Jag tänker inte ge mig in i genusdiskussionen inom den amerikanska militären men en blind ökenråtta kan se och förstå att kapten JoAnne Galloway (Demi Moore) inte har det helt lätt på jobbet. Tillsammans med juristspolingen Daniel Kaffee (Tom Cruise) ska hon utreda mordet på en ung marinsoldat, en soldat som misstänks ha mördats av två soldatkamrater när det blev känt att han anmält ett brott som hänt på reglementet. Sånt gör man bara inte, det är emot all form av hederskodex och kanske var det så att soldaten tystades med överordnades goda minne?
På heder och samvete är från början en pjäs skriven av ingen mindre än Aaron Sorkin. Aaron Sorkin är killen som får TV-och-filmnördar att glida ner i split bara hans namn nämns eftersom han skrivit manus till TV-serien Vita Huset och filmer som The Social Network, Charlie Wilson´s War, Moneyball och Presidenten och Miss Wade. Vad gäller På heder och samvete så skrev Sorkin själv filmmanus av pjäsen och det gjorde han rätt i med facit i hand. Dialogen är extremt välskriven och det är lite av Sorkins signum. Filmkaraktärerna pratar som man gör, det flyter, det låter som på riktigt och det är nåt man inte är bortskämd med direkt. Sen att samtliga roller är tillsatta med milimeterprecision gör inte saken sämre. Jag har svårt att tänka mig tre skådespelare som var hetare då än trion Tom Cruise, Demi Moore och Jack Nicholson. Lägg sen till Kevin Pollack, Kiefer Sutherland och Kevin Bacon som nån form av hård topping på jätteglassen så får du en riktig storfilm anno 1992.
Jag såg den här filmen på bio 1993 och jag minns att det var många tankar som snurrade i skallen efteråt. Kan något liknande hända i verkligheten? Hur ser Jack Nicholson ut privat när han vaknar en söndagmorgon och fixar frulle till frugan? Varför känns armén som en värld där jag inte vill sätta min fot? Hur sjukt lika är inte Tom Cruise och Demi Moore egentligen? Varför är män såna hjärtlösa as? Nä, nu hamnade jag där igen. Genusfrågor, mansförakt…blääh…jag orkar inte. Män som grupp är inte all världens ondska personifierad men filmer som denna startar gärna och ofta den form av tankar hos mig. Det finns liksom inga snällisar och den snällis som finns (Kaffee) är inte särskilt behaglig han heller.
Samma typ av tankar dyker upp när jag ser om filmen såhär nästan tjugo år senare, med ett enda tillägg: Fy fan vad Suri Cruise är lik sin pappa och oj vad hon kommer se ut som Demi Moore när hon blir stor. Filmen i sig är bra, såklart, men den känns inte lika bra nu som då och det handlar inte om att filmen åldrats, snarare att jag har det. Vajande amerikanska flaggor, trummor, trumpeter och cymbaler, jag har helt enkelt bra mycket svårare för den grejen nu än då. Jag blir lite fnissig av det högtravande, jag vill stoppa in fingrarna i Jack Nicholsons gubbafläsk och ropa sicken blås och jag tycker det är lite smålarvigt med uniformer hur snygg Tom Cruise än må vara klädd i en.
På heder och samvete är en sevärd film, inget snack om den saken, men den rinner av mig i takt med eftertexterna som ljummet vatten en högsommardag.
När jag såg den 1993:
När jag såg den 2012:
Ohhh, den är fin den här. För min del ligger den helt klart kvar på en fyra, en av de bästa rättegångfilmerna för min del även om jag iofs inte är någon kännare av genren.
Sofia:
Ett Ohhh från dig hör inte till vanligheterna? Är det nåt specifikt i filmen som får dig att låta Ohhh eller är det helheten?
Det är nog både helheten och detaljerna — Tompa i sina snyggaste år, Kevin B, Kiefer, en mysig Kevin P, en ännu inte desperat Demi, en skön stämning mellan Tompa och Demi (älskar scenen på hummerstället), läckra rättsalsvändningar, Jacks monolog. Ja, nästan allt, faktiskt.
Sofia:
Det låter nästan som att den skulle kunna klättra upp till en fullpoängare för dig? 🙂
Nej, _så_ bra är den inte. Slutpratet från Cuba blir tex lite väl präktigt. Men det är en sådan där film som jag njuter av trots dess skavanker. Däremot ska jag väl inte säga att jag blir särskilt berörd av den, men jag kan ändå njuta av dialog och händelseutvecklingen.
Sofia:
Det finns många filmer man kan njuta av trots skavanker och detta är definitivt en av dom (trots att jag inte faller för den lika hårt som du). 😉
Såg om denna för ett par år sedan och tyckte den var bra, men inte någon av de bästa om man ser till rättegångsfilmer. Gav den en stark trea.
Movies-Noir:
Det här är en film som är svår att hitta något riktigt dåligt med. Det är ett gott hantverk överlag men jag undrar vad det är som gör att den inte berör mer. Du gav den ju också en trea, har du nån aning?
Inte direkt, nej. Förvisso är jag inte så förtjust i de inblandade skådespelarna som i de filmer jag verkligen uppskattar, så kanske är det det (Nicholson gillar jag dock). Annars vet jag inte.
Movies-Noir:
Kan ju bero på det. 😉
Vad negativa ni är (inte Sofia), det här är ju ett klockrent mästerverk!
Den har ju till och med blivit utnämnd till den bästa rättegångsfilmen: http://addepladde.wordpress.com/2012/04/19/topp-10-rattegangsfilmer/
Pladd:
Ett mästerverk som det känns som att jag beskådar bakom en vägg av betongglas. Jag blir liksom inte så berörd. Tyvärr.
Oj vad bra jag tyckte den var när filmen kom.
Oj vad besviken jag blev när jag såg om den. Mitt problem är Nicholson/Cruise.
Cruise är alldeles för flåsig och Nicholsson spelar som vanligt Nicholson men finalen gillar jag. Landar på samma betyg dvs 6/10
filmitch:
Flåsig, hahaha. Det stämmer ju! Han är som en liten hund med alldeles för mycket spring i benen 😉
Gillar den här sjukt underhållande bagatellen! Lite häftigt att det är grymme Aaron Sorkin (Vita Huset, The Social Network, Studio 60, The Newsroom, Moneyball) som skrivit både pjäsen och sen filmmanuset som bygger på densamma.
Vrångmannen:
Han är duktig, inte tu tal om den saken.