrar om det är nog? Kommer folk gå man ur huse, blir det en av sommarens stora filmer på bio? Jag är inte supersäker på det. Men nu med facit i hand skulle jag vilja lägga till två punkter som faktiskt hade hjälpt mig på traven om jag stod och velade framför en massa bioaffischer och inte visste vad jag skulle se.
Den första är Mireille Enos, en skådespelare som hittills fått oförtjänt lite cred för allt hon gjort men som kommer bli stor, alltså sådär Jessica Chastain-stor! Hennes korta inhopp i Gangster Squad var bäst i hela filmen och det är inte enbart Joel Kinnamans förtjänst att The Killing blev så bra.
Den andra punkten heter Max Brooks. Max har en mamma som heter Anne Bancroft och en pappa som heter Mel. Brooks alltså. Max är dyslektiker, läste sin första bok som 15-åring och är en riktig zombienörd och det är han som skrivit romanen World War Z som filmen baseras på. Det känns som att han har koll på grejerna. Jag tror att det är mycket hans förtjänst att filmen funkar så pass bra som den gör. Historien står liksom med fötterna på jorden.
Står med fötterna stadigt på jorden gör å andra sidan jag också, kanske lite för mycket ibland. Därför kommer filmen inte åt mig, den ger mig inga känslor åt något håll. Den är väldigt välgjord, den är sevärd och trevlig på alla sätt. Godkänd, javisst, men mer än så blir det tyvärr inte.
ilm. En grupp amerikanska fallskärmsjägare sitter i ett flygplan och väntar på att släppas innanför fiendens linje. Det är dagen före landstigningen i Normandie med allt vad det innebär för dom insatta och belästa – och oss som inte är det.
