Inlägg

Publicerat

MIKE AND DAVE NEED WEDDING DATES

Okej. Det finns filmtitlar och så finns det filmtitlar. Personligen tycker jag att en filmtitel ska vara just en titel, nåt klatschigt, nåt inbjudande, nåt som gör sig bra i snygga typsnitt på posters, inte en innehållsförteckning.

Filmen Mike and Dave need wedding dates handlar om precis just det och titeln är således inte missvisande men det är så båååååring. Hade den hetat något annat hade den antagligen hamnat i min fast lane vad gäller att se filmjäkeln men nu….ja….den kändes sisådär helt enkelt.

Hur kan en film som Mike and Dave need wedding dates kännas sisådär kanske du undrar? Med skådespelare som Zac Efron, Anna Kendrik, Aubrey Plaza och Adam Devine i huvudrollerna, hallååååå personaaaaaalen, det finns absolut ingenting att ogilla där. Det är faktiskt bara titeln som får mig att känna så och nu när jag sett filmen tycker jag titeln är om möjligt ännu sämre. Det här är nämligen en riktigt kul film! Det är en lyckad komedi på många sätt och jag hoppas den når fram till sina rätta tittare oavsett vad den heter.

Skådiskvartetten filmen kretsar kring är klockrena alla fyra och det är extra fint att få se Kumail Nanjani (från The Big Sick) i rollen som massören Keanu. 98 minuter försvann i ett HUJ och jag kanske inte gapflabbade oavbrutet men jag fnissade till en hel del gånger. Inombords.

Den här filmen kan du se på C More ända till 14 juli 2018!  Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

THE BOOK OF HENRY

Jaeden Lieberher och Jacob Tremblay i samma film! Mina småkillar! Hjärtat slår genast lite fortare och jag känner ett hopp om mänskligheten tändas. Dessa två små pojkar, den ena några år äldre och några decimeter längre, dom är verkligen mina darlings. Fan vad jag tycker om dom.

Och så Naomi Watts som grädde på moset, hon som i denna film spelar den kanske mest tacksamma och avundsvärda rollen på jorden: mamma till dessa två!

The book of Henry handlar om världens kanske smartaste 11-åring Henry (Lieberher) som bor med sin glasögonprydda och lite mer normalbegåvade lillebrolla Peter (Tremblay) och mamma Susan (Watts) i ett fantastiskt hus, kanske lite för fantastiskt för att dras runt ekonomiskt av en ensam förälder (men man får svar på denna fråga i filmen). Henry kan allt och nu menar jag ALLT. Han gör experiment hemma, han har byggt en koja som innehåller allt en kid som drömde om en simpel kemilåda kan önska sig, han sköter familjens räkningar och övrigt ekonomi (just precis!), han går i skolan med jämnåriga för att han vet att det är bra för honom att socialisera sig även om han inte lär sig ett jota på skoltid och han är förtjust i grannflickan Christina (Maddie Ziegler).

Christina mår inte bra. Hon blir alldeles uppenbart misshandlad av sin styvfar som även är stadens toppman och alla anmälningar rinner igenom systemet som slajm. I hemlighet smider Henry planer och skriver ner dessa i en röd liten bok.

En film med dessa tre i huvudrollerna PLUS utseendekameleonten Lee Pace och Sarah Silverman i ganska stora biroller, finns det NÅT som INTE gör denna film superintressant på förhand? Nej, det gör ju inte det. Och den ÄR sevärd och den ÄR fin och…JA jag grät. Att jag inte tjongar upp betyget till mer än en stark trea beror på att filmen är skriven väldigt mycket enligt en formel 1A och har man sett några filmer i den här genren så är den lätt att avkoda. Kanske lite för lätt. Sen har den några scener jag inte köper alls men det är en petitess i sammanhanget.

Se småkillarna – och njut.

Publicerat

10 YEARS

Återigen levererar Netflix när man ”gör en ojsan” och hittar en film man inte visste fanns, klickar på play och fastnar.

Klassåterträffar verkar vara en poppis grej både i verkligheten och på film och här är ännu en. Tio år har gått sedan klasskompisarna skiljdes åt och en hel del har hänt Jake (Channing Tatum), Marty (Justin Long), Reeves (Oscar Isaac),  Elise (Kate Mara), Cully (Chris Pratt), Mary (Rosario Dawson), Julie (Kelly Noonan) och Andre (Anthony Mackie). En del har växt upp, andra inte, den del har lämnat den lilla staden, andra inte, en del har hittat kärleken, andra inte. Lite som vanligt alltså.

10 years är en mysig film som inte gör en fluga förnär och den dukar verkligen upp ett smörgåsbord av kända skådespelare och dom flesta är en ren ynnest att beskåda. Chris Pratt kanske speciellt då den här filmen är från 2011 och det var långt innan han blev Starlord med hela världen. Han är väldigt långt ifrån en snygga-killen-med-pumpade-biceps-killen här. Tänk mer ”sorglig typ på Gröne Jägaren”. Tänk ”snubbe med alldeles för snygg och bra fru som envisas med att kalla henne regeringen trots att han inte vore värd mer än en flugskit utan henne”.

En sevärd film alltså, perfekt som sällskap under en söndagsfrukost.

Publicerat

CULT OF CHUCKY

Den första gången vi fick se Chucky på film var 1988, detta fantastiska filmår. Den onda dockan hette filmen på svenska och den var inte så pjåkig. 1990 kom uppföljaren, 1991 den tredje filmen och sju år senare – 1998 – kom Bride of Chucky. 2004 tog sig filmserien vidare med Seed of Chucky och sen tog det hela nio år innan Curse of Chucky fick se dagens ljus. Det är bara fyra år sedan och nu är det alltså dags igen med Cult of Chucky.

Behöver verkligen världen fler filmer om den otäcka dockan Chucky? Skulle inte tro det va. Personligen tröttnade jag redan efter andra filmen och med facit i hand nu när jag sett den SJUNDE filmen är att maken till urvattnad franschiseserie har jag sällan skådat.

Manusförfattaren och regissören Don Mancini är idog i alla fall, något annat man kan inte säga. Han skapade Chucky-världen och har befunnit sig i den sen ´88. Snubben har enligt IMDb knappt gjort nåt annat. Stackarn.

Tusen tack Universal för recensions-exet. Hade jag sett Cult of Chucky i sämre kvalitet än blu-ray hade betyget kanske blivit ännu sämre. Blink blink.

Publicerat

Fredagsfemman #303

5. Ibland undrar jag hur DN tänker

Det är nästan ingen som vill läsa morgontidningarna i pappersform längre. Det ringer säljare hela tiden som vill kränga prenumerationer. Det är inte svårt att förstå att det är panik i leden. MEN, att som DN göra stora delar av tidningen till betalsidor tror jag verkligen inte är rätt sätt. Nu om någonsin vore det väl smart att släppa på den grejen, nu när DN faktiskt är rykande aktuell med #metoo-kampanjer och annat. Om alla kunde läsa texterna borde priset på annonser raka i höjden. Man får människor att hitta tillbaka och känna att morgontidningarna faktiskt tillför något viktigt i debatten. Nu istället möts man av stopp på belägg när man klickar på en länk man vill läsa. Och nej, det handlar inte om snålhet att jag inte är en betalande prenumerant, det handlar om andra saker. Jag skulle inte betala för att läsa en kvällstidning på nätet heller. Överbevisa mig gärna om du tycker jag tänker fel.

.

.

.

4. Lotta Tejle och Sissela Kyle

Två sextioåriga kvinnor från Kalmar bestämmer sig för att råna en bank. Lotta Tejle och Sissela Kyle spelar huvudrollerna i Enkelstöten, en svart komediserie som regisserats av Felix Herngren och visas på TV4. Härliga karaktärer och på nåt sätt känns det som att serien spinner vidare på Dubbelstötarna och Dubbelsvindlarna som gick på TV när jag var liten. Vanligt fölk som gör dumma grejer. Lättsamt och inte så pjåkigt alls.

.

.

.

3. Liv Tyler

Säga vad man vill om Liv Tyler men när hon ska spela läbbig DÅ glänser hon. I The Leftovers till exempel, där är hon hela tiden på gränsen mellan normal och vanlig, det liksom bränner till i hennes ögon och trots att hon ler med alla tänder skaver det som fan. Jag får kalla kårar och jag får det av en enda anledning: att hon är BRA!

.

.

.

2. Säg hej till pojken på månen är du snäll

För en vecka sedan dog Rikard Wolff. Jag har fortfarande inte riktigt förstått det. Han är ännu en såndär offentlig person som liksom alltid funnits, en som alltid kommer finnas kvar i mitt och många andras minnen. Jag skulle vilja se Lejonkungen på svenska men jag vet inte om jag orkar höra Scars röst. Jag skulle vilja lyssna på den otroligt fina sången Pojken på månen men hela kroppen säger nej, det går inte. Jag har sett Rikard Wolff på scenen så många gånger och det känns som att hålet efter honom i teatersverige kommer bli väldigt väldigt stort. Frågan är om det inte är DET som är meningen med livet? Att det blir ett hål när man dör. Att man gjort något värt att minnas?

.

.

.

1. Förbaskade underbara älskade TV-serier!

Såhär är det. Jag har åkt dit. På riktigt. Jag har fastnat i TV-serieträsket. Det finns så många jättebra TV-serier jag vill se och eftersom jag inte är varken trollkarl eller Stålkvinnan så måste jag prioritera, jag hinner helt enkelt inte med att se allt jag vill under dygnets jobbfria timmar. Så, ett tag framöver kommer inläggsfrekvensen av filmrecensioner eventuellt gå ner en smula. Kanske kommer just du inte märka nån skillnad, kanske tycker du det blir lite tomt vissa dagar men då den enda konstanten är förändring är det så det får bli. Jag VILL hinna se allt det där som ”alla andra” ser. Så hejdå för en stund alla intressanta B-C-D-filmer och HEJ Leftovers, Top of the lake, Mindhunters, Stranger things och alla andra serier som legat i pajpen så länge. Nu håller jag inte emot längre. Nu kör vi!

.

 

Publicerat

SNACKA OM FILM #116 – ”Flugätarn´”

I avsnitt 116 händer det grejer! Våra bästa dokumentärer ska listas, jag har sett en fin norsk matinéfilm som heter Lejonkvinnan, Steffo kör one-location-pang-pang med Free Fire och tillsammans har vi sett The Book of Henry med favoritsmåkillarna Jaeden Lieberher och Jacob Tremblay – och Naomi Watts såklart! Fånar som spånar tar oss till 1988 (!!!) och via en film till en skådespelare som på senare år transformerats till något (någon) annan. Och sen en fluga på det!

Hoppa in i snökaos och vintermys med oss i öronen!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

 

Publicerat

PURPLE RAIN

Året är 1984 och med postern till Purple Rain ger Prince kulören lila ett ansikte.

När man som tonåring gick och såg filmen vad det lite fler attiraljer man för alltid kommer förknippa det lille musikaliske geniet från Minneapolis med. Rejäl kråsskjorta till exempel. Oljeindränkt naken och extremtajt torso är en annan. Lockigt hår som inte rör sig i motorcykelvind är en tredje. Den perfekt ansade mustaschen en fjärde. En kliniskt ren lila motorcykel och högklackade mansskor som femma och sexa. Det sistnämnda blev lite en grej hela hans karriär igenom. Är man 1,57 lång och man kanske det känns viktigt. Jag vet inte. Jag skulle bli 1,93 med hans skor.

Purple Rain var en skiva som spelades väldigt mycket i mitt flickrum och detta trots att Prince egentligen inte var någon storfavvo för mig då. Men precis som med Bowie, Springsteen, Madonna och Queen så tror jag vi alla har en favoritlåt som alltid funkar även om artisterna i sig inte är ens största favoriter. Min favoritlåt med Prince heter When doves cry och den finns med på Purple Rain-skivan OCH givetvis i filmen.

I Purple Rain spelar Prince The Kid, en ung kille med musikdrömmar som bor hemma hos en hustrumisshandlande far och en misshandlad mor. Med vuxna ögon förstår jag varför The Kid är så jävla känslomässigt avtrubbad och avstängd men som tolvåring tyckte jag BARA att han var ”dum i huvvet”. Han träffar på söta Apollonia (Apollonia Kotero) som även hon drömmer om att stå på scen och dom inleder en romans som inte känns det minsta schysst.

The Kid är en douchebag av Guds nåde men Apollonia kämpar och charmar på och försöker på alla sätt hon kan att bete sig snällt men ändå snärja honom. Vad får hon tillbaka? Skit, bara skit. Den där lille lila sprätten beter sig som en idiot. Behandlar henne som bajs och i en scen slår han henne till och med. Apollonia säger ifrån till slut men samtidigt är det här en film från 1984, den slutar inte i moll. Kärleksfilmer av detta slag gör sällan det. Men The Kid förtjänar inte kärlek så som han beter sig ÄVEN om det ”är synd” om honom som växt upp i ett kärlekslöst hem.

Fan. Orka vara så förstående jämt. Orka vara tålmodig. Orka analysera. Det är ingen lag som säger att det är okej att vara elak bara för att man blivit utsatt för skit, väx upp för fan och var snäll mot dom snälla. Skräm inte bort dom som bryr sig. The Kid är verkligen INTE en rollfigur det är lätt att tycka om. Han må vara hur ”cool” han vill, jag genomskådar den lille fan.

Det är svårt att se Purple Rain utan att baka in nostalgifaktorn. Musiken är så härlig, axelvaddskavajerna likaså. Det finns så mycket att älska med den här filmen om man är en 80-tals-fanatiker som jag och filmen kan verkligen ses som ett tidsdokument över en tid som flytt. Det faktum att Prince så sorgligt dog 21 april 2016 ligger dessutom som en sordin över hela filmen. 57 år blev han. Jag kan inte låta bli att fundera på vad han skulle ha kunnat skapa framöver om han inte stoppat i sig för mycket Fentanyl. ”En oavsiktlig överdos” enligt Wikipedia. I Purple Rain är han 26 och har hela världen framför sina fötter.

The Kid. Prince. Prince. The Kid. Spelar han sig själv? Ja. Kanske.

Publicerat

BRIGSBY BEAR

Det är inte hur man har det utan hur man tar det. Man skulle kunna säga att den här filmen handlar exakt om det. Beroende på hur man väljer att tänka så kan riktiga hemskheter förvandlas till något annat. Alltså, Brigsby Bear är en sån jävla snällisfilm och det finns ingenting – I.N.G.E.N.T.I.N.G – jag kan eller vill berätta om handlingen.

Jag såg den själv helt ospoilad på Stockholms filmfestival och jag kan lova att jag hade inte gillat filmen lika mycket om jag vetat vad den handlade om. Det kan vara en förbannelse för vissa filmer men också en sån otrolig ynnest om man nu – som jag – visste nada.

Det här är en film för alla som behöver en energiboost i form av en feel-good-rulle. Det här är en film för alla som älskar Star Wars och som vill se Mark Hamill i en riktigt skön roll. Det här är en film för alla som vill se Greg Kinnear i skägg, för alla som har SNL-koll och gillar Kyle Mooney, det här är en film för alla som har en förkärlek för quirky indiefilmer och för alla som nånstans tror på att fabriksinställningen i oss människor inte är elaka.

Steffo och jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 115 av Snacka om film

 

 

 

Publicerat

THE LOVERS

Mary (Debra Winger) och Michael (Tracy Letts) har varit tillsammans i tusenmiljoner år. Åtminstone är det så man känner när man ser dom tillsammans. Leda. Vardag. Känslomässig istid. Ingen närhet. Inget engagemang. Berlinmuren mellan dom i sängen. Med en utflugen son som enda barn kan man ju undra varför dom inte bara skiljer sig?

Michael har en annan. Lucy. En mycket yngre kvinna. Balettdansös. Hon är allt för honom som fru Mary inte är. Det är sex och känslor all over the place, i alla fall hos henne. Svartsjuka. Passion. Höga berg och djupa dalar. Han ljuger oavbrutet. Totar ihop historier. Försöker hålla näsan ovanför vattenytan. Han vill ju lämna Mary men vågar inte ta steget. Och snart kommer sonen och hälsar på också, innan dess vill och kan han inte göra nåt. Sen kanske han inte vill göra Mary ledsen heller.

Mary har en annan. Robert. En mycket yngre man med T-shirt och författarambitioner. Han är allt för henne som Michael inte är. Det är  sex och känslor all over the place, i alla fall hos honom. Svartsjuka. Passion. Höga berg och djupa dalar. Han vill att hon lämnar sin man. Han tjatar. Kräver. Hon lovar. Ljuger. Vågar inte riktigt ta steget. Och snart kommer sonen och hälsar på också, innan dess vill och kan hon inte göra nåt.

Mary och Michael är alltså lika goda kålsupare båda två. Det går inte att ondgöra sig för den där otrogne skitstöveln – bara. The Lovers är en jättebra film på det sättet, den tar inte ställning, den försöker inte förklara, den bara…är. För filmen är mer än det jag beskrev, den snurrar till det många varv innan eftertexterna rullar och allt är bra. Manus är bra. Skådespelarna riktigt toppen. Det finns ingenting att klaga på annat än att jag hade velat bli lite mer investerad i karaktärerna, känt lite mer. Tänkt ”nämen hur ska det gåååååå” nån enda gång. Jag vet inte om det är filmens fel eller mitt eget att jag inte nåt dit men hur som helst kan det inte bli högre betyg än en stark trea för denna – trots allt – fina, vuxna, filmen.

Det här var tredje filmen av fyra på Filmspanarnas heldag på Stockholms filmfestival. Vad övriga i gänget tyckte? Recensionslänkar kommer när texterna är publicerade.
Henke
Sofia
Jojje

Publicerat

THE KILLING OF A SACRED DEER

Jag avskydde Dogtooth. Jag avstod Alper. Jag gav The Lobster ett alldeles för snålt betyg, jag gillar den skarpt.

Det där är mina samlade tankar kring greken Yorgos Lanthimos tidigare filmer. Lite hitan och ditan alltså, men egentligen inte alls ”min bag”. Ändå valde jag att se hans nya film The killing of a sacred deer på Malmö Filmdagar och detta var ett enkelt val. Jag var helt enkelt nyfiken. Jag är ofta det och lika ofta till synes utan genomtänkt anledning.

I The killing of a sacred deer får vi se Colin Farrell igen (han spelade huvudrollen även i The Lobster) och denna gång spelar han Steven, en snyggt skäggig kirurg. Gift med Anna (Nicole Kidman), pappa till Kim (Raffey Cassidy) och Bob (Sunny Suljic) och ganska fyrkantig i sitt sätt att vara. Eller ”ganska” förresten, han är VÄLDIGT fyrkantig. Strikt, stel, fåordig och han, precis som övriga rollfigurer, har ett ganska onaturligt sätt att prata på. Känslolöst, korthugget, effektivt. Inte ett ord för mycket. Detta är något jag kan tänka mig kan reta många som ser filmen men för mig funkade det bra, det kändes som ett med filmen på nåt vis.

Filmen som helhet är nämligen också väldigt kall. Nästintill klinisk. Mina tankar far iväg till en kombination av Stanley Kubricks filmer och ljudet av broskbitar mot metallskål, eller njursten och sånt där kiss-bäcken. Typ. Vissa likheter med Michael Hanekes Funny games kan jag också hitta men likheterna stannar vid oresonligheten, vid det där otäcka i gränslösa personligheter, människor som helt saknar sociala koder och som tar sig innanför huden.

2011 kom det en film som heter Sleeping Beauty. En udda historia, suggestiv, kall, svår, jobbig och den satte sig som en tagg i mig, jag tänker på den väldigt ofta och jag blir inte riktigt klok på varför. The killing of a sacred deer kommer göra Sleeping Beauty sällskap nu, dom kommer häfta sig fast i mig och gäcka mig till död-dagar. Fantastiskt egentligen med såna filmer, speciellt med tanke på hur MÅNGA filmer jag faktiskt ser. Dessa filmer blir verkligen som diamanter i filmminnet och hur otäcka och skakande dom än är så vill jag inte vara utan upplevelsen. För jag kan lova att det ÄR en resa att se The killing of a sacred deer. Du har troligtvis inte sett nåt liknande och du har definitivt inte sett någon obehagligare ”vanlig” kille på film än Barry Keoghan, inte sen Arno Frisch och Frank Giering tog på sig äggplockarhandskarna 1997.

För mig är detta Yorgos Lanthimos tveklöst bästa film, betyget är betydligt närmare en femma än en trea och det är en jättebra anledning till att fortsätta att aldrig säga aldrig till filmer man kanske inte tror på ”på pappret”. Plötsligt händer det!

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar, det gjorde även Jojje. Christian har också sett den.

Publicerat

Fredagsfemman #302

5. Yorgos Lanthimos

Den här grekiske regissören har jag ett mycket speciellt förhållande till. Jag avskydde hans första film Dogtooth som pesten, jag avskydde den så mycket att jag sket totalt i hans andra film Alper men när han gjorde sin första engelskspråkiga film The Lobster gav jag honom en chans. Och det blev bra. The Lobster är en MYCKET bra film. Det är en film jag tänker på nån millisekund varje dag – faktiskt – fortfarande. Betyget 3/5 är således alldeles tokfel och jag kommer troligtvis jacka upp den vid en omtitt. Och nu, i år, kom The Killing of a sacred deer. Som sagt, man ska aldrig ge upp. Man ska aldrig kategoriskt dissa någon för nåt man själv tycker är en rejäl dikeskörning.

.

.

.

4. Colin Farrell

41 år gammal har denne spillevink hunnit bli och 2017 känns det som att han peakat skådespelarmässigt. Det finns dock ingenting som tyder på att han i framtiden kommer bli sämre, jag tror han kommer att utvecklas massor, få chanser till filmroller som gör att han får rediga tuggben att bita i och jag kommer få äta upp många gånger om att jag länge tyckte att han bara var en prettyboy utan varken begåvning eller djup.

.

.

.

3. Nicole Kidman

Är Nicole Kidman The Hardest Working Woman In Movie Business? Jag tror banne mig det. År ut och år in gör hon filmroll på filmroll på filmroll och det är inga skitfilmer hon väljer. Det coola med henne är dock att hon känns totalt orädd i sina val och kanske hjälper det till att hon mixar riktiga blockbusters (som ger kanonhög lön såklart) med mindre filmer som med hennes namn i rollistan får en extra skjuts och når ut. Sen är hon en av få nu levande skådespelare som aldrig – ALDRIG – är dålig. Hon är helt enkelt BÄST!

.

.

.

2. Barry Keoghan

Du kanske har sett honom i en roll i den irländska filmen ´71? Du kanske har sett honom bli slagen i huvudet i en liten båt i Dunkirk? Har du inte sett honom i någon av dessa filmer, lägg denna mening på minnet: Barry Keoghan kommer bli nästa generations största karaktärsskådespelare! Tror du mig inte? Gå till biografen och köp en biljett till The killing of a sacred deer!

.

.

.

1. The killing of a sacred deer

BÄSTA. FILMEN. FRÅN. 2017.
– HITTILLS.
(Recensionen kommer imorgon)

.

.

.

 

Publicerat

SNACKA OM FILM #115 – ”Han rider som Omar Sharif”

Ja vad säger man, den här veckan reser vi till Vietnam då vi listar våra favorit-vietnamfilmer, jag har sett greken Yorgos Lanthimos sprillans nya – och asbra! – film, Steffo backar till London anno 1980 och vi har tillsammans sett en högaktuell amerikansk filmfestivalfilm som handlar om en ung man som lärt sig allt han kan via en TV-serie-björn. Fånar som spånar tar oss till Ryssland, Egypten och Omar Sharifs bruna ögon.

Som sagt, en jordenruntresa på nittio minuter i filmpodcastformat. Hänger du med?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

 

Publicerat

OH LUCY!

Setsuko Kawashima (Terajima) är en medelålders (?) uttråkad storrökande kontorsråtta och tillika hoarder som saknar sociala spärrar och, för att dra till med en klyscha – ett liv. Hennes systerdotter tipsar om en engelskakurs hon borde gå, en kurs som hålls i ett överpiffat hotellrum i något som känns som en bordell och läraren är en over-the-top-jobbig amerikansk kramig man vid namn John (Josh Harnett).

Setsuko får dra en lapp ur en låda som John sträcker fram och på lappen står det Lucy. Det blir alltså Setsukos amerikanska namn under dessa kurstillfällen. Men en dag ställs kursen in, det finns ingen lärare får hon veta. John har slutat, han ska åka tillbaka till USA. Setsuko ser hur John hoppar in i en taxi – med SYSTERDOTTERN! – och som den otäcka stalkerkvinna hon är så åker hon efter. Inte för att hon engagerar sig i systerdotterns rymning till ett annat land utan för att hon kärat ner sig i John.

Ju mer jag tänker på den här filmen ju mindre gillar jag den. Setsuko är en kvinna som det är hopplöst svårt att tycka om och filmen har ganska många likheter med den japanska festivalfilmen från 2014, Kumiko, The treasure hunter. Den gången fattade jag inte att Kumiko var psykiskt sjuk, jag trodde bara att hon var allmänt udda men den här gången kan Setsuko försöka agera ”bara” knepig hur mycket hon vill, jag genomskådar det. Hon ÄR galen på riktigt och jag tycker inte om henne alls. Hon är otäck och jag bryr mig inte om henne. Jag börjar tänka på en regntunna igen faktiskt. Skulle vilja doppa henne i den. En snabbis bara.

Och sen vet jag inte om det känns fräscht och nyskapande eller bara äckligt med en scen som skulle kunna få en man att skriva #metoo på sin facebooksida.

Det här var en av filmerna under Filmspanarnas heldag på Stockholms filmfestival. Länkar till övriga filmspanares recensioner kommer när dom är publicerade.
Henke
Sofia

 

Publicerat

DOWNSIZING

Om jag vore en person som tittade på och recenserade filmer enbart med hjärnan skulle jag ha grava problem med Downsizing. Det finns nämligen så mycket som är tokigt med filmen.

Scener som är rent obehagligt dåliga, manusmässigt öppna dörrar som regissören och manusförfattaren Alexander Payne ändå missar att slå in, det är knepigt och ologiskt och ibland på gränsen till korkat men ändå, ändå är det en alldeles uuuuuunderbar filmupplevelse att titta på detta. Hjärnan och magen är helt enkelt lite osams igen.

Min magkänsla är dock med på noterna redan några minuter in i filmen och där sitter jag i över två timmar till och bara ler. Jajävlar, jag ler som en pårökt delfin större delen av speltiden, jag blir pirrig i magen, jag blir lycklig för filmen är så kreativt crazybananas nästan Terry Gilliam-style. Ja nästan. Som en vardagsvariant av Terry Gilliam. Som ett första utkast av en Gilliam-film. Möjligtvis.

Filmen är inte i Gilliam-nivå hela tiden, snarare sällan mer än sekunder här och där och det är där det skaver för mig. Det är där Herr Payne missar tio, hundra, TUSEN chanser att skruva till berättelsen ännu mer och gå all-in i allt det balla. Det är som att han kläckt en ascool idé och sen skrivit manuset runt själva grundidén men manuset är inte tillräckligt bra och storyn håller inte hela vägen men jag köper det ändå, jag gör det.

Film är känsla mer än förnuft och Downsizing är som en burk gjord av känslor med ett innehåll som är en blandning av vetenskaplig egensinnighet, religiös mumbo jumbo, humor, charm, fördomsfullhet och thailändskan Hong Chau som är den enda av filmens medarbetare som har i Oscarssammanhang att göra. Hennes skådespelarinsats är det svårt att värja sig mot. Svenska Margareta Petterssons insats däremot, den ids jag inte ens analysera. Jag skyller inte den hemska scenen på henne, jag skyller på Alexander Payne som okejat den. Obegripligt.

Rolf Lassgård har en relativt stor roll för att vara en bi-sådan men han gör det han ska utan att rocka någons värld. Matt Damon är föga förvånande felfri som huvudrollsinnehavaren Paul Safranek och Kristen Wiig är hans fru. Även hon bra, såklart. Christoph Waltz har för en gångs skull fått en lättsinnig och frejdig roll och han sköter sig.

Det är mycket som sticker ut som plus och ändå är det en hel del även på minuskontot men när jag summerar filmen i skallen – och magen – så känner jag fortfarande värmen från en rolig idé, en nyskapande film och flera scener som var sånt jag aaaaaldrig sett förut. Sånt MÅSTE premieras ÄVEN om filmen är spretig och doftar oklar på många plan.

 

 

 

Den här filmen är Filmspanarnas månadsfilm och ”storfilmen” av dom fyra filmerna vi såg på filmspanardagen på Stockholms Filmfestival i lördags. Här är mina bloggvänners tankar om filmen. Jag känner på mig att åsikterna kommer bli minst lika spretiga som filmen…
Henke
Sofia
Jojje

Publicerat

THE BOY DOWNSTAIRS

Diana (Zosia Mamet) dejtar Ben (Matthew Shear) och det går rätt bra. Dom har flow, det känns fint. Personkemin dom emellan går kanske inte ut ”genom rutan” men hey, vem är jag att bedöma att dom inte verkar kära bara för att det inte sprudlar om dom? Eller för att Ben är introvert och hipsterskäggig Diana är så omständigt indie-anal hela tiden? Dom funkar och det är ju bra.

Eller?

Diana gör hux flux slut. Hon ska åka till London och ge sitt skrivande en ordentlig chans och väljer att inte ta med sig Ben. Så göra slut är enda utvägen. Så hon gör det, åker och kommer sedan tillbaka. Då behöver hon nånstans att bo och hon charmar en äldre fd skådis som äger en hyresfastighet (vi pratar New York nu alltså) och hon får förstahandskontrakt på en lägenhet som ser betydligt större och finare ut än något man rimligtvis borde kunna betala med lönen från en butikstjänst i en bröllopsbutik. Men hey, vem är jag att ifrågasätta hur mycket man tjänar som klänningskrängare i NY? En trappa ner bor i alla fall en kille. En skäggig kille. En skäggig kille som ser ut som Ben. En kille som…..hör å häpna ÄR Ben!

The Boy Downstairs är skriven och regisserad av Sophie Brooks och hela filmen är gjord efter indiefilmernas Formulär 1A. Intetsägande men ändå inte jättetrist.

Jag såg den här filmen på Stockholms Filmfestival tillsammans med Sofia. Hennes recension av filmen hittar du här.