Apropå det där jag skrev för ett tag sen, att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang, här är ännu en sån situation.
Tänk när regissörerna Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento träffades över en kopp thé (eller en öl eller en liter tequila) och bestämde sig för att skriva ett filmmanus tillsammans, tänk att ha suttit där på fönsterbrädan och surrat och ha fått se C’era una volta il West växa fram. Det hade varit nåt att berätta för barnbarnen. Nu är det enda jag kan berätta att jag sett filmen, att jag suttit framför TV:n i två timmar och trettionio minuter och sett fåriga män skjuta skarpt, en vacker prostituerad lösa problem och Charles Bronson spela munspel och det må vara en bedrift i sig men inte i klass med att vara en fullinformerad spyfluga.
Charles Bronson utan mustasch ser väldigt mycket ut som en thaifarbror. Jag tycker inte riktigt han passar in i vilda västern, det krockar för mig. Henry Fonda däremot, han är en riktig hårding. Hårda män i denna typ av film rör sig i gemen väldigt sakta och männen i denna film är ingen undantag. Här går nämligen allting sakta. Tempot är på gränsen till outhärdligt långsamt, i alla fall första timmen innan jag kommit in i lunken (eller brutit ner min normala dito för att inte bli galen) men sen är det som att sitta i en gammal knarrig gungstol med en virkad filt över knäna och bara hänga med.
Claudia Cardinale spelar den prostituerade änkan och hon är både otroligt vacker och jättecool och hon har ett badkar jag blir svårt avis på. I en film om män och definitivt FÖR män är hon ett välkommet men väldigt ensamt kvinnligt tillskott.
Bortsett från filmens sista tjugo minuter kan jag inte på något sätt säga att jag fann filmen engagerande men däremot är den vansinnigt intressant ur en ren filmteknisk synvinkel. Fotot är perfekt in i minsta detalj precis som musiken av Ennio Morricone och hur gärna jag än skulle vilja såga såsigheten så har den ett syfte, det melankoliska tempot spelar en roll, nästan en huvudroll faktiskt.
Precis lika glad som jag är när filmen är slut, precis lika glad är jag över att äntligen ha sett den. På min köksvägg sitter nämligen en fototapet föreställande dom 250 högst betygsatta filmerna på Imdb och C’era una volta il West har varit mitt i mitt blickfång varenda middag sen jag tapetserade upp den. Nu kan jag byta fokus. Nu blir det Citizen Kane eller nåt annat skoj, det är inte alltför många filmer kvar att beta av från väggen.
Visst är den såsig och seg, men när man kommer in det är det stor filmupplevelse. Har sett den flera gånger och imponerats, även om jag inte riktigt blivit lika upphöjd till skyarna som till exempel syskonet Den gode, den onde.. lyckats med.
Kan för övrigt rekommendera att se den med det kommentarspår som den svenska dvd-utgåvan är utrustad med. Flera intressanta intervjuer, bland annat med John Carpenter, och stor inblick i hur den är tänkt och hur den skapades.
Pladd:
Filmupplevelse, visst är det det. Det är svårt att undvika känslan av att det är en klassisk filmhistoria man tittar på.
Precis som Pladd nämner är kommentatorspåret väldigt intressant där olika insatta personer berättar om olika partier.
Filmen är för mig en klockren femma, kan inte bli så mycket bättre än det här. Musiken av Ennio Morricone är bland det bästa som gjorts på film. Fotot är utsökt filmen igenom. Karaktärerna är många och härliga. De olika detaljerna med ögonen t.ex. är underbara att skåda. Finns så mycket att tycka om helt enkelt. Och att den bara blir bättre och bättre är ett stort plus.
Älskar scenen under slutuppgörelsen när Bronson dyker upp i bild samtidigt som musiken börjar spelas, riktigt klassisk scen.
Jag har givetvis också skrivit om Once Upon a Time in the West 😀
Movies-Noir:
Jag tror verkligen på att filmen blir bättre och bättre ju fler gånger man ser den men där har ju längden viss betydelse. Den är liiite för lång för att man (=jag) stoppar den i spelaren alldeles hipp som happ.
Men som sagt, jag är glad för att jag sett den och inte enbart för att det är avklarat utan för att det var en helt okej film. 🙂
Jag älskar filmen och bara njuter åt det långsamma tempot med det himmelska fotot och den oförglömliga musiken. 🙂
Voldo:
Tempot är verkligen speciellt och bitvis även exceptionellt långsamt. Gillar man det så är filmen verkligen som julafton 🙂
Leones filmer har alla ett ganska långsamt tempo så jag måste verkligen vara på humör när jag ser dessa. Men om humöret är rätt är de riktigt bra. Var ett tag sedan jag såg filmen men köpte dubbel dvd:n nyligen på maxi för 39:- så omtitt blir det tids nog.
Filmitch:
39 spänn för den här filmen måste nog ses som ett kap eftersom den (nog) håller för många fler tittningar än en 🙂
Jo jag har gjort ganska många ”kap” på varuhusen för en billig slant. Häromveckan hittade jag 4 st Argento för 100 spänn om det var ett kap eller inte vete gudarna får återkomma men oftast hittar man bra och billiga filmer i de där snurrorna.
Jag håller med du, Fiffi. Jag kunde inte ge mer än en trea till filmen. Det var inte riktigt min stil även om jag kan uppskatta mycket i den. Jag tyckte det var för känslokallt, för långdraget, lite inflation i dueller. Men sanslöst välgjort. Ungefär som Tinker Taylor Soldier Spy.
Jojjenito:
Det var en mycket bra jämförelse tycker jag 🙂
Jag var tvungen att gå in och kolla om du skrivit om den här. Jag såg den igår och har satt ihop ett inlägg själv – http://filmscore.se/ennio-morricone-briljant/. Det är mer euforiskt än genomtänkt, men det är å andra sidan det mesta som står på min sida.
Oliver:
Då ska jag hoppa in och läsa vad du tycker om filmmusiken 🙂