Inlägg

Publicerat

Tre om en: CLOVERFIELD-ANTOLOGIN

CLOVERFIELD (2008)
Regi: Matt Reeves

Jag såg Cloverfield när den kom och jag tyckte den var både bra och dålig. Bra för att filmen är snyggt genomförd, dålig för att jag tyckte det var så väldigt jobbigt med allt skakande. Men nu när The Cloverfield Paradox dök upp bestämde jag mig för att se om dom två första filmerna för att ha dom i färskt minne och därför kommer dessa filmer få uppdaterade recensioner. Såhär tyckte jag då.

Filmen börjar och den börjar med ett sammelsurium av ungdomar. Ungdomar som envisas med att upprepa varandras namn när dom pratar vilket gör att jag redan efter några minuter blir irriterad för jag har fan inte altzheimer, jag FATTAR vem som är vem och vem som har ett förhållande med vem och vem som är kär och vem som inte är det. Fast…dom är rätt lika varandra. Hmmm. Äsch. Ja, vad fan, upprepa då, det gör inget.

Sen ska det dokumentärfilmas. Det ska filmas med skakig handkamera så det känns som ”på riktigt” och jag förbannar den dagen Lars von Trier kom på dogma-prylen för det finns inget lika värdelöst som att titta på en hel spelfilm inspelad med skakig handkamera. Det är jobbigt. Jag skiter i hur spännande handlingen är, det är svinjobbigt för ögonen att aldrig någonsin kunna vila dom i en enda bild. Det är MTV-klippning goes Parkinson, för att göra ännu en sjukdomsjämförelse.

Men….men….aj! Jag ser mig själv utifrån. Jag biter på nagelbanden. PÅ NAGELBANDEN! Det är nåt jävla monster på gång nu. Åååå dom springer, fan, det är läskigt nu. Vad ÄR det för nåt som gömmer sig bland skyskraporna egentligen? Man får ju bara se en skugga, håll still den där jävla kameran, JAG VILL JU SE!!

Sen är det som att jag befinner mig i en tunnel. Omvärlden förflyttas till Tjottahejti. Det är jag, det är filmen, det är TV:n – det är det enda viktiga för nu är det på gränsen till katastrofrulle framför mig. Det är mörkt och intensivt och eftersom nagelbanden blöder så är det visst rätt spännande också. Och nu kommer monstret igen. Wihiiiii!!

Tänka sig, det där skakiga helvetet var inte så tokigt ändå. Helt klart sevärt faktiskt. Kanske jag gör om det en gång till och denna gång utan fördomsglasögon.

Och såhär tycker jag nu:
Jag tycker faktiskt EXAKT likadant! Jag tycker filmen är både bra och dålig, stark och svag och ögonen kan bara inte vänja sig vid att aldrig få vila. Vissa delar av filmen förtjänar en fyra, vissa delar en svag tvåa men sammantaget är det en habil film.

.

.

.

10 CLOVERFIELD LANE (2016)
Regi: Dan Trachtenberg

Förra gången jag såg 10 Cloverfield Lane var på bio och jag hade medvetet försökt hålla mig borta från ALL form av spoilers. Det gick bra ända tills jag kom till biografen och fick filmen pajjad av biografpersonalen.

”Det är en spännande thriller ni ska få se och det är en REJÄL twist på slutet!”

Jag ville strypa kärringen! TYST MÄ´REJ ville jag skrika! VAR BARA TYST! Fan alltså! Vet man om att det blir en twist på slutet tänker i alla fall inte jag på nåt annat än att försöka genomskåda denna. Hela tiden. Filmen igenom. APA!!

Nu har jag alltså sett om den och jag mindes i stort sett varenda scen. Skulle filmen funka då? Javisst! Absolut, det gjorde den!  Jag står för att John Goodman kanske aldrig har varit bättre, att Mary Elizabeth Winstead är precis härligt badass som i Fargo säsong 3 och att John Gallagher Jr ser fortfarade ut som Jason Sudeikis med sitt hipsterskägg.

Filmen vrider som som en daggmask under en gaständare och jag tycker den är härligt klaustrofobisk och spännande även denna gång. Samma betyg får den också. Riktigt bra film!

.

.

.

THE CLOVERFIELD PARADOX (2018)
Regi: Julius Onah

Jahopp. Så kom då filmen som kaaaaanske skulle ge oss Cloverfield-följare en hint om vad som verkligen var i görningen. Kanske skulle den sy ihop filmerna på ett riktigt klurigt sätt? Kunde man hoppas på det?

Ja, hoppas kan man alltid men jag vet inte om det här är en film som gör någon riktigt glad egentligen. Det är nämligen ett manus som är så fullt av hål att titeln kanske kom till sist av allt? Att skylla på en paradox är rätt smart, då kan ju allt slippa få sig en förklaring. Det finns nämligen inte någon logik alls i filmen och jag kan köpa det när logiken ändå stämmer i sitt eget universum men jag upplever inte att det gör det här. Att filmen känns påkostad och ”dyr” blir mest kejsarens nya kläder, jag känner mig mest…lurad.

Gugu Mbatha-Raw, Daniel Brühl, Chris O´Dowd, David Oyelowo, Ziyi Zhang, Aksel Hennie, John Ortiz och Elizabeth Debicki gör vad dom kan för att öka köttmängden på benen dom fått sig tilldelade och ingen skugga skall falla över någon av dom. Jag tycker bara att filmen känns väldigt mycket mindre annorlunda och personlig än de första två. Sen kanske filmerna egentligen inte hör ihop alls mer än ett ord i samtliga titlar och det må så vara, det är dock inte konstigt om vi som filmtittare försöker lägga ihop ett och annat.

Filmen är inte på nåt sätt genomusel, den går absolut att se en regnig dag och utan men för livet men mina förhoppningar om en fiffig pusselbit var kanske lite för hög?

Alla tre filmerna finns att se på Netflix!

Publicerat

BECK – UTAN UPPSÅT

Mamman Manuela Svensson (EvaMaria Oria) hittas död nedanför en trapp i familjens radhus. Manuela bor där tillsammans med den lilla dottern Maria (Snöa Ryytty) och dom lever under skyddad identitet då ex-maken och pappan Fredrik (Eric Ericsson) gjort sitt bästa för att göra deras liv till ett helvete.

Fredrik är en utåt sett rätt slemmig jävel med en smått episkt kladdig lugg men han verkar ha börjat nåt slags ”nytt liv” med den nya frun Catharina (Louise Ryme). Manuela hade en ny kärlek i sitt liv, den enligt vännerna genomsnälle Bernt (Johan Gry) och han är förkrossad. Han är så ledsen att han börjat supa igen. Och Manuelas chef verkar ha haft ett gott öga till henne, liksom hennes bästa väninna. Men hur som helst, Manuela är död och inte tusan kan det väl ha varit en olyckshändelse?

Utan uppsåt är en Beck-film som faktiskt har lite av Agatha Christie i sig för sällan har jag sett en Beck-film med fler trådar och fler presumtiva mördare. Jag tycker det är snyggt ihopsnickrat och man får sig en tankeställare att varken filmen eller verkligheten inte sällan är som man tror, att det finns många bottnar i människor.

Utan uppsåt tar även den röda-Beck-tråden vidare och fördjupar konstellationen Steinar Hovland (Kristofer Hivju) och den nya mellanchefen Alex Beijer (Jennie Silferhjelm) och Martin Beck (Peter Haber) förpassas ännu mer in i bakgrunden. BRA för serien, på alla sätt och vis!


Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: HUSET (2016)

Huset känns som urtypen av en ”man tager vad man haver-skräckis”, i alla fall i nordisk bemärkelse. Det är vinter, det är kallt och urrigt, det är kargt, sparsamt med ljus och det är säkert jätteexotiskt – om man är till exempel amerikan, asiat eller sydeuropé.

Filmen handlar om Jurgen och Andreas, två tyska soldater som tar norrmannen Max till fånga. Det är andra världskriget, Norge är ockuperat av tyskarna och bara DÄR är grundpremissen läbbig. Sen att dom dessutom väljer att låsa in Max i ett ödsligt hus mitt ute i skogen gör ju inte saken bättre. Eller sämre. I huset finns åtminstone värme vad det verkar, maten står och puttrar på spisen och Jurgen och Andreas tycker dom hittat ett smultronställe. Men om maten håller på att lagas bor det kanske någon där? Eller?

Det är rätt bra atmosfär i filmen som sagt, det ligger en viss spänning i luften när man börjar fundera på vem – eller vad – som befinner sig i huset men jag tycker inte riktigt premisserna håller för en långfilm. En femton minuter lång kortfilm, absolut, men det blir lite utdraget det här. Jag hade dock inte tråkigt när jag såg filmen, det saknades bara ”det” för ett högre betyg.

Nästa söndag dyker det upp en ny skräckfilm här på bloggen. Ingen norsk dock.

Publicerat

TÅRTGENERALEN

Det gör ont att titta på Tårtgeneralen. Det gör ont ända in i hjärtat. Filip Hammar har sin Köping och jag har mitt Flen och det finns så många referenspunkter mellan Filips barndom i sin lilla stad med min uppväxt i byhålan.

Alla vi som fötts in i ett sammanhang som känts alldeles för litet av föräldrar som betett sig alldeles för udda jämfört med dom man tyckte var coola, alla vi som noterat samhällets avarter och knasbollar på torftiga centrumgator, alla vi som skulle kunna rabbla upp ett otal skolkamrater som för evigt ristat sig in i våra minnen genom att bete sig på mer eller mindre personligt och/eller galna vis, alla vi som till sist måste acceptera vårat arv och lära oss omfamna det.

Hasse P (Mikael Persbrandt) är en idéspruta och entreprenör men han saknar kanske det där lilla viktiga som en framgångsrik sådan helst ska ha: förmågan att avsluta det han påbörjat. Han säljer studsskor, det går inte så bra och han tar till flaskan. Det har säkerligen funnits massor med idéer innan skorna som gått käpprätt åt helskotta och som fått han att tröstdricka sig glad igen. För nånstans där i alkoholångorna når han alltid botten och därifrån kravlar han sig upp igen, varje gång med en ny BLÄNDANDE idé att luta sig mot, en idé som MÅSTE genomföras!

När Köping blir framröstad som Sveriges tråkigaste stad bestämmer sig Hasse P för att vända på steken, för att visa Sverige att Köping också kan! Han bestämmer sig för att göra ett världsrekordförsök, att komma med i Guinnes Rekordbok genom att baka världens längsta smörgåstårta.

Alla vet att det är svårt att bli profet i sin egen stad men Hasse P kämpar på. Han lyckas få det lokala bageriet involverat och dom sätter fart och börjar baka tårtbottnar. Hasse P lovar å sin sida att sälja tio tusen smörgåstårtabiljetter, det är en win-win-situation för alla inblandade. På pappret i alla fall.

Historien om själva smörgåstårtan är verkligen bara en ramhandling i filmen. Det finns många infallsvinklar, många känslolägen som skall få plats och givetvis har Filips pappa Lars Hammar en ganska framträdande roll. Som den frankofil Lars är är han såklart annorlunda än klasskompisarnas pappor och Filip önskar att han var lite mer som Thommy Skott, pappan som kunde burna på fotbollsparkeringen så att lagkompisarna jublade. Lars sitter med basker och rak rygg i den franska bilen, lyssnar på chansons och gör – precis som dom flesta föräldrar – så gott han kan.

Som debuterande långfilmsregissörer har Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gjort ett fantastiskt jobb, jag tycker dom lyckats överföra sin roman (från 2009) till ett filmmanus på ett ypperligt sätt och trots att jag tyckte mycket om boken så är filmen – i mina ögon – ÄNNU bättre! 80-tals-musiken, låtarna, som går som ett pärlband filmen igenom gör att historien letar sig in i min kropp som små små akupunkturnålar och jag ler, skäms och skrattar i hundra minuter konstant!

Mikael Persbrandt har med sin Hasse P garanterat en plats som folklig skådis på ett sätt han kanske aldrig varit med om förut och jag känner en tacksamhet över att det är han som gör rollen och inte Robert Gustafsson som det var tänkt från början. Eva von Bahr och Love Larsson har lyckats maskera Persbrandt till någon som det måste ha varit meningen att han skulle göra. Han ÄR Hasse P.

Filip Hammar omfamnar sitt Köping och dess invånare med en värme, genuinitet och kärlek som jag önskar att jag kunde ge mitt Flen men jag har en lång väg kvar att vandra och det är tveksamt om jag någonsin når dit.  Samtidigt, Tårtgeneralen finns kvar, som ett tidsdokument och som ett bevis för att det går. Det borde finnas Hasse P-personligheter i varenda liten stad och kanske kan dessa personer få någon form av upprättelse nu? Människor som försöker sitt bästa förtjänar alltid upprättelse men det är väldigt få som hamnar i en bok eller film. Men i Tårtgeneralen är dom många. Om köpingspersonligheterna är en banana split är Hasse P cocktailbäret.

Publicerat

Fredagsfemman #318

5. Min guilty-pleasure-reality-serie har börjat igen!

Ja, precis så är det. Gifta vid första ögonkastet på SVT är riktigt bra TV! Testa får du se! Och kolla gärna förra säsongen, den var fem plus!

.

.

.

.

4. När den väderokänsliga håller på att bli tossig

Jag brukar inte bry mig så mycket om vädret, eller….mitt humör brukar normalt sett inte påverkas beroende på om det är ”fint” eller ”fult” väder. Men nu TAMEHFAN har jag fått nog! Kan det bara SLUTA snöa kanske? Jag trodde aldrig jag skulle säga det men solen, alltså jag behöver sooooolen nu.

.

.

.

3. Taika Waititi

Jamenvisst, klart grabben ska ha en bronspeng den här veckan. Kul på twitter är han också!

.

.

.

.

2. Hur var det nu? Cringe eller briljant?

Frances McDormand vann en Oscar i söndags natt, en MYCKET välförtjänt sådan! Men det var nåt med talet som gjorde att jag satt och vred mig i soffan och utbrast ”näääääeeehh, nääääääh, nääääeeeeehhhbbjjjj” och letade efter en kudde att skyla fejset med. Har du sett och hört talet? Vad tycker du? Kolla själv genom att klicka här.

.

.

.

1. Gå och se Tårtgeneralen!

Okej, min recension av Tårtgeneralen kommer inte här på bloggen förrän imorgon men OM du vankar av och an och likt professor Balthazar försöker hitta på en lösning på ditt vad-ska-jag-se-för-film-i-helgen-problem så kan jag bara säga en sak. Jadå. Tårtgeneralen är ett mycket bra val!

 

.

.

.

(La du märke till att Mellofinalen inte fick plats på listan? Första gången någonsin.
#sjuktopepp
#ingenaningomvemsomkommervinna
#villmestbarashuffla)

Publicerat

SNACKA OM FILM #131 – ”Kung-fu-podden”

Oscarsgalan har gått av stapeln och mitt bland galaklänningar och botoxade stjärtkinder satt jag, Steffo, Johan och Sofia och poddade för glatta livet. Resultatet hör du idag, i det flamsiga, tramsiga och puttriga avsnitt 131.

Vi listar filmer som fått oss att tveka över vårat filmintresse och vi hamnar på outforskad asiatisk mark i Fånar som spånar. Dessutom har vi alla valt ut EN varsin film som blivit nominerad (eller vunnit) en Oscar för Bästa film eller Bästa utländska film som vi gärna vill prata lite extra om av någon anledning. Det blev fyra vääääldigt olika infallsvinklar kan man säga.

Det blev ett härligt samtal runt mitt köksbord och ett gäng inklippta reaktioner från nattens gala. Väl mött i öronen!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

Publicerat

MARRIED LIFE

Om man skulle visa den här filmen för ungdomar som är på väg in i vuxenlivet så tror jag alla skulle spy. Eller bli ledsna. Eller uppgivna. Eller en kombo av alla tre.

Alla vi vuxna som ser filmen kan nog ändå köpa det faktum att gnider man lite på ytan på alla gifta par så hittar hemligheter av alla de slag. Att Married Life är en film som liksom kokat ner alla äktenskapliga problem till en buljongtärning, det är på nåt vänster ganska…behagligt. Behagligt både för att man själv inte är en av personerna i filmen och behagligt för att skådespelarna i filmen gör sitt jobb så hemskt bra.

Chris Cooper är magisk här, fan alltså vad bra han är. Hans fru spelas av Patricia Clarkson och det är alltid en ynnest att se henne agera. Pierce Brosnan och Rachel McAdams har inte riktigt lika mycket att jobba med men dom gör sina roller mycket bra.

Married Life är ett litet sevärt svart otrohetsdrama med en Chris Cooper i absolut högform.

Publicerat

JANE AUSTEN BOOK CLUB

Jag hade en alldeles tom och ledig kväll härom veckan och ville verkligen inte slösa bort den på skit. Så med Apple-TV-kontrollen i ena handen och inte den minsta aning om vilken film jag ville se bestämde jag mig för att införa en treminutersregel. Filmen jag klickar igång får tre minuter på sig att fånga mitt intresse, händer ingenting är det byebye, klick, stopp och på´t igen med nästa film som verkar det minsta intressant.

Fyra filmer fick se sig bortklickade innan jag hamnade på Jane Austen Book Club, en film som jag fram tills nu egentligen aldrig trott ”var nåt för mig”. Såhär efteråt kan jag känna….”varför inte då då?” Varför skulle jag inte tycka om en charmig och smart film som handlar om helt vanliga kvinnor, deras vanliga problem (med män) och Jane Austens böcker?

Nej precis, varför skulle jag inte gilla den här filmen? Hur kan man INTE gilla den? Sex Jane Austen-böcker skall diskuteras i en bokklubb som är skapad för att ett gäng ledsna, ensamma och mer eller mindre dysfunktionella kvinnor ska få något vettigt att prata om tillsammans. Den enda mannen i sällskapet, den alltid cyklande Grigg (Hugh Dancy) jämförde Fanny Price och Edmund i Mansfield Park med Luke och Leia i Rymdimperiet slår tillbaka och det var kanske det mest krääääjsy som hände i filmen, i alla fall om man ska mäta ögonglobernas storlek på kvinnorna i rummet.

Maria Bello, Amy Brenneman, Kathy Baker, Emily Blunt och Maggie Grace är perfekt castade som bokklubbsgänget och jag skulle gärna hänga med dom längre än filmens speltid. Det var jättetrevligt.

Publicerat

FUNDERINGAR OCH GISSNINGAR INFÖR NATTENS OSCARSGALA

Inatt är det julafton för filmälskare över hela världen. Gräddan av Hollywood samlas i Dolby Theatre i Los Angeles och det finns väl inte en kvadratcentimeter av den ytan som inte är dokumenterad av kameralinser.

I soffan här hemma i Sverige kommer jag sitta tillsammans med tre vänner, tre filmbloggare och inatt även poddare för att gemensamt försöka hålla oss vakna och samtidigt gissa, dissa och fnissa oss igenom natten.

Här nedan kommer en lista över samtliga nominerade och lite tankar från mig angående eventuella vinnare eller skådisar/filmer jag saknar. Klicka på länkarna för att komma till mina recensioner av filmerna om du är nyfiken.

Bästa film

“Call Me By Your Name”
“Darkest Hour”
“Dunkirk”
“Get Out”
“Lady Bird”
“Phantom Thread”
“The Post”
“The Shape of Water”
“Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”

Mina funderingar: Jag hoppas att Three Billboards Outside Ebbing, Missouri vinner. Det är en Film-Film uti fingerspetsarna, ett perfekt skrivet originalmanus och en film om människor för människor. Frågan är hur PK Oscarsjuryn är. Om mycket så ligger ju Lady Bird eller Get Out bra till men jag skulle inte sätta en peng på någon av dessa filmer.

.

Bästa regi

Christopher Nolan – ”Dunkirk”
Jordan Peele – “Get Out”
Greta Gerwig – “Lady Bird”
Paul Thomas Anderson – “Phantom Thread”
Guillermo del Toro – “The Shape of Water”

Mina funderingar: Det är bara två av dessa filmer som folk kommer minnas som något extraordinärt om femton år och det är Dunkirk och The shape of water men antagligen kommer Greta Gerwig att vinna. Jag saknar dock Yorgos Lanthimos här för The killing of a sacred deer.

.

Bästa kvinnliga huvudroll

Sally Hawkins – “The Shape of Water”
Frances McDomand – “Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”
Margot Robbie – “I, Tonya”
Saoirse Ronan – “Lady Bird”
Meryl Streep – “The Post”

Mina funderingar: Det borde bara finnas en solklar vinnare här och det är Frances McDormand. Margot Robbie är bra som Tonya Harding MEN för snygg för att jag på riktigt ska köpa henne i rollen. Saoirse Ronan känns som hennes generations Meryl Streep, hon kommer att bli nominerad för typ allt hon gör och Meryl Streep är ju som sagt nominerad även i år och denna gång är hon hundra procent värdig sin nominering. Sally Hawkins borde vara McDormands enda motståndare men jag tror och hoppas att vi får se den sistnämnda ta emot guldgubben. Mycket konstigt och rent utav FEL att Brooklynn Prince inte fick en nominering för The Florida Project! Hon må bara vara sju år gammal men hon utklassar dom flesta vuxna med sitt skådespeleri!

.

Bästa manliga huvudroll

Timothee Chalamet – “Call Me By Your Name”
Daniel Day-Lewis – “Phantom Thread”
Daniel Kaluuya – “Get Out”
Gary Oldman – “Darkest Hour”
Denzel Washington – “Roman J. Israel, Esq.”

Mina funderingar: Det vore en SKRÄLL om någon annan än Gary Oldman vann i år men jag skulle tycka det var vansinnigt roligt om Timothée Chalamet gled om på insidan och vann över alla dessa RÄVAR. Han gör en otroligt fin rolltolkning i Call me by your name. Två skådespelare som var med i förhandsbuzzet för en nominering var Robert Pattinson för Good Time och Jake Gyllenhaal för Stronger men som sagt, ingen av dessa nådde ända fram. Den skådis jag saknar mest här är Vince Vaughn för sin roll i Brawl in cell block 99 men riktigt så vågad crazybananas kan man väl inte tro att en oscarsjury är?

.

Bästa kvinnliga biroll

Mary J. Blige – “Mudbound”
Allison Janney – “I, Tonya”
Lesley Manville – “Phantom Thread”
Laurie Metcalf – “Lady Bird”
Octavia Spencer – “The Shape of Water”

Mina funderingar: Allison Janney *KLAPP KLAPP KLAPP* !!! En sån sjuuukt jävla bra roll hon gör som Tonya Hardings vidriga morsa i ”I, Tonya”. GE HENNE EN OSCAR. NU. ÄNTLIGEN! Annars saknar jag Nicole Kidman i ”The killing of a sacred deer”.

.

Bästa manliga biroll

Willem Dafoe – “The Florida Project”
Woody Harrelson – “Three Billboards outside Ebbing, Missouri”
Richard Jenkins – “The Shape of Water”
Christopher Plummer – “All the Money in the World”
Sam Rockwell – “Three Billboards outside Ebbing, Missouri”

Mina funderingar: Att Barry Keoghan inte blev nominerad för sin roll i ”The killing of a sacred deer” är ett SKÄMT! Saknade även Armie Hammer från ”Call me by your name” och John Boyega från ”Detroit”. Så i min värld hade dom kunnat byta ut Dafoe och Plummer mot två av dessa tre.

.

Bästa dokumentär (långfilm)

“Abbacus: Small Enough to Jail”
“Faces Places”
“Icarus”
“Last Men In Aleppo”
“Strong Island”

Mina funderingar: Jag har inte sett någon av dessa alltså kan jag varken tycka eller gissa.

.

Bästa icke-engelskspråkiga film

“En fantastisk kvinna” (Chile)
“The Insult” (Libanon)
“Loveless” (Ryssland)
“Om själ och kropp” (Ungern)
“The Square” (Sverige)

Mina funderingar: Jag tror att även om jag sett alla dessa filmer och inte var svensk så hade jag fortfarande hoppats och trott på The Square. Maken till smart och udda film har man sällan skådat!

.

Bästa originalmusik

Hans Zimmer – “Dunkirk”
Johnny Greenwood – “Phantom Thread”
Alexandre Desplat – “The Shape of Water”
John Williams – “Star Wars: The Last Jedi”
Carter Burwell – “Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”

Mina funderingar: Jag äääälskar Alexandre Desplats musik i The shape of water! Den satte tonen så PERFEKT i hela filmen. Hans Zimmer förtjänar visserligen alltid priser men hans musik i Dunkirk är mer ljud….kanske.

.

Bästa originalsång

“Mighty River” från “Mudbound”
“Mystery of Love” från “Call My By Your Name”
“Remember Me” från “Coco”
“Stand Up for Something” från “Marshall”
“This Is Me” från “The Greatest Showman”

Mina funderingar: Med tanke på hur många gånger jag lyssnat på This is me i bilen på så hög volym att rutorna skallrade – självklart är det min favorit!!

.

Bästa foto

Roger Deakins – “Blade Runner 2049”
Bruno Delbonnel – “Darkest Hour”
Hoyte van Hoytema – “Dunkirk”
Rachel Morrison – “Mudbound”
Dan Laustsen – “The Shape of Water”

Mina funderingar: Foto… ja herregud vilken MATCH detta blir! En stenhård match mellan Roger Deakins, Hoyte van Hoytema och Dan Laustsen. Eftersom esset Roger Deakins konstigt nog aldrig förut fått en Oscar (trots tretton nomineringar innan i år) så sätter jag min förhoppning på att han får vinna i år. Hoyte van Hoytema kommer få många fler chanser även om jag tycker att hans foto i Dunkirk är exceptionellt ballt! Den jag saknar i startfältet är Janusz Kaminski för The Post. Frågan är om han varit nominerad om Rachel Morrison inte varit kvinna,

.

Bästa produktionsdesign

“Skönheten och Odjuret”
“Blade Runner 2049”
“Darkest Hour”
“Dunkirk”
“The Shape of Water”

Mina funderingar: Här saknar jag verkligen The Post men annars, herregud vilket filmår vi haft med alla dessa filmer att välja bland! Mitt hjärta klappar mest för Blade Runner 2049. Utan den magnifika produktionsdesignen hade jag knappast sett den två gånger på bio. Jag gav den trots allt bara 3/5.

.

Bästa makeup & hår

“Darkest Hour”
“Victoria and Abdul”
“Wonder”

Mina funderingar: Finns bara en vinnare och det är Winstin Churchill i Darkest Hour. Snyggaste åldrade masken – någonsin! Och detta alltså trots att det är en verklig person som ska skildras. Också. Jacob Tremblays ansikte i Wonder är verkligen inte tokig den heller men den borde inte ha en chans mot Churchill.

.

Bästa kostymdesign

“Skönheten och Odjuret”
“Darkest Hour”
“Phantom Thread”
“The Shape of Water”
“Victoria and Abdul”

Mina funderingar: The Shape of water! Saknar dock The Post här. Otroligt konstigt att den filmen inte fick fler nomineringar.

.

Bästa visuella effekter

“Blade Runner 2049”
“Guardians of the Galaxy, Vol. 2”
“Kong: Skull Island”
“Star Wars: The Last Jedi”
“Apornas planet: Striden”

Mina funderingar: Apor i all ära men Blade Runner 2049 är nåt alldeles extra rent visuellt. Vinner inte den filmen hoppas jag på Kong. Kong är king. Alltid.

.

Bästa ljudredigering

“Baby Driver”
“Blade Runner 2049”
“Dunkirk”
“The Shape of Water”
“Star Wars: The Last Jedi”

Mina funderingar: Blade Runner 2049 och Dunkirk hade det bästa ljud jag hört på länge i en biosalong men jag hoppas att Blade Runner 2049 vinner. Magkänsla bara, inget mer än det.

.

Bästa ljudmix

“Baby Driver”
“Blade Runner 2049”
“Dunkirk”
“The Shape of Water”
“Star Wars: The Last Jedi”

Mina funderingar: DUNKIRK! Här är det ljud och oljud, musik, bröl, tickande klockor och bombanfall, en hel DRÖS med ljud som måste sammanstråla till en perfekt mix för att man ska orka lyssna. Och här blev det…perfektion!

,

Bästa dokumentär (kortfilm)

“Edith+Eddie”
“Heaven Is a Traffic Jam on the 405”
“Heroin(e)”
“Knife Skills”
“Traffic Stop”

Mina funderingar: Har inte sett någon, jag lägger ner min röst.

.

Bästa kortfilm

“DeKalb Elementary”
“The Eleven O’Clock”
“My Nephew Emmett”
“The Silent Child”
“Watu Wote/All of Us”

Mina funderingar: Samma sak som i föregående kategori. Jag lägger ner min röst.

.

Bästa manus på annan förlaga

James Ivory för “Call Me By Your Name”
Scott Neustadter & Michael H. Weber för “The Disaster Artist”
Scott Frank, James Mangold & Michael Green för “Logan”
Aaron Sorkin för “Molly’s Game
Virgil Williams & Dee Rees för “Mudbound”

Mina funderingar: James Ivory är 315 år gammal men har gjort ett kanonjobb med manuset till Call me by your name. Aaron Sorkin är genial men lyckades inte döda sina älsklingar när det kom till manuset till Molly´s Game. Logan är en mästerlig film på många sätt men min gissning och tippning och önskan är att killarna bakom The Disaster Artist vinner. Helvete vilken otippat bra film!

–

Bästa originalmanus

Emily V. Gordon & Kumail Nanjiani för “The Big Sick”
Jordan Peele för “Get Out”
Greta Gerwig för “Lady Bird”
Guillermo del Toro & Vanessa Taylor för “The Shape of Water”
Martin McDonagh för “Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”

Mina funderingar: Den här kategorin är extremt tuff i år, väldigt mycket starkare än vanligt tycker jag. Men i ett startfält av fem superoriginella originalmanus tycker jag att The Big Sick borde premieras. En romantisk komedi av detta slag ser man inte ofta och med en Oscar i bagaget skulle filmen få ännu mer uppmärksamhet än den redan fått.

.

Bästa animerade långfilm

“Baby-bossen”
“The Breadwinner”
“Coco”
“Tjuren Ferdinand”
“Loving Vincent”

Mina funderingar: Att Disney/Pixars kanske (enligt många) bästa film nåååågonsin INTE skulle vinna en Oscar finns (väl?) inte på världskartan? Hundra spänn på Coco alltså.

.

Bästa redigering

“Baby Driver”
“Dunkirk”
“I, Tonya”
“The Shape of Water”
“Three Billboards outside Ebbing, Missouri”

Mina funderingar: Här måste jag ge Dunkirk min röst. Att göra en film som befinner sig på tre tidslinjer samtidigt och få ihop det utan att det blir rörigt eller heltokigt, det är ingen lätt match.

.

Bästa animerade kortfilm

“Dear Basketball”
“Garden Party”
“Lou”
“Negative Space”
“Revolting Rhymes”

Mina funderingar: Har ingenting att tillägga i denna kategori annat än att det är små filmer som alla brukar vara himla fina och bra på alla sätt. Ändå blir det liksom sällan av att man letar upp dom. Synd. Tycker jag.

.

Må bäste man, kvinna och film vinna! Jag önskar dig som sitter uppe i natt härligt underhållande timmar!

Publicerat

Skräckfilmssöndag: WICHITA (2016)

Inte sedan Tommy Wiseaus uppsyn i The Room har en skådespelare och en film gett mig samma klåda innanför huden. Här heter rollfiguren Jeb och skådespelaren Trevor Peterson. Jag avskyr den jäveln och jag avskyr varenda bildruta i den här förbannade filmen.

Uselt manus, värdelös regi, hemsk ljussättning, ful scenografi, allt, alltså ALLT gör mig sjukt irriterad. VARFÖR I HELA HELVETE HYRDE JAG DENNA FILM PÅ ITUNES? 49 SPÄNN! 49!!!! Maken till ovärd utgift alltså. Jag hoppas att jag slipper se Trevor Petersons skådespelande fejs så länge jag lever. Han är creepy på ett dåligt sätt. Han ser inte frisk ut. Han utstrålar obehandlad urinvägsinfektion, rödkål och silverfiskar i kalsongerna. Och filmen är så dålig så dålig så dålig att jag får ont i lederna.

Hoppas på bättre tur nästa söndag.

Publicerat

LADY BIRD

Vi är i Sacramento, Kalifornien. Det är 2002. Christine (Saoirse Ronan) vill inte kallas Christine längre, hon heter Lady Bird. Hon är 17 år och bestämd som satan, vet precis vad hon vill och går i klinch med sin mamma Marion (Laurie Metcalf) tusen gånger om dagen. Pappan (Tracy Letts) låter henne vara lite mer, i alla fall är det så hon uppfattar det och dom bråkar inte en bråkdel lika mycket som hon gör med mamman.

Lady Bird vill gå i en skola någon annanstans. Hon längtar bort, ut, uppåt, ditåt och i en tid i livet då världen till synes ligger helt öppen för en är det kanske svårt att tänka på alla men och om och ifall-att som ska stämma för att drömmar ska kunna bli verklighet. Sånt som vi vuxna vet existerar överallt hela tiden men som unga inte ska tänka på. Det är livet liksom. Tonåringar ska vara orädda och oregerliga. Dom ska brottas och stötas och blötas och bli egna personer. Men. Det är extremt svårt för mig att titta på filmen utan att identifiera mig med mamma Marion. Att vara Marion är min vardag och min Lady Bird-tid är kanske lite för långt borta för att jag ska tycka att dottern är en behaglig filur att beskåda.

Å andra sidan, hon är inte med i filmen för att vara behaglig. Inte för att behaga heller. Hon bara ÄR och som sådan är hon en väldigt bra skriven rollfigur. Självklart uttrycker hon sig genom teater, hon är en kulturtant i en ung kvinnas nyfikna veta-bäst-kropp och det gnolar i mig när jag ser henne. Hon är både jättehärlig och skitjobbig samtidigt. Sådär som man är när man är 17.

Jag tror det är många unga tjejer som kommer kunna identifiera sig med Lady Bird. I och med det är filmen både välbehövlig och lyckad. Greta Gerwig har skrivit och regisserat och fått med både Lucas Hedges och 2017-års-rising-star Timothée Chalamet i manliga biroller men hur det än är så är det här Saoirse Ronans film. På gott och ont. Mest på gott.

 

Publicerat

Fredagsfemman #317

5. På spåret-final ikväll!

Det här TV-programmet fortsätter vara bland det mest underhållande som finns. Det skulle aldrig falla mig in att missa ett avsnitt och det skulle heller aldrig falla mig in att ”bara” sitta och titta. Nejdå, jag sitter i soffan och tävlar både med och mot. Jag älskar att hjärnan inte får sogga ihop bara för att det är fredagskväll. SÅ jävla svårt ibland, nästan löjligt svårt och sen vissa veckor hamnar man helt rätt och bara tjongar in poäng! Men att VINNA På Spåret, det är kaxigt på riktigt och båda lagen som är med ikväll är verkligen värda att vara där.

.

.

.

4. #couplegoals

Här kommer ett tips på ett äkta filmpar att följa på Instagram! Båda är väldigt roliga på varsitt håll och båda bjussar en hel del på sig själva OCH på deras relation. Kristen Bell heter kristinanniebell och Dac Shepard heter daxshepard. Följ och mys. #couplegoals

.

.

.

3. Jag längtar efter Tårtgeneralen!

Robert Gustafsson hoppade av huvudrollen i Tårtgeneralen då han inte tyckte att manuset höll. Men han tyckte att ”Fuldans” var en tillräckligt bra låt för att delta i Melodifestivalen? Nåja. Nu handlar det inte om Robert eller Rolandz på plats 3, det handlar om att jag är sjukt jävla pepp på Tårtgeneralen. Jag får liksom bra vajbs här. Filmen har biopremiär över hela landet på onsdag och jag vill se den. Jag vill se den NU!

.

.

.

2. Senaste nytt med Jesper Rönndahl

Jesper Rönndahl är en såndär intelligent komiker och kanske är det den allra bästa sorten? Jag tycker i alla fall att vetenskaplig och nyhetsfokuserad humor är något alldeles extra då den till skillnad mot underbältethumor är aningens mer klurig, för att inte säga svår. Inte svår att förstå eller svår att skratta åt, det jag menar är att det kräver mer av själva komikern. Den här helgen intar i alla fall Jesper Rönndahl Rival och jag kommer vara där. Det ska bli SKÖJ!

.

.

.

1. Oscarsgalan!

Natten till måndag smäller det, då är det dags för 2018-års upplaga av Oscarsgalan, den 90:e i ordningen! För egen del blir det en helnatt med poddande, goda vänner, mat, snacks och mys för jag tycker fortfarande att detta är galornas gala och rena rama julafton. På söndag kommer ett specialinlägg här på bloggen där jag går igenom alla kategorierna. Förutom det hänvisar jag till podcasten Snacka om film för att höra mer om galan. Avsnitt 130 handlar om gissningar, avsnitt 131 (som kommer på torsdag) handlar om hur det blev. Bland annat.

Publicerat

SNACKA OM FILM #130 – ”Lajka Laika?!”

I avsnitt 130 händer det grejer! Oscarsgalan ska tippas, verkliga händelser som skulle kunna bli bra animerade filmer ska listas, nya Netflix-snackisen Mute är sedd och ska givetvis pratas om, vinnaren i tävlingen ska avslöjas och sen är det fånarna som ska spåna igen – och denna gång om en 5/5-film!

Dessutom. Vad tror våra lyssnare? Får Ruben Östlund en Oscar natten till måndag?

Ett långt avsnitt som kanske kan funka som en förfest till söndagens glittrigaste supergala? Är du med oss?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

I, TONYA

Tonya Harding. Vem minns inte henne? Åren då hon var aktiv i konståkningsvärlden var lika händelserika som när Al Capone knatade runt i New York. Hon var liksom….something else. En tufsig sommarkatt bland hermelinerna. En white trash-brutta mitt bland perfektionsprinsessorna. Hon var världsberömd utan att egentligen vara bäst.

Tvåa i VM 1991 och fyra i OS 1992 i Albertville, det var hennes femton minuter i det riktiga rampljuset men rivaliteten mellan henne och Nancy Kerrigan var en snackis världen över både före och efter ”det där” som hände 1994. Vid 19 års ålder (1990) gifte sig Tonya med en lynnig hustrumisshandlare vid namn Jeff Gillooly. Samma Gillooly slog sönder Nancy Kerrigans knä med ett järnrör fyra år senare men var vid den tidpunkten Hardings ex-man.

Alltså, historien om Tonya Harding är värdig vilken snaskig kvällstidning som helst och självklart gör den sig på film. Margot Robbie har fått den stora äran (?) att gestalta Harding men hur bra hon än är så hade jag velat se Amy Schumer i den rollen. Robbie kan aldrig bli rätt igenom en Tonya-person hur mycket underkäkesförstoring och dåliga permanentperuker man än sätter på henne. Hon är mer en hillbillyvariant av Harley Quinn än någonting annat.

Allison Janney spelar Tonyas väldigt unlikeable mamma och Sebastian Stan hennes lika unlikeable make Jeff. Hon själv är heller inte speciellt lätt att tycka om även om jag inser att hon i vissa fall är ett offer för omständigheter och att både arv och miljö spelar in när det gäller hennes beteende (eller brist på). Att mamman skulle ha misshandlat henne under barndomen nekar hon dock till, mamman alltså. Tonya däremot säger att det var så det var. Själv tittar jag och förfasas. Det räcker långt.

I, Tonya har inte biopremiär förrän 16 mars men jag väljer att publicera min text redan nu pga oscarsaktuell film.

Publicerat

HEMMA I HAMPSTEAD

Åldrande, ensamhet och bostadspolitik, det låter kanske inte som den skönaste av mix att fylla en film med? Lägg till Diane Keaton och Brendan Gleeson, känns det bättre då? För mig gjorde det i alla fall det, dessa två genommysiga skådespelare var i alla fall anledningen till att jag tryckte på ”hyr” på Itunes och därmed hamnade i ett moget romantiskt drama en helt vanlig tisdagskväll.

Hampstead är en av Londons dyraste bostadsområden och en av platserna i världen som har allra högst levnadsstandard. Emily Walters (Keaton) och Donald Horner (Brendan Gleeson) håller kanske inte med om det sistnämnda. Emily har blivit änka och den döde maken har lämnat henne med en massa skulder OCH en lägenhet i fina Hampstead som är otroligt sjabbig om man ser den från insidan. Taket läcker men det är ingenting Emily vågar säga till bostadsrättsföreningen, hon har nämligen inga pengar och därmed inte råd med en avgiftshöjning. Donald bor i skogen i Hampstead Heath och anses som hemlös trots att bostaden han byggt upp är mer av ett mysigt boende än många andra. Byggherrar vill bygga lyxlägenheter, Donald vill fortsätta vara fri, Emily vill få ordning på sin ekonomi och mitt i alltihop krockar två ensamma själar och hittar nån slags mening. Fint va? Liten tår i ögat? Jag trodde väl det.

När jag ser den här filmen känner jag ett lugn i magen. Jag känner en tro på att om jag är sjuttio år och ensam så finns det nån tovig Brendan Gleeson-snällis-människa som kommer dyka upp och göra mig sällskap. Jag tror det är det som är andemeningen med hela filmen. Bostadspolitiken kommer liksom i andra hand. Hehe.