Inlägg

Publicerat

Skräckfilmssöndag: MINDHUNTERS (2004)

Skräckfilmer behöver inte alltid och enbart handla om blodtörstiga monster, brutala mord eller andra rysligheter. Skräckfilmer kan också vara mer thrillerskräck. Tänk till exempel på När lammen tystnar eller Dolt under ytan. Mindhunters är just precis en sådan film, en seriemördarskräckfilm med lite smartare skrivet manus än vanliga ungdomar-i-skogen-filmer kanske är, normalt sett.

Här ser vi favoritfinnen Renny Harlin regissera Christian Slater, Val Kilmer, Clifton Collins Jr och den väldigt underskattade skådespelaren LL Cool J i en film som faktiskt påminner på fler än ett sätt om just När lammen tystnar. Även här får vi nämligen följa några FBI-aspiranter som mitt i den psykologiska profil-utbildningen springer in i ett mördare som försöker överlista dom på alla sätt. Det blir en katt-och-råtta-lek, en ”Tio små negerpojkar”-historia som till en början känns mest som ett vanligt mysterium men som med ökad speltid blir mörkare och mörkare.

Om du vet om att du är nervklen när det kommer till skräck kan det finnas ett par scener som upplevs rejält otäcka. För en ”sån som jag” är detta dock liiiite för snällt för att jag ska se det som ren skräck men visst, jag fattar grejen, det gör jag. Vissa scener påminner om en del celler i Saw-filmerna (fast light, det måste jag tillägga).

Renny Harlin gjorde denna film mitt emellan Driven och Excorsisten: Begynnelsen och jag kan väl inte säga att 2001-2004 är hans starkaste år i karriären. Däremot gjorde mitt googlande på honom mig sugen på en del andra filmer jag missat: Pakten, 12 Rounds och Cleaner till exempel. Inget ont som inte har något gott med sig.

Filmen går att se några få dagar till på CMore och här är listan på alla andra skräckfilmer jag sett i söndagstemat.

Publicerat

10 X 10

Lewis (Luke Evans) känns redan direkt i början av filmen som en lurk. Han stalkar blomsteraffärsinnehavaren Cathy (Kelly Reilly), en tjej som känns både vanlig och omtänksam, och det är uppenbart att han vill henne nåt.

Är han intresserad av henne på ett romantiskt plan? Är han ett fan av något slag? Neeeeej, klart han inte är, han är en LURK, en KIDNAPPARLURK.

Lewis kidnappar alltså Cathy nästintill på öppen gata (eller i alla fall öppen parkering) och låser in henne i ett madrasserat rum i villan. Ja, precis, 10 X 10 meter får man väl anta att rummet är, annars blir det en rätt luddig titel. Varför han gör detta får du svar på om du ser filmen. jag kommer såklart inte spoila.

Den här filmen kunde – och borde – egentligen vara helt okej, i alla fall om man läser om den. Kelly Reilly är lite av en favorit hos mig (efter filmer som Eden Lake och Calvary) och hon kämpar som en blådåre för att göra sin roll till något hon slipper skämmas för i resten av sitt liv. Luke Evans gör kanske samma sak men han lyckas inte alls.

En av filmens birollsskådespelare, Noel Clarke, har skrivit manus tillsammans med regissören Suzy Ewing och det är så grunt och innehållslöst att det hade gått att tatuera på insidan av en normalstor förhud. Det här var verkligen inte en film som klickade för mig. En miss-klick, helt klart.

Publicerat

SNACKA OM FILM #157 – ”Soppfantomerna”

I avsnitt 157 hamnar du direkt i en soppdiskussion som sedan tar sig vidare till våra bästa vampyrfilmer, bioaktuella The Predator, Pelle Kanin (eller Peter Rabbit?) och kidnappningsthrillern 10 X 10. Dessutom tar fånar som spånar oss från ett instrument till andra sidan jorden och tillbaka igen när vi TÄVLAR UT två ex av vardera 10 X 10 och Peter Rabbit i samarbete med Universal!

Alltså, ett helt vanligt avsnitt av Snacka om film.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

PROUD MARY

I sann, men modern, blaxploitationanda har svenske regissören Babak Najafi fixat till en ytlig liten actionkaramell som inte borde kunna reta upp någon.

Coola Taraji P. Henson spelar Mary, en riktig tuff hitkvinna (den kvinnliga varianten av hitman?) som jobbar åt en riktig skumrask-maffia-familj i Boston. Döda gör hon utan att blinka men när hon under ett mission precis avrättat en man och ser att hans lille son sitter i rummet bredvid med lurar och spelar TV-spel känns det inte riktigt…kul. Historien tar sedan sin början tre åt efter detta dåd. Självklart korsas vägarna återigen med den unge killen Danny (som spelas alldeles förträffligt av Jahi Di´Allo Winston!)

Danny Glover är det andra kända ansiktet i filmen och när han pratar sitter jag mest och funderar. Har han alltid läspat?

Som sagt, det är action från början till slut, det är shootouts, det är habilt filmat, skådisar som gör sitt jobb, en story som inte bjuder på något direkt nytt men som inte heller känns ap-mossig och det är ett fint soundtrack med låtar som Papa was a rolling stone, Don´t let me be misunderstood och – självklart – Tina Turners Proud Mary. Jag hade inga förväntningar och led inte under tittningen men å andra sidan är det ingen film som kommer följa med mig så vidare värst starkt i minnet. Betygsmässigt hamnar den på en trea, kanske inte en stark sådan men väl en trea.

Jag hyrde filmen för 49 kr på Itunes. 29 hade den definitivt varit värd.

Publicerat

ESCAPE PLAN 2: HADES

Escape Plan (från 2013) var en riktigt bra actionstänkare. Den andades 80-tal på fler sätt än att det var Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger som teamade upp i huvudrollerna. Den hade charm. Den var snyggt gjord. Den var spännande. Den var – på alla plan – allt som Escape Plan 2 inte är.

Uppföljaren utstrålar en budget på två kronor och såldes den inte in med Stallones namn – och i viss mån Dave Bautistas –  skulle inte någon människa på jorden uppmärksamma den. Än mindre skriva om den. Det är rent utsagt bedrövligt – BEDRÖVLIGT – att det går att göra en film med 45 miljoner dollar i budget som är så genomusel som denna är. Det finns ingenting av värde i den här filmen. Stallone är i bild mindre än femton minuter av den 96 minuter långa speltiden, manuset är skrivet på insidan av en nedbiten lillfingernagel och att det pumpats in kinesiska pengar i filmen gör den inte bättre på en endaste fläck.

Jag tänker således inte ge den mer rampljus än den förtjänar, vilket är miiiiinimaaaaalt. Bedrövligt dåligt, helt enkelt.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: NAILS (2017)

Jag har märkt att jag har någon konstig fetisch för filmer där huvudpersonen av en eller annan anledning är inspärrad mot sin vilja. Det ultimata är när det kretsar kring ett mentalsjukhus, det är obeskrivligt obehagligt, men det funkar även med vanliga sjukhus och speciellt om det gäller en sjuk person som har svårt att kommunicera med omvärlden.

Dröm då om min förvåning när Nails visade sig vara bulls eye när det kommer till sånt här. En kvinna, Dana (Shauna Macdonald) blir påkörd och förd till sjukhus med svåra skador. När hon vaknar till visar det sig att hon har sår i pannen, ena armen sitter fast som i ett skruvstäd pga jätte-av och hon har en slang i halsen. Hon kan alltså inte prata men hon är med i matchen och förstår allt som hänt.

Hon får en dator som talar när hon skriver och kan på så vis prata med sin man, dotter och sjukhuspersonalen men hon kan inte få fram några egna ljud. Inga skrik eller så.

En natt vaknar hon till av att det är någon i rummet, hon tycker sig uppfatta någon som rör sig men kan som sagt varken ropa på hjälp eller göra sig förstådd på andra sätt. När hon försöker förklara för personalen vad som hänt tar dom henne inte på allvar MEN hon lyckas till slut få en kamera installerad för att kunna bevisa det som händer nattetid. Grejen är bara det att ingenting syns på skärmen men att någon – något – är i rummet är helt solklart!

Alltså, vad härligt det är att ÄNTLIGEN kunna skriva att jag hittat en skräckfilmspärla, för jag tycker verkligen att Nails är en sådan! Mystisk, otäck, ganska långsam, panikframkallande och med superbra effekter och kameraarbete som får mig att prutta i byxan inte bara en gång. Inte bara två heller. Eller tre.

Det här är manusförfattaren och regissören Dennis Bartoks första långfilm och jag HOPPAS han får göra mer. Kanske en Nails 2 om inte annat? Jag är på!

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

Publicerat

THE PREDATOR

1987 såg en liten film som heter Rovjuret dagens ljus. En actionklassiker måste man väl kunna kalla den (även om jag betygsmässigt inte kan ge den mer än godkänt pga värsta testosterongeggan). Arnold Schwarzenegger var i vilket fall i sitt esse och filmen var – då – rätt nyskapande med sitt osynliga monster.

Nu har det gått trettio år och nu är det dags att göra (ännu) en uppföljare, tydligen finns det inte nog med sådana på biorepertoaren. Shane Black sitter i regissörsstolen – mannen bakom Iron Man 3, The Nice Guys och Kiss kiss bang bang (och en roll i första Rovdjuret!) – och jag är väl dum i huvudet som inte fattade att en Predator-film med honom bakom spakarna kommer presenteras med en ”twist”. Twisten här är alltså att The Predator har gjorts som en dum actionkomedi för en uppenbar (väldigt) ung målgrupp MEN att den samtidigt är blodig som fan och har därmed fått (en solklar) 15-årsgräns. På nåt sätt, rent klegg och blodmässigt, är The Predator allt jag önskade att The Meg skulle vara men här hjälper det inte ett dugg. Inte. Ett. Dugg. Alls.

Det här är högljutt och larvigt, det är touretteshumor och ren idioti och jag har svårt att svälja enkelheten och det ”humoristiska” med detta dödande av människor. Det är en Olivia Munn i högstadiehipsterkläder (med brun skinnrygga å allt) som man förväntas köpa vara forskare/doktor, det är Boyd Holbrook som utstrålningssvag supermilitär och han ser ut som han precis tagit studenten men är ändå pappa till Jacob Tremblay som väl ska föreställa en typ 10-11 åring med Asberger/autism. Birollsklasen består av Alfie Allen (den där jävla Theon Greyjoy i GoT), Trevante Rhodes, Keegan-Michael Key, Augusto Aguilera och Thomas Jane (som tourettesmannen) och visst, det finns nån mikrosekund av vissa scener med denna knasbollar som fick mig att dra på smilbanden men det är jävlarimej inte många.

Nä. Usch. Jag tror mina förväntningar var för höga i kombination med att filmen var så sjukt spretig och fånig. Orkar inte, orkar verkligen inte bry mig om det här ytliga spånet. Se om originalet istället, det är mitt råd.

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia,  Henke och Jojje. Klicka på deras namn för att läsa recensionerna.

Publicerat

MALMÖ FILMDAGAR 2018

Den 45:e Malmö Filmdagar är till ända – och det sjunde för mig. Som vanligt är det här en vecka där man insuper rörlig bild in absurdum och ingen kan må bättre av det än jag. Eller jo, alla andra närvarande mår säkert precis lika bra som jag.

Det är biobesök från tidig morgon till sen kväll och det är ingen lek att få in alla filmer man vill se på schemat. Jag gjorde som vanligt så gott jag kunde och med facit i hand var det väl bara morgondagens recensionsfilm här på bloggen som blev ett riktigt felval. Men som brukligt, sånt vet man inte förrän efteråt.

Som vanligt kommer texterna om filmerna jag sett dyka upp i samband med deras premiärer på bio men jag tänkte lista dom mest anmärkningsvärda ögonblicken under denna vecka.

 

  • Linus Sandgrens foto i First Man. 
    Om du känner oro för att Sverige inte kommer vara representerad när Oscarsgalan sänds söndagen den 24:e februari 2019 (alltså att Gräns inte kniper en plats bland dom sista fem i Bästa Utländska film) så kan du sluta knapra Losec nu. Risken att Linus Sandgren INTE nomineras för Best Cinematography är noll. Noll, I tell you!

 

  • ”Den där scenen” i köket mellan Chris O´Dowd och Ethan Hawke i Juliet, Naked.
    Jag vill inte spoila något av handlingen här och nu men HÖJDEN av wam-bam-möte -med-hundraprocentig-bakgrundsanledning var det länge sedan jag såg på film.

 

  • Snacket i soffan mellan Maggie Smith och Judi Dench.
    I filmen Nothing but a dame samlas fyra av Storbritanniens allra största kvinnliga skådespelerskor för ett samtal om karriären, kärleken, livet, ålderdomen och det är alldeles underbart mysigt att få vara med om. Men scenerna mellan Dame Maggie Smith och Dame Judi Dench är ren och skär MAGI. Det är fan inte otäckt att åldras om man får bli gammal på deras sätt.

 

  • Scenografin i The Favourite.
    Är du en sucker för kostymdramer, tjacka haklapp och vuxenblöja innan du ser Yorgos Lanthimos nya film med Emma Stone, Rachel Weisz och Olivia Coleman i huvudrollerna. Och klänningar. Maaaaaassssssor med klänningar.

 

  • Samuel Ljungbladh som har huvudrollen i Goliat.
    Peter Grönlunds nya film Goliat har snart premiär och den här gången har han enbart icke yrkesverksamma skådespelare i rollerna. Samuel Ljungbladh spelar huvudrollen som 17-årige Kim och han har en utstrålning och självklarhet som en ung Jack O´Connell. Helt obeskrivligt duktig är han.

 

  • När tårkanalerna rämnade under Life ifself.
    Det händer ibland, inte ofta men ibland, att en film jag ser trycker på alla knappar samtidigt. Knappar som man kanske inte ens vet att man hade. Knappar som man trodde var färdiganalyserade, lösta, sönderpratade och lagade. Men nejdå. Med rätt film framför näthinnan kan den nå in i det allra innersta och tårarna vill inte ta slut. Fy. Fan. Vilken. Underbar. Film. Jag kommer skriva mer om denna när premiären närmar sig. Mycket mer. Jag lovar.
Publicerat

SNACKA OM FILM #156 – ”Vad tänker Titus på?!?”

Sådärja, nu är vi igång. Såhär andra avsnittet in i fjärde säsongen känns den redan stabil. Vi listar filmer som har med Kiera Knightley att göra (hur vi nu vänt och vridit på DET ämnet…), jag har sett en svensk regissör i Hollywood göra en modern fredags-blaxploitation-film i Proud Mary, Steffo har sett I don´t feel at home in this world anymore och tillsammans har vi sett Sylvester Stallones återkomst som Ray Breslin i Escape Plan 2: Hades. Dessutom agerar jag flygande reporter på Malmö Filmdagar och pratar förväntningar och filmbubblor med två gäster som hörts förut i podden och vi säger hejdå till mannen med den magnifika mustaschen: Burt Reynolds.

Hopp in å lyssna, vettja!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

MASTERMINDS

Den sanna ”sagan” om när ett gäng korkskallar lyckas genomföra ett av USA:s största värdetransportrån blir egentligen inte roligare för att jag vet att den är sann, det blir bara dråpligare. Jag sitter i soffan och funderar på hur många världsmedborgare det egentligen är som INTE är med i begåvningsreserven utan tycks leva sina liv i en alternativ verklighet – och faktiskt komma undan med det. Imponerande. Och läskigt.

Det var 1997 som värdetransportföretaget Loomis Fargo & Company blev rånad av den anställde David Scott (Galifianakis) och hans ”allierade” och Scott ”fick undan” hela 17 miljoner dollar i kontanter! Masterminds visar hur det hela gick till och återigen blir man på det klara med att verkligheten överglänser fiktionen MED RÅGE. Det hela är nämligen helt jävla vansinnigt, det är en FARS av Guds nåde och det går tamejfan inte att titta utan skämskudde.

Skämskudde eller inte, filmen är inte bara cringe, den är rolig också. Scenen när David ska skyffla in alla dessa pengar i bagaget på den lilla lastbilen är heeeeelt sjuk. Så vad man än tycker om idioter, galningar, knäpphuvuden, när dom gestaltas såhär på film så blir det underhållande. Nivån på humorn passar mig men den passar säkerligen inte alla. Å andra sidan, den finns på Netflix. Det är bara att trycka på play och faller den inte dig i smaken – stäng av vettja.

Publicerat

Återtitten: GRÄNS

Det är bara ett par veckor sedan Gräns hade premiär och jag satt på rad 1 och log åt denna film som egentligen hade ALLT jag kunde önska. Nu har jag sett om den och banne mig – den höll!

Den här gången blev det inte rad 1 och Stockholm, det blev rad 2 och Malmö. En lite mindre salong än sist men jag tror faktiskt det här är en film som funkar oavsett storlek på duk eller skärm. Antingen hamnar du i historien eller så gör du det inte.

Recensionen i sin helhet som jag skrev efter första titten hittar du här men för att citera mig själv och knyta ihop säcken avslutade jag den texten såhär:

”Med facit i hand, det här är en film som lika gärna kan få folk att lämna salongen som att utbrista i applådeufori och jag vet var jag själv hamnar i den skalan. Jag applåderar. Jag ÄLSKAR nämligen den här filmen och den är såååå nära att få det allra högsta betyget från mig. Den kommer nog hamna där vid en omtitt för jag är lika säker på att jag kommer se om den som jag är på att solen går upp imorgon. ”

Och nu står jag här (eller sitter, på hotellsängkanten) och funderar. Kommer jag höja betyget? Är filmen en femma nu eller stannar den på typ 4,7 – som sist? Ja, det gör den. Den stannar där. Jag har fortfarande ingenting att klaga på med filmen, jag tycker den är i det närmaste perfekt MEN den där sista känslosamma prylen saknas för att jag ska ge den högsta betyg.

Jag bryr mig om Tina men jag blir inte berörd i hjärtat. Det finns en liten skillnad där. En liten men den är ack så viktig. Gräns är – hur som helst – en otroligt bra film, en fin film, en mångbottnad film som jag funderar en hel del på efteråt (både förra gången och nu). Den har dessutom den bästa sexscenen som någonsin gjorts i en svensk film och DET säger en hel del. Utan att överdriva, det finns ju ett GÄNG att välja bland.

Publicerat

THE SECRET MAN

Ta-daaaaam, här kommer filmen om Mark Felt, FBI-höjdaren som är en av den amerikanska historiens största visselblåsare. Under smeknamnet ”Deep Throat” hjälpte han journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein att få information kring Watergateskandalen 1972. Alltså dom två snubbarna som spelades av Dustin Hoffman och Robert Redford i filmen Alla presidentens män från 1976.

Här spelas Mark Felt av en rejält ålderssminkad Liam Neeson och det slår mig flera gånger att om Jeremy Irons fått rollen hade dom inte behövt sminka honom alls. Men Liam kör på, han går in i karaktär och gör Mark Felt sannorlikt precis lika fårig, fåordig och fyrkantig som han var i verkligheten. Jag har ingen anledning än att tro annat än att han gör sin karaktär rättvisa, det blir bara lite väl mycket teaaaaater över det hela. Peruken hjälper nog också till en del.

Den här typen av film brukar falla mig i smaken ungefär 50% av tiden. Antingen smaskar den till och blir en alldeles ljuvlig mix av sann historia och intelligent thriller eller så slår den knut på sig själv och blir till ett mumbo jumbo-lallande i ett försök att mörka ett sladdrigt manus med krumbukter så att den som tittar inte hänger med. The Secret Man har sina förtjänster men hamnar – för mig – mest i den sistnämnda kategorin. Den känns B utan att behöva vara det.

Diane Lane är alltid mysig att se och birollerna är fullskitna med halvkända ansikten men det hjälper liksom inte. The Secret Man känns medioker. Tyvärr.

 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: BODOM (2016)

Precis som den där dagen i juni 1960, åker fyra ungdomar i filmen Bodom till Bodom träsk i Finland för att tälta. I filmversionen är ungdomarna ute efter att rekonstruera händelserna från 56 år tillbaka, då tre av fyra ungdomar mördades kallblodigt och Bodommorden är fortfarande inte uppklarade. I verkligheten dog Seppo (18 år), Irmeli (15 år) och Anja (15 år) medan den fjärde killen, Nils (18år) överlevde. Nils skadades men minns ingenting av händelsen på grund av en hjärnskada men den där hjärnskadan har bestridits och minnesförlusten har påståtts vara simulerad.

Det finns alltså en hel det manusmässigt positiva saker man kan väva in i en film som Bodom. På pappret känns det som en finsk variant av första Fredagen den 13:e-filmen, men att den är baserad på verkliga – på riktigt riktiga – händelser. Eller, jag kanske skriver in för mycket hopp och förväntningar i filmen, så kan det vara. Hur som helst tvekar jag inte att lägga 49 kr på Itunes för att se filmen. Jag menar, hur illa kan det bli?

Jag tycker filmens regissör Taneli Mustonen har fått till en fullt funktionell skräckfilm, en sådan av typen att ju yngre man är när man ser den desto läskigare framstår den. Jag fyller snart 46, jag skulle – till exempel – aldrig få för mig att tälta längre, det är liksom en ointressant översovningsmetod. Däremot förstår jag att jag skulle vara livrädd OM jag sov i ett tält och blev väckt av ljud som inte skulle vara där.

Det är ett smart användande av ljud i filmen – och icke-ljud, skådespelarna är helt okej och den är snyggt filmad överlag, även om jag ibland reagerar på att scenerna är ljussatta på ett sätt som inte känns naturligt ute i vildmarken. Men det är kanske nörderier att peka på sånt? Att se skräckfilmer från andra länder än dom engelskspråkiga (och Sverige) är dock alltid ett plus. Det är spännande, jag gillar känslan att försöka ha koll på om dom filmar på ett annat sätt än man är ”van vid” och ibland blir man glatt överraskad och ibland känns det som att filmskaparna sett för mycket amerikanskproducerad skräck för att klara av att hålla sig unika.

Bodom är, i mina ögon, inte direkt unik MEN den härliga nordiska mysteriefilten ligger som ett våtvarmt omslag kring hela historien. Ett plus, i min bok.

Det finns en hel del matnyttigt att läsa om Bodommorden på Wikipedia, klicka här för att komma direkt till den sidan.

 

 

Publicerat

GRÄNS

John Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar är bland det bästa jag läst i novellsamlingsväg. Flera av berättelserna har jag återkommit till otaliga gånger då dom inte släppt från hjärnan men inte fan är det någon lösning att läsa dom igen. Snarare tvärtom.

Dagens film Gräns är baserad på en av novellerna Pappersväggar men den är inte en av mina favoriter (vilket antagligen säger betydligt mer om mig än om Gräns som novell i sig). Berättelsen kretsar kring Tina (Eva Melander), en kvinna i 34-40-års åldern som jobbar som tulltjänsteman. Hon har en besynnerlig egenhet och det är att hon kan känna lukten av fuffens på långt håll. Skuld, skam, perversiteter och andra kriminella handlingar går inte att hålla inom sig när hon är i närheten, direkt börjar vänster överläpp skaka och hon sätter dit en på studs.

Tina bor i ett sommarstugeliknande hus i skogen med sin (pojk?) vän Roland (Jörgen Thorsson) och hans muskelhundar, hundar som för övrigt inte verkar gilla Tina ett endaste dugg – och vice versa. Den gamla pappan (Sten Ljunggren) bor på ett äldreboende och det känns som att hans minne sviker allt mer men när han har en klar dag upplever jag honom som en varm och charmig pappa.

En dag på jobbet kommer Vore (Eero Milonoff) gåendes genom tullkorridoren och Tina sniffar oråd. Hon stannar honom, han tas åt sidan för att visa upp den medhavda väskan och där och då kickar historien igång på riktigt.

Att skriva mer om handlingen i Gräns är att begå en dödssynd. Högmod, girighet, lättja, avund, frosseri, vrede, lust och att spoila handlingen i Gräns. Åtta dödssynder alltså och måste dom absolut ner till sju är det inte den sista som skall avlägsnas. Jag har nämligen sett en del recensioner som spoilar skiten ur filmen och det gör mig riktigt irriterad (tex Kulturnyheterna/SVT och nej jag tänker INTE länka till den) för det här är en film du antingen känner till pga läst förlagan eller inte känner till alls pga perfekt. Att filmen är BRA har ju Svenska Filminstitutet redan bestämt då Gräns blev utnämnd till Sveriges Oscarskandidat i år.

Den där utnämningen kan förklara att då jag – före utnämningen – bokade biljett till rätt uträknad dag, tid och sittplats = endast 3 platser bokade i hela salongen slutade med att jag hamnade i en helt fullsatt salong – trots eftermiddagsvisning. Jag lyckades dock byta min plats längst bak till mitten på rad 1 och med facit i hand var det ett smart drag.

Att sitta på rad 1 och med bakåtlutat huvud förpassas in i denna ytterst ovanliga, suggestiva och mystiska historia var nämligen alldeles ljuvligt. Regissören Ali Abbasi har med en genial fingertoppskänsla balanserat på nåt som i andra händer säkerligen kunnat upplevas som lyteskomik och riktigt jävla cringe men här blir en kärleksfullt berättad historia om utanförskap och gränser, många sorters gränser.

Flera gånger under filmens gång tänkte jag ”Fy fan vad Oscarsakademin kommer må bra över att se den här filmen!” 928 medlemmar från 59 länder kommer att få se en film dom ALDRIG sett förr. För DET kan jag lova dig, att även om du sett mycket film, även om du sett mycket udda, smal film så kommer du aldrig att ha sett något som liknar Gräns.

I normala fall tror jag det här är en film som borde locka 20-40000 biobesökare, kanske skulle den spela i samma liga som Jätten och Efterskalv, udda små pärlor som inte når fram till tillräckligt många. Det är – på pappret – verkligen inte en film för alla men det är en film som många kommer ge en chans just på grund av Oscarsbuzzet.

Med facit i hand, det här är en film som lika gärna kan få folk att lämna salongen som att utbrista i applådeufori och jag vet var jag själv hamnar i den skalan. Jag applåderar. Jag ÄLSKAR nämligen den här filmen och den är såååå nära att få det allra högsta betyget från mig. Den kommer nog hamna där vid en omtitt för jag är lika säker på att jag kommer se om den som jag är på att solen går upp imorgon. Och att Eva Melander kommer få en Guldbagge för Bästa Kvinnliga Huvudroll! Oscarsstatyetten däremot, den kommer nog bli svår att ro hem.

Jag pratar mer om Gräns i avsnitt 155 av filmpodden Snacka om film. Lyssna här, till exempel.

Publicerat

SNACKA OM FILM #155 – ”Floater!”

Sådärja, nu går Snacka om film in i en ny era. Vi fyller tre, den fjärde säsongen börjar alltså idag och vi är inte tecknade längre! Så med vår Revenant-inspirerade nya logga säger vi välkommen till avsnitt 155 där vi listar dom läskigaste scenerna, där jag varit på bio och sett Sveriges oscarsbidrag för i år – Gräns, Steffo har sett en ytterst märklig film på Netflix som heter Inconceivable och tillsammans har vi sett en boats, ett verklighetstroget drama som på svenska heter The Secret Man med ingen mindre än Liam Neeson i huvudrollen.

Dessutom, vilka vann Pacific Rim: Uprising? Lyssna på 155:an! Finns mycket matnyttigt att ta del av. Å lite hittepå-tårta!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden