Inlägg

Publicerat

DETROIT

Jag har en son som inte gärna tittar på film annat om det är någon ”viktig”. Han vill lära sig nåt, inte se film som lättsam underhållning. Han är helt enkelt en del av TV-serie-och-spel-generationen som är en anings mer picky än vi 70-talister som silar skitfilmer som flugor mellan framtänderna. Jag kan gilla hans inställning även om det kräver en hel del av mig för att få sällskap av honom på bion eller  i soffan.

När jag såg att Detroit fanns att hyra på Itunes gjorde jag det trots att klockan var 22:30 en helt vanlig tisdag. Föga genomtänkt kanske eftersom filmen var 140 minuter lång men det var inte direkt svårt att locka ut sonen från rummet (och youtube-tittande) när jag beskrev filmen som ”en såndär viktig, sån som du gillar, som handlar om något som hänt på riktigt”. För det är precis det Detroit gör. Filmen handlar om upploppen som skedde mellan svarta medborgare och polisen i Detroit  1967.

Det finns i mina ögon bara två nu levande regissörer som skulle kunna göra en riktigt bra film om detta: Steven Spielberg och Kathryn Bigelow. Hade det varit Spielberg kanske filmen hade gått längre än ett par veckor i Stockholm på nån mikrosalong på Heron City men nu var det Kathryn Bigelow och filmen störtade liksom i backen redan innan den fick en chans att flyga. Med facit i hand känner jag att det är SÅ synd. Detroit är nämligen en riktig håll-käften-film.

Manuset är baserat på fakta och av vad jag kunnat läsa mig till fakta allena och Bigelow har använt sig av samma manusförfattare som till The Hurt Locker och Zero Dark Thirty: Mark Boal. Han har verkligen lyckats skriva ett engagerande manus trots att det i långa stunder är rent kliniskt beskrivande. Vi vet ingenting om huvudkaraktärerna, vi får ingen backstory, vi kastas in i hetluften som små drönare och där håller Bigelow oss kvar med fucking järnhand ända till eftertexterna rullar.

Klockan är sent, sjukt sent för en vanlig vardag men jag och min son sitter tysta och utbrister svordomar. Sakta. Nästan kontemplatoriskt. Fy fan för människor alltså. Fy fan.

Det finns historier som måste berättas och även om det ibland tar emot att se filmer som denna för att det ÄR jobbigt och det ÄR inte ett dugg underhållande och man mår piss och det är kolsvart och överjävligt så MÅSTE man ibland. Det är ens förbannade skyldighet som människa kan jag tycka.

“You choose to engage or not to engage. I want to engage.” Det är Katheryn Bigelows egna ord. Jag kan inte göra annat än att säga att hon har helt rätt – och hon att hon gör det så jävla bra. Igen.

Mitt betyg:

Snart 19-åriga sonens betyg:

Publicerat

Skräckfilmssöndag: CRONOS (1993)

Till alla er som sitter på händerna i väntan på att det ska bli onsdag och The Shape of Water har premiär, här kommer en annan film av mästaren Guillermo del Toro. För visst ÄR han väl en mästare? Det coola med honom är att han banne mig var en mästare redan när han 1993 gjorde sin allra första film, den som alltså är dagens skräckis: Cronos.

Med endast ett par kortfilmer och några TV-serieavsnitt i regissörsryggsäcken smackar han alltså till och gör Cronos, en film som till det yttre är så snygg att regissörer som varit aktiva ett helt liv inte skulle få ihop det. Manusmässigt finns det kanske en del att slipa på men som helhet är jag väldigt imponerad. Den valdes till och med ut som Mexicos oscarsbidrag det året men kom inte vidare till dom sista utvalda fem som hade chans på en riktig Oscar för Bästa utländska film.

I korta drag handlar filmen om en liten pryl som uppfanns av en alkemisk i mitten på 1500-talet, nåt som ser ut som ett ägg och som ger evigt liv. 1937 kollapsar en byggnad och i detta hus bor – fortfarande – samma alkemist (ja, han levde fram tills nu). Att det hittades mängder med människoblod från lik i källaren tystades ner.

Vi hoppar fram till lite mer nutid och antikhandlaren Jesús Gris (Frederico Luppi) upptäcker ett litet mekaniskt ägg insmuget i hålrummet i en statyett, ett ägg som har en sisådär 450 år på nacken. Han pillar på den och vips ”vaknar den till liv”. Den beter sig som en spindel med ben som vecklas ut och liksom hugger tag i honom, trycker sig ner i skinnet tills det börjar blöda. Han gör inte så stort väsen av detta men märker snart att hans gamla kropp känns yngre. Håret växer och blir tjockare och hans libido ökar. Men det är nåt med blod som plötsligt blir väldigt intressant. Det är som att han behöver det.

del Toros genom åren rätt frekventa samarbete med Ron Perlman började redan i denna film där han spelar Angel de la Guardia, en amerikansk avig…man. Jag tycker det är svårt att tycka om Ron Perlman även om han ofta gör ett bra jobb, han är liksom så jäkla grottmanskantig. Rollen som Hellboy känns som handen i handsken för honom men det mesta annat skaver en smula, i alla fall för mig. Jag tror att jag hade gillat filmen ännu lite mer med någon annan skådis i den rollen.

Cronos har en bra stämning, ett skönt tempo och snygga effekter och även om fyran inte är superstark så är det långt mycket bättre än en medeltrea i denna genre. Se den om du får chansen, om inte annat så för att förstå var Guillermo del Toros filmiska resa började en gång.

Min recension av The Shape of Water kommer på tisdag. Fler skräckfilmer i temat kan du läsa om här.

Publicerat

THE DISASTER ARTIST

 

För femton år sedan kom The Room, filmen som kallas ”The Citizen Kane of bad movies”. Det är en film som bland alla tusentals filmer jag sett sticker ut som det kanske sämsta av alla sämsta, den är så dålig att den är obehaglig. Den får mig att vilja vrida mig ut och in, sådär som en daggmask på en engångsgrill.

Filmens skapare, Tommy Wiseau, har en utstrålning som gör mig nervsjuk. Usch alltså. Han kan inte förklaras, han måste upplevas. Så när det kom till allmänhetens kännedom att James Franco skulle göra en film om honom och om tillkomsten av The Room OCH dessutom spela huvudrollen som Tommy Wiseau himself, ja då undrade jag hur påtänd han egentligen var när den idén kläcktes. Och nu med facit i hand kan jag känna att hur påtänd han än var så wow James, wow bara WOW! Applåder och visslingar, fy fan vad du är värd det!

Att göra en film som The Disaster Artist utan att driva med människorna som gestaltas, utan att upphöja The Room till något det inte är och inte heller sänka filmen till något som alla fans av The Room inte känner igen, det är fingertoppskänsla vi pratar om här. Tommy Wiseau är en hemlig man som ingen vet speciellt mycket om och James Franco har tagit all fakta och gjort den till sin. Han har dessutom gjort Tommys utseende till sitt eget på ett remarkabelt porträttlikt vis, det är otäckt nästan.

Att se den här filmen var den stora höjdpunkten för mig på Stockholm Filmdagar. En nästan fullsatt salong av filmälskande människor där ingen egentligen visste vad som väntade, det var härligt och jag tror vi var många som charmades TOTALT av detta. Filmen är nämligen så galen och så rolig att det inte går att värja sig. Jag kunde i alla fall inte det. Jag njöt så jävla mycket!

Jag tror att filmen tjänar på att man sett The Room innan, jag tror också att The Room tjänar på att man sett The Disaster Artist för man blir banne mig sugen på att se om den nu. Jag ska se till att det suget lägger sig, det ska jag, för aldrig att jag vill genomlida denna anskrämliga film igen MEN The Disaster Artist kommer jag garanterat se om både en och två gånger. Och kanske, kanske, att betyget dessutom kommer höjas vid en omtitt. Det är nämligen nära en fullpoängare redan nu.

Publicerat

Fredagsfemman #314

5. Uppdatering om Monica Z

Nej, det gick inge vidare det här. Precis som jag skrev förra veckan så tänkte jag alltså se om Monica Z (när den fanns på SVTPlay), ge den en chans till eftersom den inte föll mig i smaken när jag såg den på bio. Jag borde ju gilla den. Borde. Men det är nåt med filmen som skaver för mig. Jag känner aldrig att jag kommer nära Monica Zetterlund, hon känns…iskall. Det går inte. Betyget 2/5 får helt enkelt vara kvar för i min värld är det helt korrekt. Den är inte bättre än så. Oklanderlig scenografi såklart, jättebra skådespelare, Edda är ljuvlig men känslan i filmen är inte ett dugg mysigare än kolsyreis.

.

.

.

4.  Comedians in cars getting coffee

Så nu har då äntligen Jerry Seinfelds trevliga fika-och-chit-chat-tv-serie kommit till Netflix. Trevlig är verkligen rätt ord för detta kan jag tycka för trots att gräddan av den amerikanska humoreliten sitter där bredvid honom i bilen (och vid cafébordet) så är det sällan det grävs djupare ner i gästernas liv än vad tungan kan snappa upp i en muffinsfrosting. Det är sååååå synd tycker jag för dom här kvartarna är mysiga. Närbilder på kaffemaskiner i arbete och coola bilar och skratt. Men, som sagt, inte så mycket mer än så.

.

.

.

3. Den döende detektiven

Jag är antagligen sist på bollen men jag har hängt en del på SVTPlay på kvällarna och återigen var slumpen framme. Jag klickade på Rolf Lassgård-polisserien Den döende detektiven och fastnade. Blott tre avsnitt, snabbt och enkelt genomtittat och rätt trevligt faktiskt. Helena af Sandeberg och Henrik Norlén var liksom gräddet på moset, Lassgård är Lassgård.

.

.

.

2. Om  du har tappat tron på mänskligheten, här är en timme som ger dig framtidstro (och en och annan tår i ögat)

David Letterman är tillbaka med vitt tomteskägg och allt och den här gången är han utan husband och på Netflix. I det första samtalet har han bjudit in världens kanske med likeable man någonsin: Barack Obama. Det är ett samtal om det som varit, det som är och det som kommit samt en hel del funderingar kring den ”nuvarande administrationen” i USA och hela tiden sitter jag och tänker: ”Barack Obama finns på jorden. Han finns. Det finns fler som han. Alla är inte och kan inte vara vansinniga idioter”. Klicka in på My next guest with David Letterman och förbered dig på en av TV-världens kanske mysigaste timmar någonsin.

.

.

.

1. Johan Glans. Vilken kung!

I onsdags såg jag Johan Glans live för första gången. Herremingudochhanstossigadrängar vad rolig han var! Och är. Och vad intressant det är att han är så icke existerande på sociala medier. Det känns nästan lite….fräscht. Inte en massa reklam överallt, inte en massa retweetande av fina recensioner. Han bara är. Dyker upp, levererar, ger oss i publiken kramp tamejfan i hela kroppen och sen lämnar han byggnaden och vi undrar vad som hände. Dessutom måste jag erkänna att det var befriande skönt att – för en gångs skull – njuta av humor som inte har det minsta med politik eller religion att göra. Ibland behöver man det – också.

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #127 – ”Tvivelaktig bakgrund”

DÅ är vi tillbaka igen! Tjohejsan hoppsan!

Veckans avsnitt är ett lite mer vanligt sådant än förra veckan. Således inget tema eller nåt sånt. Vi listar BRA filmer med homosexuella huvudrollsinnehavare, jag har varit på bio och sett Michael Hanekes nya film Happy End, Steffo har kollat in Michael Keaton i American Assassins och gemensamt har vi kollat in James Francos magnum opus: The Disaster Artist.

Dessutom, fånar som spånar får oss att spåna om en filmgenre som först verkade smal men blev bredare och större ju mer vi gafflade om den. Och vi tipsar om TV-serier, det begynnande olympiska spelet och ett samtal på Netflix som inte går av för hackor.

Välkommen in i avsnitt 127!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

HAPPY END

Den filmen jag var mest säker på att jag ville se på hela Stockholm Filmdagar var Michael Hanekes nya film Happy End. Säga vad man vill om gubben Haneke, alla hans filmer är kanske inte superbra men dom är alltid intressanta.

Han har liksom en baktanke med allt han gör även om jag ärligt talat kan säga att jag inte alltid förstår vad han vill berätta. Filmer som Funny Games, Bennys video, Dolt hot, Amour, Det vita bandet, Den sjunde kontinenten, Vargens tid och Pianisten skojar man inte bort även om dom betygsmässigt fyller ut hela skalan från 1 till 5.

Nåja.

Happy End var det ja.

Här återanvänder Haneke en av sina favoritskådespelare, bäckengångaren* Isabelle Huppert (Pianisten, Amour och Vargens tid) och blandar in 87-årige Jean-Louis Trintignant (från Amour) i leken ihop med en drös andra skådespelare av diverse nationaliteter. Toby Jones till exempel. Han har inte ett korrekt doserat skallben direkt. Fy fan för mig som retar upp mig på småsaker som denna när det egentligen ska skrivas om filmen men TOBY JONES HUVUD ÄR INGEN SMÅSAK! Det är en STOR SAK.

Det finns så mycket som irriterar mig med Happy End att jag knappt vet var jag ska börja. Kanske med att jag blev innehavare av det svenska rekordet i snabbsömn på bio när jag såg filmen. Den otroooligt sega inledningen ihop med att jag för första gången på 1,5 månad satt ner på dagtid i en skön fåtölj med avstängd mobil, mätt, nöjd och avslappnad gjorde att jag somnade blixtsnabbt – och skönt var det också! När jag vaknade trodde jag att jag hade sovit bort halva filmen men till min förvåning – och förbannelse – kan det inte ha varit mer än en kvart. Det var SÅ mycket skitfilm kvar, den tog liksom aldrig slut.

Folk vred på sig i salongen, några gick, andra fipplade med mobilerna, blundade och suckade så går jag efter den samlade känslan i rummet var det fler än jag som hade brutalt tråkigt under visningen. Det stora problemet med Happy End är nämligen att den är så satans spretig. Det är så många trådar och samtliga trådar berättas extremt sakta i väldigt fula scener med jobbigt kameraarbete. Att titta när farfar Georges (Trintignant) ska hasa sig fram i rullstol på en trottoar och han rullar längst bak i bild med en trafikerad gata mellan honom och kameran, alltså det känns urtypiskt Haneke men det är SÅ IRRITERANDE att beskåda minut efter minut efter minut. Och det är MÅNGA och LÅNGA såna scener i filmen. Obegripligheter. Och jag orkade liksom inte med denna psykiska misär-flum-men-samtidigt-diskbänksrealistiska-men-i-överklassmiljö. Jag orkade inte. Jag orkade inte då och jag orkar inte nu.

Filmen är piss MEN inte helt rätt igenom. Det finns vissa scener som glänser upp detta tragiska mörker och som gör att filmen klarar sig från det allra lägsta betyget men oj oj oooooj det är nära.

Jojjenito har också skrivit om den här filmen. Och Sofia.

(* ordet bäckengångare kanske behöver en förklaring? Det finns passgångare, diagonalgångare och bäckengångare. Bäckengångare går precis som ordet säger, med bäckenet först. Den mest kända bäckengångaren är just Isabelle Huppert. Kanske är hon även ensam om detta? Jag har i alla fall inte uppmärksammat fler. Kommer du på någon mer? Mejla ditt förslag till bäckengångare@fiffisfilmtajm.se)

Publicerat

A BIGGER SPLASH

Om du, liksom jag, känner ett tomrum efter den fysiska italienska världen man fick en munsbit av i filmen Call me by your name, här kommer en räddning!

A Bigger Splash är en film jag tänkt se säkert tjugo gånger sedan den kom, den förhandsvisades på Malmö Filmdagar (och jag valde bort den), den gick på bio (jag funderade inte ens på att se den), den släpptes på Itunes (jag uppmärksammade det men kom inte ens i närheten av att klicka på ”hyr”) och när den släpptes på C More flimrade den förbi som en såndär film jag antagligen aldrig kommer se.

Sen såg jag Call me by your name. Det är en film som växer och växer och växer i mitt huvud. Jag tänker på den väldigt ofta, får en längtan efter en semesterweekend på den italienska landsbygden där jag kan gå och känna på handgjorda kakelplattor och krama mogen frukt mellan händerna. Och DÅ slog det mig som med en metallisk stekspade över pannan: A Bigger Splash! Det är ju samma regissör! Luca Guadagnino! Italien! Sol! Hud! Mänskliga köttiga relationer! Mat! Känslor! Nakenbad i ljumna pooler!

Luca Guadagnino måste vara världens bästa TAKTILA regissör. Ingen kan på samma sätt som han filmiskt beskriva känslan av YTOR. Det där lite grova mönstrade tyget som används på utemöbler, känslan i fingrarna när man klipper någons hår, av tunna bomullskläder mot semesterledig hud, sex mot en sträv poolkant, stoppa ner fingrarna i en drink full med krossad is, blöta badkläder, blöta trädetaljer, panerad mat, att skära i rå fisk med vass kniv. Exemplen kan radas upp som ett pärlband och jag tror att alla som sett någon av dessa två filmer vet exakt vad jag menar.

Om Armie Hammer var levnadsglad spillevink i Call me by your name så är det ingenting mot Ralph Fiennes rollfigur Harry Hawkes i dagens film. Han är energisk, han är fysisk, han är glad. Han är fan underbar!

Harry åker på spontanbesök tillsammans med sin dotter Penelope (Dakota Johnson) till en liten italiensk by där vännerna Paul (Matthias Schoenaerts) och Marianne (Tilda Swinton) har gömt sig för omvärlden. Marianne är en stor artist som genomgått rehab och behöver vara knäpptyst på grund av problem med rösten. Paul och Marianne har ett till synes passionerat förhållande till varandra men när Paul får frågan från Harry om han är lycklig slingrar han sig alltid. Nånting har hänt och skrapar man lite på ytan är inte allt som man först tror. No more spoilers.

Jag tror att vissa filmer kommer till en i exakt rätt tid, precis på samma sätt som vissa personer kan göra. Man ska inte snabba på saker, tvinga sig på filmer som inte vill bli sedda, inte se filmer som inte lockar alls. Det blir sällan bra. A Bigger Splash låg och väntade på mig som en snok i solen och när jag minst anade det väste den ”Se mig! Se mig NUU!” och jag lyssnade. Vilken jättejättebra film! Men om jag ska ge ETT tips för att på riktigt förstå sig på den här filmen, se Call me by your name först. Luca Guadagnino har hittat en plats i filmvärlden där ingen annan regissör befinner sig. Antingen älskar man det eller så….gör man det antagligen inte.

Publicerat

BRAWL IN CELL BLOCK 99

Det var många många år sedan jag såg något lika stenhårt som Vince Vaughn i den här filmen. Kan det ha varit 1998 när Edward Nortons deffade och tatuerade nuna nådde biograferna i American History X?

Bradley Thomas i Vince Vaugns skepnad är som skapad i granit men han blöder. Han är en avstängd människa, som om han vore doppad i flytande lonsdaleit strax efter att hjärtat dragerats i kevlar. Alla dessa känslor och aggressioner som yr och pyr på insidan men som han ändå lyckas behålla där trots att livet vill honom annorlunda. Testosteronfängelseaction. Skulle man kunna genrebestämma den här filmen till nåt sånt? Ja. Definitivt. Men det är ett relationsdrama också insprängt mitt i alltihop.

Att manusförfattaren och regissören S. Craig Zahler är en spännande udda fågel kan nog alla som sett hans förra (och första) film  Bone Tomahawk skriva under på. Det var en långsam kannibalwestern vars speltid klockade in på 2.12. Exakt samma längd har Brawl in cell block 99. Båda filmerna känns typ tjugo minuter för långa MEN det förtar inte någon av filmerna från att vara bra. Personligen fann jag dock denna snäppet bättre då jag är betydligt mer betuttad i fängelser som spelplats än vilda västerns.

Alla som är bekanta med mig och min blogg vet att Vince Vaughn icke är en skådespelare i min bok. En träig jävel med svinjobbig röst som aldrig gjort mig det minsta glad. Men. Här. Kommer. Vändningen. Bradley Thomas kan vara hans livs roll! Han är helt PERFEKT här. Det är jättesmart att förvandla Vaughn till den här rollfiguren istället för att stoppa in någon mer ”given”. Jason Statham tex, han hade väl antagligen kunnat göra rollen med vänsterhanden men då hade jag nog gäspat ihjäl mig.

Jag gillar den här filmen, jag gillar den a lot! Jag gillar den så pass mycket att jag ville se om den direkt den var slut. Den är mustig. Den är frustande. Den är macho-lasse-testosteronig sådär på samma sätt som Rovdjuret (inga övriga jämförelser dock). Och Vince Vaughn alltså, Vince, Vince, Vince. Dig vill man inte ha som fiende, det är ETT som är sant.

Vi pratar mer om denna film i avsnitt 126 av Snacka om film, ett avsnitt som har Tema Fängelsefilm, faktiskt!

Publicerat

Skräckfilmssöndag: TEMPLE (2017)

Sicken KLOCKREN skräckfilmsposter! Wow alltså! Nån magisk byggnad, otäcka tänder och asiatiska barn. Kombon är perfekt. Att filmen dessutom finns lättillgänglig på Netflix gör inte saken sämre. Bara att klicka på play, kura in sig i soffan och njuta.

Ja….nu blev kanske njutningsdelen av filmupplevelsen rätt torftig eftersom i princip INGENTING händer under filmens första sextiotvå minuter. Betänk då att filmen är sjuttioåtta minuter, inklusive eftertexter. För att göra en jämförelse, Temple är som en Skogaholmsproducerad gummilimpa för 19 spänn som packats om och lagts i exklusiv papperspåse på Gateau och säljs som hemmakavlad surdegslevain för 99 kr limpan. Nån jävel går alltid på det och den här gången var det jag.

JAG VILLE JU SE MER OCH FLER JAPANSKA SMÅPOJKAR MED MASSA VASSA TÄNDER! Fan, luften gick ur mig nu, det här var verkligen verkligen dötrist.

På´t igen nästa söndag med en ny skräckfilm. Eller en gammal. Jag kan lova att den är sjuuuukt mycket mer intressant i alla fall. Här kan du läsa om filmerna jag skrivit om hittills i år.

Publicerat

WHAT HAPPENED TO MONDAY

I en framtidsvärld som våran där vi förstört miljön, där det saknas mat, bostäder och pengar där har presidenten (?) Nicolette Cayman (Glenn Close) tvingats till drastiska åtgärder. Varje familj får hel enkelt bara skaffa ETT barn. Syskon får inte existera och skulle det mot förmodan födas sådana kommer dom tillfångatas och försättas i kryosömn tills världen blir och är en bättre plats.

Hur gör man då om man får inte bara ett barn, inte tvillingar och heller inte trillingar utan SJU barn på en gång? Terrence Settman (Willem Dafoe) tvingas tänka kreativt när barnens mamma dör vid förlossningen och han står ensam ansvarig för sju döttrar. Han ger sig FAN på att se tjejerna växa upp och ja, det gör dom. Monday, Thuesday, Wednesday, Thursday, Friday, Saturday och Sunday lever sitt liv med Terrence i lägenheten och dom må se likadana ut men dom har alla sina olika personligheter och begåvningar.

Sisådär trettio födelsedagar senare ställs dock livet på sin spets ordentligt för dom sju systrarna Settman och det är där VI kommer in i bilden. Nu får vi alla möjligheten att tänka frågan: Vad hände egentligen med Monday?

Noomi Rapace får verkligen göra skäl för brödfödan i denna film eftersom hon spelar ALLA systrarna och jag tycker hon gör det jättebra. Den duktige norske regissören Tommy Wirkola lyckas dessutom filma alla dessa scener när hon spelar mot sig själv så väldigt snyggt. Här snackar vi ju inte bara en mot en (som med David/Walter i Alien: Covenant eller Jeremy Irons tvillingbröder i Dead Ringers), här är det ofta fem, sex eller alla sju i samma scen!

Tommy Wirkola ja, killen som gjorde Död Snö och Död Snö 2 (han gjorde Hansel & Gretel: Witch Hunters också men den var så obeskrivligt kass så jag vill inte gärna räkna med den) och nu gör han denna sci-fi-thrillern på ett riktigt stabilt och snyggt sätt. Jag är riktigt imponerad av filmen, den är smart och bra på alla sätt. Det är väl bara Noomis accent som stör lite. Ja. Lite.

Vi pratar mer om denna film i avsnitt 126 av Snacka om film.

Publicerat

Fredagsfemman #313

 

5. Gary Oldman

Bildgoogla Gary Oldman och du ska få se en skådespelare som aldrig är lik sig själv. Tänk dig att Gary Oldman har 92 filmer på sitt CV men endast TVÅ Oscarsnomineringar, för sin roll som George Smiley i Tinker Tailor Soldier Spy och för den bioaktuella rollen som Winston Churchill i Darkest Hour. Är inte det mystiskt? Han har spelat Lee Harvey Oswald, Sirius Black, Dracula, Floyd Banner, Stansfield, Beethoven, Zorg, Sid Vicious, James Gordon, Elvis och massa massa fler bra roller men aldrig vunnit en Oscar. Är det inte dags nu? Om inte annat för lång och trogen tjänst?

.

.

.

4. Se en liten men mycket speciell Guldbaggevinnare på SvtPlay

Guldbaggen för Bästa Animerade Kortfilm gick i år till Niki Lindroth von Bahr. Det är en kategori jag oftast inte har någon koll på alls och så var det även i år. MEN. Jag gjorde slag i saken och tittade på den fjorton minuter långa korta filmen på SvtPlay och den var jättehärlig. Knepig men härlig. Klicka här för att se filmen. Betänk också att hon byggt allt detta du får se. Målat tändsticksaskar. Imponerande!

.

.

.

3. Ge Monica Z en chans till

Fram till på måndag kan filmen om Monica Zetterlund ses på SvtPlay. Jag ska göra det. Jag MÅSTE göra det. När jag såg filmen på bio tyckte jag inte den var så bra. Den fick bara en tvåa. Ända sen dess har jag funderat på varför, jag gillar ju den här genren, älskade ju Ted och Cornelis, vad var det med Monica Z som skavde? Nu är det liksom ingen återvändo, det får bli min helgfilm. Basta!  Här kan du se filmen och nästa fredag lovar jag återkomma med uppdaterade tankar.

.

.

.

2. Sarah Dawn Finer

Så ska det låta har känts som världens mossigaste TV-program i typ tusen år men så hände ”nåt”. Det ”nåt” stavas Sarah Dawn Finer! Herreminjävlar alltså, det är ett helt annat program nu! Hon har lyckats få denna söndagskvällsfossil att pånyttfödas till en sprudlande, varm och känslosam myspystimme och jag kan inte göra annat än att imponerat klappa händerna. Superbra gjort!!

.

.

.

1. MELLO 2018!

Imorgon börjar det, starten för årets härligaste lördagskvällar! Det är konstigt, när finalen gått i mars känns det SÅÅÅÅÅ långt tills cirkusen drar igång igen men sen hux flux är man framme i februari igen. Och nu har man sex veckor att se fram emot, sex lördagar med ett TV-program alla älskar att hata men ändå tittar på. Fast jag hatar det inte. Tvärtom. Och jag skäms inte det minsta för det. Varför skulle jag?

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #126 – ”Förlåt Sofia!”

Avsnitt 126 bankar på dörren och vi slår på stora trumman med ett TEMA!

Hela avsnittet tillägnar vi en filmgenre som vi båda gillar: fängelsefilm. Det blir en lista med bakvända mindfuck-fängelsefilmtips och det blir inte mindre TRE filmer som sätts under våra inspärrade luppar: Good Time, What happened to Monday och Brawl in Cell Block 99.

Vi törs lova ett intressant avsnitt även för dig som kanske inte är helfrälst på just fängelsefilmer. Kanske kan vi få dig att tänka om en smula?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

COCO

Jag började Stockholm Filmdagar med att se ett urtråkigt multieuropeiskt drama som gav mig svenskt rekord i att snabbsomna i en biofåtölj. Tyvärr sov jag inte så länge, jag tvingades genomlida säkert 90% av filmjäkeln och när jag såg vilken film jag prickat in som nummer två fick jag panik. Det var samma typ av film. Igen. Så jag löste problemet. Jag gick in i en annan salong, helt random alltså. Man kan göra så när det är filmdagar och hela biografen är abonnerad för visningar av ny film.

Jag satte mig ner och Coco började! Wow, tänkte jag! Härliga tider! Tecknat, glatt, mysigt och det handlar om en liten kille som vill spela gitarr, det såg jag ju på Kalle Ankas jul, det klippet var jättecharmigt. Och alla talar svenska också, jag behöver inte ens läsa texten! Det här kan knappast bli ledsamt, långsamt, tråkigt eller tragiskt.

En halvtimme in i filmen sitter jag där med stora ögon och bara….vafan, vadfan HÄNDE??? Den där gitarren är ju liksom…sekundär….kan man säga. Men, bortsett från vad jag trodde och tänkte om filmen och att den inte riktigt gav mig det jag trodde: HERREMINJÄVLAR VAD FINT ANIMERAT!! Har man någonsin sett nåt snyggare??? Lille Miguels ansikte till exempel, wrrrååååååhhhhhhh man vill ju bara peta in ett finger i hans lille kind, så sjukt rart alltså! Jag tycker jättemycket om alla scener från det ”vanliga” Mexico, från torget, gränderna, allt det där. Men sen kommer det, det där övernaturliga, andarna, skeletten, döden och då tappar filmen mig.

Det jag dock inte tror att den kommer göra är att tappa dom mindre barnen och jag hoppas att alla föräldrar som går och ser filmen med sina barn är beredda på horderna av följdfrågor som kan komma. Jag hoppas att dom orkar prata vidare för jag tror det kan snurra till sig ordentligt i knattarnas små huvuden. Några svar däremot är ju svårt att ge, ingen av oss vet vad som väntar efter döden även om denna film verkligen försöker få oss att tro det.

Publicerat

DARKEST HOUR

Jag börjar med att säga att den här typen av film verkligen inte – i normalfall – är min kopp thé. Historia, krig och gubbar som gör gubbiga saker, det blir inte snigelspår i biofåtöljen direkt. Vad var det då som fick mig att se Darkest Hour trots mina fördomar och aversioner? Faktiskt bara Gary Oldman.

Gary Oldman är en såndär skådespelare som aldrig gör mig besviken. Han är en kameleont, han spelar nästan aldrig samma typer av roller och han gör det väldigt sällan enkelt för sig. Sånt gillar man ju. Skådisar som vågar utmana sig själv ibland. Här får han chansen att sitta i sminket några timmar varje inspelningsdag för att förvandlas till den brittiska premiärministern Winston Churchill och SOM han gör det! Och SOM sminkmänniskorna gör det! Vilken otrolig make-up, alltså! Visst ser man att det är Gary Oldman där bakom nånstans men framförallt känner jag att det är Churchill jag ser, en politiker jag nästan inte visste (och vet) någonting om.

Det här är ingen biopic, ingen film som ger oss människan Winston. Det här är en boats som visar händelser under en mycket begränsad tid, dvs från andra världskrigets början och ett tag till framöver. Churchill är ny på sin post och måste känna efter med både hjärnan och hjärtat hur han ska göra, ska han förhandla med den där vidriga vattenkammade mustaschmänniskan i Tyskland eller inte?

Hela sex Oscarsnomineringar blev det för den här filmen och jag tycker den är värd dom alla även om jag tror att det bara är Gary Oldman som har en verklig chans på vinst. Och kolla, den får en TREA av mig! Vad skulle den då få av dig, speciellt om du är en sådan filmtittare som gillar historiska dramatiska filmer och krig?

Publicerat

THE POST

Trion Spielberg-Streep-Hanks skojar man inte bort i en handvändning. Klart som korvspad att dom alla tre drar folk till biograferna och lägger man dessutom till att The Post är en såndär ultramysig murvelfilm som utspelar sig på 70-talet bland tidningsmakare med riktiga skrivmaskiner, beiga gabardinbyxor och en oförställd tro på att rollen som den tredje statsmakten faktiskt var viktig, ja då får man en rätt igenom gedigen Film-Film!

Tänk alltså, på 70-talet trodde journalisterna att dom kunde göra en verklig skillnad i världen genom att inte som nu skriva om Camilla Läckbergs senast köpta leopardtofflor eller vara först med att publicera namn och bild på tafsare med namn som gör sig på löpsedlar utan genom att utmana etablissemanget, att stå upp för sin sak, ha en vision, att vara politiska. Och vet du. Det var inte bara något dom trodde, dom gjorde skillnad! Tror du mig inte kanske du borde se The Post.

Det var i juni 1971 som dom största tidningarna runt om i USA tog ställning för yttrandefriheten och publicerade dokumenten som kallas The Pentagon Papers, regeringshemligheter som varit hemligstämplade i flera decennier. Katherine Graham (Meryl Steeep) var chefredaktör och ansvarig utgivare på Washington Post – och också den enda kvinnliga chefen i den amerikanska tidningsvärlden – och det är hon som är filmens fokus. Men trots att titeln The Post syftar till just Washington Post så var det hos New York Times det hemliga materialet först landade.

Det finns absolut ingenting att klaga på med The Post, scenografin är så in i minsta detalj perfekt att det inte går att förstå att filmen är gjord 42 år efter Alla presidentens män. Meryl Streep är  – såklart – Oscarsnominerad för sin roll som Kay Graham och jag suckade när jag hörde det för det kändes så…blasé…att nominera henne så fort hon visar sig på vita duken. Men nu med facit i hand undrar jag om inte den här rollen är åtminstone topp-fem i hennes karriär? Tom Hanks har en tacksam roll som charmige redaktören Ben Bradlee och han är så likeable att klockorna stannar. För mig är det annars Bruce Greenwood som Robert McNamara som imponerar stort. Han harvar runt bland birollerna i Hollywood och är sällan dålig och även om även detta är en biroll så gör han nånting mer med den.

Är du sugen på att se en riktig film sådär som bara riktiga regissörer kan göra när riktiga skådespelare presterar på topp med ett manus som är så frejdigt skrivet och John Williams komponerat musiken och Spielbergs favoritfotograf Janusz Kaminski står bakom kameran – se The Post! Dessutom, det är så SATANS trevligt med skrivmaskinsknatter!