Inlägg

Publicerat

BORG

Det finns tre grejer jag känner att jag behöver skriva om INNAN jag ger mig in på att skriva om filmen i sig.

Det första är att jag under en period i mitt liv var väldigt intresserad av tennis. Av att TITTA PÅ tennis bör kanske tilläggas. Andra häften av åttiotalet fram till slutet på nittiotalet spenderade jag många timmar framför TV:n tittande och hejande på Stefan Edberg och Mats Wilander och fascinerades stort av många av dom andra internationella storstjärnorna. Jag var ivrig besökare på Stockholm Open och hade helt enkelt väldans bra koll på sporten i stort. Det var dock efter Björn Borgs storhetstid, jag var helt enkelt lite för ung för att ha upplevt hans ikonstatus live, så att säga.

Det andra jag skulle vilja tillägga är att filmen i mångt och mycket fokuserar kring Wimbledonfinalen 1980, den mellan Björn Borg och John McEnroe. Kanske upplevs filmen som mer spännande om man inte vet hur den matchen slutade? Jag vet inte. Kanske. Om jag säger sähär: jag visste innan jag såg filmen hur matchen slutade, jag visste om Borg vann eller förlorade. Vad det har för inverkan på mitt betyg vet jag som sagt inte. Kan man bedöma sånt?

Det tredje jag vill vara tydlig med är att jag normalt sett gillar sportfilmer. Mycket till och med. Så med all den infon färskt i minnet, här kommer mina tankar om årets första storfilm om en svensk ikon född 1956.

Björn Borg växte upp i Södertälje och han älskade att spela tennis. Han älskade det så mycket att han stod och slog en tennisboll mot garageporten timme ut och timme in men när det vankades match brottades han med starka känslor och aggressioner även om han oftast vann. Det är från den punkten i Björn Borgs karriär fram till Wimbledonfinalen 1980 som Ronnie Sandahls manus böljar fram och tillbaka.

Det där manuset alltså. SKOJA INTE VILKET JÄVLA MANUS!

Ja, vafan, det är ingen idé att försöka verka svår och hålla inne med mina känslor för den här filmen för det går inte. Det kommer genomsyra varenda mening jag skriver. Ronnie Sandahls manus är nyckeln till att Borg är en av dom bästa sportfilmerna jag någonsin sett. Han har lyckats göra en stolt höna av en liten liten fjäder och jag är sjukt imponerad av det. Att man kan göra historien om MÄNNISKAN Björn Borg och MÄNNISKAN John McEnroe till en känslosam, engagerande och framförallt spännande film är för mig egentligen obegripligt MEN likväl, he did it!

Sverrir Gudnason är otroligt porträttlik Björn Borg, alltså in i minsta detalj är han lik. Blickarna, magrutorna, den talande tystnaden. Shia LaBoeuf är kanske inte riktigt lika LIK John McEnroe utseendemässigt men han utstrålar samma typ av personlighet och temperament, alltså finns det inte mycket att klaga på där heller. Det finns inte mycket negativt att säga alls om filmen faktiskt. I min värld är den i det närmaste helt PERFEKT som sportfilm betraktad och regissören Janus Metz har definitivt placerat sig själv på kartan som en man med imponerande regissörs-skills.

Det finns inget annat betyg jag kan ge, magkänslan är stark. Tårarna rann längs med mina kinder. Filmen är fanimej fulländad. Grattis alla inblandade till ett fantastiskt teamwork!

I avsnitt 106 av Snacka om film pratar jag lite mer om just denna film. Jag kunde faktiskt inte låta bli.

Publicerat

Fredagsfemman #293 – Det bästa från Malmö Filmdagar

5. The Party

Kombinationen av Sally Potters manus och regi och en cast bestående av en bitsk Patricia Clarkson, en sval Kristin Scott Thomas, en flum-mysig Bruno Ganz, en svettig Cillian Murphy, en lesbisk Cherry Jones, en gravid Emily Mortimer och Timothy Spall som beter sig som Dougie Jones storebror (den referensen flyger över huvudet på alla som inte sett senaste Twin Peaks) är helt LJUVLIG. Ett svartvitt pratigt smart kammarspel som funkade hela vägen för mig.

.

.

.

4. När man lyssnar på magkänslan, gör en helomvändning och väljer RÄTT

Jag skulle se Agnieszka Hollands Villebråd som sista film igår, det var schemalagt sedan länge. Jag var jättesäker. Det fanns inga andra filmer på samma tids-slot som lockade mig det minsta så pest eller kolera-frågan fick alltså svaret Villebråd. MEN. Sen fick jag ett ryck. Jag valde om, jag valde nytt och istället för att gå in i salong 1 och se det polska dramat som hux flux lockade noll så gick jag in i salong 3 och såg Emir Kusturicas mustiga filmiska fantasifulla balkanskröna On the milky road. Med Monica Bellucci. Och djur. Mycket Monica Bellucci och många djur. Många många djur. Fy fan va fräsigt det var! Mer om denna film när den har biopremiär (hittar inte informationen på sf.se men det står 22/9 på IMDb)

.

.

.

3. Barry Keoghan i The Killing of a Sacred Dear

Han syntes som ”den unge killen i båten med sår i huvudet” i Dunkirk men det är för rollen som Martin i den här filmen som jag FÖR ALLTID kommer minnas honom. H-E-L-V-E-T-E vilken svår roll och S-A-T-A-N vad bra han gör det! Det här är en film som man inte skojar bort i brådrasket, den sätter sig både i skallen och i magen och jag hoppas att Barry Keoghan kan tvaga av sig sin rollfigur nu när inspelningen är över.

.

.

.

2. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Här är filmen som jag sett fram emot så länge, ända sedan jag såg att Martin McDonagh var på gång med ännu en film. Han är mannen bakom Seven Psychopaths och In Bruges och trots att jag verkligen tycker jättemycket om dessa två filmer undrar jag om inte den nyaste filmen är hans allra bästa. Komplex, magisk, svår, rolig, finurlig, underbar. Jag ville aldrig att den skulle ta slut.

.

.

.

1. Lyckan att återigen få vara i filmbubblan

Att ha en veckas semester, att bo på hotell i en helt annan stad än sin egen, att komma ner dagen innan det börjar, att åka hem dagen efter det slutat, att befinna sig på en biograf i väldans många timmar per dag med avstängt mobiltelefon och en chans att ta en paus från vardagens alla måsten och krav, Malmö Filmdagar är FANTASTISKA dagar på så MÅNGA sätt och jag kan lugnt säga, efter att ha varit på plats för sjätte året på raken, att jag tröttnar aldrig på det här. Jag njuter. Till hundra procent. Lycka är vad det är, lycka i min typ av filmformat!

Publicerat

SNACKA OM FILM #106 – ”Smash!”

Jag befinner mig i Malmö för att beskåda/bevittna/besöka/närvara vid Malmö Filmdagar och Steffo är hemma hos sig i Norrköping. Steffo har helt vanlig röst den här veckan, det har inte jag. Min försvann ihop med att semestern kom men ja, sånt är livet.

I veckans avsnitt listar vi dom otäckaste barnen på film, jag har varit på bio och sett Sverrirs superkropp i filmen Borg och Steffo har sett Michael Pena sexa loss, dessutom hamnar vi på en svartvit film i Fånar som spånar som leder oss direkt in i en favoritgenre för oss båda. Lägg därtill lite extrasnack om några av höstens bioaktuella filmer som jag precis sett, plus kanske lite annat smått och (skånskt) gott. Vem vet?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

SULLY

Jag såg Sully när den kom men märkte först nu att jag inte skrivit om den. I samma veva dök den upp på Netflix och jag passade därför på att se om den.

En film med Tom Hanks är aldrig fel, det är som att dricka varm choklad efter en promenad i nordanvindar, det är som att få en kram av någon som har en för stor fleecetröja på sig. Att Sully är en boats (based on a true story) gör inget alls, att jag redan innan vet exakt hur den slutar spelar ingen roll. Det här är en film helt utan tuggmotstånd, den är välgjord enligt nån slags boats-formel-1A och samtliga inblandade har full koll på sina arbetsområden. Clint Eastwood till exempel, klart som korvspad att han inte skulle – eller kunde – misslyckas med en film som denna. En film om en manlig hjälte som lyckas med det smått omöjliga, att undvika en vidrigt hemsk flygkrasch rätt in på Manhattan genom att istället landa planet på Hudsonfloden. Alla planets 155 passagerare överlevde.

Händelsen som filmen handlar om skedde 15 januari 2009 när flygkaptenen Chesley ”Sully” Sullenberger (Tom Hanks) och hans co-pilot Jeff Skiles (Aaron Eckhart) lyfter med planet från La Guardia-flygplatsen strax utanför New York. Tre minuter senare flyger planet in i en skock fåglar och båda motorerna slås ut.

Sully ska (väl?) med rätta ses som en av storfilmerna från 2016 och av alla Clint Eastwoods filmer (som regissör) ligger Sully på andra plats sett till biljettförsäljning under premiärhelgen (endast slagen av American Sniper) och det är Tom Hanks tredje största film om man räknar på samma sätt (endast slagen av….kors i taket…Da Vinci-koden och Änglar och demoner). Många stora flygbolag har dock bojkottat att visa filmen ombord på flygplanen vilket jag med lätthet kan förstå. Jag tror – och hoppas – inte att dom visade Snakes on a plane heller när den var ny.

Publicerat

PET

Seth (Dominic Monaghan) är en såndär ordinär kille som ingen egentligen la märke till i skolan, än mindre skolans snyggaste tjej. Han har liksom gått genom livet som ”den beige kunden” och känner sig uppenbarligen rätt less på det.

På bussen springer han hux flux (?) på Holly (Ksenia Solo), hon som var just skolans snyggaste tjej när det begav sig. Seth har uppenbarligen inte kunnat släppa henne på alla dessa år så han går fram och presenterar sig. Holly minns såklart inte honom alls men svarar väluppfostrat på tilltal. Sen dyker Seth upp på resturangen där hon jobbar som servitris och hon minns inte honom. Han presenterar sig igen och hon skäms lite. Han gör som så många män, han anmärker på hennes utseende på ett sätt hon inte bett om och även om det är snällt menat så blir det too much, han går över gränsen och hon får svårt att le trots att det är hennes jobb.

Seth visar sig vara en kreativ man men också en man som helt saknar spärrar. Han vill att Holly ska bli hans och han menar det. Han kommer se till det på ett eller annat sätt och att ge henne en bedövningsspruta och låsa in henne på det djurhem där han jobbar känns som en bra idé. Hon förpassas till en bur och han matar henne med vatten och lite mat. Allt han vill är att få som han vill. Hon är ju så speciell. Hon är allt han inte är.

Det här är en film som jag nästan har svårt att se som ”bara en film”. Det finns så många otäcka människor i världen, så många psykiskt väldigt sjuka män som hittar på både det ena och det andra av diverse olika baktankar. Alla är inte hardcore som Josef Fritzl, det finns grader i helvetet.

Jag tycker Pet var en helt okej film och Dominic Monaghan som till vardags ser så rätt snäll ut (nåja, kanske inte på sin IMDb-bild men som Merry i Sagan om ringen i alla fall) gör sig som knäppskalle. Historien svänger lite hit och dit och är inte riktigt som man tror i alla lägen, det gör att den aldrig blir tråkig. En sevärd och otäck variant på kärlekshistoria. Typ.

Publicerat

BLIND

Om all reklam är bra reklam så har Blind lyckats bli en buzz-film trots att den egentligen inte förtjänade det. I USA har det nämligen skrivits en massa om det ”kontroversiella” i att Alec Baldwin spelar huvudrollen som den blinde mannen Bill Oakland. En seende som spelar en blind, det är i det uppretade handikappförbundets ögon lika illa som att en vit spelar en svart (mer att läsa om detta här).

Personligen håller jag inte med. Var inte Al Pacino bra i En kvinnas doft? Gestaltade inte Jamie Foxx den blinde Ray Charles i filmen Ray alldeles toppen? Funkade inte Gary Oldman som Beethoven i Min odödliga kärlek även om han inte är döv? Jag tycker helt enkelt frågan är trams och här är mina tankar om filmen.

Att se Demi Moore och Dylan McDermott som äkta par i den här filmen får mig att tänka på alla som jobbar med restylaneinjektioner och hur dom glider yr soffan. Det är inte många millimeter naturligt åldrad hud i dessa två fejs men, suck, det är så det ser ut nuförtiden och det är bara att hacka i sig. Demi Moores ögon är i alla fall intakta och hon har en fin närvaro här.

Istället är det Alec Baldwin som den grinige sanningssägaren utan skrupler som är filmens behållning. Han är naturligt skäggig, rynkig och jättefin och bevisar verkligen att det finns skådespelare som bara blir bättre och bättre med stigande ålder.

Suzanne Dutchman (Moore) är alltså gift med Mark Dutchman (McDermott), även han skrupelfri men inte inom lagens märken. Han är en storfifflare av Guds nåde och har genom dom nitton år dom varit gifta jobbat sig till väldigt mycket pengar och ett lyxigt och glassigt liv. Suzanne har hela tiden varit hemma, naivt ovetandes om makens olagliga affärer men samtidigt glad för svindyra presenter och ett vackert hem.

När Mark åker fast för sina brott visar det sig att den dumma blondi….brunetten….Suzanne mot sin vetskap står med sitt namn på kontona och hon blir dömd till samhällstjänst, en dom som innebär att hon i hundra timmar ska läsa högt för denne blinde elake man (och före detta författare).

Det här är en film som inte påvisar någon nytt under solen men som ändå funkar som den charmiga bagatell den är. Lite romantik, lite drama, lite aggressiv alfahanne, lite otrohet, lite hitan och ditan och det är inget spoiler att filmen slutar som man tror. Det finns liksom inget annat i den här typen av film.

I avsnitt 105 av Snacka om film pratar Steffo och jag mer om det här med ”blindfrågan” och om skådespelare som inte ÄR som den karaktär de ska gestalta.

Publicerat

THE SAVAGES

Klockan klämtar allt mer obönhörligt i takt med att dom osedda Philip Seymour Hoffman-filmerna blir allt färre men jag kan inte låta bli. Jag vill ju se dom och då finns det ingen annan lösning. Jag får sluta se problemet som ett problem och istället se det som en möjlighet att kunna börja om igen. Men det är en stund dit, jag tar tjuren vid hornen när jag kommit fram till spiltan.

The Savages är en film från 2007, skriven och regisserad av Tamara Jenkins (som jag trots idogt googlande inte vet om hon är släkt med Patty Jenkins eller inte). Hon belönades med en Oscarsnominering för Bästa originalmanus och filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare, Laura Linney, blev också nominerad. Linney fick dock se sig slagen av Marion Cotillard som Edith Piaf och Jenkins av Diablo Cody för Juno.

Den här filmen handlar om två syskon, Wendy (Linney) och Jon (Philip Seymour Hoffman), som tvingas ta hand om sin demente pappa, en pappa som i hela deras vuxna liv varit frånvarande och i deras barndom varit fysiskt våldsam. Pappan var i många år gift med en kvinna och allt dom ägde och hade var hennes privata egendom. När hon sedan dog hade maken – pappa Savage – ingenstans att ta vägen och barnens goda vilja och samvete fick hålla honom under armarna.

Wendy vantrivs på sitt jobb och drömmer om ett liv som pjäsförfattare, Jon är universitetsprofessor, undervisar i teater och skriver en bok om Bertolt Brecht. Wendy har ett KK-förhållande med en gift man och Jon vågar inte binda sig med sin polska flickvän vars uppehållstillstånd nu gått ut och hon måste åka tillbaka till Polen. Ett giftermål hade räddat situationen men Jon backar. Det är tydligt att nära relationer inte är nåt som dessa syskon är direkt bekväma med.

Det finns ingenting med den här filmen som jag inte gillar. Skådespelarna är förstklassiga, men vem är förvånad? Inte jag i alla fall. Laura Linney gör mig aldrig besviken och Philip Seymour Hoffman passar som handen i handsken i små indiedraman som denna. Han är dock inte riktigt lika lodig här som han brukar vara.

Ett filmtips i höstmörkret till alla som kämpar på med än det ena än det andra.

Publicerat

DRÄNKTA I NUMMERORDNING

Peter Greenaway är en av dom ”stora”, ”kända” filmskaparna som fått procentuellt sett väldigt lite uppmärksamhet på min blogg. Jag har skrivit om kroppar-och-kalligrafi-filmen The Pillow Book (med en naken Ewan McGregor) men that´s it. Givetvis såg jag Kocken, tjuven, hans fru & hennes älskare när den kom i slutet på 80-talet men då var jag betydligt mer av en kulturtant än nu och omfamnade pretentiösa filmer på ett vis jag aldrig skulle orka med idag.

Peter Greenaway är således en filmskapare jag känner naturligt motstånd mot och vad gör jag då? Tvingar mig på honom såklart. Det ska ju inte bara vara kul och smidigt att ha en blogg, den ska kännas också, det ska kännas, svida, svettas och – ja, faktiskt – drickas Samarin för att klara av det. Det var nämligen EXAKT det jag gjorde tjugo minuter in i den här filmen, jag tog mig ett glas Samarin. Magsyran fullkomligt vällde upp genom magen för det här är INTE en film i min smak, det här är INTE ett filmskapande som är lätt att ta till sig och det här är INTE underhållning på något plan – inte för mig.

Det som lockade mig med Dränkta i nummerordning var två saker: själva storyn OCH det faktum att filmen är från världens bästa filmår 1988. Den handlar om en kvinna som dränker sin man när han inte längre håller måttet och att hennes två döttrar gör detsamma med sina pojkvänner vad det lider.

Det fokuseras på tidvatten, badkar, kackerlackor, nakna kroppar (både kvinnor och män, hey, det är Peter Greenaway vi snackar om här). Det är många människor i bild samtidigt som alla gör olika saker, dvs det är rörigt som fan och detta ihop med mustiga färger, Michael Nymans klassiska fioler, frustande män som slickar på lår och låter som grisar, det är mat, och skägg och mat och hår och mat på tallrik och mat som dekor och det är köttigt och mycket och GE MIG MER SAMARIIIIIIN FÖR HELVETE!!!!!

Min intention att ge mig på fler av Peter Greenaways filmer slutar här och nu. Två recensioner räcker bra. Tack för mig. Hej.

Publicerat

Fredagsfemman #292

5. På söndag väntar årets fotbollsmatch

Ja det gör den. På Tele 2. I´ll be there.

.

.

.

.

4. Idol!

Alltså jag kan inte hjälpa det men jag tycker Idol-uttagningen är så väldans underhållande. Dessutom, när Idol börjar är det höst och vad är hösten? Hösten är JÄTTEMYSIG!

.

.

.

3. Se Almodovars bästa film på SvtPlay!

Ja, jag sticker ut näsan och säger precis det, jag tycker The skin I live in är Pedro Almodovars bästa film och den finns att se alldeles gratis och reklamfri på SvtPlay till och med 22 september. Så gör det. Bara gört. Här är min recension om du behöver en spark i baken.

.

.

.

2. Twin Peaks är slut – och jag med

Arton avsnitt och lika många gånger har jag suttit med hakan vid knäna i soffan när eftertexterna rullar. Det är nåt magiskt med den här serien, nåt som inte går att ta på. Det är konstigt beyond allt jag kan komma på samtidigt som det är häpnadsväckande nyskapande och roligt. Och härligt. Och så jävla skönt att få se nåt som upprör, som stör, som berör hela hela tiden. Tack för dessa veckor David Lynch. Tack för att du har den hjärna du har och den plattformen att du får göra verklighet av dina drömmar. Inte alla knasbollar får göra det.

.

.

.

1. Mot Malmö och årets filmdagar!

På måndag börjar årets bästa vecka. Semester, tågmys, hotellboende (inklusive världens bästa uppfinning; hotellfrukost), träffa filmintresserade vänner från hela Sverige OCH sitta i en biograf från tidig morgon till sen kväll och se många av höstens kommande biopremiärer. Det är så man får nypa sig i armen en smula. Faktiskt.

Publicerat

SNACKA OM FILM #105 – ”Gaymys i vildmarken”

Kan en seende skådespelare spela blind? Den frågan är det inte bara en handikapporganisation i USA som ställer sig utan vi försöker reda ut våra åsikter i frågan. Vi listar dessutom våra sense-of-wonder-filmer, vi fånar och spånar som aldrig förr OCH vi har sett inte mindre än TVÅ filmer tillsammans: The Circle och bioaktuella The Hitman´s Bodyguard.

Veckans avsnitt är både precis som vanligt och ändå inte. Det urartade kanske en smula. Men inte helt. Tror jag.

Nåja. Den som lyssnar får höra.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

FILMÅRET 1972

1972. Mitt födelseår. Vad var det för filmer som stack ut det året? För mig är det en ytterst välförtjänt och ohotad etta, en etta som jag tror mig få se på fler årsbästalistor från detta året. Men vem vet, jag kanske har fel?

10. Frenzy
(Regi: Alfred Hitchcock)

Det kryllar inte av Hitchcock-filmer på mina årslistor men här är en. Enjoy.

.

.

9. The last house on the left
(Regi: Wes Craven)

Vidrig film. Men bra. Remaken var ännu vidrigare. Och ännu bättre.

.

.
8. Go´dag yxskaft?
(What´s up, doc? Regi Peter Bogdanovich)

En av min barndoms största filmminnen var skrattet som bubblade upp inom mig när jag såg Go´dag yxskaft. Jag har inte vågat se om filmen sedan dess och vet alltså inte om filmen står sig än idag men den var JÄTTEROLIG när det begav sig.

.

.

7. Mannen som slutade röka
(Regi: Tage Danielsson)

Gösta Ekman spelar Dante Alighieri, en man som storrökt sedan barnsben. När hans far som även han är storrökare, Hugo Alighieri (Toivo Pawlo) dör visar det sig att han skrivit ett tämligen kreativt testamente till sonens favör. Dante har fjorton dagar på sig att sluta röka och ska sedan vara rökfri i ett år. Klarar han det ärver han faderns samlade förmögenhet om 17 miljoner kronor. Klarar han det inte ärver Hugos bror pengarna då han är renlevnadsman, dock – enligt Hugo – tråkig. Men det är klart att pengarna lockar och Dante försöker.

.

.

6. Slakthus 5
(Slaughterhouse-Five, Regi: George Roy Hill)

Slakthus 5. Låter som en skräckfilm. Kan vara en komedi, en musikal, ett drama, en krigsfilm, action, kanske science fiction? Jag har iiiingen aning. Jag sätter på filmen. Jag kommer direkt till menyn där jag ska välja undertext. Där är en bild på ett tecknat jordklot, en man, en blondin, nazistsympoler, en bil, en hoppande hund, några barn och ett flygplan. Jag blev inte direkt klokare. Tankarna snurrade. Vad fan ÄÄÄR det här för nåt?

.

.

5. SOS Poseidon
(The Poseidon Adventure, Regi: Irwin Allen & Ronald Neame)

Prästen Scott (Gene Hackman) är en handlingskraftig man och agerar som en hjälte bör. Snällispolisen Mike (Ernest Borgnine) har träffat kärleken i en fd prostituerad kvinna som har stora problem med sjösjukan bara det gungar det minsta. Det gamla strävsamma paret finns givetvis med, precis som syskonparet med den enerverande brådmogna lilla fula pojken som grädde på moset. SOS Poseidon må vara en medelmåtta i katastroffilmsgenren men den är sevärd och charmig så den platsar på listan.

.

.

4. Solaris
(Regi: Andrei Tarkovsky)

Jag måste säga att jag blev positiv överraskad av Solaris. Tarkovsky – i mina öron – känns som en tung, pretentiös och rent av svår regissör att förstå sig på men min första bekantskap med honom kändes allt annat än knepig. Visst måste hjärnan hänga med och på grund av språket och textningen så går det inte att bara ”flumtitta” men det är heller inte meningen. Det här är hög kvalitet, en klassiker av rang och en film med toksköna små metalliska ljud.

.

.

3. Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om
(Everything you wanted to know about sex *but were afraid to ask
Regi: Woody Allen)

Transvestiter, djursex, annorlunda sexuella experiment, ingenting är för udda för att tas upp här och det är klart att man inte får glömma att filmen är gjord 1972 och hela synen på vad som skulle outas om sex var en smula annorlunda då. Det var långt innan Fråga Olle på bästa sändningstid, liksom. Roligt som TUSAN är det dock!

.

.

2. Den sista färden
(Regi: John Boorman)

Alla kan melodin som den läskiga inavlade banjopojken spelande (titta på banjoduellen här) och alla har hört uttrycket ”skrik som en gris” men inte alla vet att det är härifrån detta kommer. Men det är det. Det här är en film man ser och sen aldrig glömmer. En klassiker. Någon annan stämpel känns alldeles för simpel.

.

.

1. Gudfadern
(The Godfather, Regi: Francis Ford Coppola)

Ju fler gånger jag ser Gudfadern desto mer fantastisk tycker jag att den är. Skådespelarnas ögon, blickarna, alltså, det behövs inte alltid sägas så mycket. Och Al Pacino. AL PACINO! Hur kunde han INTE få en Oscar för den här rollen?

.

Här kan du läsa fler årsbästalistor från 1972:
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmitch
Flmr
Filmfrommen

 

Publicerat

Sista filmen i temat Asiensommar: UNDER KÖRSBÄRSTRÄDEN (AN, 2015)

Sentarô (Masatoshi Nagase) driver en foodtruck alldeles själv och han känner att han skulle behöva lite hjälp. Han säljer sina dorayakis som ser ut som två små amerikanska pannkakor med söt bönpasta emellan fast pannkakorna heter egentligen kasutera och är typ japansk sockerkaka.

En dag kommer Tokue (Kirin Kiki) förbi. Hon söker jobbet han erbjuder men han tackar nej då Tokue är gammal och han inte tror att hon orkar med det fysiskt tunga jobbet. Men Tokue ger inte upp, hon kommer tillbaka och denna gång överlämnar hon en plastburk med sin egen hemkokta bönpasta. För honom att smaka. Om han vill.

Han tackar ödmjukast och framåt kvällen öppnar han locket och stoppar ner fingret. Han kan inte sluta äta. Tokues bönpasta är den godaste han någonsin ätit och vad han än tycker om denna underliga gamla gumma med dom krokiga fingrarna och rödflammiga händerna så känner han att han MÅSTE anställa henne. Sagt och gjort, Tokue börjar jobba i foodtrucken och där börjar också en typ av relation som inte enbart kommer handla om jobb och bönpasta.

Vilken otroligt fin film det här är! Jag sitter med en klump i halsen nästan hela filmen igenom, det är nåt med bilderna, musiken, den gamla damen och den ödmjuke Sentarô som gör att jag smälter inombords. Filmen är så väldigt grundsnäll och ibland är det precis vad jag behöver även om historien egentligen är hemskt sorglig. Jag kan hur som helst inte värja mig, jag tycker det här är en fantastiskt bra film och ett värdigt avslut på sommarens Asien-tema!

Tusen tack Daniel för dom utvalda filmerna jag tagit mig an under dessa tolv sommarveckor! Medelbetyget är riktigt högt och jag har verkligen fått upp ögonen för asiatisk film på ett bredare sätt än förut. Det här har varit både väldigt lärorikt och väldigt roligt! Här finns en lista på filmerna jag sett och skrivit om i temat som i och med dagens inlägg obönhörligen är slut.

Dagens film finns att se på C More. Gört, bara gört!

Publicerat

MISS SLOANE

Att vara driven, ”gåpåig”, på gränsen till gapig, skrupelfri, målmedveten, supervacker, egocentrisk, bossig lobbyist känns som en match made in hell, i alla fall för männen i Washington som har med Elizabeth Sloane (Jessica Chastain) att göra. Hon är ingen lek. Hon är en sådan människa som man inte gärna har till fiende och det är många i den här filmen som blir varse just det. Och att hon är allt detta OCK kvinna gör det inte direkt lättare för någon, än minst henne själv.

Som sagt, Miss Sloane må vara skrupelfri när det gäller arbetsmetoder men moraliskt har hon en tydlig gräns och den nås när hon anlitas för att vara pro vapen, när hon förväntas få till en kampanj som riktar sig till kvinnor, till att fler kvinnor ska bli positiva till dagens vapenlagar och kanske även börja beväpna sig själva lite mer. Sloane vänder 180 grader och börjar jobba för denna kampanjs motståndare och likt en kula i Sarajevo har hon startat ett krig som många vill stoppa. Ja, inte kriget i sig kanske men Miss Sloane.

Det här är en film som handlar om principer, om gubbvälde, om det obekväma i att inte skratta med åt dåliga skämt för att det förväntas av en kvinna, om skuldbeläggning när en kvinna gör livsval som män gjort i alla tider. Jessica Chastain är som klippt och skuren för huvudrollen och John Madden är måhända en regissör som behärskar pratiga filmer (efter Shakespeare in love, Mrs Brown och Hotell Marigold-filmerna) MEN jag hade gärna sett någon regissör som är mer van vid politiska konspiratoriska filmer bakom spakarna. Martin Scorsese? Tom McCarthy? Adam McKay? Alan J. Pakula hade varit den mest perfekte men han är ju död.

Jag tycker filmen blir onödigt rörig ibland och det är synd, det hade kunnat undvikas med ett smidigare handlag kring klippning och annat. Förutom detta ”klagomål” är filmen ytterst sevärd och tänkvärd, speciellt om man gillar Jessica Chastain. Och det gör man. Ju.

 

Publicerat

UNA

Una (Rooney Mara) är en ung vuxen som känns trasig. Ledsen. En scen direkt i början av filmen utspelar sig på en klubb där vi får se Una först dansande i stroboskopbelysning sedan ha sex med en random snubbe på toaletten. Såna scener i filmer verkar alltid bevisa att tjejen i fråga har varit med om någon form av sexuellt övergrepp i sin ungdom. Oftast av en mycket äldre man och oftast i kombination med andra svek. Som att mannen i fråga är hennes pappa eller att han  försvunnit och hon ensam ska leva kvar med skam, skuld och tusen obesvarade frågor.

Jag tänker inte spoila handlingen i den här filmen men jag kan säga så mycket som att analysen av toalettscenen inte var helt fel.

Trots att det är några fler karaktärer med i den här filmen (bland annat Riz Ahmed som en kollega till Ray) kretsar den egentligen enbart kring relationen mellan Una och Ray (Ben Mendelsohn). Man skulle kunna säga att det är ett kammarspel som skulle göra sig lika bra på en teaterscen. Föga förvånande är filmens manus baserad på en teaterpjäs som heter Blackbird, skriven av David Harrower.

Rooney Mara och Ben Mendelsohn är helt perfekt castade i sina roller och jag har inga problem alls med att tro på historien. Jag blir kanske inte så känslomässigt involverad som jag kanske borde ha blivit men det beror troligtvis mer på mig än på filmen.

Blir du nyfiken på mer David Harrower efter att ha sett Una så blev även en annan av hans pjäser, Knives in Hens, film förra året (den filmen heter Culling hens). Otrohetsaffär i ett stall kan man säga att den handlar om, i korta drag.

Filmen finns att hyra på Itunes för ynka 19 kr. Så värt!

Publicerat

THE SQUARE

Den har redan funnits ett tag i Värnamo, rutan. Rutan som är avgränsad av gatsten på Flanaden i Värnamo är tänkt som en fredad zon där total tillåt ska råda. I rutan ska du kunna ställa dig om du behöver hjälp och förbipasserande har då nå slags skyldighet att hjälpa till. Du ska kunna ställa din väska där, din mobil, plånbok eller något annat och sakerna ska få vara ifred.

Det coolaste med rutan är att den verkar fungera. Det har redan dykt upp syskon-rutor i två norska städer, Grimstad och Vestfossen och det skulle förvåna mig om det inte kommer poppa upp rutor både här och där efter Ruben Östlunds framgångar med The Square. För visst måste man säga att Östlunds film ÄR en framgång även om den i publiksiffror aldrig kommer nå upp i vare sig blockbusternivå eller Oves siffror. En guldpalmsvinst i Cannes ledde till att filmen blev utvald till Sveriges Oscarsbidrag och vad JAG än tycker om filmen så har jag svårt att tro att Oscarsjuryn kommer kunna ta den till sig på det sätt som filmen kräver och behöver. Toni Erdmann-filmen hade samma ”problem” förra året, ”problemet” med att filmerna är alldeles för långa för amerikaner som inte är vana att läsa undertexter. Är det värsta fördomen jag skriver nu? Ja kanske. Men jag tror tyvärr den är sann.

The Square är två timmar och tjugotvå minuter lång men jag hade gärna sett sextio minuter till. Lätt. Det var länge sedan jag var så intelligent underhållen i en biosalong och det var en härlig känsla. Hjärnan jobbade på högvarv. Jag TÄNKTE under filmens gång, jag MOTTOG inte bara rörlig bild framför ögonen, det jag såg tog sin in i hjärnan och jag märkte att jag analyserade filmens manus i realtid. Eller försökte i alla fall. Jag skrattade också en massa, jag och övriga kvinns i salongen, det var ibland som att vi alla fastnade i en fniss-loop och till slut skrattade med och åt varandra snarare än åt filmen.

Det känns som att varenda scen är skriven och gjord för att se om biopubliken reagerar unisont på det som sker på duken. Det hade inte förvånat mig om kameror varit riktade mot biofåtöljerna och att reaktionerna i sig sedan hade kunnat samlats ihop till en egen tes, till beteendebevis, till en egen film? För vi skrattar inte enbart, vi vrider på oss som ångestfyllda snokar också, vi skäms, vi upprörs, vi förundras och räds och jag skriver vi för att det var verkligen vi. Jag tittade mig omkring flera flera gånger, jag hade full koll på min dotter i ögonvrån till höger  (hon som trodde – och var rädd för – att det var en actionfilm vi skulle se), på den gamla tanten till vänster, på männen framför och vi alla reagerade likadant. Ruben Östlund är duktig på det, han är duktig på psykologi, på gruppdynamik, på att sätta fingret på sånt som vid första anblicken är vanligheter och vardag men om man skrapar lite och/eller låter kameran rulla en stund till så blir det en twist, mänskligt beteende är verkligen spännande.

Jag tycker väldigt mycket om den här filmen. Den både roar och oroar mig. Det känns fint. Att en film som The Square finns och görs är fantastiskt, det är unikt och häftigt på alla sätt som finns. Bra jobbat Ruben!