Inlägg

Publicerat

MARAUDERS

Ett brutalt bankrån med maskerade rånare, kreativt och snyggt genomfört. Den som dör i rånet dör dock inte av en olyckshändelse, det är avrättning det handlar om och alla bevis leder till toppen, till bankchefen (Bruce Willis) och höjdarna han håller under armarna.

Polischefen Montgomery (Christopher Meloni) ger sig fan på att lösa brottet och till sin närmsta hjälp har han charmknutten och onelinerproffset Stockwell (Dave Bautista) och det nya stjärnskottet Wells (Adrian Grenier).

Det här är urtypen av en film som faktiskt är mycket mer och mycket bättre än man vid första anblicken kanske tror. Manuset har definitivt fler bottnar än jag någonsin hade kunnat förutse och det var dryga hundra riktigt underhållande minuter i soffan.

Som fredagskvällsunderhållning är Marauders perfekt, i alla fall för alla oss som gillar lite vanlig hederlig actionfilm. Denna inkluderar även lite skön humor OCH hjärta. Inte pjåkigt alls.

Publicerat

SNACKA OM FILM – Tillfälligt avbrott denna vecka!

Det här med film kan kännas fjuttigt ibland och det här med att spela in pod blir helt oviktigt, hur roligt det än normalt sett är. Men livet är inte alltid normalt. Ibland händer det ledsamma saker i ens privatliv som gör att man tvingas fokusera på sånt som är viktigt – på riktigt.

Den här veckan tar vi därför en paus i poddandet. Det får bli ett litet tillfälligt avbrott i vår 2,6 år långa svit av torsdagsavsnitt. 136:an ligger på lur och väntar och vi hoppas att du gör detsamma. Väntar på oss alltså. För vi kommer ju tillbaka, snabbare än du hinner tänka ut svaret på frågan: ”Hade inte Burt Reynolds cowboystövlar i ”Striptease” varit ena redigt fräna tulpanvaser?”

[Känner du minsta form av abstinens så kan du hitta avsnitten och mer info om dessa på vår hemsida. Här är den. Kanske kan du hoppa tillbaka i tiden och lyssna på oss ”in the early years”?]

 

Publicerat

A QUIET PLACE

Det är söndag eftermiddag när jag skriver den här texten. Ungefär ett dygn har gått sen jag satt på Filmstaden Sergel ihop med mina filmspanarvänner (och en i princip helt fullsatt salong) och eftermiddagstittade på skräckfilmen A quiet place.

Det här är John Krasinskis andra film som regissör men långtifrån den sista hoppas jag. Jag har nämligen ont. Jag har träningsvärk i överarmarna, jag har ont i axlarna och käkarna. Jag satt så nedsjunken i fåtöljen, spände kroppen som en såndär madrassfjäder i en gammal säng, en sån som ibland får för sig att släppa taget och låta ”pjjåååång” och lät ”nejnejneeeeej nämen NEEEEEEJ” under stora delar av filmen. Det var länge sedan, väldigt länge sedan som jag var lika rädd i en biosalong. Kan det ha varit Sinister? Ja, kanske.

A quiet place är något så ovanligt som en skräckfilm som lyckats med alla sina premisser. Grundhistorien, en postapokalypisk värld där dom överlevande av någon anledning måste vara tysta, är intressant. Familjekonstellationen består av en mamma (Emily Blunt), en pappa (John Krasinski), en storasyster (Millicent Simmonds), en mellanbror (Noah Jupe) och en lillebror (Cade Woodward) och jag bryr mig om hur det går för dom alla. Sen är det skräckelementet. Hotet. Det uppenbarligen vidriga. Ja jag erkänner utan omsvep att den grejen skrämmer SKITEN ur mig. CGI eller inte, det funkar på mig. Som FAN funkar det!

Familjen måste alltså av en viss anledning minimera alla typer av ljud. Dom vandrar runt barfota, försöker lösa vardagsbestyren med så lite inblandning av hårda prylar och biljud som möjligt och dom pratar med hjälp av teckenspråk, något som kommer naturligt då dottern i familjen är döv (och hon är det inte bara i filmen, skådespelaren Millicent Simmonds är döv i verkligheten också). Tillsammans försöker dom leva ett så pass vanligt liv som det är praktiskt möjligt men att leva under detta hot är ingen lek och det är något som känns ända ut till mig som tittar.

Hudlösheten, skräcken, ligger som en blöt filt över allt dom gör och allt jag ser. Filten blir som ett tungt metallock som lägger sig över min bröstkorg och under en viss scen får jag svårt att andas. Jag kan garantera att alla kvinnor som någon gång varit gravida och fått krystvärkar vet exakt vilket scen jag pratar om men jag känner mig säker på att den scenen når fram rätt bra även till alla som inte varit med om det i verkligheten. Man behöver vara likstel inombords för att inte känna med Emily Blunts karaktär just där. OHMYFUCKINGGOD alltså!

Emily Blunts ansikte är som klippt och skuren för dialogfattiga filmer och kärleken mellan henne och John Krasinski känns så naturlig som den bara kan göra mellan ett par som varit tillsammans länge (tio år i deras fall). Barnskådespelarna är jättebra och effekterna är inget annat än absurt perfekta precis som Marco Beltramis musik. Att filmen känns som en kreativ mix av The Road, Maggie, Inside och 10 Cloverfield Lane gör såklart att alla som känner till min filmsmak det minsta inser att det här är BULLS EYE för ett högt betyg.

Som i alla filmer går det att hitta brister och ibland – när filmen inte funkar för en – kan man nitpicka in absurdum. Men när filmen tar sig innanför huden och jag andfådd, småsvettig och leende ser eftertexterna rulla struntar jag gladeligen i alla former av skavanker. Det här är den bästa skräckfilm jag sett på år och dar och betygsmässigt står den verkligen och väger mot en femma. Den står och väger så starkt att jag ger efter, jag gör en Nike-logga helt enkelt. JUST DO IT! Jag ger A quiet place en full femma. 4,5 för filmen och den sista halvan för att jag blir så rättigenom LYCKLIG av att se filmer som vill presentera något nytt och som gör det med både själ, hjärta och begåvning.

 

 

.

A quiet place är månadens filmspanarfilm och jag såg den tillsammans med Sofia, Cecilia och Jojje. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

THE BAD BATCH

Sällan har väl låten All that she wants med Ace of Base använts i ett intressantare sammanhang än just här? Några minuter in i The Bad Batch får Arlen (Suki Waterhouse) delar av sin kropp avsågade med just denna låt i bakgrunden. Krocken blir total och jag jublar! Woooow! Sånt här gillar jag! Galenskaper, knaserier, att aldrig riktigt kunna veta vad man ska få se – och det är över hundra minuter kvar! Mums!

The Bad Batch är skriven och regisserad av kvinnan som gav oss A girl walks home alone at night härom året. Ana Lily Amirpour heter hon och efter att ha sett den här filmen måste jag säga att hon känns som en av dom stora framtidsnamnen när det kommer filmskapande. Utan att ta i så jag kräks så fick jag Tarantino-vibbar av den här filmen och detta trots att filmen är extremt dialogfattig.

I en postapokalyptisk värld nånstans strax utanför Texas utspelas denna historia om den självständiga, supercoola och lemlästade Arlen som kämpar för sin överlevnad bland kroppsbyggare, ökentorka, kannibalism, laglöshet, extremvåld och diverse udda karaktärer.

Dessa udda karaktärer ja, vilken cast! Vi får se Keanu Reeves, Giovanni Ribisi, Jason Momoa och Jim Carrey glida in i filmen och sätta guldkant på birollerna och alla gör det väldigt bra. Fotot av Lyle Vincent är absolut flawless, alltså filmen är snygg så man smäller av och musiken är jättehärlig rätt igenom med några extrema glädjespridare i form av Die Antwoord, nämnda Ace of Base och Culture Club (!!) som grädde på moset.

Jag tror inte det här är en film för alla men det är definitivt en film för mig. Den känns som en mix av Planet Terror, The Road, Bone Tomahawk och Mad Max men sedd genom en kvinnas ögon. Att filmen är liiiite för lång och med fördel hade kunnat tajtats till en aning är petitesser i sammanhanget. Bege dig in på ett äventyr tillsammans med Suki Waterhouse som definitivt är en kvinna i min bok efter den här filmen.

Filmen finns att se på Netflix!

Publicerat

BECK – DJÄVULENS ADVOKAT

Den 38:e Beckfilmen med Peter Haber i rollen som Martin Beck hade premiär i lördags på C More. 38. Det börjar bli maffiga siffror. Som en långfilms-TV-serie. Om jag fick bestämma får det gärna komma 38 till, jag gillar nämligen karaktärerna mer nu än någonsin förut.

Djävulens advokat börjar med att en restaurangägare blir skjuten mitt framför betalande gäster. Mördaren är inte maskerad det allra minsta, alla restaurangbesökarna har alltså sett hans ansikte klart och tydligt men ingen verkar våga berätta vad som sett. Eller vem.

Advokaten Paul Beijer (Joel Spira) får det hett om öronen när han hamnar i klorna på en klient som är rätt igenom skrupelfri samtidigt som han och hans syster polisen Alex Beijer (Jennie Silfverhjelm) behöver sälja deras döda mammas hus. Alex är mitt uppe i en komplicerad utredning och hon och Steinar (Kristofer Hivju) får allt svårare att samarbeta nu när Steinar har problem på hemmaplan. Hans fru har varit otrogen och behöver en ”paus”.

Återigen tycker jag att Beck-serien går åt rätt håll när den kör ett skruvstäd kring mänskliga relationer snarare än ”bara” ett mordfall. Det blir liksom mer intressant, jag som tittar bryr mig betydligt mer. Jag var aldrig speciellt imponerad av åren när Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) var i farten och slängde ur sig svordomar i nittio minuter, däremot, dom filmer när hans släktingar eller andra närstående var inblandade fick var ”edgy”, det blev mer på riktigt och kan kunde förstå Gunvalds överaggressiva beteende.

Den här filmen är inte den bästa bland dom nya men den är helt klart sevärd. Godkänd. Okej. Ja. Storyn är visserligen långsökt i vissa delar men jag köper det och ja, jag vill fortfarande se mer. Relationen mellan Steinar och Alex har aldrig varit intressantare.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: NEKROMANTIK (1987)

Jag läste en sån himla rolig mening om den här filmen på IMDb:

”Graphic, low-budget gore-shocker about Rob and Betty, a couple of ordinary necrophiles who apparently don’t mind if their dead sexual partners are not so fresh”

Ordinära nekrofiler alltså? Wow. Finns det såna? Visste inte det. Att filmen Nekromantik fanns visste jag dock även om det är oklart varför. Kanske för att det på vissa ställen står 1988 som produktionsår? Hur som helst, jag går alltid efter IMDb och där står det 1987.

Regissören Jörg Buttgereit var bara 24 år när han gjorde Nekromantik och jag skulle tro att det finns få filmskapare med en mer…udda…filmografi än han. Han blandar kortfilmer med titlar som ”Ogar – der Häßliche”, ”Der explodierende Turnschuh”, ”Sexmonster!” och ”Blutige Exzesse im Führerbunker” med långfilmer som ”Schramm”, ”Der Todesking” och ”Green Frankenstein” och dokumentärfilmer som ”Der Mann der Godzilla fliegen ließ !”, ”Monsterland”, ”Corpse Fucking Art” och ”Mechagodzilla in Chicago!” (samt den sista delen i antologifilmen ”German Angst”). Han känns obehagligt men samtidigt konsekvent i sitt skapande, det kan man inte ta ifrån honom.

Buttergereit tyckte alltså att det var en bra idé att göra den här filmen baserad på manuset han skrivit tillsammans med Franz Rodenkirchen. När jag ser filmen kan jag både förstå den tanken och inte. Att göra filmer som enbart är till för att provocera finns det många av och jag undrar om inte Nekromantik är just precis en sådan.

Att se paret Robert och Betty dra igång en trekant med ett uppgrävt lik, att se Robert massera och suga på ett dött öga, att se Betty gränsla ett kondomförsett järnrör nedtryckt i den del av kroppen där den döde mannen en gång i tiden (förhoppningsvis) haft något som ibland var hårt men ändå betydligt rundare i kanterna än en metallbit, alltså, trots detta kan jag faktiskt inte säga att jag blir vare sig äcklad eller provocerad. Jag blir mest….förundrad. Vad är det som rör sig i vissa människors skallar egentligen?

Dom närgångna bilderna på döda människor, på kroppsdelar i glasburkar (Robert samlar på såna. Klart han gör. Han är hundra procent frisk. Not), en död katt som ligger på en tvättställning ovanför badkaret får agera….lotion….när Robert (IGEN!) skär sönder den och smörjer in sig med blod och inälvor (Betty gillar också att bada i blod, det är inte bara en ”man thing” det här). Allt det där är på nåt sätt en fullt naturlig del av filmen (haha) MEN det finns EN scen som inte är det och den gillar jag verkligen inte. Det är när man får se Robert döda en kanin på riktigt. En lång scen, dödsryckningar, uppskuren hals, blod och sedan dras huden/pälsen (vad heter det på kaniner?) av från den lille kroppen. Stackars kanin som fick ge sitt liv åt en sån här skitfilm. Om man ändå ska dö framför en filmkamera skulle man nog vilja välja en lite bättre film tror jag, även om man vore kanin.

Nekromantik har på nåt sätt lyckats nå kultstatus och visst, det finns ju knasbollar som gillar att titta på sånt här. Om jag ska generalisera så är det oftast personer som per automatik tycker aggressivt illa om ”svensk film”. Det gör inte jag. Men jag kände mig definitivt som en knasboll under den här filmens 75 minuter.

Jahopp. Dä va dä. Nu går vi vidare, en ny skräckis nästa vecka. Här är filmerna jag hittills skrivit om i temat.

Publicerat

READY PLAYER ONE (IMAX 3D)

Innan livet lärde mig att man kanske ska ge fan i att utmana ödet i onödan brukade jag roa mig med att åka till olika ställen i världen för att prova dom nyaste åkattraktionerna. Berg-och-dalbanor. Loopar. Skruvar. I mörker, baklänges, utan fotstöd, nedtjoffad från höga torn, uppskjuten i desamma. Jag var orädd som en crazy person och det var fint. Då. Nu känner jag mig betydligt mer grundad (annat ord för tråkig) men jag gillar att känna fötterna mot jorden. Jag har liksom inga behov av artificiellt magkittel, det kittlar så bra ändå bara att gå här på jorden och lukta på blommorna.

Känslan när jag sitter i en biograf i centrala London med 3D-glasögon och jätte-IMAX-duk framför mig är därför ren nostalgi. Ready Player One tar mig tillbaka till den där tiden som var, den där på nåt sätt oskyldiga tiden när allt var sådär 80-talshärligt, färgglatt, enkelt och rart på nåt sätt. Världen var inte lika skadad som den är nu, åtminstone inte för en annan, man hade mycket mindre koll. På allt.

Jag sitter där och känner mig jämngammal med filmens Wade Watts (Tye Sheridan) och jag kan nånstans förstå hans vardagliga leda. Det finns inte mycket annat att göra på dagarna än att ta på sig VR-glasögonen och bege sig in i spelet Oasis. Eller spel… Klart det är ett spel men det är också en annan värld, nånstans nit man kan rymma, där det omöjliga är möjligt och den dystopiska känslan hans sort-of-sopstationsboende avger blir den totala motsatsen när han är Perzival i Oasis.

När Oasis skapare, supernörden James Halliday (Mark ”f***face” Rylance) dör har han såklart gett sina anhängare en riktig godsak att bita i. Han har placerat ett påskägg i spelet, en chans att hitta den och därmed få ta över hela Oasis-världen. Det man behöver göra är att hitta tre nycklar och hela spelvärlden går bananas. ALLA vill vinna det ultimata spelet, det ultimata PRISET och filmens antagonist Nolan Sorrento (Ben Mendelsohn) vill det kanske mest av allt. Förutom Wade då. Och Art3mis eller Samantha (Olivia Cooke) som hon heter i verkliga livet.

Det här vore inte en Spielbergfilm om det inte utkristalliserade sig ett ungdomsgäng som med gemensamma krafter försöker övervinna historiens alla motgångar. Så det är klart att Wade och Samantha hookar upp med några till personer (både i spelvärlden och utanför) och tillsammans gör dom allt som står i deras makt att vinna nycklarna.

Det här är alltså en film baserad på en roman skriven av Ernest Cline. Den mannen har nog sin framtid rätt tryggad nu, han kan nog fortsätta skriva och sälja sina böcker till filmbolag för mångmiljonbelopp. Och det med rätta kan jag känna, filmvärlden behöver verkligen udda, fräscha storys som man inte sett tusen miljoner gånger förut. Grejen med Ready Player One är att filmen har lyckats mixa något vi aldrig sett förut med sånt vi känner till och känner oss bekväma med. Alltsamman ihoprört av Steven Spielbergs moralstyrda hand. Jag gillar det jättemycket samtidigt som jag tycker 140 minuter är minst 20 för mycket samtidigt som det virvlade runt skönt i magen i en del av spelscenerna (sånt som jag normalt sett tycker är båring as fuck) samtidigt som jag verkligen gillade dom delarna av filmen som utspelade sig i verkligheten samtidigt som jag ÄLSKADE den dryga kvarten som utspelade sig på Overlook Hotel.

Ready Player One är – för mig – en redig jävla åktur, en käftsmäll till visuell underhållning men det är också en film som försvann tämligen jättesnabbt ur mitt medvetande. Ungefär som vilken ride som helst på Six Flags, Bakken eller Liseberg för den delen. Men sevärt, DET är det!

PS. Att de 3D-filmer i London har aldrig varit minsta problem för mig och mina knasiga ögon. Klockren bild, inget suddigt alls, det går att röra på huvudet utan att må illa (och inte se bilden). Det är helt andra typer av 3D-glasögon där, jag undrar om det beror på det?

Steffo och jag pratar en hel del om Ready Player One i avsnitt 135 av Snacka om film. Du kan lyssna här om du vill.

Publicerat

Fredagsfemman #322

5. Wild wild country

Bröderna Duplass har gjort en Netflix-dokumentär om en sekt långt ute i ingenstans, en sekt som var ganska så mycket speciell. Sekten hette Bhagwan-rörelsen och höll till i Oregon, USA och detta var på 80-talet. Det är en imponerande stycke berättad historia i sex delar. På Twitter är serien redan en riktig snackis (eller så är Mark Duplass bara mer än lovligt duktig att klicka på retweet-symbolen) och ja, det handlar alltså om precis samma sekt som Ted Gärdestad flyttade/flydde till när han bytte namn till Sangit Upasani, namnet han fick av sektledaren himself, Bhagwan Shree Rajneesh.

.

.

.

4. Hjälp! Är det värt eller inte?

Jag har läst en hel del hyllningar av HBO-dokumentären The Zen Diaries of Garry Shandling, Judd Apatows film om Garry Shandling. Jag har suttit med fingret på playknappen flera gånger under veckan som gått men nånting håller mig tillbaka. Nåt o-sug. Därför frågar jag här helt random: är det värt? Bör jag se detta? Och kanske följdfrågan….varför?

.

.

.

3. Ernest Cline

Han är man, han är född och uppvuxen på andra sidan jorden MEN han är blott ett halvår äldre än jag. Han är alltså – precis som jag – i perfekt ålder för att käka 80-talets alla populärkulturella referenser till både frukost, lunch och middag. Tänk att ha älskat Steven Spielbergs alla filmer som liten, att sen skriva en bok fullsmockad med 80-talsminnen som blir en bestseller som sen blir en film – regisserad av Steven Spielberg!! Det är en sån underbar sannsaga så jag blir helt lycklig! Jag fattar att Ernest Cline nypt sig i armen både en och två gånger det senaste året, det hade jag också gjort. #ingentingäromöjligt

.

.

.

2. Jessica Biel

Ärligt talat, det här trodde jag ALDRIG skulle hända. Jessica Biel, på MIN topplista! Men precis som Vince Vaughn imponerade sådär sjukt mycket på mig med Brawl in cell block 99 så har Jessica Biel knockat mig med sin insats i TV-serien The Sinner. Finns på SVTPlay. Jättebra är det. Jättebra är hon. Bill Pullman är också suverän men det gör mig inte lika förvånad som just Jessica Biel. Hon kan ju! WOW!

.

.

.

1. L o n d o n !

Man kan inte ha varit på semester i London utan att tjonga upp denna underbara stad på plats ett. Jag tröttnar aldrig, och jag menar ALDRIG, på att åka till London. Jag vet inte hur många gånger jag varit där nu men det känns verkligen som att komma både hem och bort – samtidigt. Jag ÄLSKAR denna stad och jag längtar redan tillbaka. [Självklart var jag på bio när jag var där. Recensionen av Ready Player One kommer imorgon].

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #135 – ”Fem i tolv!!”

Uppstudsavsnittet, inspelat både med vänsterhanden, revbenet och resväskan i hallen sådär alldeles precis innan det skulle släppas. Minimalt klippt, du som lyssnar får helt enkelt ta oss precis som vi är den här veckan.

Vi listar filmer om byråkrati, Steffo får välja om jag ska prata om en dansk romcom eller en ungersk knasfilm och själv pratar han om Paddington 2. Dessutom har vi – såklart – båda sett Steven Spielbergs Ready Player One på bio. Mycket prat blev det. Mycket nostalgi. Mycket 80-tal. Svårt att undvika den här veckan.

Tjing tjong. Nu tar vi nya tag inför nästa vecka!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

HOLDING THE MAN

Under senhösten 1995 befann jag mig en månad i Australien. Tidigare samma år hade en roman publicerats, en roman med titeln Holding the man, skriven av Timothy Conigrave. Jag sprang en hel del i bokaffärer i alla städerna jag besökte och såg den karakteristiska boken med två suddiga män på framsidan precis överallt. Självklart köpte jag den och givetvis läste jag den. Det visade sig att boken var en biografi och att författaren själv dött bara månader efter att den kommit ut i handeln, i sviterna av Aids-relaterade sjukdomar.

Historien handlar om Timothys liv med start 1976 när han som sjuttonåring går på en katolsk pojkskola och förälskar sig John Caleo, lagkaptenen i skolans amerikanska fotbollslag. Det var en kärlekshistoria som höll i sig i över femton år och innefattar allt ifrån den fumliga och osäkra starten, till att skolan vill bestraffa dom, till föräldrarnas reaktioner när dom inser att sönerna är homosexuella och därmed gör något olagligt. Det pendlar mellan härlig förälskelse, motgångar, tjafs, otrohet, bråk och det faktum att dom båda efter många år tillsammans testade positivt för HIV.

Boken var underbar. Jag läste ut den på bara några dagar och den står fortfarande i bokhyllan och pryder sin plats. Filmen har lite skavanker. Ryan Corr som spelar Timothy Conigrave är visserligen bara 26 år när ska spela 17-årige Timothy men han ser alldeles för gammal ut för att jag ska köpa ”skolpojkdelen” av filmen. Craig Stott som spelar John Caleo funkar inte så mycket bättre han som ung men KANSKE att deras båda eländiga peruker är det som förstör allra mest.

Annars berättas den i grunden fina men samtidigt mörka historien lättvindigt och enkelt, den dryga två timmar långa speltiden känns inte speciellt lång, man hänger på och känner både med och för dom båda unga männen. Och Sarah Snook i rollen som kompisen Pepe är ett stort plus, hon är ofta grädden på moset i filmer. Mer roller till Sarah Snook om jag får välja! Anthony LaPaglia spelar Johns pappa och jag hoppas att den riktiga pappan lever och tvingas se filmen.

Det gör ont att se Holding the man, jag blir ledsen, förbannad och nästan helt slut. Det gör ont på samma sätt som att se Torka aldrig tårar utan handskar. Att se verkligheten utan försköning gör ofta ont och att se inskränkta föräldrar som inte älskar sina barn förbehållslöst gör mig galen. Homofobi är en åsikt och personlighetsdrag jag har noll respekt för. Noll.

Kärlek är livet, livet är kärlek.

Filmen finns att se på Netflix!

Publicerat

PETER OCH DRAKEN ELLIOTT

Pete/Peter (Oakes Fegley) är en liten kille på roadtrip med sina föräldrar. En helt vanlig biltur genom vackra skogsvägar alltså. Han sitter i baksätet, föräldrarna fram, allt är precis som vanligt förutom en liten grej: det händer en olycka. Båda föräldrarna dör där i skogen och Peter går ur bilen alldeles ledsen och vimsig. Längre och längre in i skogen går han och mitt i en glänta ser han den, den där stora varelsen. Draken.

Peter och draken Elliott är nästan samma saga som Djungelboken om man ser till att Mowgli tas om hand av djur och Peter växer upp med en drake som vårdnadshavare. Andra människor syns inte till, inte förrän Peter hamnar hos en familj med en mamma (Bryce Dallas Howard), en pappa (Wes Bentley), en syster (Oona Laurence) och en morfar (Robert Redford) som berättat skrönor om den där gröna draken i skogen så länge familjen kan minnas.

Jag tycker det här är en trevlig film, välgjord, mysig och väldigt snäll. En familjefilm i så motto att även vuxna kan se den och ha utbyte av den. Såna filmer kryllar det inte av.

Ps. Karl Urban är också med i rollistan. Jag väljer att ignorera det. Ds.

Publicerat

THE BEACH

Efter att ha sett Annihilation fick jag en craving efter att se fler filmer baserade på Alex Garlands penna. Vad kunde vara bättre än att återse kombinationen Garland och Danny Boyle? Självklart hade det varit supermycket bättre att se om Sunshine MEN det var tusen år sedan jag såg The Beach och jag minns den inte som nåt vidare värst bra. Kanske ser jag på den med andra ögon nu? Lite äldre, lite visare?

Här är det alltså regissören Danny Boyle som satt sin ofta anlitande manusförfattare John Hodge i tänderna på Alex Garlands roman The Beach. Hodge har skrivit manus till Shallow Grave (Dödsleken),  Trainspotting, A life less ordinary, Trance och T2 Trainspotting så dom har lekt ihop i många år. Till min glädje ser jag också att Hodge även skriver manus med Boyle till nya Bond-filmen, den som Danny Boyle även ska regissera! Härligt spännande filmtider väntar! Men nu går vi till stranden.

Unge Richard (Leonardo DiCaprio) är trött på tristess och att vara som alla andra. Han vill att det ska hända nåt, han vill hitta sig själv, han vitt göra nåt udda, nåt som det känns att han själv kommit på. Så vad gör killen? Han åker till Asien precis som ALLA ANDRA ungdomar som vill finna sin inre enhörning samt kröka, göka och röka i fred.

Richard hamnar på kicksökningsturné i Thailand och får av en extremt pårökt rumsgranne reda på att det finns en paradisö nånstans som INGEN ANNAN hittat. Han får till och med en ritad karta för att hitta dit. Med sig tar han dom andra grannarna, det unga franska paret Françoise och Étienne. Att Richard och grann-flickvännen Françoise (Virginie Ledoyen) ser ut att vilja göra små söta barn bara dom tittar på varandra gör att en blind kan se att det kommer bli otrohetstrubbel här.

Jag har inte läst Garlands roman som filmen bygger på men ALLT med filmen säger mig att boken är SÅ mycket bättre. Filmen gör mig nämligen varken till eller ifrån. Jag tycker den är rätt trist faktiskt och det var exakt så jag minns den som. Trist och…lång.  Jag kan förstå att filmen får ett mervärde om man gillar en solbränd Leo utan tröja med magrutor men för mig är filmens största plus musiken. Danny Boyle är väldigt duktig på att använda rätt låtar i sina filmer och när han brakar på här med Porcelain med Moby då ler jag faktiskt lite. Ett leende gör dock ingen film och jag kan återigen säga att just The Beach inte är nåt för mig. Danny Boyle – och Alex Garland – kan SÅ mycket bättre.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: LES AFFAMÉS (2017)

Hungrade. På franska alltså. Jag tror i alla fall att det är det Les affamés betyder. I vilket fall som helst är dom till det yttre mänskliga zombiesarna i filmen väldigt hungriga.

Det är spännande att se den här historien genom den kanadensiska regissören (och manusförfattaren) Robin Auberts ögon. Den utspelar sig nämligen i en liten by utanför Quebec och bara DÄR har filmen mig eftersom jag aldrig sett någon kanadensisk zombiefilm tidigare. Vi får följa en liten samling överlevande i deras jakt på att fortsätta vara just det och den här zombieapokalypsen som drabbat området hålls isolerad i filmen så till vidare att jag inte förstår om den är bara där, i hela Kanada eller hela världen. Det är bra tycker jag, Det adderar nåt. En osäkerhet jag (eventuellt) delar med filmens huvudkaraktärer.

Ett minus för filmen är att just dessa huvudkaraktärer känns aningens aurafattiga. Såhär någon dag efter att jag sett filmen minns jag dom knappt. Filmens plus är däremot ett så pass stort sådant att det lägger sig som ett stort täcke över alltihop. Filmen är nämligen väldigt snyggt filmad med betoning på väldigt. Det är mumma för ögonen kan jag tycka, på samma sätt som att se en utställning med väldigt fina tavlor.

Den här filmen visades på Stockholms Filmfestival förra året men jag missade den då. Det gör jag inte nu, det finns liksom ingen anledning eftersom den finns på Netflix. Gillar du zombiefilmer är det absolut ett tips att kolla in denna!

Nästa söndag kommer en ny skräckfilm här på bloggen. Här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om i temat.

Publicerat

PADDINGTON 2

Jag såg den första Paddington-filmen på bio tillsammans med min lille gudson. Det var hans första besök på bio och därmed en stor dag – i alla fall för mig. Vi ville båda se Paddington och det gjorde mig ingenting att den var dubbad på svenska, upplevelsen var liksom häftig ändå. Men nu när det vankas tittning av uppföljaren och jag skulle se den ensam ville jag verkligen se den på originalspråk. Sagt och gjort, jag hyrde den på Itunes och klickade på play.

Vad är det jag hör? Svenska? Jag stannar filmen och försöker ändra inställningarna till engelska men det spelar ingen roll hur mycket jag trycker och har mig, det finns nämligen ingen annan version! Enbart svenska och utan text. Allt som finns. På Itunes. Inget annat språk heller, BARA svenska! VAD FAN LIKSOM!!!

Jag blev så ledsen och besviken, den där informationen går dessutom inte att läsa sig till INNAN man klickar på hyr eller köp, det är bara att hacka i sig skiten och börja titta. Men….ärligt talat…det är inte alls samma sak att sitta ensam hemma i soffan och kolla på kass dubbad film som det är att sitta i en fullsatt biograf med en massa skrattande barn. Luften gick ur mig och vore det inte för att filmen utspelar sig i London med allt vad det innebär med längtan och MYS så hade jag nog stängt av…

I den här filmen letar Paddington efter den perfekta presenten till tant Lucy (Imelda Staunton) som fyller respektingivande 100 år och han har hittat en riktigt raritet, en pop-up-bok som finns i en antikaffär och Paddington kämpar för att jobba ihop pengar att kunna köpa boken. När han märker att någon SNOTT den fina boken blir han självklart förbannad och ger sig ut på Londons gator för att hitta tjuven på egen hand.

Det här är verkligen en familjefilm i ordets bästa betydelse och jag kan inte säga att filmen i sig är det minsta sämre än den första. Herregud, Paddington hamnar till och med i FÄNGELSE (!!) och han är skönt gullig i randiga fängelsekläder. Han skulle platsa som stand-in i Guardians of the Galaxy ifall Rocket Raccoon skulle vilja ta tjänstledigt.

Fina skådespelarinsatser från Brendan Gleeson, Sally Hawkins, Jim Broadbent och Hugh Grant sätter guldkant till filmen men snälla snälla snälla, se den inte dubbad till svenska om du absolut inte behöver. Det. Är. Verkligen. Inte. Bra.

Alls.

Publicerat

Fredagsfemman #321 – Nu väntar den (ägg)gula helgen!

5. Jag är nyfiken – gul (1967)

Det här var en riktig snackis när det begav sig. För mig kommer Lena Nyman alltid att vara Ronjas mamma Lovis och Börje Ahlstedt alltid Mattis hur många nakenscener dom än gör tillsammans men för dom som såg den här filmen när den kom blev det nog något helt annat. Vilgot Sjöman regisserade.

.

.

.

4. Yellow (2012)

Nick Cassavetes har regisserat en film om en ung drogberoende kvinna som förutom detta måste ta tag i en myriad av problem. Riley Keough, Melanie Griffith, Sienna Miller, David Morse, Ray Liotta och Gena Rowlands återfinns på rollistan.

.

.

.

3. The Yellow Birds (2017)

För att vara en krigsfilm måste jag säga att jag är väldigt sugen på att se denna film. Tye Sheridan, Alden Ehrenreich och Jennifer Aniston i huvudrollerna, Alexandre Moors (Blue Caprice) har regisserat och filmen är baserad på en roman av Kevin Powers. David Lowery (A Ghost Story) är en av två manusförfattare och Daniel Landin (Under the skin) är fotograf. Filmen kanske inte ÄR så gul men tillräckligt gul för att platsa på listan.

.

.

.

2. Små citroner gula (2013)

Det här är en av dom mysigaste små svenska filmer jag vet och som sådan tycker jag den är underskattad. Dessutom är den helt klart gul. Rakel Wärmländer och Sverrir Gudnason i regi av Teresa Fabik och filmen är baserad på en roman av Kajsa Ingemarsson.

.

.

.

1. Sunshine (2007)

Det här är den varmaste och den gulaste film jag vet och det är den enda film jag sett som skulle funka som ett alternativ till bras-DVD. Danny Boyles mästerverk Sunshine är även den näst bästa film jag sett i mitt liv. Den får mig fortfarande att känna som när jag såg den första gången. Kolugn, nykär och hispig samtidigt. Jag vill bygga mig en hatt av frukt, dansa Macarena och klappa händerna sådär hårt att jag får stickningar i timmar efteråt. Sen vill jag grilla marshmallows sådär liiite för länge så dom blir krispiga på utsidan och rinnande och skållheta på insidan och sova under bar himmel utan mygg. Glad Påsk!