Inlägg

Publicerat

SEARCHING

Det är inte särskilt svårt att tänka sig paniken man skulle få om ens barn inte svarar i mobilen efter flera flera timmar. Visst förstår man rent logiskt att batteriet antagligen är urladdat men ändå, klart man skulle bli väldigt rädd.

I den här filmen är det pappan David Kim (John Cho) som tvingas utstå det där överjävliga. Hans dotter Margot (Michelle La) kommer inte hem efter en natt med kompisarna och till slut tvingas han ringa polisen och anmäla henne försvunnen. Detective Wick (Debra Messing) tar hans om fallet men timmarna går och ingenting händer och David känner att han måste göra något. Vilka är Margots kompisar? Vilka kan han höra av sig till?

Som av en lycklig slump har Margot lämnat sin laptop hemma och den tar sig David in i och det är vad filmen går ut på. Letande. Letande efter ledtrådar, efter lösenord, efter telefonnummer och allt – ALLT – får vi se genom skärmar. Det är datorer och mobiler och ett jäkla klickande och öppnande av fönster hit och dit.

Det här är en film som jag till en början sa ”äsch” åt. Jag tittade men kände att den var ganska larvig. Men sen, sen äter den sig liksom in i min hjärna, ungefär i samma tempo som David tar sig längre och längre in i Margots digitala liv. Filmen blir spännande och den är filmad med ett nytt och kul grepp. Dessutom drar filmen inte riktigt åt det håll jag först tror och det är ett jätteplus. En riktigt stark trea till denna film. Sevärd!

Publicerat

Röd lördag: RED KNOT

Den bångstyrigt kortskäggige Peter (Vincent Kartheiser) har precis gift sig med den mörka skönheten Chloe (Olivia Thirlby). Dom pussas till saktfärdig pianoklink, busar och pratar i munnen på varandra när hon försöker klippa hans skägg i extrem närbild. Det här är två människor som är obrydda om kläder och smink, det är noppig secondhand överallt men det spelar ingen roll, dom är ju snygga ändå, sådär som hipsters i indie-filmfestival-filmer är. Sådär som hipsters i mammatidningar med glassigt papper ofta är. Otvättat rufsigt hår men flawless ändå, ja du fattar. Sådär som väldigt få av oss andra kommer undan med. Jag skulle se ut som en uteliggare med den minimala piffningen. Nåja.

Peter och Olivia passar på att åka på bröllopsresa till Antarktis av alla ställen på jorden. Dom sover i våningssäng på ett fartyg där även valbiologen Roger Payne (spelas av Roger Payne himself) checkat in. Peter har nämligen en baktanke med resan, han vill skriva en artikel om Payne som han ska sälja vid hemkomst och han blir mer och mer investerad i skrivandet och mindre och mindre i sin fru. Hon känner sig osedd och icke-bekräftad och beslutar sig för att byta rum, att sova själv. Tadaaaah!

Red Knot är skriven och regisserad av Scott Cohen och det här är hans första och hittills enda film. Det kanske inte gör så värst mycket om filmskapandet stannar där känner jag. Red Knot är nämligen något så frustrerande som en långfilm som inte känns klar. Jag hyrde den för 49 kr på Itunes, klickar i att jag vill ha undertexter men inga undertexter dyker upp. Fine, så långt allt väl, det är inga problem. Trodde jag. Det visar sig att den som blivit anställd som ljudmixare kanske inte riktigt behärskade sitt jobb till fullo då många många scener har så hög musik och/eller bakgrundsljud att det är stört omöjligt att höra vad som sägs. Lägg därtill att många pratar med (väldigt) bruten engelska så språket är inte helt självklart även om jag försöker läsa på läpparna.

I mina ögon är det här en festivalfilm när den är som allra allra sämst. Ledsna stråkar, en självmordsbenägen cello, pianoplinkeplonk och ett skitnödigt sätt att berätta en ytterst svag historia på. Det finns dock en användare på IMDb som försöker beskriva filmen men även hen tar i så hela badrummet sprutlackeras. Läs och begrunda. Diskutera sedan i smågrupper.

”Drawing attention to the poles within each of us, the impressionistic story oscillates between the super-confined interiors of the ship and the vast open spaces of Antarctica. In the end, it’s not until Chloe and Peter are lost – perhaps literally, perhaps metaphorically – in the Antarctic ice that they discover how essential one is to the other.”

 

 

Det här recensionen är en del av temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

KURSK

JAG VILL ALDRIG MER SE MAX VON SYDOW I EN FILM. JAG HATAR HONOM NU. HATAR HONOM SÅ JÄVLA MYCKET!

Om vi säger såhär, nu planerar Max von Sydow för fullt för sin kommande 90-årsdag i april men om vi säger att han varit 30 och spelat den typen av roll som han gör i den här filmen då kanske…kanske….kanske han hade fått vara beredd på att få ruttna tomater kastade i ansiktet när han visade sig. Eller chili-cheese-tops inkletade i hörselgångarna. Tänk på Jack Gleeson till exempel, killen som spelade Joffrey i Game of Thrones. Han måste ha varit (och är) i den sitsen.

Men Max von Sydow alltså, fi fan vad jag vill slå honom. Att hans karaktär dessutom inte är en fiktiv karaktär utan högst verklig människa gör INTE saken bättre alls.

Kursk är nämligen en film baserad på verkliga händelser och känner du inte till historien om ubåten K-141 Kursk, namngiven efter staden, så föreslår jag att du låter det vara så tills efter du sett filmen. Det går jättebra att läsa mer sen om du vill. Efteråt. När du är upprymd efter att ha sett en bra film, totalslut efter att ha hållit andan i nittio minuter och asförbannad på Max von Sydow.

Att låta familjeångestens mästare, danske Thomas Vinterberg, regissera en ubåtsfilm är ett genidrag. Har man gjort filmer som Festen, Jakten och Kollektivet kan man det där med att filma relationer och gruppdynamik. Jag tror att filmen har mycket att tacka honom för att den blev så pass gripande som den blev, åtminstone JAG satt som på nålar och mådde skit när familjer splittrades, sörjde och aldrig förlorade hoppet om sina pappor och män som satt fast på havets botten i en farkost av plåt.

Matthias Schoenaerts spelar huvudrollen som Mikhail, gift med Tanya (Léa Seydoux) och det tog en halvtimme innan jag såg att det var just Léa Seydoux. Hon ser ut som urtypen av en rysk kvinna, perfekt castad om du frågar mig. Mikael Nyqvist står med i rollistan på IMDb men är inte med alls i filmen, jag satt och tänkte mycket på om och varför han i såna fall blivit bortklippt. Annars håller Gustaf Hammarsten och Pernilla August svenskflaggan högt, båda gör bra insatser även om dom inte är så stora. Colin Firth spelar den brittiske och givetvis genomsympatiske kommendören David Russell.

Jag brukar tycka om ubåtsfilmer och vet du med dig att du INTE brukar göra det kanske mina ord inte känns så relevanta. Men, jag vill tillägga att jag TROR det här är en film även för dig som eventuellt inte brukar gilla ”denna typ av film”. För det här är inte ”denna typ av film”. Det är ingen actionrulle, ingen Jakten på Röd Oktober eller Hunter Killer. Det här är ett Drama med stort D. Det är ett familjedrama, ett spänningsdrama, ett verklighetsbaserat drama och jag satt som på nålar hela filmens speltid. Väl värd att se på bio.

Publicerat

SNACKA OM FILM #181 – ”Mer com än rom!”

Oscarsgalan är över, julafton för oss filmnördar har passerat och med det stänger vi dörren till galan en gång för alla i år med ett avsnitt som är inspelat precis före och under galan. Jag, Steffo, Sofia och Johan runt mikrofonerna och det blev ett samtal som nästan inte ville ta slut.

Avsnitt 181 är inte som ett vanligt avsnitt men jag hoppas du kommer uppskatta att hänga med oss i berg-och-dalbanan bland tankar, känslor och filmsnack. Vi har nämligen ett kuvert med hemliga frågor, så pass hemliga att inte ens jag och Steffo vet om dom. Vi har också fått ett mejl från en lyssnare som inte riktigt gillar film på samma sätt som vi och hon gav oss en fråga som vi ville ta upp med våra gäster.

Vi finns även på Patreon om du får ett sug efter ett sponsra oss och därmed också få ännu mer Sofpodden i öronen. Här är en länk direkt dit. 

Trevlig lyssning med fyra röster i öronen!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

INSTANT FAMILY

Rose Byrne och Mark Wahlberg är et händigt och charmigt par som får en uppenbarelse: dom ska bli fosterföräldrar! Det finns ju så många barn därute som behöver en riktig familj, varför inte ta hand om dessa istället för att skaffa biologiska barn?

Sagt och gjort – och sen blev det en film av sedvanligt kaosartat familjesnitt. Tandkrämskladd och bus och hoppsan och nämenojsåtoooookighon är och Icona Pop och hundar och vaser som går sönder.

Det här var inte riktigt min grej men som inspirationsfilm för blivande fosterföräldrar kanske den är toppen? Eller som preventivmedel för par som går i barntankar?

Publicerat

KROCKEN

Jag går verkligen igång på det här. En svensk film från 2018 som gått helt obemärkt förbi mig. Ja inte bara mig, även hela IMDb faktiskt. Filmen finns inte med där men den finns att streama på Cmore för oss alla som betalar för den tjänsten så ja, det är klart jag kollade in den.

Lena Koppel (som gjort tex Bombay Dreams samt filmerna Hur många lingon/kramar finns det i världen?) har regisserat filmen samt skrivit manus tillsammans med Otto Runmark och i huvudrollerna ser vi Siw Erixon, Magdalena in de Betou, Erik Ståhlberg, Jill Ung samt Claes Malmberg. Den sistnämnde har dessutom fått sitt förnamn felstavat i förtexterna. Det är ett fel man verkligen inte ser så ofta.

Kajsa och Philip Balder (Erixson och Ståhlberg) är ett ”fint” författar/bokförläggarpar som har problem i äktenskapet. Leffe och Maggan (Malmberg och in de Betou) har också en kris, både i relationen och han med högt intag av sprit och hon med godis. Paren har tagit in på en ”rådgivningshelg” hemma hos samtalsterapeuten Noah (Ung) och det är många många tusenlappar inplöjda i denna försök till äktenskaplig mun-mot-munmetod.

Det är ett rätt trivsamt typ av kammarspel Koppel/Runmark har skrivit och speltiden på 83 minuter går i ett nafs. Jag har dock en del problem med ”twisten” i historien och slutet är alldeles för abrupt. Det är inte ofta jag tycker att en film hade tjänat på att vara längre men i detta fall är det så. En kvart till hade berättelsen och karaktärerna förtjänat. Betyget blir ändå en svag trea till denna hemliga lille film.

Publicerat

OUTSIDE IN

Chris (Jay Duplass) har suttit i fängelse i många år för ett brott han inte begått. Hans gamla skollärarinna Carol (Edie Falco) har kämpat som en tok för att få honom frisläppt i förtid och nu har det gått vägen! Chris är en fri man och han är såklart otroligt tacksam mot Carol. Carol å andra sidan är väldigt glad att Chris är ute samtidigt som hon försöker bolla ett knastrigt äktenskap med sin man och vara en närvarande mamma till en tonårsdotter. Chris känslor för Carol är dock aningens starkare än hon är beredd på. Vad vill han med henne egentligen? Hon skulle ju kunna vara hans mamma.

Det här är i sanning en liten film, en liten indiefilm som – tycker jag – är väldigt fin. Regissören Lynn Shelton har skrivit manuset tillsammans med Jay Duplass och dom har lyckats baka in väldigt mycket liv i dessa 100 minuter film. Det är ingen film som kommer gå till historien som världsomvälvande på något sätt men det är en trivsam och känslostark insyn i några människors liv.

Finns att se på Netflix!

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN

Inatt är det dags, inatt är det fest, inatt ska det pratas och fikas och mysas och poddas och TITTAS PÅ OSCARSGALA!
Få dagar om året får mig lika upprymd i själen som när det vankas Oscars, jag tycker det är härligt med glam och stoj och det känns verkligen som urmodern av alla galor. Galornas gala. The place to be och The Shit to see!
Här kommer en lista över alla priskategorier och lite av mina tankar kring förhoppningar och sånt. Är filmens titel länkbar betyder det att jag skrivit om den och det är bara att klicka vidare om du vill läsa mer.
.
.

Bästa film

A Star Is Born
Black Panther
BlacKkKlansman
Bohemian Rhapsody
The Favourite
Green Book
Roma
Vice

Mina tankar: Jag tycker inte Black Panther har något i denna kategori att göra och faktiskt inte heller Bohemian Rhapsody även om det är en film jag tyckte mycket om. Jag tycker att If Beale Street could talk samt First Reformed skulle ha fått deras plats istället. Personligen hoppas jag att The Favourite vinner men blir glad även om det blir A star is born. Vinner Roma är juryn otroligt lättköpt.

.

.

Bästa regi

BlacKkKlansman, Spike Lee
Cold War, Paweł Pawlikowski
The Favourite, Yorgos Lanthimos
Roma – Alfonso Cuarón
Vice, Adam McKay

Mina tankar: Bort med Pawlikowski (säger jag trots att jag inte sett Cold War) och in med Barry Jenkins (för If Beale Street could talk). Jag HOPPAS dock att Yorgos Lanthimos vinner!
.
.
.
.
Bästa manliga huvudroll
.
Christian Bale i Vice
Bradley Cooper i A Star Is Born
Willem Dafoe i Vid evighetens port
Rami Malek i Bohemian Rhapsody
Viggo Mortensen i Green Book
.
Mina tankar: VAR ÄR ETHAN HAWKE???? Ethan Hawke skulle VERKLIGEN vara nominerad i år för sin uppvisning i First Reformed. Men nu när han inte är nominerad finns det vara en vinnare i den här kategorin och det är Bradley Cooper. Han kommer vinna. Trust me.
.
.
.
.
Bästa manliga biroll
.
Mahershala Ali i Green Book
Adam Driver i BlacKkKlansman
Sam Elliott i A Star Is Born
Richard E. Grant i Can You Ever Forgive Me?
Sam Rockwell i Vice
.
Mina tankar: Det här är galans kanske mest öppna kategori och kanske känner jag så för att jag egentligen inte bryr mig om vem som vinner nu när Sylvester Stallone inte blev nominerad för Creed II. Måste jag heja på någon så blir det Adam Driver men det är klart att Mahershala Ali var toppen i True Detective säsong 3. Ja, jag skrev fel med flit nu.
.
.
.
.
.
Bästa kvinnliga huvudroll
.
Yalitza Aparicio i Roma
Glenn Close i The Wife
Olivia Colman i The Favourite
Lady Gaga i A Star Is Born
Melissa McCarthy i Can You Ever Forgive Me?
–

Mina tankar: Nu börjar vi snacka! Det här är en av galans mest intressanta kategorier i år. Det finns tre skådespelare som VERKLIGEN förtjänar att vara nominerade OCH att vinna och sen finns det två som inte har där att göra. Glenn Close, Olivia Colman och Lady Gaga gör SINA LIVS ROLLER i sina tre filmer och det är rent utsagt orättvist att dom ska behöva tävla mot varandra. Alla tre hade varit vinnare vilka andra år som helst. Vinner någon annan än dessa tre kommer jag spotta på TV:n. Och måste jag rösta med hjärtat hamnar den rösten på Lady Gaga. Jag älskar Lady Gaga nästan lika mycket som Bradley Cooper gör. Måste även tillägga att Emily Blunt skulle ha varit där för A quiet place. Hon skulle ha haft Melissa McCarthys plats.

.

.

.

Bästa kvinnliga biroll
.
Amy Adams i Vice
Marina de Tavira i Roma
Regina King i If Beale Street Could Talk
Emma Stone i The Favourite
Rachel Weisz i The Favourite
.
Mina tankar: Här står det mellan The Favourite-tjejerna, det måste det göra! Ingen av dom andra kommer i närheten av Emma Stone och Rachel Weisz i år.
.

.

.

Bästa animerade långfilm
.
Isle of Dogs
Mirai, min lillasyster
Röjar-Ralf kraschar internet
Spider-Man: Into the Spider-Verse
Superhjältarna 2
.
Mina tankar: Om man bortser från Toy Story är det (väl?) inte särskilt vanligt att animerade uppföljare blir oscarsvinnare? Nog för att jag gillade Röjar-Ralf riktigt mycket tror jag att Isle of Dogs kommer vinna och nej, jag blir inte ett dugg mer sugen på att se den filmen även OM den skulle vinna.
.
.
.
.
Bästa foto
.
Cold War
The Favourite
Never Look Away
Roma
A Star Is Born
.
Mina tankar: THE FAVOURITE! Inte inte inte inte Roma hur ”fint” fotad den är. För vinner Roma kommer det komma hundra filmer till i samma stil och ingen skulle vara i närheten av lika snygg!....Bästa kostymdesign
.

The Ballad of Buster Scruggs
Black Panther
The Favourite
Mary Poppins Returns
Mary Queen of Scots
.
Mina tankar: Sandy Powell är nominerad för både MAry Poppins Returns och The Favourite och för mig är det SJÄLVKLART att hon ska vinna för den sistnämnda filmen. Att få till såna klänningar och skapelser som hon gjort i den filmen genom återbruk, genom omsydda plagg och genom att sy allt från scratch på sex veckor – då förtjänar man banne mig en Oscar! (Läs mer om filmens kostymer och Sandy här)

.

.

.

Bästa dokumentär (långfilm)
.
Free Solo
Hale County This Morning, This Evening
Minding the Gap
Of Fathers and Sons
RBG

.

Mina tankar: Utan att ha sett någon av filmerna lägger jag min röst på RBG. Ruth Bader Ginsburg är en supercool kvinna.

.

.

.

Bästa dokumentär (kortfilm)

Black Sheep
End Game
Lifeboat
A Night at The Garden
Period. End of Sentence.

.

Mina tankar: Utan att ha sett någon av filmerna lägger jag min röst på….ingen alls. Jag har verkligen ingen aning.

.

.

.

Bästa klipp

BlacKkKlansman
Bohemian Rhapsody
The Favourite
Green Book
Vice
.
Mina tankar: Utan att ha sett Vice känns det som en kvalificerad gissning att det i alla fall är FLEST klipp i den filmen. Annars måste jag säga att jag tänkte på att klippen i BlackKklansman var riktigt balla och att just den delen av Bohemian Rhapsody var världsklass. Så är det någon statyett Bohemian Rhapsody skulle kunna vinna så är det denna.

.

.

.

Bästa icke-engelskspråkiga film

Cold War, Polen
Kapernaum, Libanon
Never Look Away, Tyskland
Roma, Mexico
Shoplifters, Japan
.

Mina tankar: Jag känner mig lite irriterad på mig själv att jag inte sett alla filmerna i denna kategori, jag hade verkligen velat det. Jag vill gärna se någon annan film än Roma vinna för jag tycker verkligen inte det är en bra film. Jag tror jag kommer tycka att alla andra fyra filmer är mycket bättre – när jag väl ser dom.

.

.

.

Bästa hår & makeup

Gräns
Mary Queen of Scots
Vice

Mina tankar: Vi har sett åldringsmasker på film förut och vi har sett vackra skådespelare förfulas men vi har ALDRIG förut sett troll på film på samma sätt som i Gräns. Vinnaren i mina ögon är solklar. Frågan är om oscarsjuryn vågar lägga sin röst på en yttepytteliten film från Sviiiiden?

.

.

.

Bästa originalmusik

Black Panther – Ludwig Göransson
BlacKkKlansman – Terence Blanchard
If Beale Street Could Talk – Nicholas Britell
Isle of Dogs – Alexandre Desplat
Mary Poppins kommer tillbaka – Marc Shaiman

Mina tankar: Ingen skugga ska falla över Ludwig Göransson, han är GRYM, men i år hoppas jag med hela min kropp och själ att Nicholas Britell vinner. Musiken i If Beale Street could talk är som en huvudroll.

.

.

.

Bästa originalsång

“All The Stars” från Black Panther
“I’ll Fight” från RBG
“The Place Where Lost Things Go” från Mary Poppins kommer tillbaka
“Shallow” från A Star Is Born
“When A Cowboy Trades His Spurs For Wings” från The Ballad of Buster Scruggs

.

Mina tankar: Som den obotliga romantiker jag är hoppas jag givetvis på att Lady Gaga och Bradley Cooper vinner och att dom hånglar loss som duracellkaniner på scen. Tro mig. Dom kommer bli tillsammans. Och det snart. Den där kemin i filmen är inte bara skådespel.

.

.

.

Bästa scenografi

Black Panther
The Favourite
First Man
Mary Poppins kommer tillbaka
Roma

Mina tankar: Scenografin i alla dom fyra filmerna jag sett i denna kategori är utan tvekan jättebra även om jag kan tycka att det vore astråkigt om Black Panther skulle vinna. Hur häftig scenografi det än är i The Favourite så ligger min önskan hos First Man. WOW alltså! Den scenografin skojar man inte bort! Mekanikporren FTW! 

.

.

.

Bästa animerade kortfilm

Animal Behaviour
Bao
Late Afternoon
One Small Step
Weekends

Mina tankar: Redan när jag bara hade sett en film i denna kategori hoppades jag av hela mitt hjärta att den filmen skulle vinna. Nu har jag sett fyra (och klickar du på namnen kan du också se dom) och jag hoppas fortfarande att den filmen ska vinna. BAO, vilken otroligt fin liten film!!

.

.

.

Bästa kortfilm

Detainment
Fauve
Marguerite
Mother
Skin

Mina tankar: Absolutely no idea. Har inte sett någon av dom och vet inget mer men att filmernas titlar tillsammans känns som fem kulörer i en färgkarta.

.

.

.

Bästa ljudredigering

Black Panther
Bohemian Rhapsody
First Man
A Quiet Place
Roma 

Mina tankar: Ljudet i två av dessa filmer är enastående och då syftar jag på First Man och A Quiet Place. Måste jag välja en av dessa filmer väljer jag A Quiet Place men jag tycker att båda dessa filmer har fått för få nomineringar överlag och vinner någon av dom blir jag jublande glad.

.

.

.

Bästa ljudmix

Black Panther
Bohemian Rhapsody
First Man
Roma
Star Is Born

Mina tankar: Av samma anledning som i kategorin här ovan, ljudet i First Man är något i hästväg. Klart jag hoppas att den filmen vinner!

.

.

.

Bästa visuella effekter

Avengers: Infinity War
Christopher Robin & Nalle Puh
First Man
Ready Player One
Solo: A Star Wars Story

Mina tankar: Det är såklart en CGI-fest av guds nåde i alla dessa filmer men det är bara en av dom som inte får mig som tittar att känna av denna fest. I First Man känns varenda scen som att den är där och då, inte tillfixad i en dator och DET får mig att vilja se den som vinnare även i denna kategori.

.

.

.

Bästa manus på annan förlaga

The Ballad of Buster Scruggs
BlacKkKlansman
Can You Ever Forgive Me?
If Beale Street Could Talk
A Star Is Born

Mina tankar: Det känns som ganska…beiga…nominerade i denna kategori tycker jag. Ingen som riktigt sticker ut. A star is born är gjord så många gånger att det inte borde vara särskilt svårt att behålla grunderna och skriva om resten för att passa in på en nutida stjärna som Lady Gaga. The Ballad of Buster Scruggs är en samling kortfilmer lagda efter varandra, visserligen bra sådana men ändå ingen vinnare i mina ögon. If Beale Street could talk har stora kvalitéer men manuset är kanske inte den största, Can you ever forgive me? är en skitfilm (punkt!) så min röst går till BlackKlansman som i vilket fall är en udda fågel i samlingen och udda fåglar gillar man ju.

.

.

.

Bästa originalmanus

The Favourite
First Reformed
Green Book
Roma
Vice

Mina tankar: Ge Paul Schrader en Oscar för First Reformed. Bara gört! I verkligheten kommer detta antagligen inte att ske, priset går säkert till (den mer PK) Green Book men med tanke på den rappa, välskrivna, knasiga, berg-och-dalbanedialogen i The Favourite är mitt tips att sätta en tjuga på den filmen. Men rättvisa och Oscarsgalan går sällan hand i hand.

Sådär, då var sammanfattningen klar. Nu är det bara att vänta in nattens sändning som är på Aftonbladet TV. Parteeeeeeeey filmlovers, parteeeeeey!!

Publicerat

Röd lördag: ETT ÖGA RÖTT

Det var 2003 och Jonas Hassen Khemiri hade precis fått sin roman Ett öga rött utgiven. Den blev så unisont hyllad att jag självklart inte kunde strunta i att läsa den. Så jag köpte den och läste den och var helt ärligt inte alls redo för den typen av dagbokssvenska författaren använde sig av. Det var jobbigt att lösa helt enkelt. Jag kan skylla mitt dåliga tålamod på mycket men det som är allra mest sant var att jag var inne i en period av Alfons, Madicken och Totte badar och hade ungefär tio minuter om dagen att läsa egen bok på i lugn och ro. Jag var helt enkelt inte i rätt fas i hjärnan för att kunna uppskatta ”ortensvenska” i skrift. Då.

Ungefär tio år senare ger jag boken en andra chans. Tre plus. Inte mer. Då har dessutom FILMEN några år på nacken men den gick jag aldrig och såg. Men nu, nu när detta röda tema är på tapeten passar det såklart UTMÄRKT att se denna film. Den finns dessutom på Cmore, jag har i.n.g.e.n.t.i.n.g att skylla på. SE FILMEN BARA!

Halim (Youssef Skhayri) bor med sin pappa Otman (Hassan Brijany). Dom bor i Skärholmen men pappan vill ge Halim mer än så, han vill ge Halim alla chanser han kan att bli en ”riktig svensk”. Svenskar pratar svenska, svenskar lyssnar på Abba, svenskar äter surströmming och framförallt, svenskar bor inte i Skärholmen, dom bor på Södermalm.

Den lilla familjen flyttar till Bondegatan och Halim måste börja på en ny skola men en annan typ av svennar. Halim förstår sig inte på sin pappa, han ser honom som en svikare, att han försöker bli ”försvenskad” alltför mycket. Samtidigt möter Halim Dalanda, en dement gammal kvinna som påstår att svenskarna har gjort en integrationsplan som handlar om att få bort invandrarna från Sverige. Hon vill få Halim på att inte lita på svenskar.

Jag måste säga att den här filmen förvånade mig, positivt. Den gjorde mig glad. Visst är den lite som en färgglad saga men den har saker att säga som jag både förstår och kan ta till mig betydligt bättre nu än för sexton år sedan. Kanske var filmen dessutom lite före sin tid? Kanske skulle den visas – igen – nu på biograferna? Den har en hel del bra poänger, skådisarna är genomgående helt okej, den har bra flow och är mysigt filmad. Sevärd skulle jag säga!

 

 

Det här filmen är en del av bloggtemat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag hittills skrivit om.

Publicerat

Återtitten: THE LOBSTER

Jag visste det! Jag VISSTE det! Jag har vetat det hela tiden. Jag VAR för snål när jag betygssatte The Lobster förra gången.

När jag skrev om The Lobster i juli 2016 var jag i det närmaste i chock efter att ha sett en 1. engelskspråkig film av 2. Dogtooth-regissören Yorgos Lanthimos som jag 3. gillade. Jag fattade helt enkelt ingenting, inte av VAD det var i den här knepiga filmen som tilltalade mig eller hur det kom sig ATT den gjorde det.

Efter att ha sett The Favourite bestämde jag mig för att se om The Lobster och då kanske främst för Olivia Colmans skull. Hennes roll i filmen mindes jag inte alls, jag hade fullt sjå att hänga med i Colin Farrells och Rachel Weisz förehavanden.

Jag roade mig med att leta upp lite andra röster om den här filmen i den svenska filmrecensionsdjungeln nu när jag äntligen vet vad jag själv tycker och det som slår mig är alla krumbukter som skribenterna använder sig av för att beskriva filmen. Som om det är nåt slags VM i svåra ord att skriva om film.

Nöjesguiden:
”….klart är att Lanthimos simmar i lika surrealistiska vatten när han nu lämnat Grekland för den stjärnspäckade, paneuropeiska samproduktionen The Lobster vars premiss bär spår av Luis Buñuels ronder med borgerligheten i filmer som Den utrotande ängeln såväl som av kafkaeska byråkratier och metamorfoser.”

Expressen:
”Nyanländ på det bedagade lyxhotell där man förväntas hitta sin nya partner framstår han mest som en viljelös deg med kulmage på. Men han deltar i de krystade aktiviteterna: Föreläsningar om singelskapets faror och obekväma danstillställningar. — Som satir över dagens parfixerade samhälle är det fullkomligt briljant, och genreglidningen mellan skräck, komedi och ”Hunger games”-lek är galet kreativ på ett fullkomligt unikt sätt. Det går nästan inte att förklara. Man måste faktiskt titta.”

Norran:
”The lobster” ger också rysningar på grund av att den fungerar som en ögonblicksskildring av ett homogent samhällsbygge där inga avvikelser accepteras – lite som en kommentar till ett protektionistiskt Europa som vurmar efter trygghet bland likasinnade.”Pingviner och vargar går inte ihop”, varnar relationsklinikens föreståndare (Olivia Colman) inför Davids beslut. Efter det väljer han hummern, ett djur som visserligen blir mer fertilt med åldern, men samtidigt föredrar att leva i ensamhet. En bättre protest mot tvåsamhetsnormen är svår att föreställa sig.”

Jag nöjer mig med detta. Jag konstaterar att det här är en SKITUDDA film, tokigt egen och kanske lite svår att få grepp om till en början men häng kvar, fortsätt titta och du kommer få vara med om en helt otrolig resa in i en värld du sen inte kan släppa. The Lobster finns dessutom på Netflix om du blir nyfiken!

När jag såg den 2016:

När jag såg den 2019:

Publicerat

SNACKA OM FILM #180 – ”Koll på Kursk!”

Avsnitt 180 är ett helt vanligt sådant MEN vi presenterar en liten nyhet såhär fyra år in i vår poddsaga. Vi finns numera även på PATREON (klicka här för att komma direkt till vår sida). All info finns att läsa där PLUS en massa godsaker om du vill bli en av våra patrons. Extra recensioner och annat mys.

I avsnitt 180 pratar vi om våra förväntningar på Oscarsgalan, jag har ett den snart bioaktuella filmen Kursk, Steffo har sett Mark Wahlberg i Mile 22 och tillsammans har vi sett den indonesiska actionrökaren The night comes for us. Dessutom lottar vi ut två ex av Venom på bluray MED TILLHÖRANDE LITEN VENOMFIGUR.

Man skulle kunna säga att det blev ett kanonavsnitt. Det skulle man.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

THE EQUALIZER 2

Denzel Washington är tillbaka som hämndens mästare Robert McCall och Antoine Fuqua repriserar regissörsrollen. Alla som gillade första The Equalizer kommer således inte bli besvikna.

Själv gav jag första filmen en stabil tvåa, och när jag läser min text från 2014 konstaterar jag att väldigt mycket är samma lika nu.

”Sen är det alla dessa övertydliga nu-tar-vi-det-en-gång-till-scener. Först händer det något (A), typ nån dör (B). Sen ska A filmas i slowmotion så att man inte kan missa att A faktiskt sker och att B blir resultatet av A. Sen kommer en “polis” och tittar igenom bilder från brottsplatsen och ser den döde B samtidigt som det klipps till slowmotionscenerna A så att vi återigen får se B bli mördad – SOM OM VI KUNNAT MISSA DET FÖRSTA GÅNGEN????

Med ovan nämnda faiblesse i åtanke är det klart filmjäveln blir lång. Den är lång så lång så lång MEN jag har min spaning i åtanke och det är den som håller mig vaken. Spaningen lyder “Denzel Washington springer aldrig på film”. Och så sant som det är sagt även i denna film, Denzel GÅR från mordplatser, han GÅR från sprängda byggnader, han GÅR ikapp bilar, han GÅR och gömmer sig. Och han GÅR i slowmo såklart. ”

Precis som John Wick och John Wick 2  (med Keanu) i mångt och mycket är samma film så är även The Equalizer ett karbonpapper mellan en kassako till en annan. För det är klart att den här filmen blev gjord när den första gick så bra och det är klart att den här filmen inte är sämre än den första. Nu känner vi ju Robert McCall lite mer, förstår hans agenda och kan heja på när han brukar övervåld på en annan nivå. Kanske? Eventuellt?

För egen del kändes det så i alla fall. Jag gillade den här filmen mer än första ÄVEN om dom är väldigt lika varandra. Dagsformen kanske krävde en hämnarrulle av rang? Ja, kanske det. Sen gillar jag scenen när Denzel öppnar en färgburk. Han har bra handlag med öppnaren. Det är alltid ett plus.

Publicerat

KAN DU FÖRLÅTA MIG NÅGONSIN?

Stämmer det här verkligen? Kan det vara möjligt att filmens originaltitel ”Can you ever forgive me?” heter ”Kan du förlåta mig någonsin?” på svenska? Vad är det för grammatik? Låter ju helt bakvänt.

Aja.

Här är det Melissa McCarthy som får äran att medelst hemsk peruk spela den verkliga kvinnan Lee Israel, författarinnan som är mest känd för att ha förfalskat en massa brev och sålt vidare.

Gäsp.

Sen hade hon visst nån gay-polare också, Jack Hock, i filmen gestaltad av Richard E. Grant som mådde ungefär lika pissigt som Lee själv. Både han och Melissa McCarthy är oscarsnominerade för sina roller och jag. kan. inte. förstå. det. Även Nicole Holofcener och Jeff Whitty är nominerade för Best Adapted Screenplay och nej, hur mycket jag än gillar Nicole Holofcener så är detta inte oscarsvärdigt nånstans. Ett högre betyg än en svag tvåa kan det inte bli tal om. Lee Israel känns som en kvinna det är stört omöjligt att tycka om, i alla fall på film.

Publicerat

CRAZY RICH ASIANS

Rachel (Constance Wu) har bott i New York sen hon var bebis. Hennes mamma emigrerade till USA från Kina och Rachel är betydligt mer amerikan än kines i sitt sätt att vara och tänka. Rachel  är vuxen nu, jobbar som ekonomiprofessor och är tillsammans med Nick (Henry Golding) vars familj bor i Singapore. När Nicks bästa ska gifta sig i Singapore bjuder Nick med sig Rachel och först då får Rachel reda på att Nicks familj är en av Singapores rikaste – och att hans familj kanske inte är av den trevligare sorten.

Crazy Rich Asians känns som en frisk fläkt i romcomfacket även om det inte är en film som stannar kvar speciellt länge i mitt medvetande. Jag fick en underhållande stund och det ska inte föraktas. Snygg, välspelad och med ett bra manus, vad finns det att inte gilla?

Publicerat

Röd lördag: DEN RÖDA LYKTAN

 

Att vara den fjärde konkubinen i ett hem med den rike och mäktige Chen Zuoqian i centrum var ingen lätt nöt att knäcka för 19-årige Songlian (Gong Li). Dom andra kvinnorna verkar inte vilja ha henne där och i ärlighetens namn, Songlian vill inte heller vara där. Hennes far har precis dött och därmed saknar familjen en försörjare och Songlian ser ingen annan utväg än att avsluta studierna på universitetet och gå med på att bli bortgift med en rik man. ”Det är väl en kvinnas lott i livet”, säger hon i filmens första scen och hennes ögon säger allt om vad hon egentligen känner. En dröm om något större. En aversion mot alla ”måsten”. En sorg över att bli förminskad till ”en i mängden”?

Songlian kommer till sin herres residens, ett gigantiskt ställe med hushållspersonal och stora ytor. Utanför varje del av huset finns röda lyktor, lyktor som tänds för att alla ska kunna se hos vilken av kvinnorna herrn i huset tänkt spendera natten. Det gror en svartsjuka mellan kvinnorna, det konspireras, jävlas, tisslas, tasslas och hela tiden tar sig den ansiktslöse herren runt bland sängarna som en gigolo i natten.

Den ansiktslöse skriver jag och ja, det är så han visas i filmen. Eller inte visas. Jag som tittar får aldrig se hans ansikte och det är ett mycket smart drag av mästerregissören Zhang Yimou. Det här är kvinnornas film och som sådan känns den som en frisk fläkt speciellt för att vara en film gjord 1991 och som utspelar sig på 1920-talet. Den känns aktuell.

Jag tycker mycket om den här filmen. Jag tycker om Songlian, jag känner både för och med henne.  ”Det är bara andedräkten som skiljer människor från spöken” säger hon och jag förstår hur hon menar. Det är inte ofta jag känner att jag förstår kvinnor i asiatiska filmer. Det känns som det är ljusår och tusentals planeter mellan våra världar. Men inte här. Konstigt nog.


 

 

Det här filmen är en del av 2019 års första bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.