Inlägg

Publicerat

DU FÖRSVINNER

Det här med hjärnsjukdomar har man sett skildras på film på både det ena och det andra sättet. Oftast dock i form av Altzheimer eller andra minnesrelaterade åkommor. I danska filmen Du försvinner är det dock en man med diagnostiserad hjärncancer vi får följa samt hans fru, son och en samtalsgrupp med människor som lever med personer som har problem med just hjärnan.

Det är en komplex film det här och en i många stycken modig och svår film. Modig för att den inte räds visa de mest fula av baksidorna när det kommer till denna form av sjukdomsbild (både från den sjukes sida OCH från partnerns). Svår är det för den ger ingenting gratis. Den här filmen får man gräva sig igenom med lite spade, tålamod och koncentrerat intresse och inte ens då får man något tillbaka. Ingenting just då i alla fall. Den bjussar inte på instant gratification MEN kanske något ännu viktigare, den dröjer sig kvar. Den tvingar mig som sett den att sila och sålla och känna efter, kanske till och med analysera historien.

Hur skulle jag göra som fru till en man med dessa problem? Hur skulle jag bete mig om min man förskingrat och felplacerat över tolv miljoner av skolans pengar, den skola maken är rektor för? Hur skulle jag göra om han hade sexuella förhållanden med inte bara en eller två utan tre kollegor på skolan? Går det att skylla hans beteende på cancern? Har den påverkat honom så pass att han blivit en annan människa? Kan han göras ansvarig för brotten han blivit åtalad för?

Det finns många bottnar i den här filmen och det som gör mig både fascinerad SAMT irriterad på filmen är skådespelarna och hur dom visar dessa bottnar. Huvudrollerna innehas nämligen av Danmarks kanske minst omtyckningsbara skådespelare – Nikolaj Lie Kaas, Danmarks mest fantastiska skådespelande kvinna – Trine Dyrholm samt Sveriges mest internationelle skådespelare (som inte finns längre) – Michael Nyqvist. Lie Kaas är hemsk, inte bara här utan alltid, Nyqvist är urdålig, verkligen inte alltid men här och Dyrholm är Queen Trine dvs magisk!

Alla som har någon i sin närhet med någon form av minnes- eller beteendestörning som beror på hjärnans icke varande borde se den här filmen, jag tycker verkligen den. Men med förbehåll för att den är spretig, konstig och verkligen inte självklar. Dock, nån vecka efter att jag sett den, måste jag erkänna att jag ändå tycker den är riktigt bra.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: EVENT HORIZON (1997)

Nu tycker jag det är dags för en rymdskräckis här i temat och det här är inte vilken rymdskräckis som helst. Event Horizon är en rymdskräckis som helt gått mig förbi, som så många filmer gjorde just 1997 – av naturliga orsaker. Som att jag blev mamma för första gången. Till exempel.

Nackdelen med att se en såhär pass ”gammal” effektbaserad film för första gången är att om inte effekterna håller måttet känns filmen lätt B. Och den här känns B. Hur bra skådespelarna än sköter sig så blir filmen inte alls lika maffig som jag antar att den hade varit om jag sett den på bio, låt oss säga, 1997.

Filmen utspelar sig 2047 och handlar om räddningsfarkosten Lewis and Clark (och dess mannar) som snappar upp en signal från Event Horizon, en farkost som försvann spårlöst under sin jungfrufärd.

Kapten Miller (Laurence Fishburne) och hans besättning som består av löjtnant Starck (Joely Richardson), Smith (Sean Pertwee), Peters (Kathleen Quinlan), Justin (Jack Noseworthy – bra namn!), Cooper (Richard T. Jones), D.J. (Jason Isaacs) och Dr. William Weir (Sam Neill) som befinner sig i rymden trots att han lider av klaustrofobi (??).

Event Horizon försvann vid ankomsten till Neptunus och besättningen på Lewis and Clark börjar anta att nån form av massaker ägt rum och plötsligt drabbas en efter en av svåra hallucinationer. Otäcka bilder på nära och kära som i deras fantasier befinner sig på rymdfärjan och på ett eller annat sätt är skadade. Vad är det som tagit sig ombord på farkosten och vad är det som händer deras psyken?

På pappret låter Event Horizon som en riktig höjdarfilm tycker jag, en film som borde passa mig som handen i handsken. Och den är inte SÅ pjåkig, det är den inte, men den är heller inte någon film att minnas någon längre stund. 39 kr på Itunes är den kanske värd men mest för att jag nu kan bocka av den som sedd. Gillar man ryndskräckgenren tycker jag dock att man ska se den. Det hör till allmänbildningen.

Här kan du läsa om resten av filmerna jag skrivit om i detta tema.

 

Publicerat

ALL THE MONEY IN THE WORLD

Det var mycket snack om den här filmen när det begav sig. Den var precis färdiginspelad när drevet gick som värst mot Kevin Spacey och hans (uppenbarligen) skitbeteende och regissören Ridley Scott tvingades agera snabbtänkt och smart. Han kapade helt enkelt (fast SÅ enkelt var beslutet kanske inte ändå?) alla scener med huvudrollsinnehavaren Spacey och spelade in dessa med Christopher Plummer istället. 88-årige Plummer gick alltså in och satte scenerna på blott NIO dagar OCH fick en Oscarsnominering för sitt jobb dessutom. Starkt jobbat måste jag säga – redan innan jag sett filmen. Efter att ha sett den är jag ännu mer impoI dennerad. Christopher Plummer alltså, vilken hjälte!

I den här filmen spelar Plummer Paul Getty, en oljemiljardär, en man som vid denna tidpunkt (1973) var den rikaste människan i världen. Men, ibland känns det verkligen som att vettet går ut där pengarna går in. Paul Getty är nämligen ingen bra människa. Han är ett as, ett svin och han går över både lik och sitt eget kött och blod för att få det han vill och det han vill ha är mer pengar.

All the money in the world är baserad på verkliga händelser, på det som hände 1973 då hans barnbarn John Paul Getty III blir kidnappad i Italien och kidnapparna kräver en lösensumma på 17 miljoner dollar. Jämfört med en vanlig löntagare är det Piggelin-pengar för gubben Getty men han vägrar helt krasst betala och med detta sätter han unge Getty i en hemsk situation och hans mamma (Michelle Williams) blir så pressad som en utsatt ensamstående mamma kan vara.

Det här är en film som har mig i sitt grepp från början till slut. Det är en dialogdriven film, alltså inget för den som längtar efter en actionfilm. Mark Wahlberg är nedtonad och bra i sin roll, Michelle Williams är strålande, Plummer givetvis KUNG och Charlie Plummer (som inte är släkt med Christopher på riktigt) som spelar det kidnappade barnbarnet är trovärdig på alla sätt. Det finns helt enkelt inget att klaga på med filmen, den är välgjord in i minsta detalj och den visar på pengaproblematik i många lager. Så varsågod, här kommer ett filmtips i sommarnatten!

 

Publicerat

JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM

Den femte filmen i dinosauriefranchisen som började med Jurassic Park 1993 verkade på förhand vara filmen ingen ville ha. Inte ens vi som är mer än lovligt förtjusta i dom där utdöda djuren fick upp pulsen och än mindre när första trailern kom. Irritationen var av den grad att den endast kunde sänkas genom att andas i påse samt älta eländet med andra invigda. Trailerjäveln var FRUKTANSVÄRD. Den berättade ALLT tyckte man (och man är inklusive jag själv) och peppen var nere på långt under ytan och flämtade.

Men, ändå, klart man sitter där med tindrande ögon som ett barn på julafton och tittar. Ändå. Att första minuterna av Jurassic World: Fallen Kingdom dessutom var TOPPEN är en helt annan historia. En sann sådan. Början är verkligen jättebra.

Filmen för dagen är regisserad av spanjoren Juan Antonia Bayona, men numera kallar han sig J.A. Det gjorde han inte 2007 när han så effektivt regisserade skräckfilmen Barnhemmet , en film jag håller högt i den genren. Det finns scener i dagens film som på vissa sätt påminner om Barnhemmet och DET var nåt jag aldrig hade kunnat ana på förhand.

Det är – med facit i hand – ganska mycket i filmen som inte fick att ana på förhand och DEN KÄNSLAN var verkligen inget jag kunde ana på förhand. Filmen drar nämligen iväg åt ett håll som trailern inte visar och det gjorde mig positivt överraskad. Annars är det faktiskt en hel del med filmen jag gillar, den känns otroligt påkostad och alla scener där dinosaurierna uppenbarligen inte är gjorda med datorers hjälp utan är rena ”dockor” gör mig glad.

Nåt som annars inte gör mig glad är skådespelarnas insatser. Chris Pratt känns otroligt oinspirerad, Bryce Dallas Howard känns som hon är med i spelfilmsversionen av Askungen, Jeff Goldblum är med så lite att han sannolikt fått ett otroligt högt gage och inte kunde säga nej, Toby Jones är rent hemsk och unga Isabella Sermon  är inte ett dugg bättre.

Näe, där skådespelarna sviker där dyker Blue upp som huvudperson och blir den jag bryr mig mest om av alla. Blue, den någorlunda tama dinosaurien som Owen (Pratt) hade koll på i Jurassic World. Här är det dags att rädda Blue och dom övriga dinosaurierna från Isla Nublar och dess aktiva vulkan. Det blir mumsaction i sommarnatten och jag gick från biografen nöjd och underhållen. Det här var MYCKET bättre än jag på förhand trodde!

Publicerat

SNACKA OM FILM #143 – ”Hallisar!”

Idag är dagen då den stora VM-festen drar igång OCH det är dagen då avsnitt 143 av denne lille pod ser dagens ljus.

Denna vecka, ja vad händer då? Vi har såklart varit på bio och sett den femte Jurassic Park-filmen, Jurassic World: Fallen Kingdom, jag tar sett DVD- och streamingaktuella Ridley Scott-rullen All the money in the world och Steffo har fått rysningar av Helen Mirren i Winchester. Dessutom listar vi filmer med surrealistiska inslag och sportar upp en TÄVLING. Den här veckan har du chans att vinna fjärde säsongen av serien The Last Ship i en fin blu-ray-box i samarbete med 20th Century Fox Home Entertainment. Sista dagen att tävla är på måndag kl 16 och all övrig info får du i podden.

Film är kul, fotboll är toppen och Heja Sverige!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

Publicerat

MAUDIE

Kanadensiskan Maud Lewis, född Dowley, föddes 1903 och kämpade med svår reumatism i hela sitt liv. Tunn, krum och i perioder i svåra plågor kämpade hon sig igenom ett liv med sorger och bedrövelser men också i vuxen ålder med kärlek och så småningom med stor berömmelse för sin konst.

Filmen Maudie beskriver hennes liv i korta drag men fokuserar mest på den inte helt enkla relationen mellan henne (spelad av Sally Hawkins) och den buttre, inåtvände fiskaren Everett Lewis (Ethan Hawke). En kärleksrelation som började som en anställning som hembiträde hos en ensam man som vägrade släppa in någon på livet men som sedan utvecklades till något mer. Men det tog tid. Och det var ingen självklarhet.

Det här är en film som är både mysig och enerverande. Jag har väldigt svårt för män som Everett, det finns alltför många i hans generation som beter sig som genuina bufflar utan nån som helst koll på normalt socialt beteende och empati. Samtidigt, när man skrapar på ”den karga manligheten” hos en sådan man, som så ofta är en sköld runt dom mest normala manspersonerna, kommer det fram ett varmt hjärta och kärlek – även om det sitter långt inne.

Att se Sally Hawkins som Maud blir som ett öppet sår i mitt mellangärde. Jag har en weak spot för människor som kämpar med sina kroppar, som mot alla odds tar sig framåt trots krångel och smärtor, som sällan klagar och gnäller och hennes skeva uppenbarelse och otroligt vackra vakna ögon är hjärtskärande. I den här filmen ska detta samsas med att bli orättvist behandlad av sina allra närmaste, att bli slagen och nedvärderad och det är klart att mitt hjärta blöder.

Aisling Walsh har gjort en mycket fin film som faktiskt är hennes första sedan The Daisy Chain (2008) men den allra första gjorde hon redan 1988, Joyriders.

Här är ett urval av Maud Lewis härligt färgglada målningar. Filmen finns att se på Viaplay.

Publicerat

FART: A DOCUMENTARY

En fredagskväll, precis som vilken som helst, sitter jag och min kille och försöker klicka oss fram till den perfekta filmen. Efter att ha gått igenom hela Netflix utbud utan att fastnat vid något fortsätter vi till Prime Video, Amazons streamingtjänst. Det visar sig att det finns en hel del intressant där men trots detta tittar vi på varandra och nickar unisont när ikonen till Fart: A Documentary visar sig. En dokumentär om fisar! Hur illa kan det va? Pruttar som ääääää så roligt!

Det visar sig att hur kul prutthumor än är så är detta en osedvanligt torftigt berättad dokumentär där regissören Troy Hale försöker fylla sina 74 minuter med upprepande bilder och filmsnuttar blandat med lite snicketisnackande från folk som visar sig vara hans närmsta sörjande.

Även om han försöker få in både det fysiska i att släppa väder med den komiska, med skillnaden mellan män och kvinnors (offentliga) fisande och leksaker som pruttkuddar så är det liksom aldrig varken kul eller intressant. Tur att filmen åtminstone var kort.

Publicerat

FIFTY SHADES FREED

Sagan närmar sig sitt slut, den om mångmiljardären Christian Grey (Jamie Dornan) och den anspråkslösa studenten Anastasia Steele. Nu är vi framme vid tredje filmen, baserad på tredje boken i den ack så framgångsrika romansviten av – för mig – totalt oläsbara böcker. Alltså, böckerna är så infantilt skrivna att jag blir förbannad och då har jag verkligen FÖRSÖKT ta mig igenom skiten. Det går bara inte. Men filmerna funkar desto bättre, i alla fall för mig.

Fifty shades of Grey (2015) var en härligt underhållande åktur som definitivt gick hem hos mig och med facit i hand kan man nog tacka regissören Sam Tayor-Johnson för det. Det visade sig nämligen bli något lite annat av godsakerna med en man i regissörsstolen. Men äsch, det är klart det inte är någon världsomvälvande skillnad på sättet att berätta historien i dessa tre filmer men med kvinnliga ögon kan jag säga att det är betydligt mindre fokus på Jamie Dornans kropp i film två och tre.

2017 kom film två och jag satt där i biomörkret och mös även då. Fifty Shades Darker hette den och även om filmen blev lite mörkare så är det fortfarande urtypen av en modern askungesaga. Modern så till vida att Anastasia kämpar med att bibehålla sin integritet och självbestämmanderätt (som kvinna). Därför känns det fullt naturligt att det i den tredje filmen blir just DÄR det knasar sig. Det passionerade paret gifter sig nämligen, Anastasia blir Mrs Grey och Christians svartsjuka och kontrollbehov blir ännu starkare. I allt detta är även en form av ”krimhistoria” inbakad, något som egentligen känns helt onödigt men å andra sidan, hade vi orkat se dom knulla oavbrutet i hundra minuter till? Nu blev det bara femtio, kanske.

Det här är i mina ögon den svagaste delen i historien men ändå, jag gillar att hänga med dom och jag märker när filmen går mot sitt slut att jag faktiskt bryr mig om detta påhittade par. Jag känner att jag vill se mer, jag vill verkligen det. Men hur mycket jag än vill så är det kanske lika bra att det är slut nu. Det går nog inte att vrida ur mer ur den här kärlekshistorien.

Gillade man – som jag – första filmerna så är detta givetvis en okej film men för alla andra, alla hånare och belackare, självklart ska ni strunta en hel hög i att se Fifty Shades Freed. Varför skulle ni?

Publicerat

Skräckfilmssöndag: INSIDIOUS: THE LAST KEY (2018)

Här kommer den fjärde filmen i Insidious-franschisen, den som startades 2010 med filmen Insidious och som var begåvad med Leigh Whannells manus och James Wans regi. Det var en film som föll mig väldigt mycket i smaken och uppföljaren, Insidious: Chapter 2, var inte pjåkig alls för att vara just en uppföljare. Film nummer tre har jag sett men konstigt nog inte skrivit om. Kanske beror det på att den var väldigt lättglömd och ärligt talat trodde jag nog att det var den sista filmen i serien. Men. Nej. Uppenbarligen hade jag fel där.

Som sagt, fjärde filmen är här och Leigh Whannell är manusförfattaren, vilket han även var i tvåan och trean. Jag tycker han är duktig på sitt jobb, han gör det grund-bra om du förstår vad jag menar. Han kan skräck som filmisk genre, han vet hur en skräckfilm är uppbyggd och han behärskar manusformeln 1A ut i fingerspetsarna. Detta betyder att man aldrig blir riktigt besviken på en film som är baserad på hans manus MEN det är inte alltid filmerna rockar bigtajm heller. Dom blir liksom lite för lätta att läsa av, i alla fall för en skräckfilmsräv som jag.

Här hoppar berättelsen lite fram och tillbaka i tid då den börjar 1953 med en ung Elise (Ava Kolker som ung, Lin Shaye som gammal) och vi får se hennes familjesituation och hur det funkade till vardags med hennes speciella ”begåvning” vad gäller att se spöken och andar. Hennes far, polisen, var allt annat än glad åt detta, han tålde det inte på ren svenska och straffade henne på det sätt han kunde. Hon blev inlåst och i ett hus fullskitet med spöken är det klart att det hände hemska saker där nere i källaren. Mer än så avslöjar jag inte, vi kör spoilerfritt här.

Att se skräckfilm sommartid är alltid ett krux, det är svårt att få tid att se alla filmer man vill under dygnets timmar som är mörka. Jag kan därför inte säga att min tittning av Insidious: The Last Key var helt optimal. Det var lite för ljust. Filmen i sig är i långa stunder extremt mörk (alltså i färgerna) och det var ibland lite svårt att se vad som hände. Men med det i beaktande tycker jag att den fjärde filmen befinner sig på samma våglängd som den tredje. Enda skillnaden är väl att jag denna gång inser att det kommer komma en femte film, självklart gör det det. Dessa filmserier är kassakor och såna verkar ha ett evigt liv.

Både Steffo och jag pratar mer om denna film i avsnitt 142 av podcasten Snacka om film. Och TACK till Universal Sony Pictures Nordic för recensionsexemplaret.

Publicerat

BRIMSTONE

Det kom ett mejl från en podlyssnare vid namn Malin. ”Har just sett Brimstone. Måste ses. Sanslöst intensiv.”

Dagen efter läste jag Filmitch-Johans recension av samma film. ”Brimstone är verkligen inte någon fredagsmysfilm. Spädbarnsskallar krossas, folk stryps med sina egna tarmar och annat smått och gott. Det finns få ljuspunkter i detta drama om kvinnors utsatthet för Liz är inte enda kvinnan som råkar illa ut i den här filmen och varje försök till att hävda sig mot männen slås obönhörligen ned med våld och förtyck.”

Återigen dagen efter sätter jag mig i soffan och klickar på play och har egentligen ingen aning om vad som väntar annat än att jag hoppas att jag ska bli lika bortsvept som Malin och Johan. Exakt två och en halv timme senare är jag med i matchen igen. Vad fan var det jag just såg? Är det nån som skojar med mig? Får man göra såna här filmer, är det ens lagligt?

Jag har sån jävla puls att det blir svårt att somna och när jag väl gör det tar sig filmen in i mina drömmar och det min vän som läser detta, det är nåt som inte har hänt på över trettio år. Brimstone är nämligen så obeskrivligt obehaglig att jag märker att jag försöker klä på mig nån form av Iron Man-dräkt för att stå ut medans jag tittar men inte ens det hjälper. Filmen tar sig in.

Historien om den unga kvinnan (Dakota Fanning) berättas med fenomenal fingertoppskänsla av regissören och manusförfattaren Martin Koolhoven och han delar upp den i fyra delar som inte visas i kronologisk ordning. Detta är ett tilltag som kan kännas jobbig men endast på grund av att hjärnan behöver arbeta och lägga ett pussel som med facit i hand gör att jag ler och faktiskt – hur absurt det än låter – blir fullständigt förälskad i denna film.

Filmen är så genomvidrig på alla plan men samtidigt så genomarbetad, så smart berättad, så snyggt filmad och med så väldigt bra skådespelarprestationer att jag helt enkelt inte kan göra annat än att applådera Koolhoven och hans medarbetare. Det här är nämligen en Film-Film, det finns ingenting att klaga på och vore den inte holländsk skulle säkert hela världen känna till den på ett helt annat sätt än den gör nu.

Om det är någon som ifrågasatt Dakota Fanning och hennes skådespelartalang blir mitt tips att se den här filmen. Detsamma gäller Guy Pearce som aldrig varit en kille i min bok men här, här…..fy fan för i helvete vilken ond man han spelar! Emilia Jones (som spelar Dakota Fannings roll som ung) är en tjej vi definitivt kommer se mycket av framöver. Hon är helt förtrollande tycker jag och påminner  utstrålningsmässigt om en ung Cara Delevingne (och hon är faktiskt precis tio år yngre, Emilia är född 2002, Cara 1992).

Som självständig, tänkande, empatisk kvinna anno 2018 är det en ren plåga att se den här filmen MEN det är en plåga man inte ska varken förkasta eller förringa. Men filmen tar, det gör den och den tär, också. Samtidigt är det precis denna typ av film jag önskar springa på från tid till annan, en film som får en plats i mitt filmhjärta och som med en smärtsam hulling alltid kommer hålla sig kvar där.

Betyget är lika självklart som min genuina avsky för denna films manliga huvudkaraktär. Jag hatar honom verkligen. HATAR honom så jävla hårt.

Filmen finns att se på bland annat C More. Se den. GÖR DET BARA!!
Och som ett brev på posten måste jag givetvis uppdatera min topplista för 2016 efter att ha sett den här filmen. 2016 som redan innan var ett sjukt starkt filmår, det är trångt om platserna på listan och bubblarna är jättemånga men Brimstone tog sig bra långt upp. Bra långt. Här är en länk till Filmåret 2016 a la mig.

Publicerat

SNACKA OM FILM #142 – ”Shop-shop-karate”

Bara en vecka kvar till fotbolls-VM och vi är antagligen lite mer än lovligt peppade MEN vi försöker ta oss samman för att göra ett avsnitt 142 som faktiskt handlar om FILM.

Vi listar fajtingfilmer (men jag fick – enligt Hasse som kom med förslaget – inte välja Rocky-filmer), jag har varit på bio och sett I feel pretty med Amy Schumer och til

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE

Vad härligt det är varje gång man får sina fördomar på skam och en film visar sig vara något helt annat än jag på förhand trodde.

Jumanji: Welcome to the jungle var nämligen en såndär film jag svor på att inte se på bio förra året (ihop med tex Power Rangers) pga trodde det var ren larv MEN jag erkänner gärna när jag har fel och den här gången hade jag det. Jumanji anno 2017 är varken larv eller skräp, det är en mycket underhållande och framförallt smart genomförd film som ger ordet familjefilm en rejäl puss på nosen.

Kvartetten Spencer (Dwayne Johnson), Fridge (Kevin Hart), Martha (Karen Gillan) och Bethany (Jack Black) är otroligt fiffigt sammansatt och ger en dynamik till filmen som förhöjer den till något utöver det vanliga i ”ensemblefacket”. Jag hade kul från början till slut, det är bang for your bucks så det smäller om det och jag har faktiskt svårt att se hur någon kan såga den här filmen.

Det känns som en film med högt omtittningsvärde, den ger både instant gratification och tuggmotstånd och det går bara inte att inte charmas av Dwayne ”The Rock” Johnson. Dubbel negation där, jag vet, men du fattar. Han är grym. GRYM är han!

Publicerat

I FEEL PRETTY

Om man är tjej och – som jag – inte klassad som en utseendemässig tiopoängare enligt gängse fotomodellsnormer är det bäst att man lär sig tre saker redan som liten:

1. Ta ingen plats. Var snäll, tyst och beskedlig. Gör dig så genomskinlig som möjligt, flyt med. Tänk: ljummet vatten.
2. Lyckas du halvdåligt med punkt 1: Var rolig. Humor kan rädda dig ur alla situationer (och kan den inte det så kan den i alla fall släta över skiten så du kan ta dig hem med hedern i behåll så ingen annan än du behöver sopa upp smulorna efter ditt obefintliga självförtroende).
3. Tänk aldrig på dig själv. Sätt alltid alla andra i första rummet. Du är oviktig, för att inte säga obetydlig. Alla andra är viktigare och har större rätt att ta plats och finnas till. Hallå, vem tror du att du är? VA?

Det här var liksom grunden i flickors uppfostran på 70- och 80-talet, i alla fall om man åkte några mil från dom största städerna. Skolans snyggaste tjejer kunde bete sig som skitstövlar, killarna och lärarna favoriserade dom alltid ändå. Vi andra fick gå efter och kippa efter andan, aldrig nöjda med ett endaste dugg och fick heller aldrig höra från någon annan att vi dög eller var söta. Men ROLIG, det gick bra! Om tjejen inte var för högljudd såklart. Eller visade för mycket hud. Eller en kombo av alltihop för då var hon en galen slampa.

Självhjälpsböcker är en litterär genre som gjort många rika och det är kanske inte så konstigt? Människor behöver quick fixes och ord lagda i sin egen hjärna från någon annans tunga. Irriterande va, eftersom alla egentligen har sina egna svar på vad som gör dom lyckliga, framgångsrika, glada eller helt enkelt bara gillar sig själva när dom tittar sig i spegeln. Det gäller ju bara att lyssna. Och våga höra vad som sägs. Och göra nåt åt det. Som Renee (Amy Schumer) i dagens film. Hon gillar ingenting med sig själv, ser sig som en looser med svällande mage trots shapewear-trosor från låren till armhålorna. Hon ser upp till vackra kvinnor som blir uppraggade på närköp och hon tror på riktigt att det mesta av hennes (tycker hon själv) torftiga liv beror på att hon inte är snygg nog.

Hon beger sig in på ett spinningpass trots att hon känner sig som den (rosa) elefanten i rummet och där skäms hon till och med över sin skostorlek. Men hon cyklar på, i alla fall nån halv minut innan hon flyger av cykeln och slår i huvudet. När hon piggar på sig visar det sig att hennes önskedröm har slagit in – hon har blivit vacker! Det enda är att alla andra inte märker nån skillnad alls, ALLT sitter i Renees huvud.

Jag tycker den här filmen är en smula….svår. Den är svår att analysera och svår att tycka jätteilla om samtidigt som det bär mig emot att säga att den är fantastisk. För det är den inte, inte på något sätt faktiskt. Amy Schumer är givetvis som klippt och skuren för den här rollen eftersom hon i hela sitt liv har lyckats rätt bra med nummer 2 på listan här ovan. Hon är kul men hon klassas också som ”tjock” därborta i det där landet där en jävla massa människor behöver dubbla flygstolar. Och det är nog där skon klämmer för mig, att filmen blir alldeles för…amerikansk. Berättelsen är ”verklig” på pappret men känns mer som en saga när den presenteras inför mina ögon. Med en mindre lämpad person än Schumer i huvudrollen är jag inte säker på att jag hade kunnat titta på filmen utan skämskudde. Vissa scener är verkligen cringe all the way in i solar plexus.

Skämmigt ja, Renees beteende i vissa scener är skämmiga så jag håller på att krevera. Det värsta är att från samma sekund som hon tror att hon är vacker blir hon också en douche. Hon beter sig skitilla mot sina vänner, hon är skrävlig och jobbig och berättar för alla som vill (och alla som inte vill) vilken perfekt varelse hon är och nej, ärligt talat, inte ens kvinnor som föds fotogeniskt perfekta är såna skithål. Varför skulle dom, alla med ledsyn ser ju att dom är flawless? Men här är det ett likamedtecken mellan bättre självförtroende och rätt jobbig person. Jag tror inte på det. Jag tror inte på att Renee hade gjort så i verkliga livet om hon nu – oavsett anledning – fått en plötslig självförtroendeboost.

Annars då? Ja, birollerna är bra skrivna, Busy Philipps och Aidy Bryant är toppen som hennes bästa vänner och Rory Scovel som kärleksintresset Ethan är skönt normal. Michelle Williams får chansen att spela över rejält och SOM hon gör det. Sen är det klart att baktanken med manuset inte kan ifrågasättas, det är TOPPEN om ALLA kan vara nöjda med precis den dom är. Givetvis är det det. Och kan filmen få en enda missnöjd tjej att titta sig i spegeln, blinka nöjt med ena ögat samtidigt som hon ler i mjugg så säger jag bara hell yeah, filmen har lyckats!

För egen del kände jag ett uns av sorgsenhet mellan fnissen och funderingarna. Det är nåt så jävla tragiskt med fabulösa tjejer som inte fattar hur bra dom är. Tjejer som måste kämpa ett halvt – eller helt – liv för att tycka att dom duger. Tjejer som tror att allt som räknas är killars bekräftelse. Men det är en helt annan historia.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: THE OTHER SIDE OF THE DOOR (2016)

Johannes Roberts är namnet på regissören bakom en av de senaste årens mest spännande hajfilmer: 47 meters down. Den gick så pass bra att han håller på med en uppföljare nu med det kreativa namnet 48 meters down. Hur som helst, året innan han gjorde hajfilmen kom The other side of the door, en film som legat på min ska-se-lista sedan dess (2016) men som alltid fått se sig omsprungen av någon annan film i sista stund.

För såna som mig är det perfekt att detta tema finns, speciellt för att bocka av skräckfilmer på ska-se-listan och extra perfekt blev det när filmen dök upp på Viaplay. Bara att gona ner sig i soffan och hoppas på att bli skrämd.

96 minuter senare kan jag konstatera att varken Roberts eller filmen gjorde mig besviken. Det här är historien om mamman Maria (Sarah Wayne Callies) som har svårt att komma över den lille sonen Olivers tragiska död (spelas av Logan Creran) och griper ett halmstrå, en chans att få säga hejdå till honom en extra gång. Grejen är att hon ska kunna prata med honom genom en dörr i ett gammalt indiskt tempel men får stränga förmaningar om att inte öppna dörren. Och det här är en skräckfilm. Och vad händer i skräckfilmer när någon (gammal som ung) blir tillsagd att INTE göra något? Såklart. Hon öppnar dörren.

Varför indiskt tempel kanske du undrar? Jo, Maria, hennes man och barn (den överlevande systern) bor och jobbar i Indien och det är där filmen utspelar sig. En kulturkrock alltså, mitt i det tragiska och kanske även en inblick i världsreligionen hinduism.

Gillar man skräckfilmer tycker jag den här filmen är väl värd en titt. Den har sina minnesvärda scener även om helheten kanske inte är något som gör den till en framtida klassiker. Inte som 47 meters down.

Här kan du läsa om övriga filmer i temat.

Publicerat

UNDER THE TREE

Här ser man vad man kan göra med ett riktigt riktigt RIKTIGT bra manus! Hafsteinn Gunnar Sigurðsson har regisserat en film som gör att jag – med kärlek – skulle vilja ge honom epitetet ”Islands Ruben Östlund” och detta med twist som gör honom kanske ÄNNU mer intressant än Ruben själv. Man får nämligen både det obehagliga vardagliga, man får den där tystnaden som blir så beklämmande jobbig men som är så smart att använda sig av rent filmiskt, man får kolsvart humor OCH man får lite våld.

Kombinationen blir i Undir trénu en härligt underhållande historia om något som skulle kunna hända i verkligheten. Den överträffar ju oftast fiktionen även om vi inte alltid vill tro det. Man tror det inte förrän man är där själv, som jag brukar säga. Nu hoppas jag inte att någon jag känner någonsin kommer hamna i Atlis (Steinþór Hróar Steinþórsson) situation även om han kanske får skylla sig liiiite själv. Att bli påkommen porrsurfande….tittande på en film med en ex-tjej….och honom själv…in full action…och filmen är kanske inspelad liiiite för sent för att exet ska klassas som ”bara” ex och inte älskarinna. Åtminstone är det så hans fru Agnes (Lára Jóhanna Jónsdóttir) ser på saken. Slår man upp ”inte glad” i Nationalencoklypedin ser man en bild på Agnes.

Agnes kastar ut Atli, den lilla dottern hamnar i kläm och Atli tvingas flytta hem till sina föräldrar. Sina rätt dysfunktionella föräldrar. Atlis bror är nämligen försvunnen. Det troliga är att han tagit sitt eget liv men då kroppen aldrig hittats vägrar mamman tro att han är död och hon har liksom fastnat i det. Samtidigt vill grannarna i radhuslängan att dom ska kapa ner ett trä som skuggar hela tomten.

Biopremiär igår! Se den! I say no more!