Inlägg

Publicerat

Fredagsfemman #310

5. Black Mirror

Det här en TV-serie (som finns på Netflix) som på sitt sätt är alldeles genial. Varje avsnitt är unikt, man behöver inte se dom i ordning. Det känns även som att varje avsnitt har långfilmsbudget (och då snackar vi inte svensk långfilm utan åtminstone brittisk). Första avsnittet i första säsongen är tillräckligt udda för att till och med jag skulle höja på ögonbrynen och liksom fastna. Titta vettja!!

.

.

.

4. Underbara Frances! Underbara Martin! Underbara alla i Ebbing, Missouri!

Idag har Three Billboards Outside Ebbing, Missouri biopremiär. Det är en fantastisk liten stor film tycker jag. Jag tycker så HIMLA mycket om den. Det är en Film-Film. Riktig liksom. Välskriven. Välgjord. Perfekt liksom, på alla sätt som går. Att gå och se den är ett HELGTIPS utöver det vanliga

.

.

.

3. Jim Gaffigan kommer till Sverige

För såna som jag som ser en hel del stand-up på Netflix är Jim Gaffigan ett känt namn. Han har gjort fem comedy specials och även om dessa varierar i skojighet så är lägstanivån riktigt hög. Han har uppträtt inför ett fullsatt  Madison Square Garden (vad nu det betyder i verkligheten? Dragit ett skämt i pausen på en NBA-match?) och på onsdag kommer han till Sverige. Det krockar rejält med #1 på listan men det är ett I-landsproblem jag gärna hackar i mig. Klart jag ska gå!

.

.

.

2. Grattis Allison!

Natten till i måndags var det dags för den årliga Golden Globe-galan. Som vanligt var det ingen svensk TV-kanal (eller dyl) som snappade upp storheten i galan och sände den men men….hur som helst… Jag vill säga GRATTIS till Allison Janney som knep ”Best Performance by an Actress in a Supporting Role in any Motion Picture” för sin roll som konståkerskan Tonya Hardings mamma i filmen I, Tonya. Så. Himla. Välförtjänt. Ta Oscarn också nu! (Resten av vinnarna kan du se här. )

.

.

.

1. Stockholm Filmdagar

I mitten på nästa vecka är det dags för första halvårets kanske bästa filmiska dagar när biograf Victoria fullkomligt nedlusas av oss som på ett eller annat sätt recenserar film och klassas som ”media”. Det är dags att bänka sig i biomörkret och tugga i sig MASSOR av storfilmer som har biopremiär inom dom närmsta månaderna. Fint ska det bli. Och kul och mysigt. Och hej filmspanare! Vi ses på onsdag!

Publicerat

TED – FÖR KÄRLEKENS SKULL

Hej Hannes,

Minns du mig?

Vi hade en liten beef för ett par år sedan, strax efter dina framgångar med Ove… eller…du hade i alla fall en beef med mig. Du mejlade mig för jag tyckte inte om dina filmer. Mina recensioner innehöll ”utstuderade elakheter” och det kändes inte bra för dig när folk googlade ”Sune i Grekland eller på bilsemester” och klickade sig in på mina texter. Jag var ”en mobbare” skrev du. Du kände igen såna som jag från din skoltid, skrev du. Såna som ”rackade ner på dom som försökte”. Du skrev att ”det är lättare att vara elak och raljerande än uppskattande. Det är en väg som de obegåvade ofta väljer – eller de lata”.

Jag svarade dig. Förklarade mig. Jag är ingen mobbare, skrev jag. Jag ser inte mig själv som obegåvad och jag är definitivt inte lat. Jag tycker bara inte jättemycket om alla dina filmer. Du läste mitt svar och du svarade tillbaka, ett långt mejl. Jag uppskattade det, du var inte riktigt lika arg i tonen längre och du avslutade med – som jag uppfattade det – att sträcka fram handen litegrann. ”Så låt oss avsluta nu med att säga att vi hatar varann men ändå inte kan vara utan varann…”.

Vet du Hannes? Jag hatar inte dig men jag anser att smaken är som baken, att varje människa har rätt att uttrycka sin åsikt och att alla filmer förtjänar en chans. Alla som följt min blogg vet att jag är i det närmaste dumdristig i mina filmval ibland, jag ger regissörer och skådespelare jag avskyr chans på chans på chans för jag anser att varje film är unik och man kan aldrig någonsin på förhand veta vad man kommer tycka och känna när man går ut från en biograf. Jag gav Dogtooth 1/5 och The killing of a sacred deer 4/5. Samma grekiska regissör. Att se Terrence Maliks filmer är för mig detsamma som att fejsplanta rätt in i en grovteglad vägg och höra ticke-ticke-tickljudet när tänderna från överkäken landar på parketten – men hindrar det mig från att fortsätta ge honom chanser? Nej. Kanske är det därför slutklämmen i ditt första mejl har satt sig som en tagg i min bröstkorg. Du skrev:

”Men jag har en tanke. Sluta upp att titta på mina filmer. Jag kommer fortsätta göra filmer i exakt samma stil som innan och eftersom du så tydligt och klart skriver att du inte gillar dom så blir det ju ganska korkat av dig att skriva samma strunt varje gång. Då slipper du uppröras och folk som tycker om det jag gör slipper hamna på din hånfulla sida när de googlar mina titlar. Kan det vara en vädjan som blir till verklighet? En ganska logisk konsekvens. Ska vi säga lagom till det nya året? För så dum är du väl inte att du vill fortsätta plåga dig eller är det just i hånen som du finner sånt nöje i?”

Jag såg Ted på premiärdagen. Din nya film. Jag såg den i en fullsatt och charmig förortsbiograf. Du vet Hannes, jag älskar biografer. Jag älskar att åka runt och se film på nya ställen, i andra städer, i andra länder och jag gör det för att jag älskar film. Jag kommer aldrig sluta med det, precis lika lite som du kommer sluta göra dom. Och jag tänker att jag är glad att jag inte lyssnade på dig för det råd du gav mig kan vara det sämsta någonsin, till och med sämre än när skolsköterskan på mellanstadiet sa att jag skulle få bort min ungdomsacne genom att smörja in matolja i hårbotten, Alsolsprit i ansiktet och bara tvätta håret var tredje dag.

Jag såg Ted och jag såg Adam Pålsson transformeras till Ted Gärdestad inför mina ögon. Jag skrattade och fnissade (”Men Stikkan stavas med två k!!”) och tårarna rann. Jag njöt av musiken, av det tidsdokument som filmen är. Jonas Karlssons Stikkan Andersson-truckermusche, Happy Jankell som Lotta Ramel och det hjärtskärande fina att se Lotta Ramel själv spela sin mamma Susanna. Dan Johansson som Povel Ramel, sitta och jamma med Ted vid pianot, Niklas Strömstedt som spelar sin far Bo och hur fingertoppskänsligt Ted förvandlas utseendemässigt ju sämre han mår psykiskt. Sminket är alldeles utsökt där. Och Göran Hallbergs magnifika foto. Och Peter Viitanen som brodern Kenneth. Vilket bra val av skådespelare!

Det finns ingenting med Ted som hade kunnat göras bättre. Det är så jag ser det och det är din förtjänst Hannes. Manus och regi: Hannes Holm. Det är du. Ju.

Så jo. Jag kommer fortsätta se dina filmer och jag kommer fortsätta skriva precis vad jag tycker på min blogg. För det är det jag SKA göra. ”Du ska fortsätta vara uppkäftig och oregerlig. Det är din uppgift” skrev du och ja, jag kan vara både och när andan faller på. Men jag kan också – definitivt och med lätthet – vara uppskattande när jag ser en film som uppfyller hela min varelse och som får mig att känna det där magiska pirret som bara en riktigt bra film kan framkalla. Jag tycker nämligen att det är bra mycket svårare att vara elak än snäll, även i skrift.

Dina sista ord till mig var ”Må kraften vara med dig”. Jag kontrar med dessa:

Jag kan sitta på min måne och göra vad jag vill
Där stannar jag tills allting ordnat sig.

/Fiffi

Publicerat

SNACKA OM FILM #123 – ”Oj!”

Det känns härligt att kunna säga att avsnitt 123 är årets allra första avsnitt som är sådär alldeles på riktigt supervanligt. Det blir musikaliskt mys när vi listar våra favoritsoundtrackslåtar, jag har varit på bio och sett filmen om Ted Gärdestad, Steffo har sett Noomi Rapace kicka rumpa i Unlocked och vi har tillsammans sett den bioaktuella filmen Wind River. Sen blir det fånar som spånar som den här gången går som tåget. Vi lyckades dessutom med ett redigt telepatiskt mindfuck när Grej of the day skulle diskuteras.

Sådärja. 2018 är igång och så även vi.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

THE MEDDLER

Marnie (Susan Sarandon) har inte mycket till eget liv. Åldrande, men inte gammal, märker hon att hon inte längre behövs i någons liv och definitivt inte i dottern Loris (Rose Byrne). Den högt älskade maken (och pappan till Lori) har precis dött och lämnat Marnie i ett jättelimbo. Massor med tid över OCH massor med ärvda pengar men ingen att lägga varken tid eller pengar på. Hur hon löser det? Hon punktmarkerar dottern som en galen människa, ringer, messar, hälsar helt oförhappandes på och har noll koll på personliga gränser. Skitjobbig människa helt enkelt. The Meddler handlar alltså om denna mamma Marnie och hur hon nästlar sig in i Loris vänners liv (när Lori stänger henne ute pga stalker) och hade inte Marnie haft dessa pengar hade hon inte kunnat nästla sig in. Hon KÖPER sig vänner. Otroligt äckligt.

Antagligen ska Marnie kännas som en öppen och charmig dam men jag avskyr henne. Att filmen ens går att se beror på att Susan Sarandon är en sån sjukt bra skådespelare. Men usch annars. Folk som köper sig makt och inflytande är sällan bra folk och allt Marnie gör ger en sur eftersmak i munnen. I min alltså. Inte i hennes uppenbarligen. Karaktärsutveckling var det ja? Hmmm. Det finns en del övrigt att önska gällande detta i dagens film.

Publicerat

OKÄND SOLDAT

Idag är det storfrämmande här på bloggen när min kollega Hanna bjuder på en gästrecension av den finska filmen Tuntematon sotilas, eller Okänd soldat som den heter på svenska biografer.

.

Ibland undrar jag varför jag tittar på krigsfilmer. Alltså, varför? Vad är syftet? Antingen är det nåt amerikanskt slask där ett gäng jättevita helyllehjältar slåss mot bruna orimligt elaka dummisar, eller så är det jobbigt-så-det-skär-rätt-in-i-benet-realism där alla blir våldtagna och döden dör.

Den finska författaren Väinö Linna skrev Okänd Soldat på femtiotalet, och nu kommer den tredje i ordningen av filmatiseringarna. Aku Loihimies regisserar denna, och han levererar. Med råge. Karaktärerna balanserar mellan den karga och broderliga humorn som finns i den finska folksjälen, och vad som oundvikligen händer med en människas psyke i krigets absurda fasor. Hur vissa bryter ihop och flippar fullständigt, medan andra vänder sig inåt och blir fullständigt apatiska. Hur gröngölingarna fortfarande tror att det finns ära att kämpa för, att det finns en mening med att panga fiender.

Fotot är så vackert att jag får lite lätt andnöd. Varma mjuka toner när livet är fint, och kallare och gråare ju eländigare det blir. (Finnarna har tydligen feeling för det där, kolla in Kätilö (The Midwife) av Antti Jokinen, oxå krigsfilm, oxå humor vs. allvarligt jäkla allvar, oxå sjuuuukt fint foto!) Filmen hade fått 5/5 om inte för en scen. Ingen egentlig spoiler här nu, men vill du se filmen med opartiska ögon så sluta läs nu. (Kom tebax och läs den efteråt så får vi se om du tänkte på samma grej!) När män filmatiserar så blir det gärna med en ganska redig skopa Male Gaze. Ok, såhär. De manliga soldaterna kommer hem till några kvinnfolk i den ockuperade staden, och blir bjudna på te. Det kommer fram att en av soldaterna gett sin brödranson till några av de lokala barnen. Då blir en av de tidigare så arga kvinnorna tydligen så himla tacksam att hon börjar pussa på honom och sen ställer hon sig upp och börjar… dansa för karlarna. Det är en sån underlig scen. “Här får ni lite av mej som present för att en av er visade lite medmänsklighet, varsågoda. Kåt, glad och tacksam – det är jag det!” Scenen bryter min närvaro i filmens magi, plötsligt satt jag och vred på mig i en biostol för det var så jäkla akward.

Medan jag skriver detta väljer Spotify ödesmättat nog att spela Edwin Starrs “War (What Is It Good For?)”, och jag kan liksom inte göra annat än sjunga med.

4 handgranater av 5 möjliga!


Publicerat

CALL ME BY YOUR NAME

Armie Hammer är en lurig jävel. Ja, som skådespelare alltså, något annat känner jag inte till.

Utseendemässigt ser han ut som en lång lillebror till Jude Law och Barbados-Magnus (Carlsson) och trots att det egentligen bara andas plus så är han – för mig – mest ett neutrum. Jag kan se film efter film efter film med honom i rollistan men han försvinner alltid. Ibland vet jag knappt att han varit med eller hur han ser ut.

Nocturnal Animals, The man from U.N.C.L.E, Spegel Spegel, J. Edgar, The Lone Ranger och som tvillingarna Winklevoss i The Social Network, Jahopp. Där ser man. Så känns han på´t ungefär. Armie Hammer, den genomskinliga snyggingen. Typ så. Men så kommer en film som Call me by your name och ett manus där han faktiskt ges en personlighet och får något att bita i och VIPS, jädrar, han kan ju! Rollen som Oliver är honom gjuten! Han har till och med lyckats få till en alldeles delikat gayframtoning ända ner i knävecken och inte sedan Magnus P.I´s högglansdagar har ett par alldeles för små och korta shorts klätt någon bättre.

Det är 1983 och Oliver kommer till en liten stad i norra Italien där han ska vara assistent till en forskare (?) över sommaren. Oliver är väl kanske 26, 27 i filmen och familjens son Elio (Timothée Chalamet) kan väl vara….17? Elio är nyfiken på både tjejer men kan inte slita ögonen från den livsnjutande Oliver och hans kropp. Det visar sig dock vara ömsesidigt även om Oliver in i det längsta försöker backa från sina känslor.

Call me by your name har blivit en jättesnackis och jag kan i viss mån förstå det. Jag skulle inte drista mig till att säga att det är Årets film eller nånting sånt, inte heller Årtiondets kärleksfilm eller andra superlativer som jag läst både här och där MEN det är en fin film, det är det. Känslan i det somriga 80-talets Italien  är härlig, färgerna är pastelligt dova och musiken passar mig som handen i handsken. Det känns liksom som att filmen är gammal ”på riktigt” och det är en komplimang.

Jag tror att det finns en chans att Luca Guadagnino kommer nämnas i förhandssnacket till Oscarsnomineringarna för Bästa regi och det skulle förvåna mig mycket om inte någon av killarna – eller båda? – också får en nominering. Armie Hammer kan tacka sin lyckliga stjärna att manuset hamnade i hans knä och den relativa nykomlingen Timothée Chalamet kan se tillbaka på ett 2017 som verkligen satte honom på kartan i och med denna film OCH årets andra stora ungdomssnackis: Lady Bird.

Det som hamnar på minus för mig är speltiden. 132 minuter. Så lång hade den inte behövt vara. Det är visserligen vackert filmat men långa stycken i första halvan av filmen är det väldigt sparsmakat på händelserika scener (för att vara diplomatisk). Jag kanske ska tillägga att det är James Ivory som skrivit filmens manus baserad på en roman av André Aciman och är det någonting James Ivory behärskar efter alla sina brittiska kärleksdraman så är det undertryckta känslor och förbjuden passion. Han blir för övrigt NITTIO år nästa år! Galet va?

Sevärt, gulligt, bitterljuvt, semesterlängtigt och fina boys. Där har du filmen i en mening.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: SHELLEY (2016)

En dansk Rosemary´s baby, så skulle man kunna beskriva Shelley i något förenklade ordalag.

Filmen handlar om paret Louise (Ellen Dorrit Petersen) och Kasper (Peter Christoffersen) som bor tillsammans i ett enkelt hur långt ute i den danska spenaten. Dom försöker leva självförsörjande och har inte ens el i stugan. Deras största önskan är att bli föräldrar, något som är en omöjlighet då Louise fått en sent missfall och efter det fått komplikationer och tvingats operera bort livmodern. Den dödfödda dottern klarade 24 veckor i magen innan Louise var tvungen att föda fram henne bara för att direkt begrava henne.

Den unga rumänska (och enligt IMDb hushållerskan) Elena (Cosmina Stratan) reser till paret i Danmark för att föda deras barn och här kan jag erkänna att jag blir lite bortkollrad i manuset, ja, det blir jag. Hur och varför är för mig oklart men äsch, man kan inte få allt här i livet.

Elena är hur som helst gravid och hon känner hela tiden att något är fel. Hon går på koll hos barnmorskan som hela tiden bedyrar att Louise känslor är fel, att barnet mår bra och att allt är normalt. Men nej, Elenas graviditet är inte normal, det är en SKRÄCKFILM vi pratar om här.

För att vara en skräckis så är Shelley en diskbänksrealistisk sådan, det är inga storvulna effekter eller blodiga klafsscener. Det här är smygande skräck och effekterna är sparsmakande men funktionella. Jag gillade filmen, jag tyckte om den smutsiga känslan och preggoskräckisar ÄR alltid otäcka tycker jag, det är nämligen inte så svårt att leva sig in i situationen och känna rädslan över att barnet i magen är något annat än ”bara” en liten bebis…

I skräckfilmsavsnittet nummer 112 av Snacka om film pratar jag lite mer om den här filmen. Här kan du lyssna på avsnittet. Nästa söndag kommer en ny skräckfilm här på bloggen.

Publicerat

Söndagarna under 2018 vigs åt skräckfilm. Bara skräckfilm.

Under hela 2014 hade jag ett och samma tema på söndagarna: Svensk film. Det var himla kul. Jag gillar svensk film och det var en utmaning att få till en bra blandning på filmer och samtidigt en chans att få se 52 nya (och gamla) filmer där alla pratade svenska.

Nu har det gått några år och jag har saknat att göra ett sånt där riktigt MASTODONTTEMA. Så, nu kommer det! Varje söndag under hela 2018 kommer vigas åt en av mina favoritfilmgenres: Skräckfilm.

Känner jag mig själv rätt kommer det antagligen mest bli relativt nya filmer men en och annan gammal goding kommer säkert slinka igenom. På den här sidan kommer jag samla länkar till alla filmer jag skrivit om. SOM jag ser fram emot detta!!! Gör du?

1. Shelley (Danmark/Sverige, 2016)
2. The haunting of Helena (Italien, 2016)
3. Leatherface (USA, 2017)
4. Hellraiser (Storbrittanien, 1987)
5. Temple (Japan/USA, 2017)
6. Cronos (Mexiko, 1993)
7. The Ritual (Storbrittanien, 2017)
8. Slither (Kanada/USA, 2006)
9. Wichita (USA, 2016)
10. Huset (Norge, 2016)
11. Scare Campaign (Australien, 2016)
12. Replace (Tyskland/Kanada, 2017)
13. Les Affamés (Kanada, 2017)
14. Nekromantik (Västtyskland, 1987)
15. Cage Dive (Australien, 2017)
16. Possession (USA, 2008)
17. The Complex (Japan, 2013)
18. From a house on Willow Street (Sydafrika, 2016)
19. Dark Waters (Ryssland, 1993)
20. Revenge (Frankrike, 2017)
21. Lust (Norge, 2017)
22. On the other side of the door (Storbrittanien/USA/Indien, 2016)
23. Insidious: The Last Key (Kanada/USA, 2018)
24. Event Horizon (Storbrittannien/USA, 2007)
25. Blood and Chocolate (USA/Storbrittanien/Tyskland/Rumänien, 2007)
26. Ghostland (Frankrike/Kanada, 2018)
27. Death Note (USA, 2018)
28. Snakehead Swamp (USA, 2014)
29. Invalid (USA, 2014)
30. Vargtimmen (Sverige, 1968)
31. Hereditary (USA, 2018)
32. Cargo (Australien, 2017)
33. Fender Bender (USA, 2016)
34. The Terrible Two (USA, 2018)
35. Rammbock (Tyskland, 2010)
36. Bodom (Finland, 2016)
37. Nails (Irland, 2017)
38. Mindhunters (Nederländerna/Storbrittanien/Finland/USA, 2004)
39. Feral (USA, 2017)
40. Ghost House (USA/Thailand, 2017)
41. Jigsaw (USA/Kanada, 2017)
42. We are not alone (Peru, 2016)
43. Halloween (USA, 2018)
44. The Final Girls (USA, 2015)
45. Possession (Frankrike/Västtyskland, 1981)
46. Mandy (USA/Belgien/Storbrittanien, 2018)
47. Atterados (Argentina, 2017)
48. Boar (Australien, 2018)
49. Wish upon (USA/Kanada, 2017)
50. American Mary (Kanada, 2012)
51. The Clovehitch Killer (USA, 2018)
52. Tonight she comes (USA, 2016)

Publicerat

THE GREATEST SHOWMAN

Otroligt va? En TRISS i Zac Efron-filmer den här veckan! Vilken högoddsare va? Men hur mycket Zac än sjunger och dansar i den här filmen så är den Hugh Jackmans, det måste man säga. Han är nästan lika härlig som sång-och-dansman som han är som hårig bister järv. Men jag ska ta det från början.

Jag, som den ivriga trailerhatare jag är, älskar trailern till The Greatest Showman. Den är underbar! Den har ALLT! Jag får rysningar, längtar efter en sing-a-long-version av filmen på Bio Rio, vill se om Les Misérables som uppvärmning och önskar att jag hade haft mer av en trapetsvänlig kropp när jag ser Zendaya flyga fram under cirkustaket. Att trailern tjonkar på med boost-låten ”This is me” OCH det episka citatet ”No one ever made a difference by being like everyone else” gör att jag gråter varenda gång jag ser den. Trailern alltså. Ja, jag som avskyr trailers. Du hör ju. Den här filmen har nåt alldeles extra, nåt som når ända in i mig, in genom märg, ben och kevlarhud.

Jag fick inte med mig nån till bion. Inte nån. Jag tror inte jag fått med mig någon ens om jag bjudit på biljetten. Rättare sagt, jag VET att jag inte skulle fått med mig nån oavsett för jag försökte, jag körde med mutor och allt möjligt men nej, jag fick gå själv. Och SOM jag var glad för det! Innerst inne vet jag ju att det här är en typ av film jag helst av allt ser själv. Jag, en stor mugg kaffe och ett tiopack näsdukar. Den här typen av film kan nämligen – när och om den är bra – få mig att krackelera fullständigt och även om jag inte har något problem att gråta tillsammans med andra på bio så….fulgråta, det gör jag gärna ensam. Om filmen inte heter Jag, Daniel Blake. Då fulgrät jag tillsammans med hela filmspanargänget för kroppen kunde inte hålla emot. Då är det bara att gråta på. Enklast så.

Jag trodde att The Greatest Showman var ett drama med musikaliska inslag. Jag hade fel. The Greatest Showman är en musikal, no more no less och som sådan är den bra. Bra låtar, bra nummer, bra sångare och sångerskor. Ingenting att klaga på. Men det The Greatest Showman också är är en boats, en sann historia om P.T Barnum (Jackman) som enligt Wikipedia var en cirkusdirektör och underhållningsentreprenör. Sant, båda grejerna. Det han också var var en obotlig optimist, en glad skit helt enkelt OCH han hade en förmåga att se dom udda filurerna, ”freaksen” i samhället, som något alldeles extra. Dvärgen, den skäggiga damen, världens längste man, siamesiska tvillingar, albinos, tjockisar, supertatuerade män och diverse andra knasbollar, alla fick vara med och dom fick inte vara med som ”djur i bur” utan för att dom kunde saker, dom dansade, sjöng och underhöll sin publik bigtajm.

En musikalisk boats alltså där jag är riktigt nöjd med musikaldelen men kanske lite mindre nöjd med hur manusförfattarna Jenny Bicks och Bill Condon tagit sig an boatsbiten. Dom gör det väldigt lätt för sig och skrapar bara försiktigt (och toksnabbt) på den yta som är Barnum och jag kan inte låta bli att tycka att det är synd. Filmen är förnämliga 105 minuter men det hade inte stört om den var tio minuter längre OM den med detta blivit aningens köttigare.

Hugh Jackman då, sköter han sig? Klart han gör. Mysig karl det där! Michelle Williams spelar hans fru och livsförälskelse Charity och det gör hon stabilt med vänsterhanden. Hon har inte mycket att bita i annat än att se nöjd, glad och på gränsen till dum-lojal ut mot sin idéspruta till man. Rebecca Ferguson har fått den tacksamma rollen att spela den svenska näktergalen Jenny Lind och hon är den som mimar bäst. Alla dom andra sjunger själva på soundtracket (men mimar till sina egna röster i filmen) men hon mimar till en annans röst men är den som fixar det absolut bäst. Snyggt jobbat. Hon fortsätter imponera. Zac Efron är en frisk fläkt och gör det han ska men som sagt, det är inte hans film även om han är med rätt mycket.

Regissören Michael Gracey är en man jag inte känner till sen tidigare men att han tittat mycket på Baz Luhrmans Moulin Rouge känns rätt solklart. Han saknar dock en hel del vad gäller visuell kreativitet innan han kommer upp ens till midjan på Baz men habilt är det, tro inget annat. Habilt, underhållande och….lättglömt. Ja, jag sa det. Lättglömt. Eftersmaken är tunn och jag bär inte med mig några direkta känslor från filmen även om jag drog på soundtracket i bilen direkt på vägen hem.  Jag behövde helt enkelt inte näsdukarna. Den där lille ensamme tåren som snitslade sig ner från ögat och över kinden stoppades av tröjärmen och sen var det klart. No more crybaby för mig den här kvällen. Däremot vill jag se om Logan nu. Vill man inte alltid det förresten?

Publicerat

Fredagsfemman #309 – Filmer att se fram emot under 2018

5. Den blomstertid nu kommer

Till midsommar är det dags att gå man ur huse för att se svensk film ta ett nytt stort kliv ut mot den stora filmvärlden. Alltså den STORA filmvärlden. Vi kommer få se scener vi aldrig förut sett och det var mycket länge sedan jag såg såhär pepp på en film – oavsett produktionsland. En finurlig och ASSNYGG teasertrailer är släppt och du kan se den här.

.

.

.

4. The Meg

Jon Turtletaub regisserar Jason Statham i en HAJFILM!! Tjoflöjt va? Jag vill bara ta på mig den blå onepiecelatexdräkten och liksom Dr Alban sjunga Sing Hallelujah! Den 10:e augusti är det premiär i USA och man kan inte göra annat än att hålla tummen att den kommer till Sverige. På bio.

.

.

.

3. Mission: Impossible 6

Hahahaha, Tom Cruise teamar upp med Rebecca Ferguson igen och HOPPSAN nu gled jag ur stolen. Boka in 3:e augusti i almanackan!

.

.

.

.

2.Venom

Tom Hardy ikläder sig rollen som Venom och Michelle Williams, Woody Harrelson och Riz Ahmed är med i rollistan. Klart jag är pepp. Hur skulle jag INTE kunna vara det? 5 oktober smäller det!

.

.

.

.

1. Ocean´s 8

27 juni är det biopremiär för denna film med en skön samling kvinnor: Sandra Bullock, Anne Hathaway, Dakota Fanning, Olivia Munn, Sarah Poulson, Rihanna och Katie Holmes. Helena Bonham Carter och Cate Blanchett är också med. Och Matt Damon repriserar sin roll från Ocean´s Eleven, Twelve  och Thirteen. Jag tror det kan bli härligt det här.

Publicerat

SNACKA OM FILM #122 – ”Persikan”

Nuså, nu är vi back in business sådär alldeles på riktigt med ett helt nytt och vanligt avsnitt. Vi listar filmer som gett oss hjärtinfarkt, jag har sett både The Greatest Showman och supersnackisen Call me by your name och Steffo har tittat på en blonderad Daniel Craig i Logan Lucky och TV-serien Glow. Dessutom bjuder vi upp Fånar som spånar till dans igen och hamnar på en magnifik film som leder till snack om en australiensisk skådespelare som visade sig vara förr på Irland.

Så välkommen tillbaka till oss när vi nu drar igång 2018-års allra första podd!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

Publicerat

WE ARE YOUR FRIENDS

Eftersom jag tycks fastnat i Zac Efron-vinkelvolten en smula blir det en film med denne tajte man i huvudrollen även idag. I dagens film spelar han Cole Carter, en ung kille som drömmer om ett liv som discjockey. Det är inte speciellt spännande, ej heller intressant, inte för någon som inte finner ett onaturligt intresse i den Zac Efronistiska ytan med magrutor och oljeglansiga axlar. Filmen är dock inte extremt dålig, den är bara ungdomlig sådär på ett dåligt sätt, sådär så att en medelålders cynisk och lite trött kvinna som jag inte riktigt kan ta till sig historien. Det är nämligen en kärlekshistoria inblandad också, en såndär jag egentligen inte tror på men Cole är betuttad och kärlek är aldrig lätt när man är liten och livet drar i en. MEN kärlek KAN vara lättare när man är docksöt, tajt och glider runt på en räkmacka.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

17 AGAIN

Om du fick chansen att bli 17 år igen, skulle du ta den? Skulle du vilja gå tillbaka och leva om ditt liv bara för att kanske, eventuellt, ta andra beslut och kanske få ett bättre vuxenliv?

Den vuxne Mike O’Donnell (Matthew Perry) är inte hundra nöjd med sitt liv kan man säga. Utan att ta i. Det är inte mycket som funkar friktionsfritt direkt. SÅ blir det lite trolleri-trollera med en vaktmästare från Mikes gamla skola inblandad och VIPS är han sjutton igen och ser ut som Zac Efron.

Jomen. Det här är ganska gulligt. Och ganska kul. Och en smula tankeväckande kanske till och med. Filmen gör inte en enda fluga förnär, jag har svårt att tro att någon skulle ruttna ur totalt och stänga av filmen i ren aggression. En bra film helt enkelt. Okej tidsfördriv. Underhållande. Sådär mellanmjölkig så det är svårt att skriva om den.

Jo! Leslie Mann är ju med också. Det är ett plus.


Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

ÅRETS FILMBLOGGSFILMER 2017

Såhär på årets allra sista dag passar jag som vanligt på att summera mitt filmbloggarår. Det här året har varit det ”trögaste” i bloggens åttaåriga historia. Inte så att jag på något sätt tycker att det är tråkigt att skriva om film – tvärtom – men mitt filmtittande och bloggskrivande har tvingats dela tid med lite fler andra parametrar i år än alla andra år. På gott och ont. Kanske kommer 2018 fortsätta i samma aaaaningens lugnare tempo än ett inlägg om dagen, det lutar åt det. Bloggen ska BARA vara kul och avkopplande, det är min inställning. Bloggen är inte mitt levebröd, den är min kompis, min anti-stress-bubbla och så måste den förbli.

Det här året har varit otroligt maxat både i arbetslivet och privatlivet och kanske är det därför som jag tycker att året faktiskt inte flugit förbi. Så mycket spännande saker som hänt, så mycket nytt att förhålla sig till, det är sånt som gör att åtminstone jag känner mig levande. Att utvecklas, ta tag i saker, utmana mig själv och försöka att i alla lägen vara orädd. På så sätt har 2017 varit ett kanonår.

Filmåret 2017 har för mig har även handlat om dom filmiska nyårslöften jag gav mig redan 2016.
1. titta mer på trailers
2. unna mig att stänga av riktigt dåliga filmer istället för att titta klart (25-minuters-regeln)
3. fortsätta titta på film fördomsfritt och gränslöst
4. bli bättre på att se om filmer jag gillar
5. gå mer sällan på vanlig bio

Jag har även lagt till en ny punkt under året som lyder:

6. se mer på TV-serier om jag vill ÄVEN om det betyder att filmtittandet får stryka lite på foten.

Och nummer 6 har jag verkligen anammat. Det har blivit många fler TV-serier än vanligt i år. Twin Peaks: The Return, Fargo säsong 3, Fargo säsong 2, Mindhunter, Top of the lake: China girl, Big Little Lies, Game of Thrones, alla tre säsongerna av The Leftovers plus en del lite likgiltigare prylar som jag glömt strax efter att jag sett det. Jag har även under årets sista dagar sett hela säsong 2 av Bonusfamiljen som kommer börja sändas på SVT 29 januari samt första fyra avsnitten av Bron IIII som kör igång kl 21 imorgon på SVT.

2017 drog igång med en redig handbromsvändning i januari med Stockholm Filmdagar och det är riktigt bra filmiska dagar där man får se många av vårens stora filmpremiärer. Årets höjdare var definitivt La la land och bottennappet hette Silence. Jag drog igång årets första tema, Veckans varulv och i mitten på januari la jag även upp det inlägg som tagit mest tid att genomföra i hela poddens historia: The Ultimate Sylvester Stallone Lista. All Stallones filmer i topplisteordning. Jösses. Det tog tid men OJ, det var värt det!

I februari hade jag bjudit in tre bloggande vänner för Oscars-uppesittar-natt-inklusive-poddning och det var en mysig natt med Steffo, Sofia och Johan. Johan fick dock jobba en del då han utlovade twerk-dans varje gång La la land vann en Oscar. Han var kanske liiiiite väl snabb sista gången då La la land vann som Bästa film men nääeeee……det blev fel….Warren Beatty snurrade bort det hela och statyetten gick till slut till Moonlight.

I mars kom årets första (och bästa?) superhjältefilm när Logan visade sitt håriga Wolverine-ansikte för sista gången, årets första emotsedda uppföljare dök upp i och med Danny Boyles Trainspotting 2 och jag fick mitt King Kong-lystmäte mättat i Kong: Skull Island.

I april kom årets kanske största och mest otippade hype när Get Out blev en snackis både i USA och här. Jag fattade inte riktigt grejen måste jag erkänna. Okej film men inte så mycket mer. Jag körde också igång en nypremiär på temat Dagens Duo under sju måndagar. I maj kom C More in i mitt liv och vi inledde ett samarbete där jag skriver om en del filmer och serier som finns att streama hos dom (här finns en lista med tips!) och Alien: Covenant hade premiär. Jag var även i London och såg Wonder Woman på riktig IMAX!

I juni började årets sommartema som förvånade många, inklusive mig själv. Temat hette ASIENSOMMAR och sträckte sig över tre månader. Jag får tacka min arbetskollega Daniel för idén och att han försåg mig med titlar på vilka filmer som skulle vara med. Det var spännande veckor och jag såg en hel del filmer jag aldrig hade sett utan hans inblandning. I juli hade krigsfilmen-som-inte-var-en-krigsfilm Dunkirk premiär och den såg jag på 70mm-visning. Älskade hur filmen såg ut och lät men blev ändå inte knockad av den.

2017 var kanske inte ett episkt filmår överlag men jag har sett väldigt många riktigt bra svenska filmer just i år. Sameblod (som visserligen är från 2016 men jag såg den i augusti), The Square som fick Cannes-juryn att gå ner i brygga och Borg som faktiskt är den enda 2017-film som jag (hittills) gett 5/5. I september var det dags för den årliga semesterveckan i Skåne när Malmö Filmdagar gick av stapeln under regn och rusk (för en gångs skull). Bästa filmen jag såg där var tveklöst Three Billboards Outside Ebbing, Missouri och lite senare i samma månad blev Bill Skarsgård mannen på hela världens läppar när Det brakade in på biograferna och röda ballonger och gula regnjackor aldrig kommer ses på samma sätt igen.

I oktober hade Blade Runner 2049 premiär och många var dom som sett fram emot fen filmen sedan 1982. Inte jag dock, trots att min favoritregissör Denis Villeneuve regisserade uppföljaren. Jag såg den däremot på bio två gånger trots en speltid på tre timmar och betyget 3/5. Förklara det den som kan? Samma månad skrev jag om årets i särklass sämsta svenska film. Många är dom i andra ringhörnan då filmen prisats både här och där men det är sånt som händer. Jag fattade ingenting av dess eventuella storhet.

I månadsskiftet oktober/november var det dags för Skräckfilmsveckan på bloggen precis som traditionen bjuder. Filmitch-Johan och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia hängde såklart med på racet. Året slutade med två stora filmpremiärer, Solsidan och Star Wars: The Last Jedi. Det där med att slå på stora trumman och ha en storfilm (eller två) som juldagspremiärer blev det dock glest med i år. Oklart varför och lite synd tycker jag.

Årets mest lästa inlägg är skrivet 2014 och heter Netflix-tips: 50 sevärda filmer. Det ger mig en spark i baken att uppdatera listan, filmer försvinner ju och nya kommer till. Tvåan är det samma sak med, Viaplay-listan och trean är sammanfattningen av Pirates of the Caribeean-filmerna. Det inlägg som haft flest läsningar under en och samma dag är Tomten är far till alla barnen-tankar som smällde till med 360 visningar på självaste julafton!

Vad har du som läsare att se fram emot på bloggen under 2018 kanske du undrar? Jadu. Ett MEGATEMA kommer dyka upp, varje söndag HELA ÅRET faktiskt (med start 7 januari)! Inte sedan jag körde Svensk söndag ett helt år kommer ett tema pågå lika länge och jag kan avslöja att det handlar om en filmgenre som ligger mig – och många andra – varmt om hjärtat.

Tack för att du läser mina filmiska funderingar och hoppas att du följer med mig in i nästa år! ♥

 

Publicerat

Tre om en: STAND-UP-FILMER DEL 4

JUDD APATOW – The Return (Netflix)

När den begåvade knas-komedi-regissören Judd Apatow ger sig upp på scenen för en dryg timmes stand-up är det klart förväntningarna är rätt höga. Frågan är VARFÖR mina förväntingar är så höga? Han är regissör, det är som en sådan han krönt framgångar, inte på stimmiga klubbar finslipandes skämt och tonaliteter.

Apatow skämtar om sitt utseende, om att han är den fula i sitt äktenskap med LESLIE MANN och att han är gift med LESLIE MANN är något han gärna upprepar. Är det vanligt att man berättar om sin äkta hälft genom att namnge denne både med för och efternamn? Att Håkan Hellströms yngsta son kallade honom ”Håkan Hellström” istället för pappa för att alla barn på dagis gjorde just det, det kan jag förstå, men Judd Apatow är femtio och har varit gift med LESLIE MANN i tjugo av dessa år. Hur många i publiken vet INTE vem han är gift med? Och av dom som inte vet, hur många BRYR SIG om vad frun heter – i efternamn??

Förutom detta är han snabb på att hänga ut sina två döttrar Maude och Iris och deras förehavanden med allt från tonårsuppror till vaginl buktaleri. Att vara ensam snubbe i en familj om fyra kan inte vara kul. Eller så kan det det. Man har ju gratis skämt till en timmes komedispecial på Netflix i alla fall.

.

.

.

CARL STANLEY – Ärligt talat (SVTPlay)

En av mina svenska stand-up-favoriter är Carl Stanley. Jag har sett honom live rätt många gånger och han gör varken mig eller publiken besviken. Någonsin. Typ. Rätt imponerade av en kille som precis fyllt 21.

Hans senaste turné är precis avslutad och det är den föreställningen som nu finns för allmän beskådan på SvtPlay. En timmes intelligent skånskt funderande om det mesta som rör sig i huvudet på en 20-åring. Dejtande, förhudsförträning, skitigt ris, mobbing, att 400 spänn är mycket pengar. Glass. Såna saker. Nu låter det kanske barnsligt och ytligt när jag skriver om det här men icke sa Nicke, det är smart det här och det är framförallt ytterst välskrivet.

Det ska bli jättekul att följa honom framåt i karriären för med hans begåvning och komisk tajming finns det bara ett håll att gå åt. Uppåt. Mot stjärnorna. Det var nämligen länge sedan jag skrattade så tårarna rann. Säg Baileys och jag bryter ihop!

.

.

.

JIM GAFFIGAN – Cinco (Netflix)

Även om Jim Gaffigan är ganska samma-lika i sitt sätt att köra stand-up så tycker jag aldrig man blir besviken på hans shower. Visst, det är en hel del skämt om övervikt även denna gång, det är negativt prat om att vara fembarnspappa och det är ganska ”standard-amerikansk-dumhumor” MEN jag hade en trevlig stund med honom, igen.

Det här är alltså den femte timslånga komedispecialaren och antingen gillar man nog honom eller så gör man det inte. Skämt om klättring är inte något jag viker mig dubbel av, ej heller ser jag det roliga i skämt om bälten och hängslen, jag tycker nog mest att han är rätt trevlig att ha som sällskap på TV:n även om publiken ibland känns mer än lovligt sam-skrattade åt skämt som inte är hundra kul.

Om ett par veckor kommer han till Stockholm och då ska jag se honom live i en föreställning som enligt honom själv är ”något helt nytt”. Återstår att se om han klarar av att göra nåt nytt eller om det blir samma-lika igen, fast live?

(men det är ingen jättestark trea)