Inlägg

Publicerat

Fredagsfemman #289

5. Blekinge får en alldeles egen filmfestival!

Jamensermanpå! Blekinge ger sig in i filmfestivalmatchen och kör igång Carl International Film Festival i Karlskrona 8-13 september. Det premiärvisas The Nile Hilton Incident som invigningsfilm (och det känns spontant som en bra start) plus att det är fokus på finska filmer under programpunkten Focus Finland. Bland annat. Festivalmedlemskapet kostar blott 20 spänn och varje biljett 50 (40 för studenter och pensionärer). Ett festivalpass kostar 250 kr. Känns som rena rama Ullared-rean jämfört med Stockholms Filmfestival. Kolla in hela festivalprogrammet här.

.

.

.

4. Veckans matiné på bio

Jag såg reklam för Veckans matiné när jag var på bio i onsdags, stora pappskärmar som visade att Veckans matiné skulle man kunna se för 85 kr (tror jag det var) och mer info samt biljettbokning kunde ske i appen samt på sf,se. Jag letade. Och letade. Och letade. Och googlade. Ingenstans hittar jag info om detta. Jag twittrade om den i hopp om att SF skulle ge mig svar (eller en karta och kompass så jag kunde komma rätt) men i skrivande stund har jag inte gått något svar. Nån som läser detta som är bättre detektiv än jag? Nån som läst nåt om denna BRA och nya idé? För jag tycker ju den är BRA annars hade jag inte blivit nyfiken och velat veta mer. Matinéer passar många och 85 spänn är billigt för ett biobesök. Men, som sagt, man behöver vara på Sherlock och Watson för att hitta rätt i SF:s informationsdjungel.

.

.

.

3. Tips på tre riktigt jäkla tokbra sommarprat

Jag gav inte upp Sommar i P1, inte helt och inte alls trots att jag stängt av många många sommarprat i år. Jag ger dom en kvart sen är det giljotinen om det inte funkar. Men här kommer tips på tre suveräna sommarprat (om du inte redan hört dom): William Spetz, Lisa Langseth och Fredrik Backman. Jag TROR att även Tommy Ivarssons sommarprat är exceptionellt bra, jag har inte hört hela än, jag satte nämligen på programmet efter ett biobesök på Rigoletto i Stockholm och när jag kom till korsningen Sveavägen/Kungsgatan var jag så söndergråten att jag var tvungen att stänga av. Fan, folk glodde ju. Jag fulgrät sådär så ansiktet korvade sig. Så jag har hört max tio minuter och ska absolut lyssna klart. Jag ska göra det samma dag som jag ser The Road i ett streck. En dag när jag är stark som granit inombords alltså. Oklart när.

.

.

.

2. Världens bästa film som utomhusbio

Imorgon smäller det! Imorgon visas Det stora blå som utomhusbio i Rålambshovsparken.  En film som tål att ses hur många gånger som helst. Jag hoppas bara att den gör sig i utomhusformat, att ljudet blir okej och att folk kan koncentrera sig på historien, det är nämligen den enda filmen jag gett betyget 6/5. Den är ofelbar tamejtusan.

.

.

.

1. Idris Elba
Ja för tusan hakar. Filmvärldens svar på Robbie Williams bara måste upp på första plats denna vecka. Robbie Williams?? kanske du tänker och ja, Robbie Williams! Precis som Robbie så är Idris en såndär man som ALLA kvinnor OCH ALLA män gärna skulle tillbringa en natt med. Eller två. Eller längre än så, eller kortare än en natt också om den krävdes. Han har en såndär manlighet som inte retar någon, som inte behöver tävlas med, som bara är självklar, varm och helt freaking underbar. Imorgon blir det recension av The Dark Tower här på bloggen förresten. Mer Idris då alltså.

Publicerat

SNACKA OM FILM #102 – ”Put. The. Bunny. Back. In. The. Box”

Det 102:a avsnittet innehåller en salig blandning av filmgenres och filmsnack, allt från svenska filmen Sameblod till Jerry Bruckheimers flaggskepp Conair till den rykande färska bioaktuella The Dark Tower till skådespelare som suger men är bra ändå till den nya punkten Fånar som spånar där den här veckan bjuder på spånerier kring en långbent skönhet som väser när hon pratar.

Lite av varje. Alltså. Något för alla. Kanske.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

DINA, MINA OCH VÅRA

Alla frånskilda föräldrar som dejtar en annan frånskild förälder och som kämpar med att få livet med sina barn, andras ungar och ett vuxet kärleksliv att synka – se den här filmen. Inget och jag menar INGET kommer kännas jobbigt igen – i alla fall inte som har med barnfrågan att göra.

Frank Beardsley (Dennis Quaid) är amiral inom kustbevakningen – och ÅTTABARNSPAPPA. Barnens mamma är död och han sköter uppfostran, hus och hem med samma militära disciplin som han sköter sitt jobb. Det är ordning och reda på dom här ungarna.

Helen North (Rene Russo) är snäppet ”värre”, hon har TIO BARN som hon efter makens död tar hand om helt själv. Med ett jobb som kläddesigner och en syn på uppfostran som andas hippieflum-a-la-60-tal flödar det både kreativitet, prylar, lek, färger och andra galenskaper i det gigantiska rosa huset.

Varken Frank eller Helen är direkt inne i dejtingsvängen även om dom båda skulle vilja träffa någon ny. Båda har mer eller mindre accepterat att ingen mer än dom själva står ut med så många barn. Men så springer dom på varandra på en skolåterträff och det visar sig att dom var high school sweethearts. Känslorna fanns kvar och det började spraka om dom vid första anblicken. Är det rätt så är det rätt, det är bara att köra. Frank friar, Helen säger ja och tillsammans köper dom ett gigantiskt hus som rymmer dom själva och alla deras gemensamma ARTON barn. Ja du hör ju, klart det blir hejkon bejkon av det hela.

Det visar sig att Dina, mina och våra är en riktigt charmig film. Dennis Quaid och Rene Russo har jättefin kemi mellan varandra och flera av barnen är riktigt härliga. Att filmen är extremt högljudd (varför MÅSTE barn skrika när dom pratar hela jävla tiden??) är givetvis ett minus men samtidigt var det mysigt att kolla på kaoset. Och Rene Russo alltså, hur bra är hon inte?

Jag såg filmen på C more och det kan du också göra (så länge den finns kvar). Klicka här så får du en gratismånad och kan toktitta hur mycket du vill. Bra va?

Publicerat

Asiensommar: TOKYO SONATA (2008)

Det här med arbetslöshet verkar vara ett universellt problem, i alla fall för den lilla människan som drabbas av den. I Tokyo Sonata är det familjefadern Ryuhei Sasaki (Teruyuki Kagawa) som entledigas från sitt arbete när företaget han arbetar åt (det japanska) väljer att ta in billigare arbetskraft från Kina. Ryuhei har dock inga planer på att berätta vad som hänt för sin fru och sina två söner. Nejdå, istället går han upp varje morgon, tar på sig kostymen och går iväg som om det fanns ett kontor och sysselsättning som väntade. Istället är det jobbsökerier och soppkök som tar upp Ryuheis vardagar. Och kanske kampen att stå ut, både med sig själv och med situationen han befinner sig i.

Frun Megumi (Kyoko Koizumi) anar ingenting förrän den dagen hon ser sin man i soppkökskön (jobbigt ord både att skriva och läsa. Soppköks-kön, alltså). Hon vågar dock inte konfrontera maken utan även hon lever i nån form av låtsasvärld och i utkanten av den söndertrasade familjen är sönerna som även dom – på varsitt sätt – alltmer försvinner ut i periferin. En vill inget annat än att spela piano, en vill bli militär och Ryuhei säger konsekvent NEJ till allt.

Det här är både en intressant, en bra, en engagerande och en sorgsam film om en familj som sakta men säkert går sönder.

En av de viktigaste sakerna att hålla reda på angående regissören Kiyoshi Kurosawa är att han inte är släkt med Akira. Den enda av hans filmer jag sett innan Tokyo Sonata är skräckfilmen Pulse som inte var något annat än en urtråkig slow-bore-horror-film för mig. Om tempot skulle jämföras med ett djur är sengångare Usain Bolt i jämförelse. Tokyo Sonata är en kontemplativ film men känns inte alls lika långsam och seg som Pulse, trots att (eller kanske på grund av) att det är ett renodlat drama. Jag hade inte förväntat mig något annat.

Betygsmässigt hamnar Tomyo Sonata på en MYCKET stark trea, enda anledningen till att den fjärde fiffiluran uteblir är att filmen känns lite ojämn men värre än så är det inte. Ett sevärt drama som visar på det stora och viktiga i det till synes banala: att ha ett jobb att gå till.

Här är filmerna jag skrivit om i detta tema.

Publicerat

OKJA

Jag måste säga att Okja känns som den hittills mest intressanta Netflix Original-filmen hittills. Skriven och regisserad av sydkoreanen Boon Jong Ho har den tusen plus bara där (preciiiiis, det är ingen Adam Sandler-komedi!) och då är filmen inte ens sedd än.

En historia som handlar om genmanipulerade jättegrisar, som har en oklanderlig CGI, som ifrågasätter det här med köttindustrin i synnerhet och multinationella företag i allmänhet, som har en liten KANONBRA sydkoreansk flicka i huvudrollen (Seo-Hyun Ahn), som smäller till med Tilda Swinton i sedvanlig förfulande utstyrsel (och inte bara i EN roll utan TVÅ) och Jake Gyllenhaal i den i sydkoreanska filmer sedvanliga fars-överspelande-karaktären och JÄVLAR vad han tar i! Gränsfall på skämskudde vad gäller honom men jag antar att han spelar sin roll exakt så som den är skriven. En ovanlig roll att se honom i bara.

Snyggt, sevärd, tänkvärt och KUL att den hamnar på Netflix!

Publicerat

ATOMIC BLONDE

Herregud, hur ska en film kunna misslyckas när den utspelar sig i Berlin 1989 och har Charlize Theron med lugg (!!) i huvudrollen? Nä, precis, filmen KAN inte misslyckas. Att jag fick ett meddelande från Sofia några dagar innan jag såg filmen som ”förvarnade” om att jag kommer älska soundtracket gjorde inte förväntningarna lägre.

Och japp, jag gled ur nästan ur biostolen redan vid första tonerna av New Orders Blue Monday. Och sen kom dom. Låtarna. Som ett pärlband genom filmen. Depeche Mode (och inte bara EN gång!), Bowie (och inte bara EN gång utan två), Nena, George Michael, Falco, The Cure, Duran Duran, urvalet av låtarna blev i långa stunder nästan viktigare än filmens handling, en handling som i ärlighetens namn kanske inte känns som första prio i en film som denna.

Nej, här är det actionscenerna, bad-ass-poserande-Charlize och fräsiga kameravinklar som är i fokus och eftersom filmen utspelar sig på 80-talet, långt innan det blev modernt att röka på och dra linor, så krökas det ren sprit en hel del samt röks en limpa cigg eller två. I närbild naturligtvis. Sensuellt rökande av Charlize, mer vardagsbolmande av James McAvoy men likväl, det röks utav helvete filmen igenom.

Regissören David Leitch är fram till nu mest känd som stuntman i otaliga filmer samt som nån form av uncredited regissör för vissa scener i första John Wick-filmen. Inte något super-CV med andra ord och det både förvånar mig och inte att det är han som ska regissera Deadpool 2. Visuellt förstår jag grejen, han kan det här med snygga scener, men den där sista finessen och flowet i tempot saknas i dagens film och det HOPPAS jag att han får till i Deadpool 2, en film som lever på det rappa, snabba, coola tempot och ball klippning.

Atomic Blonde gav mig hur som helst en underhållande stund i biomörkret och det var härligt att höra alla köttiga smaskljud i slagsmålsscenerna. Det kändes som att folk slogs på riktigt. Oummmppppffffgghhh-ljuden kom liksom inifrån människorna, inte som pålagda tuffisljud.

Även vännen och filmspanarkollegan Sofia har sett Atomic Blonde och idag skriver hon också om det. Klicka här för att komma till hennes eminenta funderingar.

Publicerat

Fredagsfemman #288

5. Utan tvivel är man inte klok

i Öppet Arkiv på SVTPlay kan man se en väldigt fin dokumentär om Tage Danielsson. Han känns som en människa som hade behövts nu. Hans klokhet, hans sätt att uttrycka sig, hans värme och medmänsklighet, han är saknad, han är verkligen det. En sån jäkla snällis! Här kan du se filmen.

.

.

.

4. Biobiljett i mobilen – hurra!

Jag är jäkligt snabb på att dissa SF när saker ock ting inte funkar MEN den här gången tänker jag klappa händerna ordentligt. En riktigt BRA grej med SF:s nya app är nämligen att man kan ha biljetten i mobilen, alltså att man inte behöver skriva ut den. Och toalettkoden står också med sådär prydligt och fint på mobilbiljetten. Ett stort plus SF, snyggt jobbat! Nu är det bara köpa-biljett-med-bioklubbspoäng-problemet kvar att lösa.

.

.

.

3. Bad Moms på C More!

Ja precis SÅ är det. Bad Moms finns att se för alla med C More och har du inte skaffat den streamingtjänsten än så är det ett ypperligt tillfälle att göra det nu. Så får du skratta. Också. Länk till gratismånad här, länk till min recension av Bad Moms här.

.

.

.

2. Slut med 3D på IMAX!? Är det för bra för att vara sant?

Det är en större efterfrågan på 2D-filmer än 3D i USA och vad händer? IMAX fasar ut 3D! Jag kan knappt tro mina ögon. Hur UNDERBART vore det inte om vi slapp 3D på ALLA biografer? Finns det NÅGON därute som på riktigt skulle sakna 3D:n? Läs mer om denna fantastiska nyhet här eller här.

.

.

.

1. Cobie Smulders

Jag tycker inte att Netflix-serien Friends from College var bättre än 3/5 MEN jag älskar Cobie Smulders! Hon är fantastisk och förtjänar definitivt att lyftas upp på tronen den här veckan! Satan vilken komisk tajming hon har! Mer Cobie åt världen!

Publicerat

SNACKA OM FILM #101 – ”Fånar som spånar”

Nu är vi med i matchen på riktigt, 101 avsnitt skojar man inte bort. Denna vecka listar vi BRA filmer vars manus får plats på en servett, jag har varit på bio och sett Charlize Theron kicka rumpa i Atomic Blonde, Steffo har sett en biopic om grundaren till McDonalds, The Founder och tillsammans har vi beskådat Boon Jong Ho:s Netflix-film om den genmanipulerade grisen Okja. Förutom detta har vi en helt nytt inslag i podden!

Hoppas veckans avsnitt känns höstigt, nygammalt men ändå fräscht på nåt vis.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

VALERIAN AND THE CITY OF A THOUSAND PLANETS

Linda och Valentin var namnet på tecknade serieböcker som många läste när jag var liten. Linda och Valentin, på svenska alltså. Det franska originalet hette Valérian et Laureline och det är på dessa seriealbum i allmänhet och albumet Ambassadören som försvann i synnerhet som Luc Besson baserat sitt filmmanus på när han skrev det som blev filmen Valerian and the city of a thousand planets.

Är han inte förjävla korkad här den gode Luc? I en tid när det ältas genus så det rinner geggamojs ur öronen och i en filmisk era där det är modernt att ha en tuff ung tjej i huvudrollen, där missar han öppet mål och döper filmen enbart efter den manlige huvudkaraktären. Att kvinnan, Laureline,  är både en skönare karaktär OCH spelad av en betydligt bättre castad skådis (Cara Delevingne) spelade tydligen ingen roll. Men i MIN värld borde filmen ha hetat Valerian and Laureline, eller möjligtvis tvärtom. Jag kan till och med tycka att Linda och Valentin som svensk titel hade funkat. Ja, till och med det. Till och med VADSOMHELST hade varit bättre än den titel som är och blev. Alldeles för lång och omständlig men sett till filmens slutresultat är den kanske perfekt?

Filmen är nämligen BÅDE alldeles åt pipsvängen för lång OCH väldigt mycket mer omständlig än den behövt vara. Det är som grädde på moset 99% felcastade skådisar i samtliga roller – utom Cara Delevingne. Dane DeHaan (som jag oftast gillar, kolla bara på filmen i vilken han tvingas suga i sig levande ålar) är nåt så TOKFEL i rollen som Valerian att jag undrar hur samtliga med castingansvar egentligen tänkte. Hur gammal ska han spela i filmen? 25? 30? Han är 31 i verkligheten, beter sig som 20 i filmen och har påsar under ögonen som en 75-åring med insomningsproblem.

Laureline känns som 20, typ, i filmen (och Cara Delevingne är 24 i verkligheten) och det köper jag MEN det som inte funkar är flirtarna/kärleken/vaddetnuär mellan Laureline och Valerian. Kemin är NOLL. Nej det är den inte, den är UNDER NOLLPUNKTEN. Dom har sån icke existerande personkemi att det är troligare att Nicole Kidman hade älskat passionerat med Paddington (i filmen med samma namn) på en regnvåt bänk i Hyde Park.

Det finns så mycket med filmen som är mindre bra så jag väljer att fokusera på det som är bättre. Alexandre Desplats musik till exempel. Jag tycker den funkar jättefint filmen igenom. CGI:n finns det heller inget direkt att klaga på, det är jättesnyggt även om min grundinställning alltid är att känna leda när en film utstrålar TV-spelsaura. Första scenen (i förtexten) gillade jag dock mycket. Bowies Space Oddity tar oss från 1974 till filmens nutid och det är alltid mys att höra hans musik i filmer. Hela den långa scenen ger en känsla till filmen som den sen inte levererar i närheten av igen. Tyvärr.

Och sen har vi Cara Delevingne så är SUR filmen igenom och det är så jävla skönt rent utsagt. Hon är inte med för att vara myspysigt ögongodis, hon är med i filmen på samma premisser som den manlige karaktären och det är härligt att höra henne bita ifrån från första scenen till den sista. Att den ENDA gången hon ler är när Valerian friar är en annan femma. Det får bli undantaget som bekräftar den sköna surisregeln.

Summa summarum så hade jag inga direkta förväntningar på att filmen skulle vara bättre än såhär, jag tycker bara det är synd på så många nedplöjda dollars att inte några av dessa kunde gå till en kontrolläsare av Bessons manus som på bästa Delevingne-manér kunde slå näven i bordet och sura ut åt alla fel och brister. Filmen hade SÅ enkelt kunna bli snäppet bättre. Jag vill så gärna jämföra den med Det femte elementet men det gåååår inte. Dom spelar liksom inte i samma liga trots samma lagkapten.

 

 

 

Jag såg filmen med ett gäng filmspanare i lördags. Här är deras tankar kring upplevelsen.
Sofia
Henke
Jojje
Christian
Carl
Fredrik

 

Publicerat

Asiensommar: THE CHASER (CHUGYEOGJA, 2008)

Mellan september 2003 och juli 2004 dödade Yoo Young-chul 21 personer. Merparten av dessa var rika män och prostituerade kvinnor. Han satt i koreansk TV och förklarade sina dåd med dessa ord: ”Women shouldn’t be sluts, and the rich should know what they’ve done”. Han åkte alltså fast, det gjorde han och han har själv utnämnt sig till exakt det han är: en seriemördare och kannibal.

The Chaser är en film som handlar om denne Yoo Young-chul men den handlar precis lika mycket om halliken Eom Joong-ho som är fly förbannad då några av hans prostituerade rymt. Han hamnar i ekonomiskt trångmål och gör allt för att leta upp dom. Det är alltså en film med två svåromtyckta män i huvudrollerna men där man ändå tvingas heja på den ene. Two wrongs don´t make a right MEN det finns ändå grader i helvetet kan man tycka. Att sälja någons kropp är aaaaaningens ”bättre” än att käka upp dennes lever. Eller hur, va?

Det jag gillar bäst med filmen är att så mycket känns autentiskt. Från ljudet av slag med öppen handflata mot naken hud från en springvurpa på blött underlag till flåset när en icke vältränad man tvingas springa för fort för länge. Jag tror på rollfigurerna och det är nog a och o för att en film som denna ska nå fram på något sätt. Problematiken i att filmen kretsar kring antihjältar kan jag leva med även om jag antagligen hade blivit mer betuttad i filmen om den haft Pam Grier i huvudrollen och hon hade gått på hämnarstråk med en hammare i högsta hugg. Men då hade historien inte varit sann. Så är det. Ju.

Här är resten av filmerna jag skrivit om i sommarens tema.

Publicerat

FILMÅRET 1973

Förra veckan la mina filmbloggarkompisar ut sina listor med favoritfilmerna från 1973 men jag hamnade lite på efterkälken och hann inte klart. Men nu, bättre sent än aldrig, kommer min lista från ett filmår som kanske inte var hyperstarkt som helhet MEN som bjussar på några finfina klassiker som håller mer än väl fortfarande.

Enjoy.

10. Fellini Amarcord
(Amarcord, Regi: Frederico Fellini)

Italienska statens turistbyrå borde jubla åt en film som denna för Amarcord är full av fördomar hur italienare är och beter sig, hur italienskor är och beter sig och hur Italien ser ut och detta är skildrat med sådan värme och charm att fast jag förstår att det är överdrivet så nickar jag bara och ler. Bakom varje fördom finns ett uns av sanning och Fellinis sanning köper jag utan att ifrågasätta.

.

.

9. Våra bästa år
(The way we were, Regi: Sydney Pollack)

Jag är väldigt förtjust i Barbra Streisand som skådespelare. Med facit i hand tycker jag hon har gjort alldeles för få filmer i sin karriär. Den här filmen är en ”film-film”, en såndär ”riktig film”, en sån där allt stämmer och det inte finns någonting att klaga på även om den inte är 5/5. Sevärd alltså. Och Barbras näsa, I fucking LOVE it!

.

.

8. Papillon
(Regi: Franklin J. Schaffner)

Det är självklart att det här är en BRA film, en film som förtjänar en plats på en årsbästalista MEN det är också en film jag inte gärna ser om. Jag tycker den är lite jobbig att se, den är även väldans lång. Men Dustin Hoffman i vuxen-Harry-Potter-look-långt-innan-Harry-Potter-var-påtänkt är alltid sevärd.

.

.

7. Övergreppet
(The Offence, regi: Sidney Lumet)

Långsam, tyst, brittisk ”skitig”. Det är mycket hårt material överallt, betongväggar, tegel, sten. Brunt och grått i olika nyanser. En polisstation under renovering som känns smått klaustrofobisk i mina ögon och en Sean Connery som har nerverna utanpå kroppen även om han som alltid är proper, ståtlig och utstrålar värme. Och han har en fin mustasch!

.

.

6. Coffy
(Regi: Jack Hill)

För vänner av naturliga bröst är Coffy rena rama julafton. För fans av tuffa-kvinnor-som-inte-tar-skit är det också toppen. Hon är bra jäkla cool, Pam Grier! Att själva historien inte är den mest engagerande får ses som en bisak. Det är Pam Grier man vill se, Pam Grier som skjuter onda män sönder och samman!

.

.

5. Sista natten med gänget
(American Graffiti, Regi: George Lucas)

En film med Richard Dreyfuss innan Hajen, med Harrison Ford innan Han Solo, med Ron Howard före regissörsklappor och blöjbyte på Bryce Dallas och av George Lucas innan Star Wars. Bra film. Mysig film. Det får räcka så.

.

.

4. Serpico
(Regi: Sidney Lumet)

Al Pacino i mössa. Behöver jag säga mer?

.

.

3. Turkisk konfekt
(Turkish Delight, Regi: Paul Verhoeven)

Filmen börjar med att Rutger Hauer filmas ur scrotumperspektiv. Han ligger naken på rygg och bresar i sin sunkiga säng med hela paketet i kamerafokus. Det är en ganska ovanlig syn och en ganska annorlunda början på en film vilket får mig att undra vad tusan som ska komma sen – och det är en befogad undran.

.

.

2. Robin Hood
(Regi: Wolfgang Reitherman)

Den korkade vakten – ”Hon är säkrad gamla Bettan”– den tumsugande kungen, Sir Väs i vaggan, den helt perfekt tecknade stenfasaden som Robin klättrar över, Marion, broder Tuck, ”Mooooot Sherwooodskoooogen!” och oodelally oodelally hoppsan vilken dag.

.

.

1. Exorsisten
(The Exorcist, Regi: William Friedkin)

Alltså, det är få filmer som får mig att på riktigt hålla andan så länge att jag nästan ser ut som en smurf i ansiktet. Det här är rysligt spännande, det är gåshud, det är äckelpäckel, det är ondska, svordomar, krypande läskigheter och det är en filmklassiker utöver det vanliga.

.

Då ska vi se vad mina filmbloggande vänner har att säga/skriva om detta filmår. Klicka på namnen för att komma till listorna.
Henke
Johan
Christian
Jimmy
Steffo
Jojje

 

Publicerat

EQUALS

I en värld där människor med alla typer av känslor och människor som behöver fysisk närhet anses bära på en sjukdom är det lätt att känna sig sjuk. Angiveri premieras och att ha ångest är bland det värsta som finns, nästan lika illa som att bli kär. Men Silas (Nicholas Hoult) blir kär i Nia (Kristen Stewart) och det är en kärlek som inte kan motarbetas, den tar över dom båda och det är ett problem som saknar lösning i denna utopiska värld.

Equals är en rätt snygg film med rätt finurlig premiss men jag får ändå en känsla av B-film. Kanske beror det på att jag upplever alla små ”dataljud” som helt fel. I en högteknologisk värld skulle dessa monotona ljud knappast vara så höga, jag tror inte på det.

Det jag tror på är Nicholas Hoults blick, men det är nog det enda.

Jag såg filmen på C more och även om just denna film kanske inte är nåt supertips så finns det mängder av andra bra filmer att se där. Klicka här för att få en gratismånad.

Publicerat

Fredagsfemman #287

5. TV-afasi

Jag har helt glömt bort att det finns en TV. Med TV-kanaler. Där det sänds program. Med riktiga sändningstider. Jag är helt off alltså, missar till och med fotbollsmatcher och annan sport.  Skulle aldrig få för mig att – TILL EXEMPEL – sätta mig i soffan kl 20.00 och medvetet slå på Allsång på Skansen för att sitta still och titta en timme. Vad fort det har gått att bli TV-asocial, min generation är ändå uppväxt med ”riktig TV” i fler år än play-kanaler och internet. Är det NÅN av mina läsare som fortfarande kollar på ”vanlig TV”?

.

.

.

4. Hans Zimmer

Det här är Hans Zimmer. Människor som är tokgrymma på sitt jobb bör få veta det så nu säger jag det högt: HANS ZIMMER. DU ÄR EN HELT JÄVLA FANTASTISK KOMPOSITÖR. DU ÄR SÅ TOKBEGÅVAD PÅ DET DU GÖR ATT VI FILMÄLSKARE BORDE SLICKA DINA BRUNA MOCKASKOR (eller näääävafan…mocka???)….SVARTA SKINNSKOR VARTHELST DU GÅR FÖR DET DU GÖR FÖR FILMKONSTEN BÅDE NU OCH DÅ ÄR HELT FREAKIN EXTRAORDINÄRT. Jag tror jag började förstå din storhet i slutet på 80-talet med Rain Man och Twister men sen då, sen har det bara tickat på med Thelma & Louise, Eldstorm, True Romance, Andarnas hus, Rött hav, The Rock, Fredsmäklaren, Pearl Harbor, Black Hawk Down, The Ring, Madagaskar, Christopher Nolans Batman-filmer, Da Vinci-koden, Kung Fu Panda, Inception, 12 years a slave, Interstellar, Chappie, Man of steel, Freeheld, Batman V Superman, Dolda tillgångar och Dunkirk – för att ta NÅGRA exempel. Du har komponerat musik till 180 filmer (!!!) och förhoppningsvis har du många många kvar. Och EN Oscar på alla år. EN jävla liten Oscar. För Lejonkungen. Typiskt va, alla tror ju att det var Sir Elton som skrev rubbet där. #adlahans

.

.

.

3. Hyr Måste gitt!

Denna lilla pärla till film finns att hyra på Triart. SÅ värd 39 spänn! Den är värd 39 spänn trots att jag betalade två biljetter till fullpris på bio. Ja precis, SÅ värd är den.

.

.

.

.

2. Rick and Morty

Det är sjukt, det är twistat, det är samhällskritiskt, det är animerad icke-pk-vuxenhumor när den är som allra bäst OCH det är superroligt! Två säsonger finns på Netflix och det är bara att börja mumsa nu, avsnitten är alldeles lagom långa för sällskap under en fikapaus.

.

.

.

1. Filmspanarträff

Så är det dags för en filmspanarträff mitt i sommaren! Vilken film vi ska se? Luc Bessons nya Valerian and the city of a thousand planets såklart. En ”riktig biofilm”. På onsdag kan du läsa våra recensioner. Vi ses imorgon filmspaners!

.

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #100 – ”Tatueringspodden”

Nu är vi framme! Poddens första stoooora milstolpe! 100 avsnitt! 100 torsdagar på raken har vi ploppat ut ett sprillans nytt avsnitt och varken trötthet, resor, toksnoriga näsor, vardagslogistik eller teknikstrul har stoppat oss. DET ÄR NÄMLIGEN SÅ JÄVLA KUL DET HÄR! Vill bara säga det. Att snacka om film i Snacka om film är bara SÅ roligt att 100 avsnitt känns som peanuts. Nu är det up up and away in i nästa era.

Veckans avsnitt börjar med det vi lovade alla lyssnare innan sommaruppehållet – tadaaaaah – tatueringarna. Sen tar vi oss via Kaknästornet till Dunkirk till den lille Spindelmannen till ett BATTLE om en av sommarens storfilmer: Apornas planet: Striden. Självklart är även listan tillbaka.

Nähäpp. Slutpratat. Tryck på play nu och häng med oss rätt in till tatueringsstudion.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

WALK THE LINE

Det finns tre parametrar som gör Walk the line till en otroligt bra biopic.

Ett. Filmens manus är baserad på en bok av Johnny Cash, alltså mannen vars liv filmen (och boken) handlar om. Han borde alltså rimligtvis ha rätt bra koll på sitt eget liv, på vad som är relevant att berätta. Det känns även som om manusförfattarna Gill Dennis och James Mangold haft bomullsvantar på sig när dom sakta vänt blad och dom har ansträngt sig för att göra Mr Cash rättvisa utan att för den skull mesa ut och sätta en gloria på hans huvud. Inte en helt vanlig kombo i biopicsammanhang.

Två. Reese Witherspoon som June Carter. Närvaron, rösten, utstrålningen, kroppsspråket, allt precis ALLT stämmer med henne i den här rollen. Och tycker man att hon funkar i rollen kan man lika gärna skrika TRE nu. Joaquin Phoenix är nämligen magnifik i huvudrollen. Inte porträttlik MEN lik i känslan och personlighet, vilket är något som ofta glöms bort tycker jag, speciellt när skådespelare sminkas till oigenkännlighet för att likna en specifik känd person på pricken. Det gjordes inte med Joaquin, han levererar på max ändå.

Jag såg Walk the line när det var alldeles sprojlans ny, sådär på bio, bland en massa folk. Februari 2006, jag minns det som det var igår (och nej det är inte bara nåt jag säger, jag minns. Ibland önskar jag att jag inte gjorde det för det är en sån himla onödig rain-man-kunskap att minnas när och VAR man sett en specifik biofilm men jaooo…..sån är jag). Dom senaste elva åren har jag sett filmen fem-sex gånger och jag slås av det varenda gång: jag tröttnar inte. Jag tycker den är lika underbar varenda gång. Musiken, kärlekshistorien, sorgen, livet.

Att det bara var Reese Eitherspoon som vann en Oscar för sin prestation kändes rätt orättvist ÄVEN om hon förtjänade den OCH det var härligt att hon sågs som Kvinnlig huvudroll och inte en biroll bakom Joaquin. Han var dock nominerad, tillsammans med Bästa klippning, ljudmix och kostym.