Inlägg

Publicerat

Återtitten: STRAIGHT OUTTA COMPTON (inklusive THE DEFIANT ONES)

Okej, jag erkänner, jag såg om Straight Outta Compton redan för länge sedan, faktiskt med bara ett par veckors mellanrum hösten 2015 när den hade premiär. Först otextad på Malmö Filmdagar, sedan gangstavisningen från helvetet på Filmstaden Sergel. Ingen av visningarna var direkt perfekta men det hindrade inte mig från att totalt kära ner mig i filmen.

På Netflix finns en mycket sevärd dokumentär att dyka ner i, en fyra-avsnitts-miniserie som handlar om Dr. Dre och skivproducenten Jimmy Iovine och hur dom två fann varandra och började samarbeta. Dokumentären heter The Defiant Ones och är man det minsta intresserad av musik och artister över lag är det julafton att kolla in den. Den korsklipper mellan Dr. Dres och Jimmy Iovines liv och karriärer för att avslutas avslutas i The 3 Billion Dollar Deal, dvs försäljningen av märket Beats by Dr. Dre till Apple 2014 och det är fyra timmar som försvinner i ett nafs!

När dokumentären var sedd kom ett redigt sug efter att se om Straight Outta Compton, det kändes liksom som en naturlig fortsättning. Min pojkvän hade inte sett den så vi satte oss ner en onsdagkväll och njöt av två timmar och tjugosju minuter musikhistoria i spelfilmsformat.

Att ha sett The Defiant Ones INNAN visade sig vara ett genidrag! Många av scenerna i filmen som passerade mig vid första tittningarna som ”typ ingenting” fick plötsligt en kontext, en helt annan bakgrund och kanske speciellt den mycket korta scenen när Jimmy Iovine kommer in i filmen och presenteras som ägaren av skivbolaget Interscope. Nu när jag vet mer blir den skådespelarprestationen (av Mark Sherman) plötsligt både viktig och mitt i prick. Det gäller förresten många av filmens biroller, att det slår mig hur ofantligt porträttlika verklighetens personer ALLA är. Allt från Dr.Dres mamma till Suge Knight till Jerry Heller, dom ser precis likadana ut i verkligheten som på film. Så imponerande!

Vi tittade klart på filmen och jag satt i soffan med gåshud på 95% av kroppen! En sån JÄVLA bra film det är! Trots att den handlar om tre huvudrollspersoner, Eazy-E (Jason Mitchell), Ice Cube (O´Shea Jackson, Jr) och Dr.Dre (Corey Hawkins), berättar historien över flera flera år och inkluderar två handfulla (minst) viktiga biroller blir filmen aldrig gyttrig eller ytlig. Regissören F. Gary Gray har verkligen lyckats där!

Som riktigt grädde på moset, att se Director´s cut-versionen med F. Gary Grays egna ord som kommentatorsspår gav verkligen ÄNNU ett djup till filmen. Han förklarar hur han tänkt med scenerna, hur han med små smarta tricks försökt visa hur Los Angeles/Compton såg ut där i slutet på 80-talet och 90-talet utan att göra filmen som en ”ordinary period piece”. Snyggt jobbat, bra gjort, på ALLA plan! Att han dessutom sitter där ensam och pratar, skrattar till, fnissar, verkar njuta av att berätta anekdoter, det gör det hela ännu mysigare. Han är själv svart och född 1969 och har en del personligt att berätta om den tiden.

Det känns som att jag vänt ut och in på den här filmen och tittat på den med LUPP och ÄNDÅ är jag inte trött på den. Det säger en hel del va? Det säger ALLT om att filmen nu äntligen MÅSTE jackas upp till det enda rimliga betyget.

När jag såg Straight Outta Compton 2015 (båda gångerna)

När jag såg Straight Outta Compton 2018

Straight Outta Compton – Director´s Cut

Straight Outta Compton – Director´s Cut inkl kommentatorsspår

The Defiant Ones

Publicerat

Skräckfilmssöndag: WE ARE NOT ALONE (2016)

Okej, We are not alone är ingenting nytt under solen, inte på pappret i alla fall. Ett hus, en liten dotter som upplever att det händer konstiga saker (plus att hon saknar sin döda mamma), en pappa som inte tror på henne (plus saknar sin fru. Han har dock en ny flickvän som bor med dom), en gammal garderob med dubbeldörrar, en trappa som knarrar, det spelas på en speldosa av metall med en målad clown på, en källare som gömmer våldsamma barnteckningar, möbler som är övertäckta med lakan, ja, precis allt finns, alla klyschor för vilken standardskräckis 1A som helst.

Men, den här filmen är inte amerikansk. Den är inte från något land som jag vanligtvis ser skräckfilmer ifrån. We are not alone är en peruansk film och den lilla familjens hus ligger utanför Lima.

Det här är en mörkt filmad film (som så många i den här genren) och den känns i perioder nästan svartvit. Tänk typ The Others, en sån känsla. I många scener är bara en liten del upplyst, nästan som en spotlight på det filmmakarna vill ha i centrum – och det kan vara var som helst i bild. Resten är i princip svart. Jättesnyggt foto, det där spelet med ljus och skuggor. Jag som tittar känner en riktning åt VAR jag ska titta men inte alltid varför och det är spännande.

Den här typen av film innehåller nästan alltid sin givna mängd jumpscares och ja, We are not alone är inget undantag. Den påminner en hel del om The Conjuring faktiskt, både i manus och stämning (men inte i känslan rent visuellt). Jag vet inte om jag lurar mig själv och gör kulturskillnaderna större än dom egentligen är men jag tycker det blir läskigare bara av att dom pratar ett språk jag inte kan och därmed måste läsa texten. Jag fokuserar till max och filmer ger mig utdelning. Det här är inte en film jag skulle se själv om jag inte behövde – men nu behövde jag det. Och det gick ju…bra. Fick kolla på tre avsnitt av Världens sämsta indier på SVTPlay sen för att kunna sova.

Filmen finns att se på Netflix och här är en lista på resten av filmerna i temat. Där kan du se både titlarna samt vilket land filmerna kommer ifrån. 

Publicerat

PELLE KANIN

Eftersom jag sedan urminnes tider använder den svenska filmtiteln som överskrift på mina recensioner fick det självklart bli så även idag MEN jag har väldigt svårt att se den där lilla kaninen med blå skjorta som Pelle. Jag tycker han är en alldeles för utomordentlig Peter för att kallas Pelle. Med ett alldeles för förnämligt ”efternamn” i Rabbit för att kallas Kanin.

Skjorta förresten, är det en skjorta han har? Jeansjacka kanske? Alla kaninerna i den här filmen har någon form av mer eller mindre omodern överkroppsklädsel på sig, allt från brun manchester till gul sommarblus knuten i midjan. Det är sött som sirap och ett väldigt bra sätt att hålla reda på dom fyrfota kompisarna i filmen. Pelle/Peter har nämligen sällskap av en hel liten drös sjukt gulliga krabater, alla skapade av Beatrix Potters fantasi och penna.

Det är sjuttiofem år sedan barnboksförfattaren och illustratören Beatrix Potter dog men SOM jag hade önskat att hon hade fått se den här versionen av Peter Rabbit. Jag tror hon hade kissat i den spetsförsedda småbyxan av ren upphetsning över vad man 2018 kan göra med datoranimation i kombination med levande skådespelare. Och ja, jag är ÖVERTYGAD om att hon hade spetsförsedda småbyxor, såna som går ut en liten liten bit på benen, med spets längst ut alltså. Alla som någon gång sett Sagovärld på TV gör nog en high five med mig nu. Hela hennes liv kändes som en kostymfilm i miniatyr, med tunt porslin, skräddarsydda klänningar, delikata småkakor och perfekt vässade pennor.

Om du gillar filmer som Paddington och Paddington 2 så är Peter Rabbit en film för dig. Brittiskt lantlighet, lite London, humor som pendlar mellan befriande barnslig och lite vuxnare, riktiga skådespelare som gör sina roller med den äran – Rose Byrne och Domnhall Gleeson – då det knappast kan vara enkelt att spela mot…ingenting. (Ja, jag tycker unge herr Gleeson funkar här, kors i taket). Men är det nånting som måste höjas till skyarna med den här filmen så är det KANINERNA! Inte för EN sekund tappar filmen mig och får mig att tro att det är datortecknade hittipåfigurer jag ser, nejdu, det här är riktiga kaniner. RIKTIGA, I TELL YOU!

Jag förstår inte hur det är möjligt att göra filmer som den här, det övergår mitt förstånd på samma sätt som vetskapen att universum är oändligt samt hur en fax fungerar. Men det gör ingenting. Jag sitter helt enkelt i soffan med vidöppen mun och FRÖJDAS över detta äventyr som – när jag såg den – var EXAKT det jag behövde.

Filmen är sevärd för ALLA åldrar men kanske främst för oss vuxna som ibland behöver en myspysstund i ensamhet med en film som inte rör upp känslor, som inte försöker lösa världsproblemen, som inte skräms, inte jävlas utan bara är….asgullig och skön.

Publicerat

22 JULY

 

Jag var frustrerad, ja jag var nästan förbannad när jag fick reda på att Paul Greengrass skulle göra en ”hollywoodvariant” av vidrigheterna på Utøya. Extra galen var jag när jag hade sett Utøya 22 juli, Erik Poppes realtidsversion (med dokumentär känsla) av det som hände. Den tog på mitt psyke på ett sätt film nästan aldrig gör. Jag mådde både psykiskt och fysiskt dåligt efteråt. Jag var tom. Ledsen. Förtvivlad. Denna jävla onda helvetesman alltså, han som man inte fick se i filmen, hans namn uttalades inte ens – och det var en befrielse. I Paul Greengrass version är det såklart inte på det viset. Aset är en av huvudkaraktärerna och man får se hans nuna (i skådespelaren Anders Danielsen Lies gestaltning) i alldeles för många av filmens 143 minuter för att det ska kännas värdigt. Bara tanken på att han sitter i sin jävla cell och kollar på filmen med det där sneda översittarleendet gör att jag vill spy. För det är ju det han vill. Han vill bli stor. Han vill bli känd. Han har ju enligt egen utsagt gjort det mest häpnadsväckande fantastiska som hänt sedan andra världskriget och han skulle göra om allt igen om han kunde. Idiotjävel. Förtjänar han ens att leva? Gör han det? Jag är mycket tveksam till det.

Filmens andra huvudperson är Viljar Hanssen (Jonas Strand Gravli), en ung kille som sköts med fem skott och låg där på strandkanten med sönderskjutna armar, ben, vänster öga en bit ifrån sig och hjärnan på väg ut bland stenarna. Han befann sig på Utøya tillsammans med sina två bästa vänner Simon och Anders och lillebror Torje och det känns fint att få följa honom även om det är mest elände där också. Han får på nåt sätt symbolisera hela Norge, hur nationen reser sig igen efter detta trauma och för mig som sitter och tittar blir det en viktig spark i ansiktet att ondskan aldrig kan och ska få vinna. Det är nämligen lätt att känna sig håglös när man tittar på detta. Som att ”vad spelar det för roll vad man gör egentligen när det finns folk som bevisligen är såhär pass sjuka i huvudet?”

Filmens manus är baserad på Åsne Seierstads bok ”En av oss: en berättelse om Norge” och får en känsla av att Paul Greengrass har gjort vad han kan för att trava fram i detta öppna sår så schysst han någonsin kan. Det trodde jag inte. Jag hade betydligt värre farhågor gällande det här att ”gotta sig i skiten” än det faktiskt blev. Att filmen har otroliga minus, som till exempel att alla norska skådespelare tvingas prata engelska (men sjunga på norska!) känns både superstelt och helt onödigt. Ja, jag fattar att amerikanarna tycker det är asjobbigt att läsa textade filmen men kom igen, det får väl finnas nån måtta på latheten ändå?

Med tanke att biokvällen med Utøya 22 juli resulterade i maxbetyget 15/15 från oss tre som såg den så hade vi såklart en filmkväll i soffan samma dag som 22 July släpptes på Netflix. Domen från oss tre blev denna:

Mitt betyg:

Min pojkväns betyg:

Min 19-årige sons betyg:

Publicerat

YRROL – EN KOLOSSALT GENOMTÄNKT FILM

”Är möten med andra människor verkligen så viktiga att vi är beredda att dö för dem?” Den frågan ställer sig Johan Ulveson i filmens början och jag undrar om det inte är där och då det märks att filmen gjordes 1994.

Det här är en mening jag i över tjugo år aldrig ens vågade tänka men nu sitter jag ändå här och väntar på UPPFÖLJAREN till Yrrol som har svensk biopremiär imorgon (19/10). Lyrro heter den filmen och är skriven och regisserad av Peter Dalle, precis som dagens film. Han skrev visserligen manuset tillsammans med Rolf Börjlind men annars andas filmen väldigt mycket Dalle.

Sketcher som radas upp efter varandra till synes utan egentlig röd tråd men filmen är verkligen precis som undertiteln antyder, den ÄR kolossalt genomtänkt. För det är det där med människor som verkar gäcka Herr Dalle, det där med möten, med letandet efter kärlek, förståelse, respekt. Och nu när jag ser om Yrrol för jag vet inte vilken gång i ordningen (50:e??) slår det mig som en knytnäve i ansiktet vilken otrolig skillnad det är på humorn då och nu.

Jag tycker fortfarande att många delar av filmen är fruktansvärt roliga, alltså jag skrattar HÖGT, men jag inser också att inte många minuter av den här filmen hade kunnat publiceras offentligt 25 år senare. Därför ska det bli extremt spännande att se hur Lyrro blir, om Peter Dalle spränger gränser och tar humorn ett steg längre än man ”får” och ”bör” nuförtiden, det var ju precis det han gjorde då. Nämligen.

Svartmuskiga terrorister i flygplan, mansgissare, pedofil-Bosse med klubban, lyteskomik, alla skämt som handlar om hur kvinnor och män ”är och alltid har varit” (”Man kan ju göra så, men det är inte rätt”), det blinda paret som inte vet den andres ursprung, Cosbylainen, Ulla Skoogs misshandlade nuna, byxlöst i hotellobbyn, alltså det är EONER från det PK-samhälle många av oss lever i nu och det här är ju den typ av humor jag och många med mig är uppväxta med. Det är inte helt lätt att jobba bort den, det jag tycker är roligt tycker jag ju är roligt även om jag märker att jag får en bismak i munnen för att jag är medveten om att jag egentligen tycker….”fel”. Är det sjukt eller bra, egentligen?

Yrrol är en svensk klassiker inom komedigenren, det kan ingen ta ifrån den och jag tycker den håller så himla bra fortfarande. Suzanne Reuter är så jävla världsbäst på att vara bitchig, Ulla Skoog matchar henne perfekt i både tajming och komisk genialitet, Claes Månsson skrider runt och är Claes Månsson i all sin härlighet och Johan Ulvesson gör alla sina roller perfekt oavsett om han är i bakgrunden eller i centrum.

Det är många citat som är tagna från den här filmen som droppas både här och där i dagligt tal och detta trots att jag inte tror alla vet att det är just Yrrol-filmen som är ”den skyldige”. Tjugofem år har alltså gått. Filmen är fanimej ett tidsdokument över ett Sverige som var och som antagligen aldrig kommer att komma tillbaka. Man måste få skratta åt det, man måste det! Och hur twistad och galen Lyrro än blir så hoppas jag att vi kan skratta åt den på samma sätt. Skratta med varandra och den galna värld vi bor i – inte åt.

”Claes Månsson – smaken du aldrig glömmer.”

Yrrol finns att se på C More.

Publicerat

SNACKA OM FILM #161

Så var det torsdag igen och ett nytt avsnitt av Snacka om film finns att lyssna på via allsköns podcastappar och annat.
Den här veckan samsas riktiga superfilmtips med Ethan Hawke i rollistan med mörka filmer som 22 July och Apostle. Och A star is born förstås. Bradley Cooper och Lady Gaga sjunger duett och inte ett öga är torrt – eller?

Glöm aldrig att Sing (finns på CMore) är ett riktigt lyckopiller. Man kan behöva ett sådant efter veckans genomlyssning.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

A STAR IS BORN

När det stod klart att denna månads filmspanarfilm skulle bli A star is born passade jag på att se den senaste versionen av historien, den från 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand i huvudrollerna (jag recenserade den här igår). Mer info än så har jag inte skaffat mig om historien, jag har inte sett trailern på denna nya film, ej heller ”tjuvlyssnat” på soundtracket. För mig räcker det att veta att det är Bradley Coopers debutfilm som regissör, att han spelar huvudrollen och att min kvinnliga musikaliska Queen, Lady Gaga, har den andra huvudrollen. Jag känner mig liksom lugn med det. Det kan inte haverera totalt, det kan bara inte göra det.

Nackdelen med att just denna film blev månadens filmspanarfilm KAN var att den gått på bio i en dryg vecka (och att vi inte fick se den på Malmö Filmdagar). Således hade jag redan både sett och hört reaktioner på filmen, jag var förberedd på en gråtfest av guds nåde, hade hela handväskan full med pappersnäsdukar och hade dagen till ära bytt mascara till en ”100% waterproof” men…ja…mer om detta lite senare.

Det här är en musikfilm med många och ganska långa musikaliska nummer och har man svårt för såna ska man nog skippa att se filmen. Personligen tycker jag det är härligt och dom allra bästa scenerna i filmen tycker jag är när Bradley Coopers karaktär Jackson Maine är på konsertscenen. Ljudet, den massiva basen, gitarren och Bradleys härligt skorviga röst, det blev en maffig mix.

Som Lady Gaga-fan-girl är jag inte särskilt förvånad över att hon är alldeles strålande både som skådespelare och sångerska i filmen. För att vara en av musikhistoriens allra största kvinnliga artister har hon en förmåga att kunna se väldigt ”vanlig” ut och i den här filmen känns det som ett väldigt plus.

När jag härom veckan läste en tweet från Edward af Sillén, att han på besök på en filmstudio i USA sett ett papper med två namn som var påtänkta för remaken av A star is born, tänkte jag direkt att det var tur att det inte blev dessa två. Leonardo Di Caprio och Beyoncé. Å andra sidan, hade det blivit dom hade man inte vetat om något annat och det hade säkert funkat det med MEN jag är väldigt nöjd med Bradley och Gaga.

Grundhistorien är tämligen lik föregångarna, förutom att filmen på vissa sätt är förändrad för att eventuellt kännas lite mer ”modern”. Det bakas in ett Saturday Night Live-uppträdande, Grammy-gala och lite annat smått och gott som ska få oss att inte dö mossighetsdöden men samtidigt….ÄR det inte en jävligt mossig story in the first place? Min hjärna dubbelkollar kalendern, ja, det är 2018 men i ärlighetens namn, återigen, suck suck suck, dessa briljanta manliga kreativa kulturmansegocentriker i centrum och även denna gång – såklart – med svår alkohol- och drogproblematik som både kvinnan i hans liv och alla andra i närheten tvingas förhålla sig till.

För mig blir A star is born därför i mångt och mycket ÄNNU en manshistoria som står mig upp i halsen, den om medberoende, en kvinna som förväntas trippa på tå för den missförstådda narcissistmannen som givetvis är extremt älskvärd, charmig och fin som nykter MEN – KOM IGEN – JACKSON MAINE ÄR TYP ALDRIG NYKTER.

Jackson är packad och påverkad från första sekunden han ser Ally (Gaga) och dom börjar lära känna varandra. Första kvällen dom ses och uppenbarligen ska ligga med varandra passar hon naturligtvis på att tvätta sig både här och där för att vara fräsch och fin. När hon kommer ut från badrummet har han däckat på soffan. Han får sedan hjälp att flyttas till sängen av sin agent/bror (Sam Elliott) och till råga på allt, när han sen vaknar till mitt i natten börjar han tafsa och kyssa henne och alla som någon gång varit i den situationen, att vara den ”nyktra och fräscha” vid sänggående och försökt sova bredvid en alkoholindränkt massa av mänskliga celler kanske inte uppskattar just DEN andedräkten mest av allt i hela världen, eller att bli väckt för den delen. Fan, hon borde vara förbannad kan jag tycka ÄVEN om Jackson Maine kan charma en sten om han sätter den sidan till (sidan = det leendet och dom blå ögonen).

Det finns många scener i filmen som stör mig, som stör mig på det sättet att det känns som vi inte kommit någonstans, att det inte finns mer råd och rön kring just medberoende och kärleksrelationer. Ally är en ”stark kvinna” som absolut sätter ner foten ibland, samtidigt är hon beredd att ge upp stora delar av sina drömmar för Jacksons skull, för att han med sitt beroende inte kan göra vissa saker (vill inte spoila stora grejer här, såklart). Han kan bete sig hur fan som helst och hon förlåter. Hon förväntas förlåta. På DET sättet hade tvärtomtanken faktiskt varit mer intressant som film 2018. Vänd på det. Tänk att det är Ally som är den stora stjärnan med en beroendesjukdom och Jackson den okände nobodyn med låtskrivarambitioner. Dom hade inte ens behövt byta skådisar. Ally hade bara kunna spelat ännu mer av ”sig själv” som Lady Gaga.

Det finns ännu fler scener jag retar mig på i filmen (och som jag även gjorde i föregångaren) men egentligen är det inte viktigt för filmen i sig, det är nog mer viktigt för användandet av pappersnäsdukar. Eller mitt icke-användande. När stora delar av salongen började gråta sådär hulkande från hjärtat, när det snorades och snyftades så satt jag där och tänkte att nu är det äntligen min tur att känna mig gjord av sten. Jag var nämligen inte i närheten av att känna mig ledsen, fick inte ens en tår i ögonvrån.

Gällande detta med slutet verkar det bara finnas två läger. Antingen lossnar alla gråthämningar och filmen får en stark fyra/femma eller så känner du dig tämligen oberörd men upplever ändå att du sett en BRA film och ger den en trea. Jag hamnar i den sista kategorin och trots det känner jag mig rätt säker på två saker: Bradley Cooper kommer knipa en Oscar för Bästa manliga huvudroll och om det finns en rättvisa i världen får Lady Gaga den kvinnliga motsvarigheten. Jag tycker dom båda förtjänar det.

Även Sam Elliott kan nog knipa en guldgubbe för Bästa Mustasch….näää, Bästa manliga biroll menar jag såklart (även om muschen är fucking EPISK) och det finns både en och två låtar som skulle kunna bli nominerade – och vinna – för bästa musik. Filmen i sig är hundra procent oscarskompatibel på det där ”old fashioned sättet”. Den totala motsatsen till Gräns skulle man nog kunna säga.

 

 

.

Övriga filmspanare som sett filmen är:

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Jojjenito
Movies-Noir

(…och om det är någon som vet om det är en namn-slump att skådespelaren Rafi Gavron spelar skivbolagsagenten Rez Gavron så får du gärna tjoa till. Det är ju inte världens vanligaste efternamn, hade Cooper dålig fantasi måntro?)

 

Publicerat

EN STJÄRNA FÖDS

1937 var det Janet Gaynor och Fredric March som spelade Vicki Lester och Norman Maine, 1954 var det Judy Garland och James Marsden. 1976 bytte Vicki namn till Esther Hoffman och spelades av Barbra Streisand och Norman fick heta John Norman Howard och spelas av Kris Kristofferson och 2018 förnyades storyn ännu ett snäpp då den kvinnliga huvudrollen heter Ally och spelas av Lady Gaga och den manliga heter Jackson Maine och spelas av Bradley Cooper.

Där har du den snart åttioåriga evolutionen av filmen A star is born som nu fått sin fjärde remake (men mer om den senaste filmen imorgon).

För att komma i stämning och ha något att jämföra med innan jag begav mig till biografen för att kolla in Bradley och Gaga passade jag på att se En stjärna föds från 1976. Både Kris Kristofferson och Barbra Streisand är skådespelare jag tycker om och jag vet att jag sett filmen nånstans i början på 90-talet men då jag inte minns ett jota av detta är det verkligen som att se filmen för första gången när jag klickar på hyr på Itunes och blir 39 kronor fattigare. Redan i första scenen känner jag att WOW, det här är precis rätt film för min sinnesstämning. 70-talsfeeling när den är som allra bäst både i form av uttryck, filmbolagsloggor och färger.

John Norman Howard (Kristofferson) är en dalande stjärna på dekis. Han drar fortfarande massor med folk till konserterna men saknar respekt både för dom som betalat biljetter och för sig själv då han dyker upp fem timmar för sent och så pass tankad och drogpåverkad att han inte ens minns texten på sin största hit. Till publikens stora missnöje. Såklart.

Han skiter totalt i turnéledarens (Gary Busey) förmaningar om att åka till hotellet och vila för morgondagens ännu större spelning, han sätter sig i limousinen och drar vidare. Han vill FESTA och då blir det så. John hamnar på lokal, på en liten spelning med tjejbandet Oreos, tre tjejer med Esther i täten och dom det dräggiga fyllo han är kan han inte hålla käften. Han pratar högljutt med dom som tilltalar honom och Esther lackar ur. Hon går ner till honom bland borden och talar om för honom att han stör. Han ler. Han ler med hela ansiktet och för första gången på jättelänge SER han en annan människa. Det är början på sagan om Esther Hoffman och John Norman Howard.

Det jag tycker är det allra bästa med hela filmen är 70-talskänslan. Jag älskar verkligen estetiken och känner ett sån trygghet och ett sånt lugn när jag ser filmer som denna. Tänk Kinasyndromet, Kramer mot Kramer, Avlyssningen, ALla presidentens män, Capricorn One, DEN typen av känsla. A star is born är ett drama med musikinslag så det går inte att göra någon jämförelse för övrigt med dom andra filmerna men jag tror du förstår hur jag menar.

Barbra Streisand och Kris Kristofferson är väldigt omaka rent utseendemässigt och det är till en början svårt att förstå vad deras karaktärer ser i varandra men ju längre filmen går ju mer köper jag historien. Speltiden är lång, 139 minuter, så den har tid på sig att sig in i storyn

Det finaste är scenerna när dom bara tittar på varandra. Ögonen. Glittret. DÅ är jag där, då tror jag på allt. Och en del av sångnumren, Barbra sjunger så jävulusiskt fint och Kris ser så himla förälskad ut. Man smäller av litegrann. Jag måste erkänna att det känns bra att ha sett denna film som uppvärmning inför årets A star is born. Jag är pepp nu. Riktigt pepp.

Publicerat

PRIVATE LIFE

När jag såg regissören Tamara Jenkins förra film The Savages förra hösten avslutade jag min recension med orden: ”Ett filmtips i höstmörkret till alla som kämpar på med än det ena än det andra.” Nu, elva år senare, kommer hennes nya film och banne mig om det inte är en bra mening att inkludera även i denna text.

I The Savages var det syskonen Jon och Wendy (Philip Seymour Hoffman och Laura Linney) som bråkar med sina demoner och i Private Life är det paret Rachel (Kathryn Hahn) och Richard (Paul Giamatti) som passerat 40-års-sträcket och önskar bli föräldrar. Det går dock inte så bra. Alls. Faktiskt. IVF har inte gått bra Richards spermier är inte så funktionella, Rachel hör kroppen ticka som en Morakrocka mellan öronen och samtidigt som sorgen över att inte kunna bli föräldrar riskerar att ta över finns besvikelsen över att det på något sätt är deras eget ”fel”. Livet kom ju emellan. Det var så mycket annat som var viktigt som skulle göras innan barnen kom. Men så kom inte barnen och allt det som var så viktigt DÅ känns inte längre så viktigt.

Jag kan förstå den där grundläggande känslan av att ”ha all tid i världen”, den har man (ju) ofta som ung. Känslan av att livet är så långt. Sen sitter man där och halva livet har passerat och det gick ju så jävla FORT. Tamara Jenkins har dock inte lyckats förmedla DEN känslan jättebra i manuset men å andra sidan har hon jobbat in en hel massa andra parametrar som både är plus för filmen – och minus.

Private Life är liksom en film som ”är som livet självt” men samtidigt överdriven och  knäpp på ett sätt som livet i och för sig också är MEN som inte riktigt hade behövts. Å andra sidan, det behövdes kanske, det är trots allt en film det här, det är inte livet.

Filmen finns att se på Netflix.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: JIGSAW (2017)

Ibland känner jag att det här med skräckfilm är problematiskt. Som när en tioårings första fråga till en vuxen skolpersonal är: ”Vilken är din favorit-fälla i Saw-filmerna?”. Då blir jag rädd.

Jag glömmer ibland att jag är en vuxen person med en bra koll på vad som är rätt och fel, vad som är verklighet och fiktion när jag ser och skriver om filmer i den här genren men vad händer när väldigt unga hjärnor matas av allt för mycket filmer som denna? Alltså vi snackar väldigt unga och kanske unga människor som inte är helt stabila mentalt. Alltså, jag är inte helt bekväm med den tanken faktiskt.

Jigsaw är den senaste (men inte sista väl?) delen i Saw-franschisen som startade redan 2004 med kultfilmen (ja, KULTfilmen) Saw, kanske en av dom bästa skräckfilmerna i modern tid? Det Saw hade som gjorde den till något alldeles extraordinärt var en grundhistoria som berörde, jag brydde mig om vad som hände Dr Gordon (Cary Elwes) och Adam (Leigh Whannell) i det där helkaklade rummet. Problemet med många av uppföljarna är att dom BARA handlar om tortyrporr, i och för sig väldigt kreativ sådan men ändock rätt enahanda tortyrporr.

I Jigsaw tar manusförfattarna Josh Stolberg och Pete Goldfinger i från tårna. Alltså det är så mycket avskurna kroppsdelar, uppfläkta bröstkorgar (som det givetvis ska grävas med händerna i), sågklingor och andra vidrigheter, det är blodigt som fan och bara helt enkelt ISKALLT vidrigt mest hela tiden. Väldigt snyggt gjort – såklart – men som sagt, jag satt mest och tänkte på alla 10-åringar som sitter framför sina datorer, ensamma på pojkrummet med sina spretiga pre-teenie-tankar och som skrockar och myser åt det här übervåldsamma röran. Får lite ont i mammahjärtat men kan samtidigt inte toksåga filmen för SÅ dålig är den inte, inte som film betraktad. Jag gillar ju det där klegget för jag vet ju att det är film. Det är på ”skoj”. Men hur ung kan man vara och helt rätt igenom förstå det?

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

Publicerat

JULIET, NAKED

Du vet när man börjar titta på en film och man redan efter några minuter känner att ”FY FAAAAN VA BRA DET HÄR ÄR, LÅT DET ALDRIG TA SLUT!” SÅ bra är Juliet, Naked.

Jag visste ingenting om filmen när jag satte mig i biosalongen på Malmö Filmdagar, inget mer än att den är baserad på en roman av Nick Hornby men då även High Fidelity är det och den filmen aldrig klickat för mig så spelade det liksom ingen roll. Jag var alltså – i princip – helt nollställd.

En huvudcast bestående av härliga Rose Byrne, magiska Ethan Hawke och charmtrollet Chris O´Dowd gör att jag skulle vilja ge en casting-Oscar till teamet som satte ihop denna trio. Sällan har man väl skådat ett gäng skådespelare som är mer självklara tillsammans – trots att dom på pappret kanske inte borde vara det?

Det här är en film för alla oss nördar, det är en film för alla icke-nördar som någon gång varit tillsammans med en, det är en film för alla vuxna som satt barn till världen, för alla som känner sin biologiska klocka ticka, för alla som varit fast i ett förhållande som kanske inte känts hundra, för alla som jobbar med något för att ens föräldrar gjort det, för alla som någon gång drömt för stort, för alla som inte drömt alls, för alla som önskat få till en super-jävla-klockren hämnd på någon som gjort dom illa och för alla som helt enkelt bara gillar en bra film.

Juliet, Naked är mer än en bra film. Det är en ända in i sömmarna perfekt film. Så jävla mysig, rolig, skön, knäpp, fin och på alla sätt underbar film att jag inte kan göra annat än att säga: köp en biobiljett. Gå själv. Umgås med dig själv och dina tankar allena. Ha ett par mysiga timmar i biomörkret, stäng ute vardagen en liten stund. Bege dig in i den här filmen och jag kan LOVA att den ger tillbaka till dig med hull och hår!

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar. När mina filmbloggarkompisar lägger upp sina texter kan du klicka på länkarna här. Jag törs gissa att jag inte var ensam om att tycka om filmen.
Henke
Jojje

Publicerat

FIRST MAN

Om man gjort musikfilmer som La la land, Whiplash och Grand Piano  och sedan bestämmer sig för att göra en biopic om Neil Armstrong, det är klart man blir förvånad. Samtidigt, regissören Damien Chazelle har en position i Hollywood som är i det närmaste WonderMan. Allt han tar i blir guld så det är klart att inga producenter i världen skulle neka honom dollars till vilken film som helst ÄVEN om det är en film som handlar om världens (vad det verkar) tristaste man och vägen till hans första steg på månen.

Det finns ingenting – och då menar jag INGENTING – att klaga på rent produktionsmässigt i filmen. Den är så flawless som en film kan bli och jag sitter många många gånger och undrar hur FAN dom gjort. Just den här ”mekanikporren” inbillar jag mig inte går att göra med CGI utan måste byggas på riktigt och DET mina damer och herrar är en YNNEST att få se på film.

Under många scener känner jag att jag ÄR DÄR, att jag får vara med och jag älskar det. Jag älskar ljuden av metall mot metall, av luftslussar, av skakningar i hopnitade rymdfarkoster och jag älskar användandet av ”icke-ljud” i rymden.

Justin Hurwitz har som vanligt skrivit musiken när det vankas en Damien Chazelle-film och den är underbar. Claire Foy spelar Neils fru Janet Armstrong och hon är ett uppfriskande inslag i filmen då hon är den enda som faktiskt visar några känslor eller ens någon form av…värme. Filmens fotograf är inte helt okända Linus Sandgren. Han vann en Oscar för La la land 2017 och det är inte omöjligt att han får gå fram och ta emot en guldstatyett även under nästa Oscarsgala. Majestätiskt foto skulle jag vilja benämna det som. Obeskrivligt häftigt.

Det finns dock en hel del även på minussidan (och nu handlar det inte om nitpicking, det är en alltför stor punkt för att jag ska kunna strunta i den). Det största problemet är filmens huvudperson, Neil Armstrong himself. Han är liksom ingen intressant person, han utstrålar ingenting, han är iskall, grå och helt obegriplig att tycka om. Bihistorien med honom och hans dotter, som går som en röd tråd genom hela filmen, är helt nödvändig för att han ska kännas det minsta mänsklig och även om Ryan Gosling säkerligen gör honom både rättvisa och korrekt så blir han dötråkig.

Blicken är liksom död mestadelen av tiden, han är tyst, han är noll procent yvig, han pratar beskedligt och entonigt och i mångt och mycket är Gosling helt perfekt i rollen då han inte heller känns som den varmaste och mysigaste av män. Filmen kan därför inte kräva av mig som tittar att jag ska bli känslomässigt investerad i någon som beter sig som en robot. Det är filmens absolut största minus. Att den inte känns, bara syns. Som biopic kan den alltså vara hur historiebeskrivande korrekt som helst men det hjälper inte, den ruskar inte om mig.

Det finns dock så pass många plus att filmen som helhet känns riktigt bra. Det är en Film-Film. Varenda nedplöjd dollar syns i bild och jag som varit – och  är – (men framförallt varit) väldigt intresserad av rymden och astronauter får både handsvett och andra fysiska ”åkommor” av filmen. Klaustrofobi till exempel. Svindel. Panik. Såna grejer. Det är värt nåt, det med.

Filmens snygghet:

Känslor filmen framkallar hos mig:

Helhetsbetyg:

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia, Cecilia, Johan, Jojje, Carl, Henke och Jimmy. När deras recensioner är publicerade är namnen klickbara.

Publicerat

VENOM

Eddie Brock (Tom Hardy) har en egen TV-show där han som grävande journalist har rätt fria händer att intervjua och luska i vad han vill. Han bor tillsammans med Anne (Michelle Williams), en advokat som jobbar på företaget Life Foundation som drivs av den maktfullkomlige extrema visionären Carlton Drake (Riz Ahmed).

Kvällen innan Eddie ska intervjua Carlton Drake för sin TV-show kommer han över komprometterande uppgifter om Life Foundation och bestämmer sig för att ställa Drake mot väggen. Att han fått reda på uppgifterna genom att läsa hemliga mejl från flickvännens dator tänkte han inte två gånger på, i alla fall inte vad det skulle få för konsekvenser – både för honom och Anne.

Venom är egentligen en symbiot från en annan planet, en symbiot som behöver ett ”värddjur” för att överleva, alltså någon den kan ta sig in i och leva genom. Venoms första värddjur var – egentligen – Spider-Man och Eddie Brock var den andre och det här är anledningen till att Brock/Venom i serietidningarna försöker hämnas på Peter Parker/Spider-Man. Om detta berättas dock ingenting i filmen, det enda man får se som har med Spider-Man att göra är i filmens andra extrascen (en scen som fungerade NOLL för mig, den fick mig bara att tänka på Kalle Ankas julafton där det görs reklam för en ny tecknad film på slutet. Den första extrascenen var däremot mer spännande).

Att titta på Venom är som att titta på THE TOM HARDY SHOW. Jävlarimej vad han verkar ha kul på jobbet! Varenda scen med honom i bild är skådespelarmässig perfektion och han lyckas hålla manuset på en snygg linje mellan svärta och komik. För visst är Venom-historien svart som sot om man tänker efter, det är en framtidssyn som är rent hemsk, det är Drakes människosyn, det är olycklig kärlek, det är en hel del på minuskontot om man ser till tjofaderittanglada saker i livet. Därför är det ganska skönt med all comic relief filmen ändå bjussar på. Det här är inte en film man går och ser för att få självmordtankar, det är underhållning och SOM det roar mig att se Venom. SOM. DET. ROAR. MIG.

Jag njöt under filmens 112 minuter trots att ungdomsgänget till vänster om mig verkade vilja vara nån helt annanstans än på biografen. Jag njöt, fi fan vad jag njöt. Balansen i dom olika delarna i filmen är perfekta som jag ser det, jag tycker inte filmen är FÖR kul (som jag hört att vissa klagat på), jag tycker heller inte att filmen är FÖR LITE OTÄCK samtidigt som det är förvånande att den här filmen fått 15-årsgräns då den är helt blod-fri trots en hel massa våldsamma scener. Precis som The Meg alltså. Men det är klart att filmen kan upplevas spännande och läskig ibland, det är många vassa tänder och rätt hög body count (även om man inte får se konsekvensen av detta i direkta närbilder).

Även denna film, precis som typ ALLA superhjältefilmer, avslutas med någon form av omotiverat-alldeles-för-lång-slutfajt-med-så-mycket-cgi-att-man-inte-riktigt-kan-se-vad-som-händer och det finns inte en enda sån fajt som gör att jag inte sonar ut. Det är liksom aldrig snack om vem som kommer ”vinna”, vem som kommer överleva och det blir därför aldrig några reella stakes som får mig att bry mig. Så även denna gång. Klart Eddie Brock överlever, klart TOM HARDY klarar biffen, jag är aldrig orolig (och nej, det är inte en spoiler). Tom Hardy klarar sig ALLTID.

Publicerat

SNACKA OM FILM #160 – ”Bultarnas film!”

Vårat 160:e avsnitt är utsläppt i poddjungeln! Vi listar underskattade animerade filmer som vi vill pusha lite extra för, jag har sett Neil Armstrong gå på månen i filmen First Man, Steffo har sett Wes Andersons DVD-aktuella Isle of dogs och tillsammans har vi varit på bio och sett Tom Hardy kicka rumpa i Venom. Sen gör jag en KUPP, jag förundras av Sthlm Rekviem och får spykänslor av nya Magnum P.I.

Mycket nöje!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

LIFE OF THE PARTY

Jag har alltid tyckt om Melissa McCarthy som skådespelare, åtminstone är det vad jag alltid trott. Men nu, nu med ett gäng sedda filmer med henne i större och mindre roller undrar jag om det verkligen är henne som skådespelare jag gillar. Är det inte vissa rollfigurer jag gillar och Melissa McCarthy råkar spela dessa?

I Tammy och St Vincent är hon underbart klockren, i The Heat och Bridesmaids är hon väldigt rolig men så har vi The Boss, Spy, Identity thief, dom där halvadana filmerna som funkar som snabbmat men där Melissa McCarthy/hennes rollfigurer är svåra att få grepp om. Dom ska liksom vara roliga, det förstår jag, men min kropp vill inte riktigt skratta. Det känns…skevt. För mycket liksom. Som att det handlar om lyteskomik av sig själv, typ.

Life of the party är en film som hör hemma i den där sista kategorin och det STÖR mig för jag förstår inte hur det kan bli så. Melissa McCarthy har själv skrivit manus tillsammans med sin äkta make Ben Falcone och han är även filmens regissör. Således borde det (väl?) inte gå att få till en filmkaraktär som passar McCarthy mer som handen i handsken än filmens Deanna? Om detta antagande stämmer då tycker jag nog inte lika mycket om Melissa McCarthy som skådespelare som jag tror att jag gör.

Filmen handlar om Deanna, en medelålders gift kvinna som genom åren omedvetet förfulat sig själv på i princip alla sätt. Kläder, frisyr, alltså, hon ser verkligen inte speciellt härlig ut, inte ens bekväm i sitt eget liv. Dottern Maddie (Molly Gordon) ska i filmens början börja sitt sista år på universitetet och det visar sig att det var just detta sista år som Deanna aldrig fick chansen att själv gå då hon var gravid och barnets far/maken Dan (Matt Walsh) tyckte att det räckte om han gick klart utbildningen och fick en karriär. Deanna var ju mamma. Det räckte väl?

Som sagt, nu är Maggie stor och ska lämnas på skolan för sitt sista år. Bilen hinner bara rulla iväg från skolområdet innan Dan stolt proklamerar ”Jag vill skiljas. Jag ligger med Marcie, mäklaren” och Deanna tvingas omvärdera hela sitt liv på ett ögonblick.

Det låter kanske mest som ett familjedrama men det är en komedi, eller…”komedi” för det är fanimej inte kul det här. Maya Rudolphs rollkaraktär är så underligt skriven att det mest känns som en fars från Glada Hudik-teatern. Inget fel på Glada Hudik-teatern men meningen med Life of the party är knappast att det ska vara en överdriven fars.

Nä, det här var inte min bag. Vissa scener från skolan var okej, men inte så mycket mer. En svag tvåa blir betyget och jag ska ta mig en funderare på vad jag egentligen tycker om Melissa McCarthy.