Inlägg

Publicerat

PHARMACY ROAD

För ganska exakt två år sedan dök det upp en liten film på HBO som hette 7 days in hell. Det var en mockumentär om två tennisspelare regisserad av Jake Szymanski med bland annat Filip Hammar i en liten roll (kanske var det just därför den blev lite av en snackis i Sverige, eller i alla fall bland oss som följer Filip och Fredriks framfart?).

Nu är det alltså dags igen. Nu har Jake Szymanski gjort en film som handlar om fem sönderdopade tävlingscyklister och den speciella världen som kretsar kring cykling i allmänhet och Tour de France i synnerhet.

Orlando Bloom, John Cena, Andy Samberg, Daveed Diggs och Freddie Highmore spelar dom fem unga cyklisterna och vilka som spelar de äldre versionerna av samma kvintett låter jag vara osagt. Det kan få komma som en överraskning. MEN låt mig säga som såhär, en kvinnlig skådespelare spelar en av dom äldre rollerna och det var så fint att se henne igen. Jag tyckte hon var alldeles lysande när hon var som störst i mitten på 90-talet.

Det här är en 37 minuter lång film som har en skyhög skratt/minut-ratio, jag hade riktigt riktigt roligt och extra kul tycker jag det är när verkliga människor spelar sig själva och bjussar på sina tillkortakommanden. Det är stort på nåt vis.

Jag gav 7 Days in hell 4/5 i betyg men den här filmen är bättre, roligare och sjukare på ALLA plan. Underhållande som tusan!

Publicerat

A CURE FOR WELLNESS

Med minnet av en sisådär femtusen filmer mellan öronen händer det inte alltför ofta att jag blir helt blown away av en film, alltså sådär både fysiskt och mentalt, både med hjärnan, hjärtat, magen och allt där emellan.

Att A cure for wellness skulle försätta mig i nån form av upplevelsehypnos kunde nog ingen på förhand tro, allra minst jag själv. Det här är nämligen en klurig film, klurig i så motto att den verkar ha (haft) svårt att nå ut i mediebruset, den har inte hittat sin publik trots att den gick upp på bio, målgruppen är diffus och jag blir uppriktigt sagt jätteledsen när jag ser att en film med en budget på 40 miljoner dollar – och där varenda cent SYNS i det färdiga resultatet – endast spelat in drygt 8 miljoner dollar en månad efter öppningen i USA. Det är alltså en film som inte inom överskådlig tid kommer gå plus och om detta betyder att regissören Gore Verbinski kommer få svårt att landa sina framtida projekt så är det en ren och skär katastrof som jag ser det.

Jag tänker på Snowpiercer och andra filmer av den sydkoreanske regissören Bong Joon Ho, jag tänker på The Fall och andra filmer av den indiske regissören Tarsem Singh, jag tänker på Pans labyrint och andra filmer av den mexikanske regissören Guillermo del Toro. Gore Verbinski är den fjärde pusselbiten i den kvartetten och detta säger jag med emfas trots att den sistnämnde mest är känd för Pirates of the Caribbean-filmerna, The Ring och Lone Ranger. Fram tills nu. Nu är Gore Verbinski regissören till A cure for wellness. Punkt. Ja jag sätter punkt där för min hjärna håller på att implodera OCH magen är på väg att vända sig ut och in.

Att se den här filmen gjorde mig illamående. Sådär på riktigt fan-jag-skulle-behöva-spy-nu. Vissa scener är så otäcka att jag faktiskt tittade bort. Ja. JAG TITTADE BORT. Min fobi för ormar fick sig en riktig KBT-självhjälpskurs här MEN nej, jag blev inte det minsta kurerad och nej, jag kommer inte bada i sjöar i sommar heller och nej, inte i badkar heller tamejfan. Nu är det kanske mer ålar än ormar i den här filmen men likt förbannat är det scener som går bortom min vildaste fantasi och min fantasi kan vara mer än vild ibland. Det är helt enkelt sjukt otäckt utan att filmen för den skull är en skräckfilm.

Det här är en psykologisk, klaustrofobisk dramathriller som spelar i samma liga som Martin Scorseses Shutter Island i känsla (tycker jag). Den utspelar sig på en kurort nånstans i Schweiz där Pembroke (Harry Groener), högsta chefen för ett stort företag, befinner sig och dit blir hans underhuggande unga mellanchef Lockhart (Dane DeHaan) skickad för att hämta hem honom. Det där ”spat” kurerar dock inte folk på det sätt man först tror.

För att parafrasera byrådirektör H.K Bergdahl i Karl-Bertil Jonssons julafton (”Det var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades. Vill du ha ett fikon?”) så skulle jag vilja säga: ”Det här var den visuellt vackraste film jag sett sen jag konfirmerades. Vill du ha ett plaströr med ålar nedkört i magen?”

Den här filmen hade biopremiär världen över i februari 2017 MEN den är enligt IMDB en 2016-film. Min topplista för 2016 måste därför revideras och den nya listan finns att kolla in här.
Ja just ja, det finns lite svenskintressen i den här filmen också, det glömde jag skriva. Tomas Norström spelar en brutalt solbränd patient och Magnus Krepper är en brutal veterinär med blodiga händer. Och nej, inget visat könsorgan denna gång. Kors i taket.

 

Publicerat

Fredagsfemman #284 – David Lynch alltså. Vilken snubbe.

Nu såhär mitt i Twin Peaks-tider (kan nån förklara avsnitt åtta för mig, please?) tänkte jag lovebomba allkonstnären David Lynch en smula. Hans hjärna är banne mig något som borde bevaras för eftervärlden (speciellt efter att ha sett avsnitt åtta) och jag blir mer och mer fascinerad av honom ju djupare jag dyker. Jag tänker därför ge honom hela veckans fredagsfemma och DIG fem klipp som är väl värda att se på fem olika sätt men som tillsammans lägger lite av ett Lynch-pussel. Kanske. Eller så fattas det en bit som flyger runt i universum tillsammans med en enarmad bandit, en mänsklig kackerlacka som kryper in i munnen och ett satans oljud i bakgrunden. Enjoy.

.

5. David Lynch använder golfbollar som förklaringsmodell – och jag fattar!

.

.

.

4. Laura Dern, Naomi Watts och Patricia Arquette berättar Lynch-historier

.

.

.

3. Lynch pratar om Twin Peaks, Blue Velvet och Pussy Riot med Patti Smith i ett alldeles för kort klipp

.

.

.

2. David Lynch kokar quinoa i realtid – och givetvis i svartvitt.

.

.

.

1. Den där knorren på slutet säger allt. Han är för jävla härlig alltså!

 

Publicerat

SNACKA OM FILM #97 – ”Fiffi om film”

Som del två av fyra av våra sommaravsnitt kommer en – INTERVJUPODD! Steffo bombarderar mig med frågor i en hel timme och kanske får du reda på nåt nytt om mig som du inte visste förut?  Det blev mycket prat om filmtittandets hur, var, när och om hur man håller sams med en podcastkollega. Bland annat.

Trevlig lyssning! 😉

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

ALLT DET VACKRA

Jag sprang på en liten norsk film på C More som såg både mysig och lite somrig ut.

Allt det vackra handlar om Sarah (Ann Eleonora Jørgensen) och hennes ex-man David (Magnus ”jag-visar-alltid-kuken” Krepper). Det var tio år sedan dom skiljes och nu hälsar Sarah på David i hans sommarhus, extremt fint belägen precis vid vattnet. Han håller på att skriva en pjäs och vill bolla lite med henne och det går fint ända tills hon förstår att pjäsen handlar om deras förhållande.

Hilde Susan Jægtnes och Aasne Vaa Greibrokk har skrivit manus till filmen som kanske mer känns som ett filmskoleexperiment än något annat och det är Aasne Vaa Greibrokk som regisserat.

När den här typen av film görs bra blir den som Blue Jay och när den görs mindre bra blir den Allt det vackra. Oengagerande berättelse, ganska taffligt klippt, ingen direkt skön känsla nånstans. Skådespelarna gör säkert vad dom kan av materialet men det räcker liksom inte.

Och nu kanske du vill ha svar på dagens viktigaste fråga? Visade Magnus Krepper kuken?

Klart han gjorde.

Jag såg alltså den här filmen på C More och det är en av sakerna jag uppskattar mest med denna streamingsajt, det går att hitta små, smala, udda filmer – också!

Publicerat

Asiensommar: THE HANDMAIDEN (AH-GA-SSI, 2016)

Sydkoreanen Park Chan-wook är en regissör som kan det här med det visuella. Oldboy, Stoker och Thirst är alla tre otroligt snygga filmer även om mina betyg skiftar en del och The Handmaiden är verkligen inget undantag. Tvärtom. Det här är urtypen av film som får mig att ibland avstå från att se asiatisk film. Den är nämligen FÖR snygg.

Snygg är egentligen ett understatement i sammanhanget för The Handmaiden är så vacker rätt igenom att man fanimej smäller av. Jag sitter på soffkanten och håller hakan i handflatan för att den inte ska gå ur led och ramla ner på golvet. Samtidigt ska man försöka hinna med och läsa texten för maken till dialogdriven film var det länge sedan jag såg. Så filmen igenom känner jag att jag missar något. Jag missar allt det fina om jag läser texten och jag missar handlingen om jag bara tittar på bilderna. En version där alla pratar engelska (eller svenska) hade jag tacksamt tagit emot den här gången – utan att skämmas det allra minsta.

The Handmaiden är ett erotiskt dramatiskt dramaturgiskt lurendrejerikammarspel skulle man kunna säga. Manuset är baserat på en roman av Sarah Waters som heter Fingersmith (Ficktjuven) och boken utspelar sig i den viktorianska eran i Storbrittanien. Filmen å andra sidan tar fart i 30-talets Korea som då var ockuperat av Japan.

Jag vill egentligen inte avslöja något alls om handlingen, inget mer än att ingenting är vad det ser ut att vara, ingen inblandad har rent mjöl i påsen och om två timmar och tjugofyra minuter kommer du sitta där, fortfarande med hakan i handen, förvånad, överkörd, snopen OCH längta efter mer. The Handmaiden är nämligen lite av ett mästerverk i mina ögon, klurig, fiffig, smart samtidigt som den är förtrollande vacker i varenda scen. Vilken upplevelse! Wow alltså! Se den (om du inte redan gjort det).

Här kan du se vilka övriga filmer jag skrivit om i temat (listan fylls på vartefter).

Publicerat

DIRTY GRANDPA

När min poddkollega Steffo går loss som han gjorde i avsnitt 95 av vår podcast då gäller det att lyssna. Han höll på att fnissa ihjäl sig när han pratade om Dirty Grandpa så hur lite jag än hade tänkt se den, hur minimalt sugen jag än var på att se Robert De Niro sitta i en soffa och runka, hur ointressant det än känns att återigen se Zac Efrons nakna torso på film, ja nu sitter jag här och filmen ska alldeles strax börja.

…

Och nu är den slut.

Ooooookej. Var ska jag börja. Det här med diplomati är kanske inte helt nödvändigt, inte den här gången, Jag skrattade nämligen bara två gånger under hela filmen och båda gångerna berodde det på att Zac Efron pruttade.

Nä det här var helt enkelt inte kul alls och det förvånar mig trots allt, den här typen av icke-pk-humor brukar verkligen funka för mig men Dirty Grandpa är helt enkelt inte en rolig film i mina ögon.

Flummig drogromantik, en Robert De Niro som helt saknar komisk talang, en hundra procent uppenbar story med den trötta beskrivningen av ”fel” kvinna (kontrollerande, egoistisk, snipig och sur pga blivande make som inte hör av sig) och sugiga sexskämt. Zac Efron är filmens enda plus, jag tycker han växer för varje film han är med i. Han känns skönt bjussig på nåt vis.

Jag är ledsen Steffo, jag är inte med i ditt lag när det gäller Dirty Grandpa. Den här filmen skulle vi ha kunna battla om i podden.

Publicerat

SPIDER-MAN: HOMECOMING (IMAX)

”Allt som inte är Maguire är dåligt i mitt huvud”.

Det sa sonen när vi var på väg till IMAX-salongen i Filmstaden Scandinavia för att se pressvisningen av Spider-Man: Homecoming. Han – liksom jag – ÄLSKAR Sam Raimis tre filmer om Spider-Man med Tobey Maguire i huvudrollen, han är liksom uppvuxen med dessa, det är som bröstmjölk och majskrokar för honom. Sort of.

Jag tycker att dom tre filmerna blandar svärta, spänning och serietidningsaction på det mest perfekta sätt MEN å andra sidan gillar jag även filmerna med Andrew Garfield i huvudrollen, jag gillar dom SKARPT till och med. Kanske är det så att det egentligen är Spider-Man som figur jag vurmar för, historien om hans förflutna, att han är lite ensam, ”bakom”, nördig, ständigt olyckligt kär och missförstådd av sina närmaste.

Att se trailern för dagens film första gången gjorde ont. Att se postern var ännu värre. Det där collaget av utklippta filmfigurer som ser ut som ett kreativt sammelsurium skapat av en serietidning, barnsax, björnklister och glitterspray imponerar föga på mig. Tvärtom. Allt förhandsjox gällande filmen fick ner mina förväntningar på en nivå som var under nollpunkten, något som med facit i hand väldigt sällan är av ondo.

När filmen började trodde jag att jag blivit tokig. Allt var suddigt. Det gick inte ens att läsa COLUMBIA när första loggan visade sig över hela duken. Jävla jävla IMAX-3D-skit satt jag och svor och pickade på glasen i glasögonen för att se om det saknades några, bilden var ju så jävulens oskarp. Jag tittade mig omkring och märkte till min glädje att alla andra hade precis samma problem. Några minuter senare stannades filmen och en representant från filmbolaget kom in och sa att 3D-filen var paj och att filmen istället skulle visas i 2D. Jubel! Hela salongen applåderade och filmbolagsmannen bad om ursäkt återigen för att det inte blev 3D. Han kanske skulle ha lyssnat istället, kanske tagit till sig applåderna som ett bevis på att 3D ÄR SKIT?!

Nåja. Vi numera på förhand mer nöjda filmälskande människor i publiken fick istället njuta av en 2D-visning som var helt felfri. På alla punkter. ALLA. Filmen visade sig nämligen vara tusenmiljoners gånger bättre än jag någonsin kunde tro.

Tom Holland är 21 år gammal och spelar Peter Parker, 15 (Tobey Maguire var 27 när han spelade in första Spider-Man, Andrew Garfield var 29!). Ändå känns som Holland nästan yngre än den Parker han spelar. Tills han tar av sig tröjan och man inser att det inte finns en 12-åring i världen som ser ut sådär. Det jag vill komma fram till är dock att han är en trovärdig Peter Parker, precis lika trovärdig som han lyckats spela i ALLA filmer jag sett honom i. Som en av sönerna i tsunamidramat The Impossible, som en av sönerna i pappadramat Edge of winter och i den för övrigt halvdana valdramat In the heart of the sea. Jag gillar honom SKARPT och det känns som han har en väldigt fin framtid i skådespelaryrket om han bara lyckas välja rätt filmer.

Ett stort plus med denna film är att den inte börjar om från början IGEN med själva origins-storyn, den har vi sett (*host* till leda) och den behövs inte berättas ännu en gång. Spider-Man: Homecoming är istället en fräsch, charmig och ungdomlig film som känns väldigt modern (i brist på bättre ord). Den har löst Avengers-tråden på ett mycket smart sätt och det var länge sedan jag var SÅ underhållen från början till slut som under denna visning. Filmen har inte några direkta dippar alls, det är full fräs, sitt i båten.

Jag tycker att den här filmen klår både The Mummy och Transformers: The last knight i sommarblockbustervärde och ingen kunde vara mer förvånad än jag över min åsikt. Sonen tyckte den var ”lite för rolig och lite för ljus” men även han var betydligt mer nöjd med helheten än han trodde han skulle vara. Så HEJA TOM HOLLAND säger vi och övar på spindelnätstricket med handlederna.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Publicerat

Fredagsfemman #283

5. Är det nån som lyssnar på Sommar i P1 längre?

Eller är det bara jag som tycker det känns otroligt beigt i år….? Har programmet spelat ut sin rätt? (Dogge var i och för sig väldigt underhållande)

.

.

.

.

4. Dokumentärtips!

Nu kan du se den väldigt underhållande dokumentären Weiner på Svtplay. Sex, lögner, politik och kalsonger. Klicka här för att komma direkt till filmen och klicka här för att läsa min recension.

.

.

.

3. Gåsmamman

Jorå, äntligen är jag med i matchen och jag är sist på bollen, I know men NU har jag börjat kolla på Gåsmamman. Alexandra Rapaport. Hur bra är hon inte?? Och hur SNABBT kom man inte in i storyn? Bra jobbat säger jag och kollar vidare. Det finns ju två säsonger. Perfekt för en regnig sommar. Eller solig.

.

.

.

2. Spider-Man har kommit hem

”Vän av ordning” har frågat mig varför jag inte publicerat min recension av Spider-Man: Homecoming än, ”det var ju typ en vecka sen du såg den”. Jag kan lugna både denna vän och andra med att texten kommer IMORGON men att jag fram tills dess verkligen vill framhäva en sak: köp en biljett. Resten sparar jag till imorgon.#cliffhanger

.

.

.

1. Waltzing Tilda

I min tämligen nyfunna fascination för kortfilmer fick jag ett tips om att se Waltzing Tilda av Jonathan Wilhelmsson. Det var Jonathan själv som mejlade mig och då han är uppväxt i Mockfjärd och numera studerande på Sydney Film School blev jag nyfiken. Det är en redig resa han gjort bara där i sin vilja att göra film. Filmen hade sin premiär på The 25th Sydney Film School Festival i december förra året där den bland 180 filmer vann pris för bästa film, bästa regissör, bästa producent, bästa klippare och publikpriset. Jag förstår alla priserna. Det här är urtypen av en film som visar hur bra film kan göras även med begränsade resurser bara det är rätt folk – och begåvat folk – både bakom och framför kameran. Tänk dig Last man on earth eller 28 dagar eller I am legend, tänk dig någon av alla dessa filmer som utspelar sig i en alldeles öde stad där någon hux flux blivit ensam kvar. Här är det Tilda och hennes lilla vita pratande kanin som är helt solo på Sydneys gator med allt vad det innebär (att man kan gå loss med sprayburk på operahuset till exempel). Se filmen. Gör det. SE FILMEN HÄR! 4+/5 kortfilmsfiffiluror blir betyget från mig.

Publicerat

SNACKA OM FILM #96 – ”Sommarsnacka om film #1”

Det är lite sommarlov för Snacka om film men det hindrar inte oss från att ta en fikapaus vid badstranden och bjussa på ett Best-of-avsnitt från året som gått. Extra roligt att ett av inslagen är en förfrågan från en lyssnare som tydligen fortfarande inte kan sluta skratta åt eländet. Eländet? Ja precis. När vi försöker reda ut det här med filmen Stalker.

Vi önskar Dig en glad sommar med detta första av fyra specialavsnitt. Nästa vecka kommer något heeeeelt annat.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

FILMÅRET 1974

Hejsan hoppsan 1974, nu är det din tur! Min lista för året börjar med en relativ svag första halva för att sedan växla upp och bli en skönt stark topp-fem med en riktig favoritfilm på första plats.

Vad väntar jag på? Bara att ta tag i macheten och bege sig in i djungeln va?

10. Flörtkulorna
(Les valseuses, Regi: Bertrand Blier)

Jag minns inget mer av den här filmen än att jag har sett den och att Gérard Depardieu var med och fortfarande såg bra ut. Det var 40 år innan han tyckte det var en bra idé att svepa 14 flaskor rödtjut om dagen. MEN, hur kackig den än är, en film som fått en sån genomlökig svensk titel MÅSTE få plats på listan.

.

9. Stoppa pressarna!
(The Front Page, Regi: Billy Wilder)

Här får vi se snubbarna som tjugo år senare var griniga gamla gubbar på film: Jack Lemmon och Walter Matthau. Och Susan Sarandon är också med.
Jag har svårt att inte charmas av filmer som utspelar sig på tidningsredaktioner.

.

.

8. Foxy Brown
(Regi: Jack Hill)

Pam Grier är bland det tuffaste man kan se på film i kvinnoväg oavsett om hon heter Foxy Brown eller Jackie Brown.

.

.

7. Sista vittnet
(The Parallax View, Regi: Alan J. Pakula)

En konspirationsfilm är alltid en konspirationsfilm och är den sedan regisserad av Alan J. Pakula kan man ge sig tusan på att den är sevärd. Warren Beatty spelar huvudrollen och detta 16 år innan han hade en romans med Madonna och 43 år innan han gör sig känd som La la land-sjabblaren på Oscarsgalan.

.

.

6. Rännstensungar
(Regi: Torgny Anderberg)

Det här är barndom för mig. Rännstensungar med Cornelis Wreeswijk, Anita Lindblom och den där förlamade toksöta ungen och jag bölade och bölade och BÖLADE där jag satt uppkrupen i soffan och nynnade med i ”I min lilla lilla värld av blommor”. Jag tycker mycket mer om denna film än om originalet från 1944. Tror det beror mest på Cornelis.

.

.

5. Stilla natt, blodiga natt
(Black Christmas, Regi: Bob Clark)

Julmysskräckisslashers växer inte på träd och den här är RIKTIGT BRA. Ej att förväxla med remaken från 2006. Den är det inte. Bra alltså.

.

.

4. Avlyssningen
(The Conversation, Regi: Francis Ford Coppola)

Avslyssningen är den snyggaste icke färgglada film jag någonsin sett. Här är det inte fyra nyanser av brunt, det är fyrtiofyra eller fyraHUNDRAfyra och jag blir fan handsvettig av den scenografiska briljansen filmen bjussar på. Det jag skrev i min recension stämmer. ”Jag sitter här och klappar händerna så det liksom kli-svider i handflatorna. Kanske dreglar jag en smula, kanske rycker det i ögonfransarna, kanske måste jag byta strumpor, jag vet inte riktigt för det jag upplever nu är filmeufori av den högre skolan. Avlyssningen kan nämligen vara den SNYGGASTE film jag någonsin sett”. Och Gene Hackman alltså, han spelar SAXOFON!

.

.
3. Motorsågsmassakern
(The Texas Chain Saw Massacre, Regi: Tobe Hooper)

Säga vad man vill om Motorsågsmassakern, den har en stämning i vilken man kan skära med kniv. Underbar filmjäkel, otäck också fast man inte får se nåt. Eller kanske just precis därför. Gunnar Hansen (rip) har för evigt förkroppsligat Leatherface.

.

.

2. Skyskrapan brinner
(The Towering Inferno, Regi: John Guillermin)

GOSSE! Här snackar vi katastroffilmernas katastroffilm. OTROLIGT välgjort katastrofdrama med mängder av karaktärer man bryr sig om, en byggherre man vill slå på truten och ett slutresultat som håller mer än väl 43 år senare.

.

.

1. Gudfadern II
(The Godfather: Part II, Regi: Francis Ford Coppola)

Han var på plats fyra också den gode herr Coppola och på förstaplatsen är han HELT ohotad. Gudfadern II är den bästa uppföljaren kanske både dittills och hittills.
Episk. Ikonisk. Underbar. Felfri. Ett mästerverk helt enkelt!

 

 

Det är fler filmspanare som just idag listar sina favoriter från 1974. Klicka på bloggarnas namn för att komma till listorna. Trevlig läsning!
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmitch
Flmr
Jojjenito

Publicerat

Asiensommar: ACHILLES AND THE TORTOISE (AKIRESU TO KAME, 2008)

Akilles och sköldpaddan, det låter som en barnbok. Achilles and the tortoise låter däremot smått poetiskt. Originaltiteln Akiresu to kame klingar nästan argt i mina öron. Hur som helst, det är vad filmen heter och den handlar om den missförstådda konstnären Machisu Kuramochi (Takeshi Kitano). Han tycker sig ha ”rätt till” en betydligt större framgång än han fått med sin konst men fortsätter måla på sitt speciella vis ivrigt påhejad (curlad?) av hustrun Sachiko (Kanako Higuchi).

Filmens titel syftar till en av Zenons paradoxer där Haren och sköldpaddan kanske är den mest kända (för oss i alla fall) men den kan även kallas Akilles och sköldpaddan. Denna rörelseparadox innebär en tävling mellan två djur varav den ena är mycket snabbare än den andre och att den långsamme får ett visst försprång. På den tiden det tar för haren/Akilles att komma fram till sköldpaddans startpunkt har sköldpaddan kunnat ta sig ytterligare en bit, kommer då haren/Akilles någonsin ifatt?

Jag tolkar filmens titel som att Machisu upplever sig springa i ett ekorrhjul där han aldrig lyckas komma fram till sitt mål och om jag hade brytt mig det allra minsta om denne sure buttre bittre man så kanske filmen hade funkat bättre på mig. Nu bryr jag mig inte ett dugg, det enda som sprakar om filmen är scenerna när Machisu skapar sin konst, när han med hjälp av en cykel och färgburkar fastspända på ryggen kraschar in i en dukförsedd vägg och därmed skapar konst med färgen som splaschar mot ytan. Jävligt coola och vackra scener! Jag spolade fram och tillbaka, pausade, filmade av skärmen och njöt av färgerna men det var tyvärr det enda i filmen som jag tog till mig.

Takeshi Kitano är en av dom stora namnen när det pratas om japansk film. Han är skådespelare, manusförfattare och regissör  och till och med jag som inte är SÅ bevandrad i asiatisk film har sett honom i ett antal filmer där han ibland skådespelar under namnet ’Beat’ Takeshi. Jag har sett honom i Brother, Battle Royale, Zatôichi, nyinspelningen av Ghost i the shell och Johnny Mnemonic för att nämna några och han kommer dyka upp igen lite senare i sommar i detta tema. Tyvärr är han ingen favorit för mig skådespelarmässigt, jag tycker mest han känns som en sur jäkel och dom få gånger man ser honom le känns det som att det svider i kinderna och att mungiporna ska spricka av ovana. Men, stor och känd är han både i sitt hemland och i resten av världen och kanske får jag anledning att omvärdera honom vad det lider? Den som lever får se.

Här kan du se vilka övriga filmer jag skrivit om i temat (listan fylls på vartefter).

Publicerat

TRANSFORMERS: THE LAST KNIGHT

Ibland händer det att jag ser en film som transformerar mig tillbaka till en tid då ord som pretentiös, minimalistisk, gruppdynamik och åsiktskorridor inte existerade i min hjärna. Ibland händer det att jag tittar på en film som beamar mig tillbaka till en mycket yngre version av mig själv och jag älskar den känslan.

Att hänvisa till regression är verkligen både nödvändigt och av godo när man ser en film som Transformers: The Last Knight. Enligt Sigmund Freud är regression ”ett slags försvarsmekanism som leder till en tillfällig eller långvarig återgång (regress) av jaget till ett tidigare utvecklingsstadium, vilket föredrages framför att behöva hantera oacceptabla impulser på ett mer vuxet vis.”

Oacceptabla impulser. Ett mer vuxet vis. Jadu. När den där jättestora blåröda transformersroboten visar sig för första gången i bild och säger med sin omisskännliga mörka röst ”I AM OPTIMUS PRIME” så kan jag försöka hantera mina oacceptabla impulser på ett vuxet vis hur mycket jag vill för det gååååår bara inte. Det stockar sig i halsen. Håret på armarna reser sig, det går en hemtrevlig rysning längs ryggraden och jag känner mig som 11 år igen. Fine fine Optimus!

Fan vad jag älskar den här världen med svinstora robotar, coola metalliska småljud, tuffa bilar som åker i sedvanliga Michael Bay-karavaner genom karga landskap, den där härliga mixen av CGI och vanliga miljöer, en manlig huvudperson (Mark Wahlberg) som gör sitt jobb, en kvinnlig huvudperson (Vivian, spelad av Laura Haddock) som kanske inte genomgått en total morfos sen Megan Fox:s minishortsdagar 2007 MEN i Michael Bay-mått mätt är skillnaden ENORM. Vivian är tro´t eller ej både smart OCH utbildad och även om hon hånas för detta i filmen så tråkas hon även för att hon klär sig som en strippa. Hur man än gör blir det fel, alltså, typ??

Anthony Hopkins knäcker extra som överklassbritt, Josh Duhamel är tillbaka i matchen igen efter att ha pausat sig själv i Trans4mers – Age of extinction och den annars så lättomtyckta Stanley Tucci drog den makabra nitlotten och fick spela den medeltida Merlin i beklagansvärd peruk och tröttmössepåsar under ögonen.

Att manuset är allt annat än rättat med rödpenna är en sak. Att historien känns berättad av ett gäng holkbrukare en annan. Men hur illa det än är med dom filmiska kvalitéerna så sitter jag nästan och bölar filmen igenom och då når filmen fram och in ÄVEN om det enbart handlar om att jag har en reptilcrush på jätterobotar. Jag erkänner mig besegrad, jag kan inte bete mig vuxet och se filmen för det mish-mash den faktiskt är – jag gillar den här skiten och jag står för det. Jag är kanske inte Optimus Prime men jag är försvarare av dom som behöver min hjälp och i detta fall kallas dom transformers.

I avsnitt 95 av Snacka om film går jag loss och pratar en hel del om just denna film. Because I can.

Publicerat

IT COMES AT NIGHT

Återigen, trailers är ett jävla skit och nu har den tagit mig ända hit.

It comes at night har en trailer som är nåt grönjävligt missvisande jämfört med filmen i sin helhet. Trailern visar mörka läbbiga scener som får mig att hamna i en skräckfilm där det KAN vara monster som döljer sig i skogen, det KAN också vara något helt annat men oavsett vad det är så blir jag sugen på att se mer. Filmen däremot, filmen är jordnötter jämfört med trailern. Osaltade jordnötter.

Filmen hade biopremiär igår och det var en riktigt charmig visning jag var på. Fullsatt på en av Filmstaden Sergels minsta salonger med allt från tonårstjejer till pensionärer i publiken. Det tjejskreks redan till Annabelle 2-trailern som visades före filmen (jävligt bra trailer den med by the way) och alla kändes pepp på att se skräckfilm klockan 15 på dagen. Det var förväntningar i luften som man säger.

Till och från filmen igenom ser jag huvuden som nickar till. Jag hör små snarkningar, det kollas klockor och mobiler och ja, jag förstår varför. Filmen har nämligen – bitvis – ett tempo som får bilregisterdjuret i Zootropolis att kännas rask. Historien berättas otroligt sakta för att nån gång här och där tjonga till med en jump scare som får en att skaka till en smula men knappast bli rädd. Fan alltså, jag känner mig besviken faktiskt, jag hade ju trott så väldigt mycket mer om den här filmen.

Joel Edgerton går får klarhet till klarhet och han är mycket bra även här. Hans son Travis spelas av Kelvin Harrison Jr och det är en ung man vi lär få se i många filmer framöver. Väldigt närvarande och duktig. Carmen Ejogo spelar frun och även hon är bra. Riley Keough, Christopher Abbott och en liten pojke vid namn Griffin Robert Faulkner har resten av dom bärande rollerna och jag tycker om dom alla tre.

Att filmen inte är någon toppenrulle i mina ögon beror nog mest på kombinationen FÖR höga förväntningar och att den är mer ett psykologiskt drama än den regelrätta skräckfilm den säljs in som. Jag hade gärna sett lite monster om man säger så.

Det absolut bästa med filmen är dock ljudet. Vilket JÄVLA ljud alltså! Tänk att du står i en tunnel och slår på ett oljefat med nåt stort strumpförsett föremål och att man sen lägger en djup basgång på ljudet, så låter det genom hela filmen. Brummar liksom. Ashärligt. Med en budget på knappt 5 miljoner dollar har man ändå lyckats få ut väldigt mycket bra, det är bara inte tillräckligt för mig.

Filmen:

Ljudet:

Publicerat

Fredagsfemman #282

5. Tom Holland

Det här är en kille som för bara några månader sedan fyllde 21 och som inte behöver vara orolig för varken pengar eller karriär ett bra tag framöver. Får man jobbet som Spider-Man är man rätt safe en stund kan jag tro. Nu idag lagom till frukost är det dags för pressvisning av Spider-Man: Homecoming och det är en film jag har noll förväntningar på (efter skittrista och superbarnsliga trailers och posters). MEN historien har ju lärt mig att låga förväntningar är en flickas allra bästa vän. Det kanske Tom Holland ska vara glad för.

.

.

.

4. Rebel Wilson designar ett eget klädmärke

Rebel Wilson är inte bara med Pitch Perfect 3 (som får svensk biopremiär dagarna före jul), hon är även rykande aktuell med sitt eget klädmärke REBEL WILSON X ANGELS.  Taglinen för kollektionen är ”Style has no size” och jag kan inte annat än hålla med. Tyvärr är inte filmrollerna hon får/tar direkt kantade av just ”style” och det är jättesynd tycker jag. Hon är en betydligt bättre skådespelare än hon får chansen att visa. Eller så gör hon preciiiiis det hon själv vill och har ingen önskan om andra typer av roller, sånt vet ju inte jag såklart. Jag vet bara att hennes nästa drömprojekt är att bygga en nöjespark och att kläderna är skitsnygga.

.

.

.

3. Det vankas utomhusbio på Bråvalla

Just saying. Ifall nån tröttnat på krökande, stökande och gökande. Det är knivigt att hitta info om vilka filmer som visas men det spelar kanske mindre roll? Det känns som att dom ansvariga verkar tycka det. Länk till hemsidan. Jag ids inte leta mer. (Infon om att utomhusbion ens existerar hittade jag på Flimmers instagram. Jag har inte drömt det.)

.

.

.

2. Utomhusbio – mest från 1988!

16-20 augusti är det dags för Stockholms Filmfestivals årliga utomhusbio i Rålambshovsparken och i år har dom fokus på 80-talsfilm. Och DÖM OM MIN ICKE-FÖRVÅNING när tre av fem filmer är från….1988! Jag säger ju att det är världens bästa filmår! Filmerna som kan ses är i tur och ordning: 16/8 Do the right thing (Spike Lee, 1989), 17/8 Min granne Totoro (Hayao Miyazaki, 1988), 18/8 Dirty Dancing (Emile Ardolino, 1987), 19/8 Det stora blå (Luc Besson, 1988) samt 20/8 Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (Pedro Almodovar, 1988).

.

.

.

1. Michael Nyqvist ♥

Det känns tungt. Tomt. Obegripligt. Onödigt. Fan alltså, den där jävla cancern, den där JÄVLA döden. Det finns en dokumentär om Michael Nyqvist på SVT Play. Det kändes fint att se den samtidigt som det blir oerhört jobbigt att se någon så levande som faktiskt är död. Den där JÄVLA döden, varför tar den så många alldeles för tidigt och varför tar den människor som är så himla närvarande och bra? Är det för att ge oss som blir kvar en lavett – igen – och få oss att fatta att vi ska, vi måste, vara tacksamma för varje dag vi får här på jorden?

.

.