Inlägg

Publicerat

THE NILE HILTON INCIDENT

När en film med svensk regissör och en svensk skådespelare i huvudrollen vinner Juryns pris på Sundancefestivalen så kan jag inte låta bli att både bli både glad, imponerad och pepp.

Tarik Saleh har både skrivit manus och regisserat filmen och med egensinniga Metropia (2009) och den kanske inte lika utmanande Tommy (2014) i bagaget känns han både spännande och som en underdog i mina ögon. Att Fares Fares kan agera behöver ingen övertyga mig om och han känns som ett solklart val i rollen som den idoge egyptiske polismannen Noredin som ska försöka lösa mordet på en vacker sångerska på ett hotellrum i Kairo.

Filmen känns väldigt autentisk filmad även om filmens Kairo i verkligheten är Casablanca i Marocko. Att den även (som jag kan bedöma) utspelar sig på originalspråk är ett extra plus för filmen men kanske inte för mig. Jag är larvig på det sättet, det blir ett litet extra hinder att ta sig över oavsett om språket är japanska, kinesiska, ungerska eller arabiska. Jag måste läsa texten hela hela tiden, kan inte missa det minsta för då känner jag mig helt borta och jag märker att när tempot sänks i den mittersta tredjedelen av filmen så zonar jag ut och upplever ett segment av redig seghet. Kanske till och med trötthet. Ja, kanske dåsade jag till och med bort för en stund.

Hur det än var med den saken så vaknade jag till liv och märkte att jag inte missat särskilt mycket. Den känslan är såklart skön för mig MEN inte ett plus för filmen. Summa summarum, lite gott lite blandat lite surt lite salt och en hel del screentime av en rökandes Fares i profil.

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar. Här är mina filmbloggande vänners tankar om filmen:
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?

Publicerat

MOTHER!

Med ett CV som Darren Aronofskys är det svårt att vara likgiltig när det vankas en ny film. Hans filmer har en enormt hög lägstanivå med droghallucinationer i Requiem for a dream, drömlimborullen The Fountain,  balletthrillerdramat Black Swan och min personliga Aronofsky-favorit till dags dato:  The Wrestler. Den enda egentliga avåkningen från motorvägen som leder till dom allra största regissörerna i modern tid är det bibliska sömnpillret Noah.

Men nu är det alltså dags för Mother! och jag känner mig både förstummad och förstoppad och jag ska försöka förklara varför.

Mother! utspelar sig i ett stort hus, ett kråkslott om du vill. Nyrenoverat av den superhändige – och namnlöse – frun i familjen, spelad av den upprättgående porslinsdockan Jennifer Lawrence. Hennes man, Den Store Författaren Som Tappat Inspirationen, är så uppe i sin egen röv att han inte ser vare sig henne, husets förvandling, att han kanske borde försöka sig på att vara lite fysisk med frugan from time to time eller reagera på att hon behöver mycket medicin för att hålla måendet i schack. Han spelas av Javier Bardem, en roll som borde vara som klippt och skuren för honom men – för mig – blir det mest en parodi. En uttrycksfull egocentrisk man med gummiansikte och stora ledsna hundögon som är gift med ett övermedicinerat nervknippe och tillika…barn.

Ja, hon känns så. Som ett barn. Hon skrider fram genom rummen med genomskinligt nattlinne och perfekta former men utstrålar bara marginellt mer kvinnlighet än en tioåring. Det kommenteras till och med i filmen då en man (Ed Harris) kommer på besök: ”Din fru? Jag trodde hon var din dotter!” Och i nästa sekund ska man alltså köpa att hon ensam har totalrenoverat en jättekåk med allt vad det innebär av bärande, släpande, lyftande, sågande,, målande, rördragning, eljobb, fixande och trixande. Nåja. Jag ska inte snöa in mig på det här, det finns annat att fundera över.

Filmen är två timmar lång. I 2/3 av filmen har den mig i sitt våld, jag äter den ur handen och jag förstår inte varför. Den skaver, den känns konstig, olustig,  skådespelarna beter sig jätteunderligt och jag vet inte om det beror på manuset eller på felcasting. Den är otäck också filmjäveln. Huset gör ljud ifrån sig, det kastas in jump scares och jag funderar på åt vilket håll filmen ska vrida sig. En thriller, ja det står tämligen klart. Skräckfilm, nä…inte va? Eller…kanske? Familjedrama? Kärleksfilm? Om vi säger såhär….den sista tredjedelen rör om i grytan så att filmen inte är i närheten av samma ”typ” som dom första två och jag gillar det inte. Tror jag.

Det finns så mycket att inte tycka om med Mother! men ändå fascinerar den mig. Den är ofullständig på ett vis för att i nästa sekund kanske till och med vara smart. Med andra skådespelare kanske betyget hade blivit högre, jag vet inte. Å andra sidan är vissa scener nere på en etta och skvalpar. Men slår jag ihop allt så måste jag ändå ge den godkänt, den var underhållande på ett ytterst mystiskt och taggigt sätt. Jag skulle dock inte råda någon att se den, som ett filmtips alltså. Så den får en trea men en trea jag egentligen inte kan stå för.

Publicerat

Fredagsfemman #295

5. Tom Hanks blir en man som heter Ove

Att Tom Hanks ska spela Ove i den amerikanska remaken av En man som heter Ove känns rätt bra tycker jag. Betydligt bättre än om Rolf Lassgård skulle spela Forrest Gump i en svensk version av filmen. Men coolt är det verkligen, jag undrar om det kan bli mycket större för en ”liten” underfundig svensk bok? Fredrik Backman är verkligen SÅ värd det här!

.

.

.

4. Pennywise Dancing

Har du tråkigt en stund och vet med dig att du är lättroad, följ Pennywise Dancing på Twitter. Att nåt så enkelt kan vara så underhållande, alltså jag fattar det inte, jag måste vara understimulerad eller nåt.

.

.

.

.

3. Fargo försvinner från HBO

Nu börjar det brinna i knutarna för alla som TÄNKT se TV-serien Fargo på HBO Nordic men som ännu inte fått ändan ur vagnen. 19 oktober försvinner nämligen samtliga säsonger från tjänsten och jag kan LOVA att det är JÄTTEDUMT att inte hinna se serien. Den är nämligen MAGISK. Och OJ vad jag överanvänder VERSALER just nu men ibland har det verkligen ett mervärde att göra det.

.

.

.

2. Naomi Watts-cravings

Du som följer min blogg kommer kanske att märka att Naomi Watts ansikte dyker upp lite oftare än vanligt framöver. Jag har nämligen fastnat lite i vinkelvolten efter Twin Peaks och håller på att beta mig igenom hennes filmer och fylla en del hål jag haft. Nu är det inte jättemånga av hennes filmer jag inte redan sett och skrivit om men det finns ett gäng och dom kommer alltså ploppa upp här och där under dom närmsta månaderna utan att det för den skull är något tema i görningen. Det fanns liiiiite för få filmer kvar för att ett tema skulle vara aktuellt. MEN Naomi Watts är toppen – alltid – och nu ska dom osedda alstren betas av. Så det så.

.

.

.

1. Woody!

White med can´t jump, True Detective, Wag the dog, Ett oanständigt förslag, Zombieland, Larry Flynt, Skål, Natural Born Killers, Money Train, Kingpin, Palmetto, Hunger games, Seven psychopaths, Den tunna röda linjen, Apornas planet: Striden, EdTV, The edge of seventeen, Now you see me, Triple 9, Friends with benefits, Defendor, 2012, Seven pounds, Transsiberian, No country for old men, The Hi-Lo Country och nu även The Glass Castle och Three Billboards Outside Ebbing Missouri.
Det är lätt att ta fantastiska skådespelare för givet och därför är det dags får att med tårta, maraccas och mockasinerstepp mot gympasalsgolv hylla Woody Harrelson för att han är SÅ. JÄVLA. BRA.

ALLTID.


Publicerat

SNACKA OM FILM #108 – ”Traditionalisten & Terapisten”

Idag är det ingen vanligt podavsnitt för den här veckan har vi TV-serietema! Vi tänkte ge oss på att lista FEM TV-serie-tips bland alla miljoners miljarder serier som sköljer över oss och samtidigt prata om några serier som fått oss att stänga av och ge upp.

Den här veckan kommer även det utlovade battlet kring sommarens stora TV-snackis: Twin Peaks – The Return. Våra tankar om serien skiljer sig åt å det grövsta och vi ska se om vi kan komma varandra lite närmare efter detta snack eller om våra Twin Peaks-vägar aldrig kommer korsas.

Mycket nöje!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

THE FOUNDER

Jag har vissa svårigheter med filmer där huvudpersonen är ett arsel, det är sen gammalt. The Founder är således en film som nailar shit-face-o-metern till max för Ray Kroc (Michael Keaton) är allt annat än en snällis.

Han är ett nedkok av allsköns personligheter som kan behövas för att bli En Stor Businessman och en sådan bulkongtärning har kanske miljoner på banken men han går över lik för att komma dit. Ocharmigt som ett helvete men också symtomatiskt att Hollywood väljer att göra en film om honom istället för att fokusera på förlorarna, bröderna McDonald vars affärsidé Kroc stal rätt av och gjorde till sin. Och vad det blev av McDonalds det vet vi alla, det är en framgångssaga av Guds nåde.

Det filmen vinner på är att 50-talskänslan är himla go och trivsam att befinna sig i, att den är välgjord in i minsta detalj och att historien faktiskt är jäkligt intressant. Sevärd alltså. Ett filmtips för höstkvällen!


Nu kan du se The Founder på C More. Perfekt va? Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

WILSON

Efter att ha sett Woody Harrelson agera som om det inte fanns en morgondag i inte mindre än TVÅ filmer* – samma dag – på Malmö Filmdagar kände jag att jag blev lite…saknig. Och VIPS, i samma sekund som jag tänkte ordet dök Wilson upp på Itunes.

Regissören Craig Johnsons förra film var den underbara The Skeleton Twins och Wilson är en film i samma anda. Finstämd och känslig, tung men charmig, tankeväckande och mysig. Woody Harrelsons Wilson är en udda filur, en mycket speciell medelålders man och om man kan vara  en social ensamvarg så är det precis vad han är. Rädd och konfrontativ samtidigt. Snacksalig och gränslös men samtidigt målmedveten och empatisk. Och det är just det där med ensamheten han har så svårt för. Alla lämnar honom.

Hans enda två vänner flyttar till St Louis, kvar är han och hunden. Frun Pippi (Laura Dern) drog redan för 17 år sedan, med ett foster i magen och ett fast beslut att göra abort. Nu blir Wilsons gamle far hastigt sjuk och han tvingas lämna sin stad för en ny. Samtidigt rannsakar han sitt liv och känner efter hur mycket han saknar ett familjeliv. Så han letar upp Pippi och VOJNE, han är in for a secret treat som man säger.

Woody Harrelson är underbar, helt freaking underbar. Han kan sätta guldkant på vilken medioker film som helst och det visar han verkligen nu. Filmen är nämligen sådär, för att vara diplomatisk. Tveksam trovärdighet på storyn, stora hopp i berättandet och på helt fel ställen, det känns konstigt att regissören valt att inte visa känsloyttringar under en del rätt viktiga scener och en irriterande överspelande Laura Dern.

Jag kan inte låta bli att tänka vad Kristen Wiig hade kunnat göra med Laura Derns roll. Eller kanske vem som helst. Laura Dern är riktigt annoying här faktiskt.

*Filmerna jag såg var The Glass Castle och Three Billboards Outside Ebbing Missouri. Recensioner av dessa filmer kommer i samband med att filmerna har biopremiär.

Publicerat

VICTORIA & ABDUL

Drottning Victoria (Judi Dench) hade det inte så roligt. Det var inte tal om att ha någon egentid, jobbet tog liksom aldrig slut. Hon var drottning av  det Förenade kungariket Storbrittanien samt kejsarinna av Indien och mot slutet av sin regeringstid höll hon på att dö av leda. När den långe vackre indiern Abdul Karim (Ali Fazal) kommer till Buckingham Palace för att överlämna en gammal indisk peng till henne händer det något inom henne. Hon SER honom. Hon tycker han är vacker. Att han är intressant. Att han dessutom passerar gränsen för hur man får vara och prata med en regent finner hon uppfriskande, så pass uppfriskande att hon vill att han ska stanna i landet – och hos henne.

Ibland kan det vara rätt skönt att se en film som ”bara” är gullig. Victoria & Abdul är en genomsnäll film som jag har svårt att tro retar upp någon. Judi Dench är jättebra som drottningen och Ali Fazal kommer säkert sätta en del hjärtan i brand med sin charmiga uppenbarelse.

För mig är det här en film som går in genom ena ögat och ut genom andra, det är ingenting som fastnar, egentligen inte heller något som berör MEN det är okej, filmen funkar ändå. Som förströelse. Som lite leende uppåttjack en liten stund.

Det är Stephen Frears som regisserat filmen och betänker man att några av hans senaste filmer är The Queen (med Helen Mirren som äldre drottning), Philomena (med Judi Dench som gammal tant) och Florence Foster Jenkins (med Meryl Streep som gammal sångfågel) så är det knappast chock-varning på att han valt att göra Victoria & Abdul. Han är som en Lasse Hallström men med äldre kvinnor i fokus. Inte pjåkigt alls även om det inte är min gå-ner-totalt-i-brygga-kopp-the.

Jag såg filmen som invigningsfilm på Malmö Filmdagar ihop med mina filmspanarvänner som var på plats. Här är deras tankar om filmen.
Jojje
Carl
Henke

Jag pratar lite mer om filmen i avsnitt 107 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

ON THE MILKY ROAD

Jag undrar om jag var en svettig balkanmusiker i mitt förra liv? Det är nåt med den musiken som gör mig alldeles upprymd. Jag känner mig liksom…hemma. Den känslan kan vara bra att ha som grund om man ska ta sig igenom On the milky road utan någon form av men, det här är nämligen inte en film som kommer falla alla i smaken MEN, som sagt, har du en förkärlek för balkanmusik OCH för filmer där man aldrig kan veta vad man ska få se i nästa scen, ja DÅ är den här filmen något för dig!

En pilgrimsfalk som dansar, gäss i grupp som badar i blod, en liten fundersam åsna, krig, bomber och granater, en klocka som skär upp folk, kor som ska mjölkas, polka-dot-klänningar, shots, ormar som dricker mjölk, djupa urringningar, ett avskjutet öra och den übervackra Monica Bellucci i allsköns klänningar och mer eller mindre knasiga scener.

I filmens början står det att den är ”baserad på tre sanna historier och många många fantasier” och det sistnämnda är svårt att inte se. Hela filmen känns som Emir Kusturicas våta dröm efter att få spela med och mot just Monica Bellucci och han ska definitivt ha cred för att han lyckades dra det här projektet i mål.

Som en febrig resa mellan dröm, verklighet och ren saga, så skulle jag vilja beskriva filmen och den funkar stenhårt på mig. Jag satt och njöt och fnissade och förundrades över allt KNAS jag fick se och det är så uppfriskande med den här typen av film som egentligen saknar givna ramar, som spelar sitt eget spel utan Hollywoodregler eller andra måsten. Jag gillar det skarpt. Det var som att få en riktig energibomb rätt in i magen.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och det var inte alls meningen att jag skulle göra det, jag hade valt bort den helt. Men, jag fick ett ryck och bytte salong och det visade sig vara ett lyckokast!

Publicerat

DET

Ja, jag läste Stephen Kings bok Det när jag var yngre. Ja, jag älskade den. Ja, det är en tegelsten men det är en älskad tegelsten och jag har kånkat runt den i många flyttar och den har alltid haft en iögonenfallande plats i min bokhylla. Det är nåt med den där förlorarklubben som jag kunde identifiera mig med som ung och ja, även som vuxen faktiskt.

Det var många år sedan jag läste boken men det hindrar inte att jag sett fram emot filmatiseringen av boken. Andy Muschietti regisserar, ett gäng alldeles strålande barnskådisar har kontrakterats, Bill Skarsgård är Pennywise och handlingen är framflyttad till slutet på 80-talet istället för bokens 50-tal. En lysande idé för övrigt.

Det finns några små problem med Det som film som jag ser det, som till exempel att det är en skräckfilm som inte är så väldans otäck. Det finns dock desto mer plus och det är DET som gör att jag tycker Det är en väldigt bra film. Det är en ”riktig film”, en film med en historia som har flera lager, den har många intressanta och välskrivna karaktärer där i stort sett alla utvecklas under filmens gång, den är välgjord både i det stora (som i CGI-effekter) och det lilla (smink, scenografi). Musiken är välbalanserad, det finns uppenbart uträknade jump scares men det strösslas inte onödigt mycket med dom och mitt engagemang för rollfigurerna håller en jättehög nivå filmen igenom.

Jag har således ingenting att klaga på annat än att jag inte blev så rädd. Å andra sidan är jag en hårdhudad 45-åring, det finns många yngre än jag som kommer förfäras över filmen på hela andra sätt än jag. Nu ser jag verkligen fram emot del 2 och vilka skådespelare som kommer castas som dom vuxna varianterna av förlorargänget. Jag tror det kommer bli svårt att klå kidsen i charm dock. Bättre gäng barnskådespelare har sällan skådats!

Med Jaeden Lieberher som Bill i spetsen går Jeremy Ray Taylor (Ben), Sophia Lillis (Beverly), Finn Wolfhard (Ritchie), Chosen Jacobs (Mike), Jack Dylan Grazer (Eddie) och Wyatt Oleff (Stanley) strax bakom och det är verkligen ett gäng som kommer gå till historien på SÅ många sätt, precis som Bill Skarsgård kommer att kunna åka runt på Comic Cons  världen över till döddagar utklädd till en clown med aningens överarbetat garnityr. Att Det redan är en av dom mest framgångsrika skräckfilmerna genom tiderna förvånar mig inte alls, inte i en tid kommunikation med emojis och übersnabb tydlighet är A och O. Ingen med färgseendet i behåll kan missa kombon röd ballong och gul regnjacka.

Steffo och jag pratar mer om filmen i avsnitt 107 av Snacka om film.

Publicerat

Fredagsfemman #294

5. Den enfaldige mördaren på SVTPlay

Behöver jag säga mer än så? Klart det är ett TIPS när en av dom bästa OCH minst lättförståeliga – rent dialektmässigt – svenska filmerna finns att se alldeles gratis på SVT Play. Hoppa in här, våndas och njut (min lilla recension finns här). Och Tack Hasse Alfredson för att du gjorde den så bra (även om man vill slå dig i filmen). Rip.

.

.

.

4. Första trailern till Tomb Raider

Häromdagen släpptes den första trailern till Tom Raider med Alicia Vikander som Lara Croft. Var det bara jag som nästan fick lite Wonder Woman-vibbar? Här kan du se trailern

.

.

.

.

3. Sing Street på C More!!!

Jamenförtusanhakar! Jubel, visslingar och glädjeskutt a la Gene Kelly! Den underbara lilla musikaliska filmpärlan finns att se på C More nu. Så HOPPA in är och skaffa dig en gratismånad, sätt dig ner och titta, njut och förtrollas av denna otroligt fina film som fram tills nu inte har varit jättelätt att få tag på. Min recension hittar du här.

.

.

.

2. Dagen då SF-personalen gjorde allting rätt!

Jag såg Det förra söndagen i en fullsatt Salong 1 på Filmstaden Sergel i Stockholm. Medelåldern var inte hög. En ung tjej med SF-arbetskläder kommer in och informerar på sedvanligt sätt om speltid och toaletter men avslutar helt annorlunda mot ALLA ANDRA visningar jag varit på. Hon lackar ur. Hon ber alla vara knäpptysta och hon säger att alla har EN chans att lyssna och det är nu. Dom som inte sköter sig kommer kastas ut från salongen ”för alla har betalt lika mycket för sin biljett”. Hon avslutar med ”SITT NER, HÅLL KÄFTEN OCH TITTA PÅ FILMEN!” och hela publiken jublar. Underbart! Klockrent! Och det bästa av allt: Det funkade! Visningen var helt perfekt. Så HEJA SF, mer ryta-i-från-tårna!

.

.

.

1. Jaeden Lieberher

Tänk, Jacob Tremblay är född 2006. Jaeden Lieberher är född 2003. Tänk vilken ynnest att få följa dessa två magiska pojkar genom filmhistorien. Jag vill adoptera båda! Att det är Jaeden som hamnar på första plats den här veckan beror på hans rollinsats som Bill i Det (recension på filmen kommer imorgon). Har man sett en mer fulländad barnskådis än honom? Kolla bara St Vincent, Midnight Special och nu Det och säg sen att jag har fel.

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #107 – ”Iphone och pyramider”

Idag är det första gången i våran 107-avsnitts-podsaga som vi INTE släpper avsnittet på en torsdag. Det har kommit lite saker i  vägen som gör att avsnittet istället kommer ut IMORGON, eller inatt, typ. Men här kommer en liten teaser för vad avsnittet kommer handla om. Kolla bilden så förstår du – och förstår du inte så är det filmen Det. Vi kommer även att prata om inte mindre än TRE bioaktuella filmer till. Fyra alltså sammanlagt. Sen blir Fånar som spånar en REJÄL dikeskörning den här veckan. Alltså vi snackar EPISK jävla skitkrock. Ja, du får höra själv – imorgon!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

JUNO

Trots att jag sett den här filmen tre gånger sedan jag startade bloggen för snart åtta år sedan så har jag inte skrivit om den.  Inte förrän nu. Vissa filmer hamnar liksom mellan stolarna fast dom inte förtjänar att vara där och skriver jag inte om filmen direkt är det inte alltid jag minns att jag ska göra det. Det kommer ju nya filmer hela tiden, filmer som känns viktigare att skriva om även om dom är sämre. Weird det där.

Juno är en alldeles fantastisk liten film, en PÄRLA helt klart. Ellen Page spelar Juno, den unga tjejen som plötsligt blir gravid och som bestämmer sig för att adoptera bort barnet till ett par som desperat vill bli föräldrar. Hon kommer nära den blivande pappan (Jason Bateman) och hans fru (Jennifer Garner). Pojkvännen Paulie Bleeker (Michael Cera) har inte mycket att säga till om.

Junos föräldrar spelas av Allinso Janney och J.K Simmons och du ser ju, finns det NÅT att INTE gilla med den här filmen. Rollistan är som en våt dröm och DESSUTOM är det Jason Reitman som regisserat hela tjottaballongen, Jason Reitman som strax innan Juno regisserade Thank you for smoking och strax efter Up in the air. Kanonfilmer alla tre!

Det här är en perfekt film att se en regnig hösteftermiddag om du av någon anledning är hemma, hängig och eländig och vill se nåt mysigt, välgjort, lagom lättsamt och BRA.

 

Publicerat

FUN MOM DINNER

Har man bara rätt namn och rätt kompisar så kan man få nästan vad som helst gjort. Se bara på Julie Rudd.

Julie Rudd har varit ihop med sin Paul sedan 1995 och lever ett till synes lyckligt två-barns-mammaliv med honom. Sen skrev hon ett filmmanus om ”tossiga mammor” som tycker mammalivet suger kamelpung, hon slänger in lite ”skön drogromantik” (där maken givetvis hoppar in som ”skön sidekick” i drog-provsmakningsaffär – med judemössa – en roll han ALDRIG tagit i med tång om inte frugans film behövde lite stjärnglans), det vankas lite otrohet-som-det-görs-tydligt-klart-för-att-det-är-100-%-omoraliskt-och-därför-löper-hon-aldrig-linan-ut (det blir bara en puss uschianemej), det skrivs in lite flirt-mellan-äldre-kvinna-och-mycket-yngre-och-samtidigt-så-jätteful-kille-att-ingen-seende-människa-tror-på-personkemin och samtidigt, mitt i all denna bröte av obegripbar ”mammahumor” är två fäder bifigurer (Adam Scott spelar den ena och ja, vadfan ska han göra när både han och frugan Naomi Scott producerat denna skithög till film, han får väl ställa upp, liksom) och båda är så satans SLUT som människor att jag tvivlar på att dom ens med hink och spade har kunnat skyffla in spermier i mufflan på någon alls som frambringat puls.

Obeskrivligt andefattigt försök att ta rygg på jätteroliga Bad Moms. Den här filmen är BARA pinsam, tröttsam och svintråkig.

Publicerat

AMERICAN HONEY

Andrea Arnold är en filmregissör som alltid är intressant tycker jag. Hon har gjort fyra långfilmer såhär långt, Red Road (bra), Fish Tank (mästerlig), Wuthering Heights (njä) och dagens film American Honey. Jag har alltså inga superförväntningar på filmen men ser ändå fram emot att ta mig an den, så mycket man nu kan se fram emot en tretimmarsfilm som handlar om tidningsförsäljande typ-white-trash-ungdomar som gökar och krökar.

Star (Sasha Lane) är en tjej i 17-20-årsåldern (lite oklart för mig) som bor hemma hos sin mamma. På dagarna tar hon hand om sina småsyskon och hon gör det så pass helhjärtat att man nästan kan tro att det är hennes egna barn. Och det är också så Star lägger fram det till sin mamma när hon fått jobb som ambulerande tidningsförsäljare och ska flytta, att ”det är inte mina ungar, du får ta hand om dom själv nu”.

Star sprang nämligen på Jake (Shia LaBeouf) på Walmart. Dom tittade på varandra, eller titta är kanske ett understatement. Dom STIRRADE på varandra, det var rejält heta blickar det där och hon är tonåring, han känns betydligt äldre och ändå är det HAN som börjar dansa på varubandet så att butikspersonalen får tillkalla vakter. Detta händer till tonerna av Rihannas ”We found love in a hopeless place” och vad kan vara mer hopplöst än Wallmart? Kön till soppköket kanske?

Det här är en sån film som INUTI MIG signalerar domedagsprofetia, en film som jag känner inte kan sluta bra men utan att spoila för mycket kan ju även jag ha fel ibland. Jag tänker att det är Andrea Arnolds kanske främsta egenskap som filmskapare, hennes fingertoppskänsla där hon kan få oss som tittar att balansera mellan hopp och förtvivlan, mellan tragik och framtidstro, mellan önskan att lita på människor och besvikelsen när mattan rycks bort under fötterna. På det sättet är American Honey väldigt lik Fish Tank och detta är ett stort plus i min bok.

Det här är helt klart en BRA film, en sevärd film och en film som förtjänar en stark trea men inte mer än så.

 

Publicerat

THE CIRCLE

Att se Tom Hanks namn och nuna på en filmaffisch borgar – för mig – ALLTID för kvalitet. Kanske är filmerna han väljer att vara med i inte alltid himlastormande, världsomvälvande eller fem plus MEN det är alltid välgjorda alster. Kvalitet, som sagt. Tom Hanks väljer inte fel. Han har sedan 80-talet visat att han besitter en fingertoppskänsla vad gäller roller som endast kan bräckas av en annan Tom. Tom Cruise. Men 2017 visade sig vara året då båda Tom faktiskt valt lite tokigt.

Tom Cruise valde att göra huvudrollen i The Mummy. Tom Hanks valde att göra en biroll i The Circle. För egen del tycker jag inte att Mr Cruise behöver skämmas jättemycket för The Mummy MEN större delen av världens filmtittare håller inte med mig. Vad världen tycker om The Circle har jag inte superkoll på, jag vet bara att den inte gick upp på jättemånga biosalonger i Stockholm och heller inte gick särskilt länge och Stockholm är inte särskilt annorlunda mot resten av världen så jag kan tänka mig att The Circle bemötts med ett ”njäääääh” och en loj gäspning av dom flesta – inklusive mig.

Det mest intressanta med The Circle är diskussionerna man kan ha efteråt, snacket om sociala medier och dom för- och nackdelar som kan komma i kölvattnet av att ständigt vara uppkopplad. I The Circle kretsar handlingen kring Mae (Emma Watson) som får ett nytt jobb på ett högteknologiskt företag där högsta chefen Bailey (Tom Hanks) och hans underhuggare jobbar med att vidga den ständiga uppkopplingen, såsom via att livesända dygnet runt, bygga en följarbas och på det sättet göra sig viktig/odödlig/populär/mätta bekräftelsebehovet/osv/osv eller att via satelliter/gps:er kunna hitta vem som helst var som helst inom 20 minuter. Tankarna är lika spännande som jobbiga men det är som sagt tankarna. Filmen i sig är inget av det. Filmen är långtråkig och den är hafsigt gjord.

Jag avskyr dumma fel i filmer, fel som att Mae i filmens allra första scen paddlar kajak och har mobilen liggandes precis framför sig i kajaken. Bland vatten och plask. Mobilen som är hennes ALLT. En sån grej funkar om man fastställt i någon scen innan att det är en ny typ av mobil, totalt okänslig för vatten. Till exempel. Nu har man inte det och jag känner direkt att det kliar i kroppen, att jag blir skeptisk mot allt när det börjar så illa och ja, jag är kanske överdrivet känslig men vafan, sån är jag. Och jag är inte så värst annorlunda mot alla andra så om jag tycker filmen lider av konstigheter så kommer fler tycka det.

Det jag tar med mig från filmen är förutom tankarna om mobiltäckningens framtid är Bill Paxton i en fin biroll (rip), det är Ellar Coltrane som Maes vän Mercer (ja precis, det är killen från Boyhood) och det är Tom Hanks röst från Baileys föreläsningar. Jag blir så trygg av Tom Hanks, jag mår bra av honom. The Circle känns dock som en plump i hans protokoll. Men en liten plump i en liten roll i en film som inte alls blev så stor som ”alla” trodde.