Inlägg

Publicerat

SUMMER OF 84

Filmen Summer of 84 är som en mix av ESSENSEN av allt som är 80-talsfilm. Fyra unga tonårskillar får för sig att en polis som bor i närheten är sen seriemördare som härjar i området. Det kan ju vara ett äventyr i sig att leka detektiv och ”göra saker tillsammans” men i det här fallet, när folk faktiskt blir mördade, kan det också vara livsfarligt. Summer of 84 är alltså inte någon lättsam Stand by me eller Super 8, det här är en film som är spännande och otäck på ett annat plan.

Samtidigt, musiken, gjord av Jean-Philippe Bernier och Jean-Nicolas Leupi och den kanadensiska gruppen Le Matos (åååååh dessa LJUD!! <3) gör i princip hela filmupplevelsen för mig. Den gör att jag hamnar I filmen, att jag njuter av varje sekund och att jag inte riktigt vill att filmen ska ta slut. Men slut tar den och vad händer? Filmen känns fortfarande bra i min hjärna men den bleknar och Spotify tar över. Jag lyssnar på soundtracket i bilen och fortsätter njuta.

Betygsfyran dalade lite men en mycket stark trea landar filmen på. Soundtracket däremot, det är VÄRLDSKLASS, i alla fall för en 80-tals-synth-fanatiker som jag.

Filmen:

Soundtracket:

Här kan du lyssna på soundtracket – om du vill.

Publicerat

SNACKA OM FILM #165 – ”Kretinen!!”

Avsnitt 165, avsnittet som är lite som en ketchupflaska. Man slår och slår i botten och så plötsligt….kommer allt på en och samma gång. Vi listar filmer där snö kan ses som en huvudperson/karaktär, jag har besökt Stockholms Filmfestival och sett Maggie Gyllenhaal agera barnstalker i The Kindergarten Teacher, Steffo har sett den senaste delen i The Purge-franchisen, den som även är den första och tillsammans har vi sett kanske det bästa som skapats i TV-serieformat i år. Vi baxnar! Vi häpnar! Vi superlativar!

Dessutom, vi har inte mindre än TVÅ lysande bra tävlingar den här veckan! På vår Facebooksida kör vi tävlingen om två ex av Hotell Transylvanien 3 inkl två resekit för barn (innehållande tex nackkudde och såndär smart mask för ögonen som gör att det blir mörkt) och om du lyssnar på podden har du chans att vinna Mamma Mia 2 på blu-ray – inklusive ett STRANDKIT (badlakan, strandbag och vattenflaska). Exakta tävlingsregler ser/hör du på respektive plattform.

Fånar som spånar då, kanske du undrar. Javisst, vi kör det som vanligt den här veckan och vi hamnar på en film som jag blandar ihop med en annan och en regissör som vi nyligen pratat om – och en skådis som precis fått en alldeles egen stjärna på Hollywood Boulevard!

Väl mött efteråt på Snacka om film – Eftersnack, facebookgruppen för dig som inte kan få nog av Sofpoddensnack. Tack Hasse som håller ordning och reda på allt gällande den.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

BLAZE

Blaze Foley har inte alltid hetat Blaze Foley. Han föddes 1949 i Malvern, Arkansas som Michael David Fuller och dog trettionio år senare av ett gevärsskott i magen som Blaze Foley. Däremellan hade han gift sig med Sybil Rosen och gjort sig ett namn som countryartist, ja det var väl på´t ungefär det han lyckades med under sin korta livstid. Långsamma singer-songwriter-standard-låtar-av-typen-ledsen-kille-med-gitarr-fast-med-en-ståbasist-och-trummis-som-kompare.pur

Ethan Hawke är mannen bakom den här filmen. Han har regisserat den samt skrivit manus tillsammans med just nämnda Sybil Rosen då manuset är baserad på hennes självbiografiska bok ”Living in the woods in a tree: Remembering Blaze Foley”. Titeln på boken är verkligen på pricken då det var precis just så dom bodde under en lång tid. I skogen. I ett hus som såg ut som en koja, i ett träd. Enkelt, torftigt. Det var som den där sägningen ”man kan inte leva på kärlek allena” fast dom lyckades tamejfan med det. Dom verkade nöjda och tillfreds. båda två.

Det finns mycket att säga om den här filmen och jag vet inte om allt är av godo men något jag gillar är känslan. Färgerna. Värmen. Hela filmen är instagram-vänlig till max och kanske speciellt slow-motion-bröllopsscenerna, dom skulle få sociala-medier-aktiva inredningsintresserade veganhipsterpar i giftastankar att glida ur dom dyra men udda köksstolarna av pur upphetsning. Och så även jag själv, så nu vet jag hur jag ska etikettera mig.

Ett stort minus med filmen är att Ethan Hawke inte är med mer som skådespelare. Han passar ju in som handen i fucking handsken i den här filmen, jag vill se honom, jag vill se mer av honom än bara nacken och bakhuvudet då han är ”intervjuaren”/radioprataren i filmen som håller i samtalet med två av Blaze´s bästa vänner. En som fabricerar verkligheten rätt rejält och en som mest sitter och…glor.

Korta små inhopp med kända skådespelaransikten blir glada överraskningar (hej Sam Rockwell, Richard Linklater, Steve Zahn och Kris Kristofferson), Ben Dickey är bra som Blaze och Alia Shawkat  är detsamma som Sybil. Fint att se i rollistan att verklighetens Sybil spelar Mrs Rosen, dvs sin egen mamma.

Jag hade svårt med koncentrationsförmågan när jag såg filmen, jag kunde inte sitta still, filmen kändes ”liksidigt tempofattig” filmen igenom, den gnatade liksom på med en anti-puls som till slut kändes onödigt sövande. Musiken höll samma långsamma tempo, alla pratade sakta, gick långsamt, kameraåkningarna svepte sömnigt över scenografin, allt var liksom samma lika och detta i över två timmar. Det som egentligen var mysigt och lugnande blev istället uppstressande och irriterande – för mig. Det fanns säkert en historia värd att berätta nånstans därinne men det blev inte så värst mycket av det i slutändan. Blaze Foley var….Blaze Foley och hans liv var tämligen pårökt och enahanda.

Betygsmässigt hamnar filmen på en svaaaaag svaaaaaaaag trea. Den funkar att se men har en hel del förbättringspotential, lösa trådar, obegripligheter och ett – tyvärr – föga medryckande soundtrack.

 

 

 

.

Det här var november månads filmspanarfilm och vi var en bra samling filmspanare som såg den tillsammans i lördags. Här är deras recensioner:

 

.
Sofia
Cecilia
Jojje
Mikael
Henke
Carl
Christian

 

Publicerat

LIZZIE

Lizzie Borden föddes i juli 1860 i Fall River Massachusetts och 1892 blev hon anklagad för dubbelmordet på sin pappa och sin styvmor. Det var inte vilka mord som helst, det var bestialiskt utförda sådana medelst YXA!

Kollar man upp Lizzie på Wikipedia kan man se bilder på dom döda kropparna och konstatera att det ser rätt porträttlikt ut som i filmen. Lizzie själv däremot, jag vet inte om Chloë Sevigny är så spot on i rollen som henne egentligen, ändå gör hon inget direkt dåligt jobb. Kristen Stewart spelar familjens hushållerska Bridget och så småningom fattar Lizzie och Bridget tycke för varandra. Det ses inte med blida ögon, speciellt inte av Lizzies far, familjens patriark, eftersom han tagit för vana att besöka Bridget nattetid och våldta henne ”med nya fruns goda minne”.

Ja, hon visste hur gubben höll på och ja, hon höll käften. Lizzie misstänkte också att det var något sådant i görningen och när hon med egna öron och ögon fick bevis för det gick hon all in. Strödde glasbitar på golvet för att höra honom skrika AJ när han tillfredsställd lämnade sin anställdas rum.

Filmens svaghet är att den är så tempofattig. Den håller samma icke-tempo från början till slut. Det hade bara behövts lite mer gas och broms här och där för att jag skulle känna mig nöjd men som sagt, det blev inget av med den saken. Tjejerna i huvudrollerna gör det dom ska men ingen av dom sticker ut nämnvärt och lägger nån extra liten gräddklick på Lizzietårtan. Det blev därför en rätt beige anrättning.

Jag såg filmen med Sofia och Cecilia. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

A KID LIKE JAKE

 

Alex Wheeler (Claire Danes) är gift med Greg (Jim Parsons) och tillsammans har dom en liten son, Jake. För att vara en del av filmens titel och centrum av en stor del av filmens historia är barnet Jake väldigt lite i bild, in the flesh so to speak, och det är faktiskt en av filmens stora förtjänster.

A kid like Jake handlar nämligen om hur det är att ha ett barn som ”är som Jake”, dvs kanske inte passar in i normen hur ett barn ska vara. Filmen handlar egentligen inte om själva barnet utan om hur föräldrarna hanterar ett ”annorlunda” barn och även en del om skolsystemet i USA som på många sätt inte är som vårat. Där får man söka in till skolor med olika prov och personliga brev och skolorna kan då tacka nej beroende på om barnet ”passar in” eller inte. Detta gäller alltså även väldigt små barn, som Jake.

Som svensk, som openminded och som boendes i en storstad är Jakes ”problematik” verkligen ett problem med självklara citationstecken. Jake är nämligen inte mer annorlunda än typ varenda kiddo på Södermalm och vore jag förskolepedagog i nämnda stadsdel skulle jag nog bli rejält provocerad av den här filmen. Grundgrejen med Jake är nämligen att han gillar att klä sig i flickiga kläder, klänningar och sånt och i filmen dras den tämligen vardagliga grejen till sin spets då fröken i skolan misstänker att Jake kanske har lite problem med sin könsidentitet.

Det jag tycker är jättefint i filmen är kemin mellan makarna Alex och Greg. Claire Danes och Jim Parsons skådespeleri bjuder på scener som gör ont ända in i benmärgen, som ger mig både ångest och hopp och jag tror och jag HOPPAS  att det här är en typ av vuxenfilm som vuxna faktiskt ser – och försöker ta till sig. Speciellt en scen när Alex och Greg börjar gräla – rejält! Där finns det mycket att lära gällande konflikthantering och konsten att bråka snyggt. Speciellt Greg beter sig otroligt bra i den situationen och det gör mig väldigt glad att se en manlig karaktär som är så komplex och mänskligt skriven som Greg är. Octavia Spencer är också väldigt bra i sin roll som Jakes omtänksamma pedagog.

Det här är en film jag hade väldigt lätt att ta in i mitt hjärta. Tänkvärd, fin, jobbig och hoppfull.

Filmen visas på Stockholms Filmfestival 16/11 och 18/11.

 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: POSSESSION (1981)

Den polske regissören Andrzej Zulawski är ingen snubbe jag kände till. Född 1940, död 2016, femton filmer på sitt regissörs-cv och av dom hade jag sett noll. Tills nu. Nu har jag sett Possession, skräckfilmsdramat från 1981 med Sam Neill och Isabelle Adjani i huvudrollerna och ja, nu vet jag vem Andrzej Zulawski är.

Varför har jag inte sett den här filmen förrän nu frågar jag mig? Jag undrar varför den flugit över mitt huvud, jag undrar VERKLIGEN den. Den här typen av film brukar jag ju gilla, jag brukar dra dom till mig likt magneter. Den där mixen av teatraliskt passionerat drama och weird skräck, det är mys alltså och Possession är verkligen bästa sortens mix av detta. Det är som om Michael Haneke försökt sig på att göra en kladdig blodig psykologisk skräckfilm (till skillnad mot den kliniska och näst intill snustorra Funny Games).

Anna (Adjani) är gift med Mark (Neill) och tillsammans har dom lilla sonen Bob (Michael Hogben). Att deras förhållande är obra kan en dansmus värka fram men det är inte BARA obra. Deras förhållande är destruktivt på så väldigt många sätt. Anna är otrogen och Mark ger sig inte förrän hon erkänner detta. Han kan dock inte släppa henne utan blir svartsjuk och kontrollerande, Anna å andra sidan försvinner flera dagar i sträck, bryr sig föga om sin roll som mamma och är både frånvarande och jättearg när hon kommer hem.

Mark letar upp Annas älskare, Heinrich (Heinz Bennent) och bestämmer sig för att möta honom ansikte mot ansikte. Heinrich är i 60-årsåldern och bor med sin mamma och även han är våldsamt passionerat om inte förälskad så väl fascinerad av Anna. Det känns inte som det ligger ett uns av kärlek och respekt i botten i några av filmens relationer.

Direkt filmen börjar byggs staketet kring filmens universum byggas och jag hamnar där innanför och köper det mesta som händer i den världen. Det är mycket knas, mycket konstigt, mycket som inte går att förklara så efter en ynka titel är pusslet Possession verkligen inte lagt. Om det är ett pussel på 10000 bitar skulle jag säga att åtmistone 3000 bitar saknas. Inte att dom saknas rent fysiskt, det är jag som inte ser dom.

Så, Possession är alltså en skräckfilm som tål en djupanalys, något som kanske inte hör till vanligheterna. Om man tänker på en annan av Michael Hanekes filmer, Dolt hot (från 2005), så är det också en film där en del händer framför tittarens ögon men lika mycket händer där bakom, inuti ens eget huvud, sånt som man måste klura ut själv. Såna filmer är spännande. Visst är det frustrerande att inte förstå allt men det är också ett mervärde när filmen inte försvinner ut medvetandet i samband med att eftertexterna rullar. Possession är verkligen INTE en film som försvinner. Det är en film jag borde se om, en film jag SKA se om. Någongång. Nu när jag vet att den finns.

Publicerat

NANCY

Jag drar bort plåstret på en gång. Har man en gång tänkt tanken att Andrea Riseborough är väldigt lik Mikael Riesebeck så är det väldigt svårt att tänka bort den tanken.

(Mikael Riesebeck är alltså killen bakom barnprogramskaraktären Doktor Kosmos. Minns du honom? Inte? Här är en bild.)

För egen del förstör denna tanke jättemycket av Andrea Rieseb…eck…boroughs prestation, jag kan inte bedöma om hon är bra eller inte men jag antar att hon är bra men har en erbarmlig peruk. Sånadär uppenbara peruker kan reta mig till vansinne, när det liksom blir ett tomrum mellan huvudet och där peruken börjar. Men nog om detta, nu till filmen.

Andrea Rieseborough spelar Nancy Freeman, en 30-nånting kvinna som bor med sin Parkinson-sjuka mamma (Ann Dowd). Nancy sköter henne efter bästa förmåga (är dock lite tveksam till om förmågan räcker eller om det bara är mamman som är gnällig och förbannad mest hela tiden). Man förstår att det finns ett mörker inom henne men allt berättas inte rätt ut i filmen, hon känns dock en anings ”skev” och knepig, kanske framförallt när hon får kontakt med en man på ett forum (John Leguizamo) och går med på att träffa honom som…gravid. Hon har alltså berättat för honom att hon är gravid men då det inte stämmer går hon på ”dejten” med en lösmage.

Hur/var och varför detta händer tänker jag inte gå in så mycket mer på men själva grundhistorien i filmen är att Nancy tittar på TV och får se ett gift par som pratar om att deras dotter blev kidnappad för 30 år sedan. Det har gjorts en fantombild så tittarna kan se hur dottern Brooke skulle se ut i nutid och Nancy tittar och tycker sig se….sig själv!

Jag tycker inte det här är en helt solid film MEN den är ändå fin på något vis. Steve Buscemi spelar pappan till Brooke och han gör detta SÅ fint. En typ av roll man kanske inte ser just honom i så ofta. För övrigt är det manusförfattaren och regissören Christina Choes första långfilm och som debut tycker jag den helt klart är bra. Hoppas hon får chans att göra fler filmer efter egenskrivna manus framöver. Filmer som denna behövs.

Filmen visas två gånger till på Stockholms Filmfestival, på onsdag 14/11 och fredag 16/11.

Publicerat

THUNDER ROAD

Jim Arnaud (Jim Cummings) har haft bättre perioder i livet än dom här månaderna vi får följa honom i filmen Thunder Road. Hans älskade mamma har precis gått bort, han har separerat från sin fru, hamnar i vårdnadstvist om dottern och nej, det är inte nog, det händer mer skit men jag ska inte avslöja allt här.

Thunder Road är en låt av och med Bruce Springsteen, första spåret på skivan Born to run och det är just därför filmen heter som den gör. Thunder Road var nämligen Jims mammas favoritlåt och låten han övat in och ska uppträda med på begravningen i filmens början. Den scenen sätter verkligen tonen i hela filmen och den gör det jättebra. Långa scener utan klipp där Jims känslouttryck kan skifta kraftigt och det är bara att sitta ner i båten och hänga med.

Hela den här filmen är Jim Cummings bebis och det är en stabil sådan måste jag säga. Välskrivet manus, handfast regi, fint skådespeleri. Jag har förstått att det här är en film som knockat vissa sådär totalt ända in i hjärteroten men där hamnar inte jag. Jag tycker den är sevärd och bra och där sätter jag punkt.

Filmen visas på Stockholm filmfestival två gånger till. Idag och den 11/11.

Publicerat

BOHEMIAN RHAPSODY (IMAX)

Rami, Rami, Rami Malek, var har du gjort? Vad i hela friden HAR du gjort? Förstår du ens själv vad du åstadkommit?

Hur kan Rami Malek, denna lilla yngling, lyckas gestalta en av musikvärldens allra största med en sådan inlevelse och LIKHET att jag i vissa scener baxnar? Freddie Mercury med sitt udda utseende, sina överdådiga poser, sin magnetiska utstrålning, det känns smått överjordiskt att lyckas med det men Rami Malek gör det omöjliga möjligt.

Samtidigt som jag sitter här och raljerar över både ålder och storlek på nämnde Malek får jag banne mig slappa mig själv rätt i fejset för han är ju ingen yngling och han är inte liten heller. Rami Malek är blott två centimeter kortare än Freddie Mercury var och det förvånar mig då jag faktiskt trodde att Freddie var väldigt mycket längre. Åldersmässigt är inte Maleks 37 år heller helt fel. Freddie Mercury dog 1991 när han var 45 år vilket betyder att han var 39 år under Live Aid-konserten 1985, en konsert som fungerar som ett nav i hela filmen Bohemian Rhapsody. Filmen börjar och slutar där.

Jag tog med mig mina barn och såg filmen på IMAX-salongen på Filmstaden Scandinavia och det visade sig vara en ännu bättre idé än det kändes från början (och då tyckte jag ändå jag fick till det som tusan med en film vi borde kunna finna glädje i alla tre. Kidsen blev glada och jag fick hänga med dom en stund. 200 spänn/biljett förresten. Och då var det vare sig plusstol eller 3D, ”bara” vanlig 2D och IMAX. Det är rätt saftigt, eller hur? I alla fall om man ska betala för tre).

Jag har självklart koll på Queen som grupp men deras musik har aldrig varit något som klickat helt för mig. Radio GaGa är den enda låt jag köpt på skiva men det gick ändå inte att hålla sig ifrån resten av deras musikaliska katalog. Låtarna hördes ju överallt – både då och nu.

Vad gäller mina barn så hade dottern noll koll på både Queen och filmen – trodde hon. När låtarna radades upp i filmen kunde hon alla texterna fast hon fattade inte hur och även om hon trodde filmen skulle vara en dokumentär blev hon väldigt positivt överraskad när det visade sig vara en spelfilm. Detsamma gällde sonen. Han fick ”rys” flera gånger och när vi satt och pratade om filmen efteråt sa dottern samma sak. Hon fick ståpäls på armarna och det ”händer typ aldrig”. Jag bara nickade. Jag fick också det. Plus att jag blev tjock i halsen och nostalgi-gråtig, speciellt under filmens sista kvart. Då mindes jag så väl den där sommaren 1985 när jag satt som klistrad framför TV:n och tittade på Live Aid – och på Queen – och insåg att det jag upplevde då var TV-historia.

Ja, jag förstod att det var TV-historia redan då men när jag nu ser detta på stor duk (JÄTTESTORDUK) och får uppleva konserten från Wembley IGEN (ja, det är precis så det känns) så är det så mycket tankar och känslor som susar runt i hjärnan. Jag var tolv, skulle fylla tretton då, hela mitt liv låg framför mig, samtidigt hade Freddie Mercury precis fått reda på att hans dagar var räknade, att han hade AIDS och att det inte fanns tid för framtidsplaner.

Han var tvungen att utnyttja varje dag som att den vore den sista, han lyckades omfamna det liv han hade och vara tacksam för dom nära och kära som så länge agerat hans familj. För egen del var det ungefär i samma veva som jag blev ”Fröken Bråttom”, som ville göra ALLT NU, som om det fanns en känsla i mitt omedvetna att jag inte skulle hinna allt annars. Trettiotre år har gått och jag har fortfarande bråttom och tjugosju år har gått sen Freddie Mercury andades in och ut för sista gången och världen häpnade över sanningen när han väl dog. ÄR HAN GAY? NÄÄÄÄÄ, det är väl inte möjligt??  

Kanske borde jag skriva även några rader om filmens regissör Bryan Singer? I december förra året gav 20th Century Fox honom sparken från denna film (mer info om detta finns att läsa här och här) och ersatte honom med Dexter Fletcher men Singers namn står med i både för- och eftertexterna. Rykten gör gällande att han till och med var i slagsmål med Rami Malek på inspelningen (förutom alla andra osnygga anklagelser Singer behövt hantera det senaste året).

Vad som stämmer och inte har jag ingen aning om, jag vet bara att regissören av denna film har lyckats göra ett genuint, kärleksfullt och musikaliskt porträtt av en grupp vars musik kommer överleva apokalypsen. Att jag personligen kan tycka att filmen är alltför (och onödigt) slätstruken och ”barnvänlig” (läs: det-moraliska-Amerika-anpassad) är en annan fråga. Mercurys homosexualitet visas med luddiga silkesvantar trots att han känns mer som en ormgropskompatibel kind of guy. En man som förutom allt annat hade den mest episka av mustascher. EPISK I TELL YOU!

Tack för allt Freddie. Och tack Rami Malek. Rami, Rami, Rami! Vi ses på Oscarsgalan!

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Dotterns betyg:

Bloggkollegan Sofia håller inte alls med vad gäller betygen (här är hennes text). Tänk så olika det kan bli. Det är kul med film!

Publicerat

SNACKA OM FILM #164 – ”En Saab genom livet”

Säga vad man vill om den här podcasten men blanda och ge i filmväg DET kan vi. Jag har varit på bio och sett Bohemian Rhapsody, Steffo har suttit i soffan och sett Adrift och tillsammans har vi sett Nicolas Cage i bra skägg rage:a loss i Mandy. Dessutom listar vi regissörer som vi skulle vilja gjorde filmerna om våra liv, vi Fånar och spånar och hamnar i en ikonisk ungdomsfilm från 1985, vi pratar om styrleder, Saab:ar och skräcknatten från helvetet och tipsar om en 5-plus-rysarserie, Sandlermys och slöjdbio. Kom inte å säg att det inte går att snacka om film! 🙂

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

THE GIRL IN THE SPIDER´S WEB

Jag vet inte ja, men är inte rollistan till denna film det mest intressanta av alltihop? Claire Foy (från The Crown och First Man), Lakeith Stanfield (från bioaktuella Sorry to bother you), Sverrir Gudnason (hallå, Borg och alla andra stora svenska filmer som gjorts dom senaste tio åren!), Claes Bang (The Square), Sylvia Hoeks (Blade Runner 2049), Vicky Krieps (Phantom Thread), Stephen Merchant (Hello Ladies!) och Micke Persbrandt (presentation överflödig). Lägg därtill regissören Fede Alvarez som gjort två av dom snyggaste skräckfilmerna på senare år: Evil Dead och Don´t Breathe.

Alla dessa personer ska alltså kokas ihop och skohornas in i David Lagerkrantz första, och Millemiumseriens fjärde, bok, den som på svenska heter ”Det som inte dödar oss” (och utomlands fick den kanske aaaaaningens tuffare titeln ”The Girl in the Spider´s Web”). Här är det Lisbeth Salander som är i centrum nr hon i vanlig ordning ska kombinera avancerad hackning med hämnd på män som inte förtjänar sina kvinnor.

Om det BARA var detta filmen handlade om skulle jag nog vara rätt nöjd men jag tycker det blir problematiskt när Lisbeth transformeras till någon James Bond-wannabe, en nästintill superhjälte, en kvinna som tamejfan klarar ALLT. Hon kan springa fort och skjuta prick och ta sig in i vilka datorer som helst, när som helst, hur som helst. Hon kan sno bilar, åka båge, överleva utan syre, trixa ihop fiffiga fällor till elaka män, klättra, hoppa och slåss. Det finns liksom inga stakes alls här, alla VET att hon kommer överleva allt hon företar sig och detta med i princip noll skråmor och i och med detta blir filmen totalt ospännande.

Det ”överjordiska Lisbethska” som funnits i dom första fyra filmatiseringarna har ändå känts som dom står med fötterna på jorden. Lisbeth har varit udda men ingen superactionagent. Må hända att jag kan vänja mig vid detta då jag verkligen gillar Salander som karaktär både i böcker och film men i denna film – där det mesta känns ihophafsat – funkar varken hon eller så mycket annat heller.

Claire Foy gör det hon förväntas med rollen och det finns ingenting att klaga på rent skådespelarmässigt. Mina största problem är rent filmtekniskt. Det är klaff-fel i klippningen, det är en jävla oreda bland karaktärerna och har man inte läst böckerna känns filmen i det närmaste obegriplig. Rent visuellt är den snygg och det är häftigt att se Stockholm via Alvarez ögon men så mycket mer ger den inte mig. Jag satt mest och skakade på huvudet. Nej, nämen nej, det här var verkligen ingen solid slutprodukt. Väldigt synd på – på pappret – goda ärtor.

Publicerat

OCEAN´S 8

 

Sandra Bullock, Cate Blanchett, Anne Hathaway, Helena Bonham Carter, Sarah Paulson, Rihanna, Mindy Kaling och Awkwafina, där är huvudrollsinnehavarna i Ocean´s 8, den kvinnliga varianten av Ocean´s Eleven, Ocean´s Twelve och Ocean´s Thirteen. Det är alltså ingen George Clooney så långt ögat når den här gången, ändå finns hans Danny Ocean med – in spirit.

Danny Ocean är nämligen död och hans syster Debbie Ocean (Bullock) har precis släppts ut ur fängelset där hon avtjänat ett femårigt straff för stöld. Före detta pojkvännen tjallade på henne och nä, hon är inte glad. Men som den Ocean hon är (heist-hämnd runs in her veins) har hon givetvis använt dessa fem år till att i detalj komma på den ultimata hämnden OCH bli rik som ett troll på köpet. Då hon inte litar på män (längre) bestämmer hon sig för att anlita dom bästa av dom bästa av kvinnligt kön för att sätta sin plan i verket.

Jag tror det är svårt att känna sig besviken efter att ha sett Ocean´s Eight. Man får precis det man förväntar sig, ytlig, snygg, lättsmält underhållning och en KLASE balla brudar. Det finns liksom inte så mycket mer att säga om det. Det här är ingen film man analyserar, man ser den en fredagkväll och passar på att njuta av livet en stund. Gott nog. Ibland.

Publicerat

SORRY TO BOTHER YOU

Det här med att knyta näven i fickan verkar inte vara Boots Rileys starka sida. Som manusförfattare till och regissör av filmen Sorry to bother you visar han upp kanske det mest osvenskaste av alla världsliga beteenden. Han är uppenbarligen ASFÖRBANNAD – på mycket – och han är inte rädd för att visa det. Han gör därmed en typ av film som jag kan sakna i Sverige, en såndär redig slabbedasksatir, en tragikomisk twistad sanning sedd genom den förfördelades ögon. Spännande koncept.

Boots Riley är samhällskritisk som Spike Lee men visar också sidor i filmen som påminner om Terry Gilliam eller Michel Godry samtidigt som han känns frustande ungdomlig trots födelseår 1971. Man kan tycka att den här kombon är i det närmaste orgasmisk när det kommer till film och ja, på pappret är det nog det. Spännande koncept som sagt men slutresultatet blev faktiskt överraskande svagt.

Lakeith Stanfield, Tessa Thompson och filmets CGI-och-mask-team är en jättebra trio men jag undrar om inte filmen vunnit på att skippa dom delar som behövde den sista tredjedelen. Varför tänker jag inte skriva här, har ingen lust att spila något med filmen alls. Grundhistorien med telefonförsäljaren Cassius Green (ett av filmhistoriens smartaste namn?) och hans vedermödor för att klättra på karriärsstegen är i vilket fall en sevärd skröna – om än lättglömd.

Betygsmässigt kommer den inte upp i mer än en svag trea för mig men jag har förstått att många faller som furor och hyllar den till skyarna. Grattis till dom säger jag och grattis till Boots Riley vars kommande filmer jag ser mycket fram emot.

Jag såg filmen på Malmö filmdagar. När mina medtittares recensioner är publicerade kan du hitta länkarna här: Henke, Jojje.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: THE FINAL GIRLS (2015)

Hur ska man avsluta en skräckfilmsvecka med kvinnotema på bästa sätt? Kanske tjonga till med The Final Girls, en homage till subgenren 80-talsskräckfilm med två trevliga skådespelerskor i huvudrollerna vid namn Taissa Farmiga och Malin Åkerman? Klart det fick bli så!

Malin Åkerman spelar Nancy, mamma till Max (Taissa Farmiga) och screemqueen i 80-talsslashern Camp Bloodbath. Nancy har kämpat på med skådiskarriären sen dess men liksom fastnat i rollen som Amanda Cartwright i den där kultskräckisen från förr. Hon går på provfilmningar men inte mycket händer trots att det var tjugo år sedan filmen kom.

Nancy och Max sitter i bilen och pratar när dom blir påkörda och Nancy dör. Tre år senare sitter Max i en biografsalong med dejten Chris (Alexander Ludwig) och tittar på just Camp Bloodbath. Att se mamma Nancy på vita duken blir lite för mycket för Max, hon vill gå ut och ta luft och precis då börjar biografen brinna sugs Max, Chris och några vänner till dom in i filmen – och fastnar där. Dom fastnar alltså där med Jason Vorhees-look-aliken Billy och mamma Nancy/Amanda.

Den här metagrejen funkar över förväntan bra och både Åkerman och Farmiga är så pass bra skådespelare att det blir lite dammigt i rummet under vissa scener. Kanske är jag lite snål med betyget, kanske är jag helt on point, men det känns som en stark trea till den här filmen blir en korrekt och härlig avslutning. Sevärd film, speciellt om man – som jag – är en sucker för 80-talsskräck.

Hur tar Sofia och Johan den här veckan i mål? Vilka filmer blir det? För egen del fortsätter skräckfilmerna ticka in på söndagarna resten av året men den här veckan har varit superkul – precis som vanligt. TACK SOFIA OCH JOHAN för samarbete och en DRÖS skräckfilmstips!

Publicerat

Skräckfilmsveckan: MAY (2002)

För lite drygt fem år sedan såg jag en film regisserad av Lucky McKee som fullkomligt golvade mig. Filmen hette (och heter) The Woman. Om det inte vore som så att jag redan sett den skulle den (ju) kunnat ha platsat i denna kvinnor-i-skräckfilmer-temavecka men nu var den liksom redan avklarad.

Men av en slump sprang jag över en annan film av samma regissör som även denna gång har en kvinna i centrum. Denna gång heter kvinnan May Dove Canady, spelas av Angela Bettis, och är kanske mer flicka än kvinna egentligen. Eller ung kvinna kan man väl säga, hon är där i gränslandet.

May har inte alla hästar hemma, kan man säga – och tro. Men May kanske HAR det men har samtidigt tvingats genomlida en hemsk barndom och därför beter sig jävligt underligt. Hon är creepy, riktigt creepy och fixar inte riktigt dom sociala koderna som dom flesta relationer bygger på. Hon är ensam och hon vill inte vara det. Hon vill träffa en kille och göra sånt som ”alla andra” i hennes ålder gör. Kompisen Polly (Anna Faris) till exempel.

Det här är en film som kanske känns mer som ”bara” ett drama än en skräckfilm till en början men som sagt, May är en creepy jäkel och står du ut får med en långsam öppning får du se en film men en riktigt svart stämning. Tyvärr hamnade jag liksom inte inuti filmen på det sätt jag hade önskat, jag hade väldigt svårt för May som karaktär och brydde mig inte om henne (inte alls som jag gjorde med the woman i The Woman). Sen tycker jag inte filmen är helgjuten vad gäller foto och musik heller. Usch vad jag klagar nu. Det är lite dumt faktiskt för filmen är inte dålig, den var bara lite mindre än jag hoppats.

Idag har Johan och Sofia sett helt andra filmer. Klicka på deras namn för att komma till los skräckosfilmerna.