Fiffis filmtajm

Ja, ni, alla män, ni som aldrig någonsin kommer hitta till min blogg och än mindre läsa texten. Ni män som i generationer tillbaka har kunnat förlita er på att en god hustru är den bästa huvudkudden. Ni män som kunnat glida er genom livet med era mediokra intellekt, era vardagsglömska huvuden, era ljumna hjärtan och era stora egon, ni män som har kunnat göra det för att det funnits kvinnor som satt er på piedestal och låtit er sitta där.

Alla ni män som uppskattat att få hjälp med att matcha vardagsklädseln, som utan att skämmas låtit er bättre hälft klippa tånaglar, bestämma vad ni ska äta (och varför) och ta fullt VD-ansvar för familjen, ni som sömlöst sett flickvännen bli fru bli mamma till er och inte tänkt efter två gånger utan förnöjsamt hängt med. Ni som inte ens funderat på att missklädsamt beteende, aggressioner, fysiskt övertag och beroendesjukdomar inte är en självklarhet för någon annan på-sidan-om-stående människa att behöva stå ut med. Ni män, ni jävla män, ni finns snart inte längre. Er tid är förbi.

Den Genialiske Mannen som står över alla formar av lagar, sociala regler och allmän hyfs är inom en snar framtid helt utdöd. En mycket snar framtid till och med. Det slår mig när jag sitter på biografen och ser The Wife. Den utspelar sig 1992, blott en generation tillbaka men det känns redan som en svunnen tid.

Den Store Författaren Joseph Castleman (Jonathan Pryce) har precis fått samtalet att han tilldelats Nobelpriset i litteratur (även detta känns av naturliga orsaker som forntid) och bredvid sig har han den evigt stöttande frun Joan (Glenn Close). Men allt är inte så rosaskimrande som det till en början ser ut att vara. Ett liv tillsammans sätter alltid sina spår och kanske speciellt mellan Joseph och Joan.

Så ni män, ni dinosaurier, ni lättkränkta varelser som aldrig behöver bli äldre än tretton mentalt, ni som aldrig behöver tänka efter innan ni pratar eller känna efter innan ni agerar, ni män, ni behöver inte se den här filmen. Ni kommer nämligen inte fatta ett dugg. Det ni behöver göra är att vänta på döden och sen kan mänskligheten knäppa händerna och leva vidare.

Ni kvinnor, ni äldre kvinnor som eventuellt läser det här, är det dags att sätta ner foten nu? Är det dags att på sluttampen av livet börja leva era egna liv, fulla liv, hela liv, inte genom en mans ögon och godkännande?

Ni kvinnor, ni som är där nånstans i mitten, ni som är som jag, är det inte skönt att se en film som The Wife och få nånstans bekräftelse för att det ni gör och tänker är bra? Att vi är på rätt spår? Att vi bryter ny mark och låter oss själva vara drottningar på tronen som är våran egen historia?

Ni unga kvinnor, ni tjejer, ni som jag skulle kunna vara mamma till, ser ni The Wife kommer ni inte fatta ett skit. Ingenting. Ni är garanten för att detta mansbeteende är på utdöende. Ni hade sträckt upp långfingret åt vilken äkta man som helst och sagt ”ät skit och dö gubb-j!”, ja, även om det var er egen.

Du spelar alltid huvudrollen i din egen film. Du kan försöka se till att både andra stora roller och små biroller går till personer du själv väljer ut men huvudrollen är din, bara din. Om någon försöker få dig att tro annat, sträck upp långfingret och vänd på klacken. Detta gäller klackar på både dam och herrskor.

Det här är en film som är regisserad av svenske Björn Runge, som utspelar sig bland annat i Stockholm i lucia- och Nobeltid (passande för premiärdatumet) och som troligtvis kommer ge Glenn Close en Oscarsnominering.
Jag såg The Wife på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia, Cecilia, Jojje och Henke. När deras recensioner är publicerade kan du klicka på namnen för att läsa.