Inlägg

Publicerat

THE VAULT

Ett bankrån som går åt pipsvängen, det har man väl sett tusen gånger på film förr? The Vault är precis en sån film MEN med en liten twist och med tanke på filmens titel behöver man inte vara Einstein för att förstå var denna twist befinner sig.

Att tjonga in James Franco i en liten roll hjälper kanske en del vid första anblicken men för övrigt gör denna film inte någon glad. Att Francesca Eastwood (ja, Clintans dotter) har ett öga på varje tinning är kanske filmens största begivenhet.

Äsch, nej, usch vilken skit. Kanske blir jag extra gnällig när en film som läggs under genren ”Skräckfilm” inte är det minsta läbbig, kanske gnäller jag bara för att filmen förtjänar det? Kolla själv om du blir nyfiken. Filmen finns på Netflix. Men säg inte att jag inte varnade dig.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: SLITHER (2006)

Regissören James Gunn har gjort sig ett riktigt stort namn i Hollywood dom senaste åren. Jag tänker såklart på Guardians of the Galaxy-filmerna. Men det är blott tolv år sedan han regisserade sin första långfilm, den film jag nu ÄNTLIGEN har sett, skräckisen Slither.

Jag har haft den här filmen på min radar sedan den kom men….det finns ett men….en anledning till att jag väntat med att se den, medvetet avstått alltså. Kolla på bilden. Så. Jävla. Äckligt. Alltså. Kleggiga, krypande djur, röda slemmiga orm-penisar som tar sig in i människokroppar genom – såklart – MUNNEN.

Jag hade nog tänkt mig slippa fler liknande filmer efter att ha sett den svinäckliga men superbra A cure for wellness i somras men när det kommer till bloggteman brukar jag försöka lägga in en extra växel och släppa på spärrarna. Så. Jag klickade igång Slither på CMore och satte mig väl tillrätta i soffan.

Illamåendet infinner sig rätt så snabbt faktiskt. Kräldjur av detta slag är verkligen min akilleshäl när det kommer till filmiskt äckel och den här filmen är verkligen otroligt bra gjord när det kommer till effekter, speciellt effekterna i det lilla. Skådespelarmässigt måste jag säga att filmen också sticker ut på ett intressant sätt. Michael Rooker, Elizabeth Baks och Nathan Fillion strör stjärnglans över dessa 95 minuter och ger trovärdighet till den rätt tramsiga grundhistorien. En småstad som blir invaderad av aliens, ormsnopparna som käkar upp människor inifrån och gör dom till nån form av zombies.

Är man inte lika kräsmagad som jag är vad gäller krälande ”djur” kan filmen säkert kännas mesig men för mig är den obehaglig, otäck och spännande. Betygsmässigt pendlar den mellan en 3:a och 4:a och det som gör att du ser tre fiffiluror här nedanför och inte fyra är att filmen trots allt äckelpäckel inte riktigt sitter kvar i mitt medvetande. Den försvann liksom. Jämför jag med A cure for wellness så är det en film jag tänker tillbaka på nästintill dagligen, det kommer jag inte göra med Slither. Däremot är det ett tips till alla som gillar skräckfilm, jag skulle säga att det är en must-see-film!

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här. Och här kan du läsa om övriga filmer jag skrivit om i temat.

Publicerat

WONDER

Auggie Pullman (Jacob Tremblay) ser inte ut som andra pojkar i hans ålder. Han har aldrig sett ut som någon annan pojke vilket ålder han än varit i. Nu är han 10 och hade han bott i Sverige hade han varit på g att börja mellanstadiet. Nu ska han göra detsamma fast i USA och det är banne mig inte lätt eftersom han fram tills nu varit hemskolad av mamma Isabel (Julia Roberts).

Mamma Isabel är ganska lik tjuren Ferdinands mamma på julafton. Hon är lugn, förstående, klok, inkännande OCH SÅ JÄVLA OMÄNSKLIG SÅ JAG BAXNAR! Höjer aldrig rösten, finns där JÄMT för den krävande sonen, ler, fixar, trixar och samtidigt verkar hon vara en varm och kärleksfull fru till maken Nate (Owen Wilson).

Pappa Nate är en cool katt. Han lattjar med Auggie, får honom att skratta, vänder på tråkigheter, ser det positiva i allt, är alltid glad, lugn, höjer aldrig rösten, kramar frun, är förstående, mysig, ansvarsfullt pappig OCH SÅ JÄVLA OMÄNSKLIG ATT JAG BAXNAR!

Auggie har blivit behandlad som en udda pojke det är ”synd om”. Han ska ha en bomullsfilt runt om sig i alla lägen för alla är alltid dumma mot honom, tittar, stirrar, glor och säger okvädesord. Föräldrarna har daddat honom nåt så inihelvete och har i och med detta skapat en pojke som inte bara är intelligent, gullig, uppfinningsrik och charmig, han är även bortskämd som satan. Alltså som satan!

Vet du vad jag inte skrivit om än? Att Auggie inte är ett ensambarn. Det är lätt att tro det. Föräldrarna verkar bete sig som det, Auggie också. Men närå, Auggie har en storasyster som heter Via (Izabela Vidovic) och är det någonting Via är medveten om så är det att hon har en lillebror. En lillebror som är annorlunda. Via är gullig, hon är en helt vanlig tonåring som blir kär, vill testa att spela teater, skriver prov och behöver prata med sina föräldrar om både jobbiga saker och spännande ting ibland. Det har Via ingenting för. Auggie går alltid först. Ändå är Via ALLTID så himla gullig mot honom, så snäll, så kramig, så ansvarstagande och i och med det känns hon så JÄVLA OMÄNSKLIG ATT JAG BAXNAR!

Äh. Det är ingen idé att jag fortsätter. Filmen är en SAGA, ingenting annat. Det finns ingenting på-riktigt-mänskligt med någon av rollfigurerna, inte Auggies klasskompisar heller, inte lärarna, inte ens rektorn Mr Tushman (Mandy Patinkin) för även han är OMÄNSKLIG SÅ JAG BAXNAR även om jag ÖNSKAR att alla rektorer fungerade som han.

Men det är just det. Trots att filmen är nån slags feel-good-in-absurdum-historia så faller jag om inte som en fura men väl som ett litet trassligt plommonträd. Det ÄR en gullig film och den är snäll som helskotta. Och vem är jag att dissa snällisfilmer? Nä, just det. Jag tycker väldigt mycket om snällisar och snällisar ska premieras även om dom är OMÄNSKLIGA SÅ JAG BAXNAR.

Edit: Den fick en trea först. Sen kräktes jag lite i munnen av för mycket sockervadd. Den får en tvåa. Jag tyar inte såhär mycket gull.

Publicerat

Fredagsfemman #316

5. Bara en dryg vecka kvar till Oscarsgalan…

…och ännu har ingen kanal/sajt klivit fram och sagt att dom visar den?

.

.

.

.

4. Somebody Feed Phil

Gillar du matprogram och har Netflix – kolla in Somebody Feed Phil! Jag säger inget mer än det OCH höjer samtidigt ett varningens finger: du kommer inte kunna sluta titta OCH du blir sjukt sugen både på mat och semester.

.

.

.

3. Ludwig Göransson

Blott 33 år är han – och född i Linköping. Ludwig Göransson är på väg att bli något riktigt stort i Hollywoods kompositörsfack. Han har samarbetet med regissören Ryan Coogler i alla hans tre filmer (Fruitvale Station, Creed och Black Panther) men även gjort musiken till Central Intelligence, Familjetrippen, Eli Roths kommande remake av Death Wish och TV-serier som Community, Satisfaction och New Girl. Det ska bli kul att följa honom framöver, han är redigt begåvad den här mannen!

.

.

.

2. Vicky Krieps

Den bästa skådespelarprestationen i filmen Phantom Thread (som har biopremiär idag) är Vicky Krieps som spelar Alma. Jag hoppas vi alla får se mycket av henne framöver. Men trots att hon är bäst är hon den enda av dom tre huvudkaraktärerna som inte fick en Oscarsnominering. Kanske kan ett silver på veckans fredagsfemma funka som ett liiiitet plåster på såret?

.

.

.

1. The Road movie

Jag blinkade knappt och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Dokumentären om dom ryska bilförarna är bland det tokigaste jag sett på TV men även det mest förhäxade. Ihopklippta filmer filmade med bilkameror (alltså inne i bilarna) visar på trafikanter man INTE trodde fanns. Otäckt är det också ibland, alltså inte barntillåtet. Att allt är 100% autentiskt gör det per automatik ÄNNU otäckare. Tycker jag. Dokumentären finns att se här. Do it! Du kommer inte ångra dig. Men spänn fast säkerhetsbältet!

Publicerat

SNACKA OM FILM #129 – ”Pung Jackman”

Avsnitt 129, veckorna går!

Den här veckan listar vi kanonfilmer som inte är PK, jag har varit på bio och sett Daniel Day-Lewis i Phantom Thread, Steffo har sett sprillans nya Cloverfield Paradox på Netflix och vi har båda två sett Black Panther. Dessutom…EN TÄVLING som man inte skojar bort! TRE filmer i potten och det är inte vilka filmer som helst. Det är tre OSCARSAKTUELLA filmer!

Följ med oss till hotellobbyn, japanerna och kaffekopparna för nu kör vi!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

PHANTOM THREAD

Det finns ingen annan nu levande skådespelare som sätter en sån tråkstämpel på en film som Daniel Day-Lewis, inte för mig.  Jag kan inte säga att jag tycker han är ”dålig” på sitt jobb, nej tvärtom antagligen. Men filmerna han väljer får en automatisk tråkstämpeln för att han tar sig själv på alldeles för stort allvar. Att han själv ser sitt arbete som för stort, för viktigt, han går in i sina roller som om det vore på liv och död och som att det han gör inte skulle kunna göras av någon annan. Men det kan det. Ingen människa är outbytbar. Inte ens Daniel Day-Lewis.

En ny film av Paul Thomas Anderson brukar på förhand alltid vara intressant (i mina ögon) även om jag inte alltid är supernöjd när filmen väl är sedd. Phantom Thread däremot, nej, nämen nej. Min pepp har varit iskall, verkligen under nollpunkten men när det dök upp en pressvisning – och sällskap –  då slog jag till. Ett perfekt tillfälle att sparka sig själv i rumpan och få den sedd.

Phantom Thread handlar alltså om Reynolds WOODCOCK (ja, snubben heter det!), en mäster-skräddare i 50-talets London. En såndär kreatör med eget modehus dit dåtidens kändisar och förmögna gick för att få sig en custom made dress, en sån som ingen annan på jorden har. Reynolds (Day-Lewis) är perfektion personifierad, han är så jävla noggrann med ALLT att hade han varit i arbetsför ålder 2018 hade han garanterat varit diagnostiserad med någon bokstavskombination. Självklart är det ett plus att vara noggrann i sitt jobb men Reynolds kör stenhårt på samma linje även när det gäller fritid och människor runt omkring honom. Att han i grunden är evig ungkarl är kanske inte så förvånande trots att han verkar vara seriemonogam med unga kvinnor med den perfekta och korrekta kroppsformen för att användas som klänningsprovdocka.

Reynolds har en ”högra hand”, Cyril (Leslie Manville) och hon är kanske den enda kvinna han litar på till hundra procent. För övrigt är han i alla lägen ensam man på täppan då alla sömmerskor är lite äldre damer. Alla dessa kvinns är som hans marionetter och han styr dom med järnhand. Det verkar gå bra ända tills han springer på Alma (Vicky Krieps) på ett café. Alma faller direkt för Reynolds och flyttar in till honom i hans hus. Det hon dock inte räknat med är att bli så domderad OCH så icke-sedd som hon blir av honom. Han verkar tröttna fort på henne (även om jag som tittar knappt har fattat att han var förälskad in the first place) och hon köper inte det. Hon har en agenda och hon tänker inte ge sig.

Jag måste säga att Phantom Thread inte alls var den typ av film som jag trodde. För att vara en Oscarsnominerad ”storfilm” är den väldigt…liten. Den är avskalad, sparsmakad och snygg och hela filmen utspelar sig på väldigt få spelplatser och med väldigt få karaktärer. Det som gjorde att jag föll väldigt mycket mer för filmen än jag på förhand trodde stavs dock JONNY GREENWOOD. Han har visserligen gjort musiken till många (alla?) av PTA:s filmer men här hamnade han verkligen helt superrätt tycker jag. Trettio sekunder in i filmen hamnar jag i Woody Allen-mys-känslan och DET var jag inte beredd på. Långa kameraåkningar och lugnt klipparbete i kombination med denna musik gör att jag hamnade i en behaglig bubbla som tog mig genom filmen utan att egentligen hamna i någon enda svacka. Snyggt jobbat måste jag säga.

Manusmässigt är det egentligen en väldigt oengagerad historia PTA vill berätta men ändå, filmen har ”nåt” och ibland räcker det alldeles utomordentligt.

Jag såg filmen tillsammans med Christian från Movies-Noir. Här är hans nedskrivna tankar.
Jojjenito gillar filmen mer än jag och Sofia lite mindre.

Publicerat

BLACK PANTHER

Säga vad man vill om Stan Lee och Jack Kirby, männen som skapade dom flesta av Marvels riktigt stora superhjältar, när det gäller vissa saker var dom verkligen MYCKET före sin tid. Som Black Panther till exempel, den första svarta seriefigurssuperhjälten. Redan 1966 sågs han i tidningen första gången och är det inte själva FAN att det ska ta 52 år innan han får sin första egna film?

Hur som helst, NU är den första Marvel-filmen här med idel ädel supercoola svarta skådespelare! Att filmen dessutom har en intressant historia som inbegriper ett pärlband av karaktärer som alla är grundade och välskrivna OCH att det är en stand-alone-film utan drösvis av andra Marvel-hjältar är enbart plus. Jag känner mig lite mätt på CGI-fester a la Avengers-hopkok och det här är verkligen ingenting sånt. Det här är en film som berättar historien om T’Challa, han som blev Black Panther och kung i Wakanda (Chadwick Boseman) men den berättar även historien om hans antagonist Erik Killmonger (Michael B. Jordan).

Oavsett om det gäller hjälten eller skurken så är en backstory i princip alltid av godo. Jag gillar att förstå varför någon är ”god” eller ”ond” och det får man göra i den här filmen. Man får dessutom lära känna ett trio stentuffa kvinnor, Nakia (Lupita Nyong´o), Shuri (Letitia Wright) och Okoye (Danai Gurira) och det har väl knappast hänt sen blaxploitationeran på 70-talet?

Det härliga med kvinnorollerna är att dom inte bara är vackra/söta, dom är stentuffa också OCH smarta OCH roliga! Jag gillar den grejen med filmen till tusen! Men nåt som jag gillar nästan ännu mer är den screentime som mannen med Hollywoods skönaste röst får. Andy Serkis är mysig rejäl skurk och jag unnar honom verkligen att få ”riktiga” roller också, inte ”bara” vara röst åt animerade figurer, CGI:ad apa eller Gollum.

Det finns väldigt mycket att tycka om med filmen men det finns även en del som drar ner betyget en smula. Jag tycker filmen är lite för lång, jag tycker (som vanligt) att det är en alldeles för utdragen sista fajt och jag tycker att det är problematiskt att den skådespelare med svagaste auran innehar huvudrollen. Chadwick Boseman är inte dålig, han är bara tunn jämfört med det explosiva kollegiala gänget han har runt omkring sig.

Några sista ord om manusförfattaren och regissören Ryan Coogler. Det här är hans tredje långfilm. Fruitvale Station var den första och Creed den andra och han har samarbetat med två killar i alla tre filmerna: skådespelaren Michael B. Jordan och Ludwig Göransson från Linköping som komponerat musiken. Det verkar dock kunna bli en fjärde film i och med Wrong Answer.

En sista slutfundering. Att se Black Panther i en fullsatt salong 1 på Filmstaden Sergel kl 21.00 på en fredag då jag var både äldst och vitast i salongen, det var härligt! Applåderna under eftertexterna ville aldrig ta slut. Filmen måste ha gjort rätt på SÅ många sätt, sätt som kanske inte nådde in i mitt hjärta men väl i andras, och dom behövde kanske den puffen bättre än jag? Black Panther-figurerna kommer vara idoler för MÅNGA, lång lång tid framöver.

 

 

 

Det här blev en ny variant av filmspanarfilm eftersom vi inte såg den tillsammans. Men det hindrar oss inte från att skriva om den samtidigt. Här är mina bloggkollegors tankar om den svarte pantern:
Sofia
Mackan
Jojje
Henke
Steffo

Publicerat

GOOD TIME

Connie Nikas (Robert Pattinson) är rädd om sin bror, den förståndshandikappade Nick (Benny Safdie). Connie vill honom allt gott men har inte riktigt förmågan att förstå vad det egentligen innebär. Som att han tar med sig Nick och gör ett bankrån, ett rån som givetvis går åt helvete. Nick åker fast, Connie får panik då han känner på sig att Nick kommer bli ihjälslagen i fängelset och från och med nu gör han allt för att få ut sin bror. Lättare sagt än gjort kan man lugnt säga.

Good Time är en såndär film som blivit en riktig snackis, mest för Robert Pattinsons utmärkta skådespelarinsats men också för att bröderna Josh och Benny Safdie verkligen står bakom ALLT med filmen. Manus, regi och musik och Benny Safdie spelar en stor roll i filmen som brorsan Nick. Han känns otroligt genuin, det är nästan svårt att tro att han inte har samma problematik i verkligheten som Nick har i filmen.

Robert Pattinson gör verkligen ingen dussinroll här och det är långt ifrån hans anemiske Edward Cullen i Twilight-filmerna. Däremot blev jag inte fullt lika blown away av filmen som helhet som många andra verkar bli. Jag vet inte varför. För höga förväntningar kanske?

Good Time är en BRA film och bröderna Safdie bör man hålla ögonen på framöver. Det är en frustande film dom gjort, en film som – för mig – visar en väldig kärlek till filmkonsten och en skicklig kunskap i hur man berättar en historia. Men för mig, den här gången, blev det lite för många lösa trådar och nödlösningar i manus för att jag skulle falla pladask men filmen är sevärd, det är den helt klart.

Good Time finns att se på Netflix!

Vi pratar mer om denna film i avsnitt 126 av Snacka om film.

Publicerat

BECK – DEN TUNNA ISEN

Vårens andra Beck-film av fyra kan nu streamas på CMore och självklart gjorde jag det så snart jag fick 90 minuter över. Den förra filmen var inte mycket att hänga i julgranen men jag är inte den som ger mig, jag gillar ju franschisen och vill gärna följa det här gänget både genom vatten och eld, pölsa och prinsesstårta.

Den tunna isen är manusförfattaren Katarina Ewers första Beck-film och snälla gänget bakom Beck: BEHÅLL HENNE! Behåll henne, ge henne den lön hon önskar för NU SNACKAR VI!

Den här filmen har nämligen kvalitéer väldigt få Beck-filmer kan stoltsera med. En historia som berör, en historia som dessutom tangerar dagsaktuella inrikespolitiska ämnen OCH hon fördjupar i princip samtliga huvudkaraktärers känsloliv. Ramhandlingens annars naturliga men ändå enkla tråd känns hux flux som en riktig cliffhanger och det sprakar runt vissa personer, det gör verkligen det.

Det märks väldigt tydligt i dessa filmer hur viktig casten är när det kommer till biroller. Hur små dom än är så är det dessa som förhöjer trovärdigheten. Att se erfarna skådespelare som Tobias Zilliacus, Eva Melander, Jennie Silfverhielm och Kristina Törnqvist gör mig glad och även ungdomarna i filmen gör sina jobb med den äran. Men det som räddar filmen och det som är så sjukt smart gjort av manusförfattaren är att backa Martin Beck in i en annan fålla och istället öka screentajmen för Steinar Hovland (Kristofer Hivju). Maken till närvarande och stabil skådis har vi nog aldrig sett i den här filmserien förut och ju fler minuter vi får ha honom i bild desto mer modern känns Beck som helhet. Måns Nathanaelson (som Oskar) och Anna Asp (som Jenny) får också mycket mer att jobba med i den här filmen och det är toppen på alla sätt och vis.

Av med mössan och säg hallelujah för det här är riktigt bra! Alltså, på riktigt, riktigt bra!

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: THE RITUAL (2017)

En skräckfilm som utspelar sig i norra Sverige men är inspelad i Rumänien. Det låter bra på pappret men blir lite bekymmersamt, i alla fall om man – som jag – är svensk. Naturen känns nämligen inte som Sverige. Det tar ett bra tag in i filmen innan jag kan förlika mig med känslan av att faktiskt bli…lurad. Men hallå. Blir man lurad på det HÄR sättet, då blir jag gärna lurad.

The Ritual handlar om fyra brittiska snubbar som beger sig till Sverige för att vandra längs Kungsleden. Ev av dom får nånslags miniskproblem så den där hurtiga långpromenaden blir inte riktigt lika lättsam som det var meningen att den skulle bli. Istället bestämmer dom sig för att gena genom skogen och det SKA MAN JU ALDRIG GÖRA! Herregud, har dom aldrig sett en skräckfilm???

Bra skådespelarprestationer rätt igenom med Rafe Spall i spetsen, sköna effekter och framförallt en tryckande stämning som gjorde att åtminstone jag VAR där i skogen med dom och led. Fi fan. Jag kan inte tänka mig nåt värre faktiskt än att gå vilse i en till synes oändlig skog.

Sevärt alltså, effektivt och ruggigt berättat och filmen finns på Netflix för den hugade! Betygsmässigt är filmen uppe och nosar på en stabil fyra under långa stunder men hamnar på en stark trea på grund av sista fjärdedelen av filmen.


Steffo och jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 128 av Snacka om film. Du kan lyssna här om du vill. Nästa söndag skriver jag om en annan film i denna genre och vilka jag skrivit om hittills kan du läsa om här.

Publicerat

THE FLORIDA PROJECT

6-åriga Moonee (Brooklynn Prince) lever livets glada dagar tillsammans med sina bästa vänner Scooty (Christopher Rivera) och Jancey (Valeria Cotto). Dom bor i ett pastellfärgat sjabbigt lägenhetsmotell i Florida bara ett stenkast från Disney World och det dom har gemensamt, förutom fantasi som leder till hur mycket kreativt bus som helst,  är att dom alla bor med sina ensamstående mödrar och fäderna ser man inte skymten av.

Lägenhetsmotellet drivs av Bobby (William Dafoe) och han är en manager med hjärtat på rätta stället. Han vill väl. Han vill alla väl. Och han ser motellet och dess omgivningar som sitt revir, har är som en skyddsling för dom boende och han har stenkoll på allt både med hjälp av övervakningskameror och hans eget hovrande runt runt för att finnas där han behövs som bäst.

Moonees mamma Halley (Bria Vinaite) är ung och har svårt att få pengarna att rätta till. Inkomsten kommer från mindre nogräknade fysiska övningar som det besnoppade könet betalar för till  stulen parfym hon säljer vidare till annan snabb ljusskygg business. Scootys mamma Ashley (Mela Murder) smugglar ut gratismat från restaurangen hon jobbar på och jag ser inte att barnen äter något annat än snabba-kalorier-mat under hela filmens gång. Pizza, pannkakor, sylt, bacon, lönnsirap, glass…och jag vet inte HUR många gånger jag tänker att ”OJ nu skulle det sitta fint med en tomat, skivad sådär i klyftor, en 3-4 stycken blir det väl på en tomat, tänk om dom kunde få EN att dela på åtminstone.” Sådär mycket socker kan banne mig inte vara gott, inte utblandat med någonting annat i alla fall. Men gratis är gott och dålig mat är billigare än bra så vad fan ska dom göra?

Det här är en film som visar upp scener på ett pärlband utan ett egentligt början och ett slut och med en sämre berättare bakom kameran hade det kanske blivit segt att titta på. Men inte då! Regissören Sean Baker har återigen med till synes enkla medel gjort en film som verkligen berör. 2015 filmade han Tangerine enbart med hjälp av en mobilkamera och även om det inte är riktigt lika ”torftigt” den här gången så hade han bara en budget på två miljoner dollar och det är banne mig ingenting i sammanhanget. Samtidigt, vad mer behövs när han hittat 2000-talets kanske bästa barnskådis?

Att Brooklynn Prince inte blev Oscarsnominerad gör mig rent utsagt förbannad! Hon ÄR helt underbar och det känns inte för en enda sekund som att hon agerar. Hon är störtskön och jag skulle gärna följa med henne längre än dom 110 minuter som filmen är. Otroligt okonstlad, sådär som barn är när dom är som bäst! Willem Dafoe fick däremot en nominering för Bästa manliga biroll och han är väldigt fin är, väldigt likeable och långt ifrån många av dom roller han normalt spelar.

Jag tycker att The Florida Project förtjänar en hel drös med både Oscarsnomineringar och vinster för det här är en riktigt riktigt BRA film. Den känns i kroppen, jag blir både glad, ledsen och upprörd och jag skulle mer än gärna adoptera både Moonee och hennes mamma. Jag vill bara att det ska bli bra för dom. Ju.

Publicerat

Fredagsfemman #315

5. Ostfestival!

Är inte ost det bästa som finns? Något som sätter guldkant på den tristaste av vardagar, något som gör den godaste lyxmiddag ännu mer perfekt? Hela helgen är det Ostfestival i Stockholm, i Münchenbryggeriet och här kan du läsa mer om den.

.

.

.

4. Är 44 420 verkligen mycket?

När Guldbaggens publikpris skulle framröstas fick vi vanliga ”svennar” göra vår röst hörd genom att säga vad vi tyckte på Aftonbladet, genom ett klick. Snabbt, enkelt och nåt som borde kunna engagera MÅNGA. Efter att ha läst pressmeddelandet från Svenska Filminstitutet står det nu klart att på samtliga 41 svenska filmer med biopremiär 2017 lades 44420 röster. ”Utfallet blev en succé och skapade ett stort engagemang bland såväl publik samt bransch”, står det och det är DÄR jag kliar mig i huvudet och känner nejnej, det kan väl knappast ses som en succé? Dessa 41 filmer har i runda slängar setts av två miljoner biobesökare (varav Solsidan allena står för över en miljon av dessa). 44420 röster är alltså inte mer än 2% av det totala biobesökarantalet. Visst, många är som jag som ser flera av dom svenska filmerna men likväl, det kan inte ses som en succé. I alla fall inte i mina ögon. (Jämför med hur många som röstar på Mellon varje vecka. Röster som i många fall dessutom kostar pengar…)

.

.

.

3.  På söndag tar det slut.

Hej då Sofia Helin, hej då Sara Norén Länskrim Malmö. Tack för alla stunder framför TV:n. Tack Hans Rosenfeldt och gänget som skrivit manus. Tack till Kim Bodnia och Thure Lindhardt och alla hundratals skådespelare som varit inblandade i dessa fyra säsonger. Hejdå Bron. Tack för allt. Jag saknar dig redan. (Och nu har jag fått hem kuddarna jag beställt som jag ska sälja i färgbutiken. Saga Norén-kuddar! Det kommer bli finemangs det!)

.

.

.

2. Filmspanarträff

Den här gången får filmspanarträffen faktiskt bara en andraplats för det blir lite hejsan hoppsan den här månaden. Det krockar lite med viljor, filmer och visningsdagar men på onsdag kommer i alla fall en hel del recensioner upp gällande Black Panther!

.

.

.

1. GAGA <3

Även en inställd spelning är en spelning, sa Ulf Lundell en gång och jag vill gärna kunna känna att det stämmer. Men det är svårt. Jag skulle ha sett Lady Gaga på Globen igår men det sket sig. På grund av svåra smärtor var hon tvungen att ställa in dom tio sista spelningarna på världsturnén. Undrar om man kan föreställa sig exakt HUR stora smärtor en artist som Gaga har innan hon kastar in handduken, eller tvingas till det av sin medicinska stab. Jag tycker sjukt synd om henne, det gör jag. Men jag HADE velat se henne så HIMLA mycket. Jag kanske får se det som en verklig anledning boka in en resa till Las Vegas istället. Tills dess måste hon bli frisk!

Publicerat

SNACKA OM FILM #128 – ”Alla får va med!”

Såhär dagen efter Alla hjärtans dag släpper vi ett avsnitt som endast i små doser andas romantik.

En lista med finfina vintersportfilmer, en sprillans ny Netflix-skräckis med titeln The Ritual (som enligt manus ska utspela sig i dom svenska skogarna), bioaktuella pastellfärgade dramat The Florida Project OCH Guillermo del Toros senaste film (som hade biopremiär igår!): The Shape of Water.

Dessutom. Jóhann J, Mello, vädret och Spoorloos. Ja precis. Spoorloos.

Enjoy!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

A GHOST STORY

2013 kom en film som hette Ain´t them body saints (eller på svenska A Texas love story). Rooney Mara och Casey Affleck spelade huvudrollerna och David Lowery skrev manus och regisserade. Ack och ve så tradigt det var. Poetiskt och ”fint” och indie och gummistövlar och jag höll på att gäspa käkarna ur led.

Fyra år senare är det dags igen. I A Ghost Story är det Rooney Mara och Casey Affleck som spelar huvudrollerna och David Lowery har vässat pennan och värmt upp registolen. Varför tittar jag ens på detta, kanske du med rätta undrar. Det är väl klart som korvspad att det här inte kommer falla mig på läppen? Samma tempofattiga dynga. Tomma scener, stillsam kamera, får långa tagningar och varken snack eller verkstad.

Jo. Jag tittade på den här filmen för att jag vet att jag ibland har fel. Det händer att mina fördomar och förväntningar spelar mig ett spratt och ingen kan vara gladare än jag när det visar sig att jag har fel och att en film som jag trodde var skräp faktiskt var riktigt bra. Nu blev inte The Ghost Story en WOHOOOOOOW-upplevelse för mig men en fin filmstund och en upplevelse jag faktiskt bär med mig fortfarande (trots att det var flera veckor sedan jag såg den).

Tror du att det är en skräckfilm så måste du nog radera den tanken, det här är en sorglig bitterljuv kärlekshistoria, no more no less. En tankeväckande sådan, i alla fall för mig. Den är långsam och tyst precis som Ain´t them body saints och det är inget snack om att det är samma skapare bakom båda filmerna MEN den här filmen nådde fram till mig på ett helt annat plan.

Ett stort plus med filmen är att Casey Affleck inte är med så mycket i bild. Det underlättar alltid och hjälper till att hålla en balanserad magsyrenivå.

Publicerat

THE SHAPE OF WATER

Jag älskar Pans labyrint. Jag tycker definitivt att det är Guillermo del Toros hittills bästa film. Hellboy, Pacific Rim, Crimson Peak är inte tokiga filmer dom heller men tyvärr har jag märkt att jag jämför allt del Toro gör med just Pan-filmer. Då är det svårt att nå längre upp än till trädtopparna efter som det är stjärnorna man siktar på.

Mina förväntningar på The shape of water var på förhand relativt låga trots att filmer vunnit två Golden Globes (av sju nomineringar): del Toro vann Bästa regi och Alexandre Desplat vann Bästa original score. Nu med facit i hand känns båda priserna väldigt välförtjänta men i mina ögon är det nog Desplat som sticker ut sådär alldeles otroligt mycket. Att han är en utomordentlig kompositör skriver nog dom flesta filmälskare under på men det han gjort med scoret till dagens film är något alldeles alldeles extra. Det här är mer än bara musik, det här är musik som sätter tonen i filmen på två sekunder och det är musik som kommer få mig att färdas tillbaka till den här filmiska historien direkt jag hör den.

Historien förresten. Det är klart det är en historia men det är – precis som Pans labyrint – också en saga. En väldigt mörk saga. Det är den typen av saga jag inte riktigt kan värja mig emot. Den är fantasifull och verklighetstrogen samtidigt, den är romantisk och våldsam, den är tyst och skrikig och allt detta i en mix som (törs jag säga) endast Guillermo del Toro kan hantera.

Filmen handlar om en stum städerska, Elisa Esposito (Sally Hawkins) som är ganska…ensam. Hon är ensam och hon är sexuellt frustrerad, något som del Toro visar redan i filmens första scen då hon ska koka ägg, ställer äggklockan, hoppar ner i det vattenfyllda badkaret och hinner onanera innan äggen är färdigkokta. Elisa städar på ett superhemligt laboratorium och en dag får hon syn på en vattenvarelse, ett monster (?), som finns gömd i en bassäng. Då filmen utspelar sig i början på 1960-talet och med Kalla kriget som en hela tiden närvarande kuliss är det kanske inte så konstigt att amerikanarna vill använda sig av varelsen i sin krigsföring mot ryssarna (jag hängde dock inte riktigt med på exakt hur…) och att ryssarna å sin sida vill lägga vantarna på den.

Elisa får dock en annan typ av relation med vattenvarelsen (sa jag att hon var sexuellt frustrerad?) och med denna relation i centrum berättas denna vuxensaga. Denna knepiga, fina, knasiga vuxensaga.

The shape of water är väldigt speciell och jag tror verkligen inte att det är en film som passar alla men MIG passade den som badmössan på det nytvättade håret. Filmen fick mig att känna samma känsla i magen som Pans labyrint och det är verkligen ett überplus i min bok! Att aldrig riktigt kunna veta vad man ska få se, att inte kunna avläsa berättelsen och förutspå slutet, effekter av toppklass, kanonskådisar (lMichael Shannon, Octavia Spencer och Richard Jenkins!) och Alexandre Desplats magiska musik som en stor hemmastickad filt runt alltihop. Det här är en film jag kommer se om. Många gånger. Antagligen.

Steffo och jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 128 av Snacka om film. Du kan lyssna här om du vill. (Avsnittet släpps kl 00:05 torsdagen den 15/2)