Tre år har gått, inte sen igår men väl sedan första filmen kom (som jag skrev om igår). Bridget Jones är väl en sisådär tre år äldre och lever nu tillsammans med The Human Rights Lawyer Mark Darcy som är ungefär hälften så tillknäppt jämfört med förra filmen. Nu ler han och är charmig, herregud, han är ju Colin Firth!
Nu när Bridget borde kunna vara kär, nöjd och upptagen (precis som hon ju ville vara) så är hon istället osäker, svartsjuk och allmänt konstig. Hennes beteende gör inte att Mark kommer henne närmare direkt och så dyker Daniel Cleaver (Hugh Grant) upp igen också, virvlar in kan man kanske säga.
I den här filmen har dom verkligen lyckats göra Renée Zellweger så ful och fel som det är möjligt att göra en människa. Det gör att jag får svårt att tro på henne, på att hon skulle ha så pass lite koll på vad hon har på sig, hur hon ser ut i håret, vad hon säger, hur hon beter sig, det är liksom inte möjligt. Hon blir som en missanpassad seriefigur och jag tror verkligen inte att det var meningen att göra henne SÅ udda.
Den här filmen känns urvattnad, den känns som en quick fix för att få till en uppföljare innan världen glömt bort vem Bridget Jones egentligen var. Det bådar icke gott för ännu en uppföljare nu när det dessutom är tolv år mellan tvåan och trean. Men…man ska aldrig dissa en film osedd, det är sen gammalt. Nästa lördag kan du läsa mina tankar om Bridget Jones´s baby.
Minns bara den här som fullkomligt meningslös. Till och med för att vara en uppföljare…
Sofia:
Håller helt med.