Inlägg

Publicerat

UNFORGETTABLE

Det finns alltså schackspel som består av salt- och pepparströare som schackpjäser. Fan va smart! Det är kanske inte meningen att just denna inredningspetitess är det man ska minnas bäst av filmen Unforgettable men likväl, så är det.

Julia (Rosario Dawson) är tillsammans med David (Geoff Stults) som har en dotter tillsammans med exfrun Tessa (Katherine Heigl). Tessa gillar inte att ha delad vårdnad om dottern Lily och hon tycker definitivt inte om att Julia tar hand om henne. Tessa gör vad hon kan för att slå split mellan Julia och David och det är inget snack om att Tessa skulle vilja ha sin före detta man tillbaka. David verkar dock noll procent sugen på det.

Tessa kammar sitt blonda hår jättehårt bakåt så det blir en extrem backslick i stram tofs och det är ett enkelt sätt att visa att hon är en ond människa. Julia har mjuka utsläppta lockar och en öppen blick. Hon är god. Det är fint. David är som en manet mitt emellan sina kvinnor. Genomskinlig. Det är totalt omöjligt att förstå vad dom båda ser och har sett i honom men å andra sidan har det kanske inte så mycket med grundberättelsen att göra.

Filmen handlar i grund och botten om två kvinnors kamp för sig själva, för en liten flicka och för att i den enes fall bibehålla förståndet. Psykiskt störda kvinnor på film ger ofta en extra dimension till berättelsen (se bara på Glenn Close i Farlig förbindelse eller Rebecca De Mornay i Handen som gungar vaggan), det är karaktärer man minns, som gör intryck. Mitt största problem med Unforgettable är att den känns som en blek kopia av andra kvinnor-som-hämnas-på-andra-kvinnor-filmer. Det gör egentligen inte den här filmen dålig, det gör dom andra filmerna extra bra.

Tack Moya för filmtipset! Det är inte säkert att jag hade sett den här filmen utan din draghjälp. Här kan du se andra filmer Moya tipsat mig om.

Publicerat

THE GIVER

Meryl Streep, Jeff Bridges, Katie Holmes, Alexander Skarsgård, Brenton Thwaites, Taylor Swift och Emma Tremblay i rollistan. Det enda det betyder för mig (med facit i hand) är att inte ens sju intressanta namn kan göra en bra film om inte manuset håller.

Det här flummiga science-fiction-pretto-dravlet är verkligen totalt ointressant. Eller som Filmitch-Johan skulle ha uttryckt det:

”Man kan krydda skit med basilika och oregano men det spelar ingen roll, det är fortfarande skit”.

 

Publicerat

SNACKA OM FILM #136

 

Vi är tillbakaaaaaaa!!

Avsnitt 136 är en salig mix av återkopplingar. Livet, döden och allt däremellan. En lista med bra dystopiska filmer, gorillafilmen Rampage, en Battle of the Month som inte för oss det minsta närmare varandra och sen har vi varit på bio igen och sett ”tystisen” A quiet place. Lägg därtill en TÄVLING där du kan vinna nya Twin Peaks-Boxen! Mejla oss på film@sofpodden.se senast på måndag kl 16.00 om du vill vinna. Allt du behöver göra är att skriva JAG VILL HA i meddelanderaden – och ditt namn såklart – så är du med i utlottningen.

Som sagt, pausen är över, nu är vi igång igen. Har vi några lyssnare kvar, det är frågan?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

YOU WERE NEVER REALLY HERE

Det här var en alldeles för intressant idé för att inte realisera.

Jag har en trogen bloggläsare vid namn Helena som är i det närmaste besatt av Joaquin Phoenix, sådär som man kan bli ibland av en skådespelare, ja, i alla fall jag. Och Helena.

När jag såg att hans nyaste film You were never really here skulle visas på Stockholm Filmdagar tänkte jag att det vore extremt spännande att skriva en KOMBORECENSION av denna film med just Helena. Sagt och gjort. Jag droppade idén och Helena var på! Vi besökte filmdagarna, det tittades på film, dregglades en del över Joaquin och sen började tangenterna knappra febrilt.

Här kommer resultaten och jag låter min gästbloggare börja.

.

.

You were never really here – eller när Joaquin Phoenix blev min ledstjärna
av Helena B.

Visst, redan när jag såg Gladiator 2000 var det nåt extra med grabben som spela Commodus, filmen liksom dog lite när han dog. Fick påminna mej att man skulle heja på Maximus. Men det var 2010, liggandes sjuk och under längre tid i min soffa, som jag av en slump (youtube..man ska ”bara kolla nåt snabbt”) såg ett klipp med JP där han reser i Sydamerika till nån avlägsen stam och han var så ödmjuk och rolig. Jag började söka på honom och tydligen har denne fine kille slutat skådespela för han ska minsann sjunga rap…

Nåja. Så var det lyckligtvis inte. 2011 kom, efter ”mockumentären” I´m Still Here (där han alltså lurade en hel mediavärld och en hel del fler att han knarkat ned sig o börjat sjunga, dåligt dessutom) , The Master och allt var som det skulle igen. Vid det laget var jag svårt besatt. Jag läste varenda artikel någonsin skriven om honom, visste allt om hans bakgrund, syskon, hans stora flygrädsla, filmer, regissörer till filmerna, flickvänner, vänner, odödliga presskonferenser där han helt sonika knallar iväg…eller bestämmer sig för att inte säga ett ljud. Hans enorma medkänsla och engagemang för djur och att han därför är vegan. Och fortfarande ler jag stort när jag tänker på honom när han i Cannes mottar pris för bästa skådespelare för Y.W.N.R.H och har fel skor. För han inte trodde han skulle vinna. Och måste berätta om det för alla. Och sen glömmer sitt pris när han går. Och, hans skådespeleri, som är av guds nåde (vilket han skulle vara den förste att bestrida).

However, denna besatthet ledde mej till kraftigt förbättrad skriven engelska (det finns forum för galningar som mej), initierad kunskap om hela filmbranschen, allt från kameramän, regissörer till ljussättning. Jag lärde mej om veganism och satte in mig bättre i frågor om djurhållning. Ingen kunskap är någonsin bortkastad. Och på köpet blev jag frisk. Fick livsgnistan tillbaka. Och besattheten övergick till beundran över en skicklig skådespelare och ett bredare intresse för film och allt därtill relaterat.

Att be mig skriva en opartisk recension av en film med Joaquin är ..som.. att be Fiffi skriva neutralt om Stallone. Därför vill jag börja med Lynne Ramsay som står för både manus och regi. Redan i Vi måste tala om Kevin (2011) visar hon prov på intuitiv, säregen bildkonst genom sina tagningar där man bara ser delar av huvudpersonen under lång tid, innan vi får se ögon och hela personen. Det återkommer här, redan i öppningsscenen med Joe, dröjer det innan vi får se Joaquin helt och hållet. Till den nästan drömlika stämning som skapas mitt i brutaliteten, bidrar Jonny Greenwood från Radiohead (bl a The Master och nu aktuell med musik till Phantom Thread) intensiva hamrande (no pun intended) soundtrack. Scenerna mellan Joe och hans mamma stannar länge kvar, ömhet parat med irritation och sorg – så fint skildrat utan överspel och Judith Roberts spelar den lätt virriga modern med värdighet.

Men… det är ju omöjligt att nämna denna film, att ens föreställa sig den utan Joaquin Phoenix som Joe. För precis som han en gång gjorde med Commodus, skapar han en komplex karaktär kapabel till skoningslös grymhet och stor ömsinthet. Han har en förmåga att låta sårbarheten lysa igenom utan att bli geggigt övertydlig. Jag älskade filmen från första rutan, inte bara p g a Joaquin. Det är en film med många bottnar utan att ge enkla svar på svåra frågor eller ens vilja ge oss svaren. Jag tycker särskilt mycket om att den unga flickan i filmen, spelad av Ekaterina Samsonow, till slut räddar sig själv istället för ett traditonellt ”manräddarflickainöd–slut” och därmed även på sätt och vis läker något inom Joe. Filmen är med dagens mått inte särskilt lång och Lynne har sagt att det är för att hon ”Inte vill tråka ut er”. Lynne Ramsay, här är en som definitivt inte blev uttråkad. Ni som inte sett den, gör det.

ps: 2018 blir Joaquins år. Bara så ni vet. Grabben kommer förutom hitman, spela allt från Jesus himself till totalförlamad tecknare samt westernkille. Så nu vill jag se honom motta minst en Oscarstatyett.

So Joaquin – bring the hammer, wear the right shoes and never ever be merciful!

 

 

 

.

.

 

Slå mig hårt i ansiktet med ett dragspel, jag vill känna att jag lever
av Fiffi L.

Jag tänker börja min text med att citera min recensentkollega Samuel Mesterton som twittrade detta strax efter att ha sett dagens film: ”Började se mig om efter en hammare lik den Phoenix använder att slå mig själv i huvudet med. Tillbringar hellre två timmar i Stockholms tunnelbana i janauri än utsätter mig för Ramsays arthouse-kalkon igen.”

Jag läste Sams tweet och började skratta. Högt. Jag skrattade på det där slå-sig-på-knäna-sättet som aldrig händer om man är en frisk person. Vem fan slår sig egentligen på knäna när man skrattar?

Detta tweet slog mig i vilket fall i huvudet som vore det en Stanley Fatmax Antivibe-hammare. Så. På. Pricken. Jag satt nämligen i biosalongen och försökte klura ut sånt som jag hellre hade gjort än att lida mig igenom detta gudsförgätna dravel. En vinterkräksjuka till exempel. Ensam hemma. Liggandes i sängen. Utan vare sig hink eller toapapper till hands. Med fötter som blivit utsatta för Misery-Kathy Bates kärlek. Så pass långt kom jag i mina tankar. Jag hade i alla fall känt mig mer levande då än jag gjorde i sällskap av denna trötta, psykiskt sjuka, traumatiserade, aggressiva stackars missanpassade skithål till människa som är Joe (Phoenix).

Ännu en gång gör Lynne Ramsay en film om en trasig manlig person och hans komplicerade relation till sin mamma (Judith Roberts). Det var bara det att i Vi måste prata om Kevin så kom rollfigurerna ända in i mig och spelade på mina känslor och nerver som om jag vore nån slags jätteharpa. Mamma-son-relationen spelar dock andrafiol i den här filmen och egentligen tycker jag det är synd för den är intressant men filmen fokuserar mer på Joe som praktiker. Han slåss nämligen. Han saknar spärrar och han spöar folk. Slår ihjäl dom med hammare. Dödar folk för pengar helt skrupelfritt. En seriemördare skulle man kunna säga. Dödar kvinnor som inte gjort honom ett skit. Idiotjävel.

Hur FAAAAN ska man kunna känna nåt annat än LEDA när man tvingas titta på detta avskrap till människa? Man får inte ens se morden på grafiskt snygga sätt utan här zoomas det in nåt vattnigt och utav skräck uppspärrat flicköga, en kort flash på en container, man ska liksom förstååååååååå vad som händer utan att få se något. Lägg därtill svinjobbig svårmodig plinketiplonkmusik i kombination med Jonny Greenwoods sköna elektroniska toner och jag får fan allergiska reaktioner av allt det bajsnödiga.

Ja, jag skrev det där ordet igen. Bajsnödig. Det ordet som stör så många. Det som får en del att tro att jag njuter av att håna och sparka på det pretentiösa, att jag saknar förmåga att analysera, att jag är okulturell, lågintelligent och spelar banjo.

Nej. NEJ. Det är SÅ fel. Jag spelar inte banjo. Jag är bara obeskrivligt trött på svårmodiga konstfilmer, jag har noll procent tålamod för gnisslande stråkar och jag må överanvända ord med prefixet bajs MEN när kulturtanten i mig vill slå mig hårt i ansiktet med dragspel för att hålla mig vaken då ÄR det nåt med filmen som skaver.

En arthouse-kalkon. Precis Sam, så är det. En arthouse-kalkon med en fenomenal Joaquin Phoenix i skägg och hoodie i huvudrollen. Han är en klass-skådespelare, Joaquin. Det är omöjligt för mig att inte tycka om honom. Som skådespelare alltså. Inte som Joe. Och inte filmen som helhet.

Filmen:

Joaquin:

 

Jojjenito såg också filmen på Stockholm Filmdagar och här är hans recension av densamma.

Publicerat

TRE OM EN: Med Denzel i huvudrollen

 

INSIDE MAN (2006)
Regi: Spike Lee

Jag gillar inledningen på den här filmen jättemycket. Den känns ball. Skön musik, snyggt filmad, coola färger och bra tempo. Direkt in i smeten bara. Clive Owen spelar Dalton Russel, snubben som bestämt sig för att genomföra det perfekta rånet och han har valt att göra det mot Manhattan Trust på Wall Street. Han drar igång hela tjottaballongen med att ta över 50 pers som gisslan och det blir polisen Keith Frazier, spelad av Denzel Washington, som ska förhandla med Dalton.

Keith kommer ingen vart och börjar undra vad det egentligen är Dalton och hans rånargäng vill och när affärskvinnan plötsligt Madeleine White (Jodie Foster) dyker upp blir allting ännu mer luddigt.

Inside man är lite katt-och-råtta, lite Robin Hood, lite imponerande rollista, lite coolt regisserat av Spike Lee så summan av kardemumman blir en underhållande film jag inte minns när eftertexterna rullar. Men jag hade kul under tiden.

,

.

.

I SAMLARENS SPÅR
(The Bone Collector, 1999)
Regi: Phillip Noyce

En seriemördare härjar i New York och polisen Lincoln Rhyme (Denzel Washington)  är satt på att försöka lösa fallet.

Rhyme har blivit förlamad från nacken och nedåt efter en arbetsplatsolycka men han behövs fortfarande inom poliskåren och då det inte är något fel på hans hjärna kan han fortsätta jobba från sjuksängen i hemmet. Polisen Amelia Donaghy (Angelina Jolie) var först på plats när dom senaste liken hittades och Rhyme vill ha henne som partner i fallet.

Denzel gör inte så mycket i filmen, han ligger (fullt naturligt) mest och det är hans ansikte som får närbilderna. Det bästa med filmen – tycker jag – är Angelina Jolie. Hon gör sin Amelia otroligt nedtonad och trovärdig, hon är liksom inte ”läcker” i poliskläder, hon ÄR polis. Annars är filmen inte speciellt spännande, den tar sig själv på lite FÖR stort allvar för att bli det. Man förväntar sig en twist från den-första-kända-skådespelaren-med-onda-ögon till den sista.

Underhållning för stunden men inte riktigt med samma finess som Inside man.

.

.

.


FENCES (2016)
Regi: Denzel Washington

”Some people build fences to keep people out, and other people build fences to keep people in.”

En riktig Oscarsfilm måste man väl kunna säga att Fences är? Nominerad till Bästa Film, Bästa manus baserad på annan förlaga, Bästa manliga huvudroll (Denzel själv) och en vinst till Viola Davis för Bästa kvinnliga biroll vid 2017-års gala. Det här är alltså en filmad teaterpjäs skriven av August Wilson och filmen känns rätt teatralisk tycker jag. På gott och ont. Gillar man teater är det ju okej, har man svårt för teater kan det kanske kännas lite…torrt.

Denzel spelar sopgubben Troy Maxson som lever med sin fru (Viola Davis) i Pittsburghs utkanter. Han är en pratglad och charmig man med ett mörkt inre och han delar en flaska gin med bästa polaren varje månaden när lönechecken trillat in. När han blir lite för högljudd och svart i sinnet kommer frugan ut och ”frugar” sig lite, klappar på huvudet (bildligt talat) och slätar över.

Det är ett segregerat 50-tals-USA som filmen utspelar sig i och man kan förstå att frustrationen bubblar över. Troy är den första afroamerikanen som blivit befordrad till förare av sopbilen och även om han såklart är stolt över det är han likväl ensam ”på toppen” med sin hudfärg.

Jag tycker filmen är som en liten förklaring av stora inrikespolitiska händelser om du förstår vad jag menar? En inblick i en vanlig svart familjs liv under en tidsperiod som verkligen inte var så länge sedan men känns som juraperioden. En fin film med jättebra skådespelarprestationer men inget som ger mig wow-känsla i magen.

 

 

Publicerat

AVICII: TRUE STORIES

Det här är en av dom svåraste recensioner jag någonsin skrivit. Jag såg filmen Avicii: True Stories för några veckor sedan och hade den inlagd för publicering i lördags men jag stoppade den i sista stund. Stoppade den och raderade vartenda ord jag skrivit. I fredags kväll fick jag nämligen ett sms från min dotter som hade sett nyheten. Avicii. Död. Det var som om tiden stannade och det vetefan faktiskt om den startat igen. Det känns som nåt jävla vakuum.

Tiden stannade i fredags, den stannade för henne, för min son, för mig och för – med facit i hand – stora delar av musikvärlden. Men då, då när jag satt där på balkongen och såg den fina vårsolen sakta ta sig nedåt, då satt jag där med gråten i halsen och tänkte på en mamma och en pappa som nu ska försöka genomleva den absolut värsta helgen i sina liv. Dom måste förlika sig med att aldrig få se sin son igen. Själv raderade jag en recension. Det är olika det där, graderna av helvete.

I skrivande stund är dödsorsaken ännu inte offentliggjord men det är omöjligt att inte spekulera när man sett filmen True Stories. Tim Bergling, Avicii, mådde inte bra och han var öppen med det. Väldigt öppen. I filmen försöker han förklara verbalt hur och varför det känns som det gör och även om man tittar på filmen med mute intryckt så behöver man bara lägga ögonen på killen, herregud, det är ILLA. Det är riktigt riktigt illa. Ångesten i hans ögon, kroppsspråket, medicineringen, vissa scener är rent hemska att beskåda.

I min första text om filmen, den jag raderade i fredags, hade jag skrivit en del om hur svårt det är att förstå att lyckade människor kan fastna i mörkret. Att till synes ”ha allt” inte per automatik innebär att ”vara allt”. Men vad är en lyckad människa – egentligen? Snyggaste och mest fixade instagramflödet? Flest följare? Mest pengar på kontot? Smalaste kroppen, coolaste vännerna, bästa jobbet? Vad betyder att ”ha allt”? Ingen annan människa än en själv kan bestämma vad det betyder. Ingen annan på jorden. Ingen har ens rätten att yttra sånt om en annan människa, att stämpla någon eller att lägga den filten på någon till synes ”lyckad” för den filten är inget annat än ännu mer ångest i en redan sargad själ.

”Jag kommer inte kunna spela längre. Jag kommer att dö”, säger Tim i filmen när han försöker bromsa och ställa in gig. När han säger det går jag sönder. Jag gjorde inte det när jag såg filmen häromveckan men när jag såg om filmen igår växer meningar som den till något väldigt mycket större. Hela filmen känns som ett rop på hjälp och jag blir tokig av känslan att det kanske hade gått att rädda honom.

Att han ORKAR stå emot pengar, framgång, spelningar på det sättet han gör i filmen, att han tar fajten, samtalen, att han står på sig. Att folket han har nära omkring sig uppenbarligen ser dollartecken framför ögonen istället för en vän och medmänniska som försöker dra i alla handbromsar han har. Att han KÄMPAR som han gör. Allt detta gör att filmen är än mer hjärtskärande att se nu när han inte längre finns.

Vilket dokument det är över hans musikaliska gärningar! Vilken välgjord film det är! Vilken fantastisk kompositör han är. Var. Fy fan. Var. Klumpen i magen vill inte släppa, sorgen sitter där och jag kan inte förstå att hans liv är över. Jag tittar på filmen igen och det känns nästan som om filmaren Levan Tsikurishvili kände på sig hur det skulle sluta. Ångesten, smärtan, stressen ville inte ge med sig och vad som än hände fredagen den 20 april 2018, 28 år gammal tog eran Avicii slut.

Vi är så många som har hans musik långt in i hjärtat, som har upplevt honom live, som sett honom som en liten Allram Eest-figur bakom det stora stora skrivbordet och dansat och njutit och fascinerats över Aviciis förmåga att göra superdansant musik med det svenska vemodet som ständig följeslagare. Som försvarat honom när belackare skojat om att han ”ju inte gör nåt, han trycker bara på en knapp”, som om hans genialitet är något alla med ett musikprogram i datorn per automatik kan trolla fram. Testa själv säger jag bara. Lycka till you sucker.

Oavsett om du alltid gillat Avicii och känner sorg och tomhet nu eller om du aldrig lyssnat på honom och förundras över alla löpsedlar/uppmärksamhet hans död får världen över – se den här filmen. Det är hundra minuter insyn i ett populärkulturellt fenomen och väldigt personligt i en ung killes psyke.

”Feeling my way through the darkness
Guided by a beating heart
I can’t tell where the journey will end
But I know where to start
They tell me I’m too young to understand
They say I’m caught up in a dream
Well life will pass me by if I don’t open up my eyes
Well that’s fine by me
So wake me up when it’s all over
When I’m wiser and I’m older
All this time I was finding myself, and I
Didn’t know I was lost”
.
Sov gott nu Tim. Din musik kommer aldrig tystna. Vi glömmer aldrig. Och vi måste – MÅSTE – bli bättre på att lyssna på varandra och uppfatta rop på hjälp. Inget är värt mer än ett liv. Inget. ♥
.

Filmen finns att se på SvtPlay till och med måndagen den 30 juli. Klicka här så kommer du direkt till filmen.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: POSSESSION (2008)

Jess (Sarah Michelle Gellar) är tillsammans med Ryan (Michael Landes). Dom verkar ha det bra ihop, det känns som ett kärleksfullt förhållande. Pga anledning tvingas dom dela boende med Ryans bror Roman (Lee Pace) och framförallt Jess tycker väl inte det är superkul direkt.

Roman är Ryans totala motsats. Där Ryan är lugn och omtänksam är Roman temperamentsfull, aggressiv och ego. Han är tillsammans med Casey (Tuva Novotny) och man kan väl säga att dom har ett passionerat förhållande som slagit över. Ja, rent bokstavligt talat faktiskt. Han ömsom älskar med henne och slår henne men hon är så kär och stannar kvar.

Som så ofta i denna typ av film händer dock det som inte får hända. En olycka. En bilkrock. Roman och Ryan dör nästan båda två. Ryan hamnar i respirator och Roman piggar på sig och kommer hem igen. Men….Roman pratar som Ryan. Minns sånt som hänt Ryan och Jess. Beter sig som Ryan. Men…han ser ut som Roman. Jess är mer än lovligt förvirrad vilket man absolut kan förstå.

Possession är en mörk thrillerskräckis som i sina stunder faktiskt är rätt läbbig. Tyvärr består själva grundhistorien av en del ”flum” vilket gör att jag inte riktigt köper den men kan man bara hacka i detta är filmen helt okej. Att detta är en remake på Jungdok, en sydkoreansk film från 2002, kan man nästan ana. Den är sparsmakad rent scenografiskt och gör mig sugen på att se originalet.

Nästa söndag kommer en skräckfilm från en annan del av världen.

Publicerat

MÄSTAREN

Det finns mycket jag vill säga om den här filmen men jag vet inte om så värst mycket av det är bra. Jag är kanske överkänslig, vad vet jag, men det här med Det Manliga Geniet står mig så långt upp i halsen att det retar gomseglet.

En medelålders (plus) man, småtjock, rätt ful, rödmosig i ansiktet, butter, bitter, klädsmak som en hemlös och verkar i princip knappt klara av att sköta om sig själv är alltså Mästaren Simon Brahe (Søren Malling), Den Store Framgångsrike Konstnären. Han bor i det mest fantastiska hus/studio, han har en vacker fru, en härlig ung älskarinna, han bjuder till excentriska middagar med kreativt folk som dricker lådvis med rödvin och han avslutar middagen med sexuella övningar på det överdukade bastanta träbordet med älskarinnan som vägrar släppa ciggen och stönar högt. Han är En Stor Älskare också alltså. Uppknäppt skjorta så det vita brösthåret tittar fram. Såklart.

Mannen, Myten, Legenden Simon Brahe. Att hans assistent Darling (Ane Dahl Torp) känner sig tvingad att be om ursäkt för hans beteende när den vuxne sonen Casper (Jakob Oftebro) kommer och hälsar på känns så ofräscht att jag vill spy. Casper är också konstnär. Han visar sig vara den världsberömda street-art-artisten The Ghost och pappa Simon har svårt att hantera honom på alla sätt som går.

Den här filmen är alltså skriven och regisserad av danskan Charlotte Sieling. Producerad 2017. En nutid som känns så jävla DÅ. Det här är en film som aldrig hade blivit gjord i Sverige med svenska pengar, i alla fall inte nu. Det här är en film som luktar malmedel och en story som var intressant när Manliga Genier fortfarande var inne. Typ alla år före 2017 alltså. Bortsett från detta är det inget större fel på skådespelarnas insatser eller produktionsvärdet i stort. Jag känner bara ”but whyyyyyy????” när jag ser den.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

SONG TO SONG

”Det är något ruttet i staten Danmark” sa Marcellus i Shakespeares pjäs Hamlet. Min parafras lyder ”Det är något överjävla asirriterande med Terrence Malick”.

Min åsikt om Terrence Malick som regissör är inget nytt om du följt min blogg ett tag. Jag känner själv att mycket av det jag tänker skriva idag blir någon form av upprepning men jag kan inte hejda mig, jag kan nämligen inte riktigt sätta fingret på varför, VARFÖR tycker jag att hans sätt att göra film är så hemskt irriterande? Varför stör varenda scen mig till vansinne? Varför kan jag inte se det poetiska, hans höga ambitioner, det unika? Kanske därför att det känns sökt. Hela tiden läser jag in en baktanke.

Som när Cook (Michael Fassbender) drar i Fayes (Rooney Mara) blus så är det inte för att han vill ha henne nära, att han vill få uppmärksamhet eller ens att han gillar hennes kläder utan det är för att Terrence Malick har en VISION av att det tunna tyget i Fayes blus kommer bli poetiskt genomskinlig i fönstrets motljus och med dom skira vita gardinerna som fond. Så Cook tar inte tag i blusen sådär som ”man tar tag i en blus om man vill nåt”, han tar med fingertopparna, sakta men inte förförande, erotiskt eller passionerat utan teatraliskt. Bara teatraliskt. Håret på kroppen reser sig i RAGG, jag fixar det inte. Vad gör du med mig Terrence, vad ÄR det för (spol)knappar du trycker på hos mig?

Nu sitter du kanske och läser det här och morrar högt vilken jävla idiot jag är som återigen ger mig i kast med en film av en regissör jag vanligtvis avskyr och ja, morra på du. Ibland har man ju fel nämligen. Fördomarna KAN komma på skam och när det händer är ingen gladare än jag. Tyvärr kom jag inte i närheten av ett sådant uppvaknande med Song to song men ingen kan säga att jag inte försökte. Och jag vore bra dum om jag inte gjorde det. Försökte alltså. Med en kvartett underbara skådespelare i huvudrollerna – Ryan Gosling, Natalie Portman, Michael Fassbender och Rooney Mara – hur skulle jag INTE vilja se filmen?

Som videokonst är filmen vacker. Visuellt har fotografen Emmanuel Lubezki gjort ett heeeelt fantastiskt jobb. Som teaterpjäs är det säkert jättespännande för skådespelarna att sätta tänderna i. Som regissör måste det vara julafton att jobba med dessa fyra enastående skådespelare. Men för mig som tittar är detta verkligen INTE någon höjdare.

Underhållningsvärdet sett till handlingen är noll, allting handlar om ifall man uppskattar att hänga med dessa skådespelare i dryga två timmar eller ej samt om man kan se det visuella som ett mervärde. Jag kan det. Jag lyckades uppskatta Rooney Maras viskande berättarröst, Michael Fassbenders överdrivna fysiska krumbukter, Ryan Goslings blinkande och tysta smygande och Natalie Portmans push-up-BH (OCH viskande berättarröst) tillräckligt mycket för att filmen skulle undgå det lägsta betyget. Men i perioder är den verkligen där nere och sniffar, för att sen skärpa till sig nåt snäpp eller två.

Jag anser att det här är en film som i dom flestas ögon utger sig för att vara något annat än den är. Har du liksom jag ett initierat filmintresse är du säkert påläst nog för att veta vad som väntar, då känner du till hur Terrence Malick är som filmare. Men, är du en vanlig normal filmtittare som ser postern, som ser skådespelarnas namn och läser att filmen är ett kärleksdrama som utspelar sig i Austin, Texas och med dess musikscen som fond, ja, då tror du SÄKERLIGEN att du ska få se något annat än ett überlångsamt konstnärligt utmanande drama.

Lykke Li är med litegrann också. Hon spelar mot Ryan Gosling. Och Cate Blanchett, Val Kilmer, Holly Hunter och Iggy Pop. Men det räcker liksom inte. Terrence Malicks sätt att göra film gör att INGENTING räcker för mig. Jag får klåda. End of story.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

HUKKLE

Tänk dig ljudet av en orm som slingrar sig på gräs. Av en hävande fårmage. Av en nyckelpiga på ett blixtlås. Av mjölkkannor som slår mot varandra, av hästhovar på mjuk väg, rinnande vatten mot en trädstam, knirret av en trävagn som dras genom en skog, en hungrig gris som vallas av en man med gummistövlar, ungerska sömmerskor på rad, bin i en bikupa, uppslevad långkokt gryta i djup tallrik, biljudet från freestylehörlurar, upphälld dryck i glas, halvdöd groda i grumligt vatten, fiskespö en varm sommardag och som en röd tråd genom alla dessa ljud en hickande väldigt gammal man.

Behöver jag säga att Hukkle är en mycket speciell film. Jag tror banne mig inte att det sades ett enda ord i filmen annat att det sjungs en sång. Det är en ljudbaserad film kan man säga. Inte alls oäven men om man letar efter en film med handfast handling och ett ordinärt berättarsätt bör man inte välja Hukkle. Å andra sidan, vill man se en ”vanlig film” väljer man kanske inte en ungersk film från 2002 i regi av György Pálfi in the first place.

Sevärt om du vill se något meditativt och udda och som får dig att uppleva film på ett annat sätt än du är van vid. Kul att testa tycker jag men ingen film som berörde mig in i själen.

Publicerat

RAMPAGE – BIG MEETS BIGGER

1986 såg arkadspelet Rampage dagens ljus för första gången och kanske var det redan då någon som kläckte idén att det borde kunna bli en bra actionfilm men ärligt talat, det saknades nog tekniska kunskaper att nå dit. Då.

Rampage är nämligen ett spel/en film som handlar om muterade jättedjur som militären försöker ta död på (innan djuren gör detsamma med både invånare och bebyggelse) och i filmen är det Dwayne ”The Rock” Johnson som är centralfigur då hans Davis Okoye är primatolog och har kommit albinogorillan George väldigt nära.

Genmanipulation alltså, det är det filmens skurk (Malin Akerman) och hennes bror pysslar med och när ett experiment gått käpprätt åt pipsvängen – i rymden (!) – faller delar av proverna ner över USA. En bit krashar i Everglades träsk, en bit i nån nationalpark och en bit precis där George och hans gorillapolare håller till. Detta gör att tre djur får överdjuriska krafter och även ökar monumentalt i storlek: en krokodil, en varg och Davis polare George.

Det finns INGEN som köper en biobiljett till Rampage som tror att den ska få se en film som förändrar ens liv. INGEN. Det här är ren och skär dumaction, underhållning för stunden och som sådan tycker jag den funkar alldeles förträffligt. Det känns som The Rock är den skådespelare som tagit tillbaka dom svulstiga och på ytan hjärndöda actionfilmerna (från 80/90-talet) till vita duken igen och han gör det verkligen med bravur. Både San Andreas, Jumanji och Rampage adderar även en värme och charm som gör att det är svårt att värja sig, hur dumt det än är.

För visst är Rampage i långa stunder stendum! Det finns så många fel och brister att en sämre dag med mindre tålamod hade jag säkert kunnat sura ut rejält åt kackiga effekter, stuntdubblar som inte är direkt lika The Rock utseendemässigt, inkonsekvensen av monstrens storlek i förhållande till byggnader, människor och varandra samt det direkt jättekonstiga i att krokodilfan kunde simma hela vägen från Everglades till Chicago MEN samtidigt…det är inte en film baserad på verkliga händelser, det är science fiction, det är hittepå!

Jag satt i alla fall och log åt gorillan George som gestaltas så fint av Jason Liles och att han var filmens behållning även för det tjugotal unga tonåringar som var på eftermiddagsvisningen igår var svårt att missa. Det skrattades högt, klappades händer och tjoades friskt när George ”skojade till det” medans det vuxna paret lite längre bort på min rad mest verkade fokusera på att lösa inomäktenskapliga konflikter filmen igenom.

Jag orkade inte bråka, jag ville helt enkelt bara sitta ifred och tömma skallen en stund och jag lyckades koncentrera mig rätt bra på filmen. Det behöver inte vara så krångligt. Den VAR underhållande och en ensambio, en gorillafilm och en stor kopp kaffe kan ibland vara precis vad en kvinna behöver.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: CAGE DIVE (2017)

Hajfilmer alltså, jag äääälskar hajfilmer! Även undermåliga hajfilmer älskar jag. Med den informationen i bakhuvudet, här är mina tankar om Cage Dive, aka Open Water 3: Cage Dive.

Det här är ännu en film där man ”hittat en filmkamera” och sedan berättar historien sanningsenligt ”som den var”, som om den var sann. I princip ALLA av dessa filmer (Cannibal Holocaust exkluderad) lider av ett gigantiskt problem: det är ASTRÅKIGT 90% av speltiden! För att det ska bli nån form av ”spännande” historia behöver man ju visa vissa av karaktärerna och när dom är totalt ointressanta längtar man bara till att det ska dyka upp en vrålhungrig haj. Och det gör det ju. Såklart. Men fram tills dess är det zzzzzzöööööömnigt värre.

Det finns en scen när det kommer en jättestor våg, den spolade jag faktiskt tillbaka och såg flera gånger för jag mådde så illa av den. Känslan just där var väldigt autentisk och jag fick nästan inte luft. Och jag måste säga att från den scenen har filmen mig i ett skruvstäd. Kameran är liksom filmad så nära allas ansikten att det ibland känns som att jag är där, med dom och DET är inte en behaglig känsla. Jag kan inte tänka mig nåt värre än att vara kapsejsad i hajtäta vatten, än mindre utan vare sig båt eller livboj. Nä fi fan alltså, vidrig tanke rätt igenom.

Filmen finns att hyra på Itunes och jag skulle säga att den är värd sina 49 kronor.

 

Publicerat

SOVER DOLLY PÅ RYGGEN?

Ett litet anspråkslöst klick på Netflix och så sitter man framför den danska filmen med den hemska titeln Sover Dolly på ryggen?och undrar vad tusan som händer. 1930-talet ringde och ville ha tillbaka sin kvinnosyn och 1950 ringde och ville ha tillbaka sin mansdito. Herrejävlar så omodernt detta är även om det är inlindat i något så pass nytt som rätten att som kvinna skaffa barn alldeles på egen hand med hjälp av en spermadonator.

Anne (Lene Maria Christensen) längtar efter barn och löser problemet. Hon blir gravid men får panik eftersom hon är ett ”kontrollfreak” och plötsligt (ja, plötsligt!) kommer på att hon ju inte vet vem pappan är! Herregud, nu är det en tokrolig fars på gång när hon (med hjälp av en väninna) ska hacka donationscentrets receptionsdator för att ta reda på adressen till pappan. SOM OM DET FUNKAR SÅ??

Jaja. Anne får i alla fall reda på adressen och bestämmer sig för att uppsöka mannen. Det visar sig att det bor en riktig low-life-sucker-galenpanna-idiot-världelös-skithögs-sköldpaddsägande-dolly-parton-fan-som-aldrig-borstar-varken-håret-eller-tänderna där vid namn Gordon Dennis (Nikolaj Lie Kaas). Anne å andra sidan är en framgångsrik TV-personlighet som har ordning och reda på både boendet och ekonomin och längre bort på skalan från henne än Gordon går fanimej inte att vara.

Men Anne biter ihop. Hon vill ta sig in i hans liv, lära känna honom, äta middag med honom, ligga med honom och hela tiden tänker jag att VARFÖRDÅÅÅÅÅ??? HAN ÄR BARA ÄCKLIG. BARA BARA ÄCKLIG. Men Anne lyssnar inte. Hon kör på ända tills hon blir överbevisad. Och börjar dejta den perfekta grannen som verkligen är perfekt på alla sätt men så perfekt att han blir tråkig och då märker hon att hon saknar troll-Gordon och gör slut med grannen, föder barn, letar upp Gordon igen, visar dom stinna nybliven-mamma-brösten på offentlig plats och då faller Gordon som en fura såklart. Killar gillar bröst det vet ju alla höhöhö.

Fy fan vilket jävla skräp! Manuset är skrivet av Christian Torpe och Marie Østerbye och dom båda verkar ha fortsatt arbeta inom detta skrå även efter den här filmen. Det går inte ens att skylla slutresultatet på en manlig regissör med sunkig kvinnosyn. Regissören heter nämligen Hella Joof och är mig veterligen kvinna.

Filmen finns att se för den masochistiskt lagda på Netflix.

Publicerat

Fredagsfemman #323 – Allt har en ände utom korven som har två

 

I 323 veckor på raken har jag publicerat min Fredagsfemma. Det är drygt sex år. Jag kommer antagligen sakna att skriva min lista mer än vad jag nu förstår men jag har tagit beslutet att släppa taget och då är det så det blir. Jag låter min fredagskompis somna in. Den har kämpat på bra tycker jag men nu är det dags för fredagarna att få lite frihet. Kanske hittar jag på något annat på fredagarna, kanske blir det ”bara” vanliga recensioner, vi får se.

Hur det än blir, hejdå Fredagsfemman, sov så gott! <3