Inlägg

Publicerat

SNACKA OM FILM #95 – ”På länk från Kuba”

Filmer med Diane Keaton där hon inte spelar över (om det finns sådana). Detta är list-önskemålet från en av våra lyssnare och självklart försöker vi få till en sådan. Jag har varit på bio och sett Transformers: The Last Knight, Steffo har sett pervogubben Robert De Niro onanera i en soffa och vi pratar om senaste säsongen av Fargo. Lägg därtill sommarkäbbel, filmrouletten och en högt användbar Grej of the day så har du veckans avsnitt av Snacka om film. Det sista innan sommarpoddarna drar igång. Och avsnitt 100 närmar sig. Hua. Coolt va?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

PATERSON

”A quiet observation of the triumphs and defeats of daily life, along with the poetry evident in its smallest details.” Vassego, där har du en filmbeskrivning av Paterson enligt IMDb som i en liten ask. Låter det spännande? Inte? Tänk igen. Det är spännande, fast kanske inte på det där vanliga sättet.

Jag ska försöka förklara.

Jag tycker om vardagar. Jag tycker det är spännande att försöka se det stora i små saker, ibland i väldigt små saker som stenar och sånt. Små flaggor. Dricka en enkel kaffe i motvind, ja såna saker. Jag fattar att det kan låta flummigt i skrift men testa, vettja. Det händer massor med intressanta grejer en vanlig dag om man bara tittar noggrant och memorerar.

Paterson (Adam Driver) i filmen med samma namn lever i nuet och i vardagen på just detta sätt. Han är busschaufför och iakttar folk och händelser hela dagen lång. Han lyssnar, samlar på tankar och skriver sedan ner dessa som dikter i en bok. Hans flickvän Laura (Golshifteh Farahani) lever också dag för dag fast kanske på ett lite annat sätt. När Paterson yrkesarbetar och drar in familjens (enda) inkomst försöker hon uttrycka sin konstnärliga ådra på allehanda sätt på dagarna. Hon bakar cupcakes å hon målar köksluckor och får för sig att hon bara MÅSTE lära sig spela gitarr via en youtube-tutorial och hon trycker sitt svart-vita favvomönster på typ allt. Dessutom peppar hon Paterson att göra ”nåt” med sina dikter. Hon tycker om dom. Sen har dom en bulldog också, en skapligt ful jycke som Laura verkar hålla mer kär än Paterson. Fullt förståeligt av Paterson.

Jim Jarmusch har (återigen) lyckats göra en film som känns som en diktsamling. Lika svårt som det är att läsa poesi om man är superstressad lika klurigt är det att se Paterson om man inte djupandas och är fit for kvällsyoga. Jag gillar det. Jag gillar tempot, jag gillar Patersons unikabox, jag gillar att han är världsfrånvänd på så motto att han vägrar ha en mobiltelefon och jag gillar att filmen skildrar livet för en busschaufför.

Tänk hur många busschaufförer det finns i världen. Tänk hur många möten med människor dom har under en arbetsdag. Tänk hur många samtal dom överhör, hur mycket skit dom får, hur många dagdrömmar som håller dom flytande och tidtabeller i synk.

Jag tycker det finns alldeles för få filmer med serviceyrkemänniskor i huvudrollerna. Kanske är det så för att dessa yrken anses som ”enkla”? Men… inga yrken är ”enkla” och inga liv är ospännande, det är bara frågan om hur man väljer att lägga fram det. Jim Jarmuschs sätt var fint. Det blev en bra film. En pulssänkare. Och Adam Driver ÄR grym!

 

Publicerat

Asiensommar: FLU (GAMGI, 2013)

Katastroffilmer är en genre som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Precis som när det gäller filmer med undervattensodjur har jag en osviklig förmåga att se något gott i nästan alla katastroffilmer oberoende av egentlig kvalitet. Det är underhållande filmer helt enkelt och jag blir glad över att jag har ett enklare och trivsammare liv än människorna i filmen. Denna filmgenre påminner mig om att känna tacksamhet, så kan man säga.

Flu är en sydkoreansk katastroffilm som tar oss till Budang-distriktet i Sydkorea där en container med illegala immigranter hittas. Samtliga är döda och i filmens första scen får vi se en av männen i containern som hostar strax innan ”locket” läggs på. Hostningen är alltså något smittsamt, något dödligt och det visar sig att denna luftburna smitta dödar alla i sin väg inom 36 timmar och med ett invånarantal på över en halv miljon är det av yttersta vikt att detta influensaliknande virus stoppas. Såklart.

I filmens början får vi se Kang Ji-koo (Hyuk Jang) som jobbar på Budang Emergency Response Team i yrkesmässig action när han ensam ska försöka rädda en kvinna, Kim In-hae (Soon Ae) ur en bil som åkt ner och fastnat i ett schakt. Det är inga svårigheter att se Dwayne Johnson i rollen som Kang i en eventuell amerikansk remake även om kroppshyddorna inte riktigt är jämförbara dessa män emellan, men viljan att ”skämta till det” även i tuffa situationer är desamma.

Kvinnan, Kim, är en såndär människa som jag fan bara avskyr både i verkligheten och på film. Jag sitter i soffan och tänker ”släpp henne”, ”vad fan ska du rädda den där tajtassbitchen för?”. En sån gnällig jävel! När Kang drar tag i henne för att få ut henne ur bilen råkar kjolen gå sönder och då blir det ett jävla liv. Va fan alltså, sluta böla, vad spelar det för roll om kläder går sönder, vad spelar det för roll om han får se lite ben, HAN SKA FUCKING RÄDDA LIVET PÅ DIG DIN SUR-RÖV!

Han lyckas såklart och han blir betuttad i henne (hon är ju så vacker…..mmmm men hon är också en JOBBIG JÄVEL, har du glömt det??) men till och med hans manliga kollegor reagerar över att hon inte ens sa tack när allt var klart. Att hon kändes stroppig. Kang har dock teflonminne och är helt säker på att hon kommer leta upp honom igen, om inte för något annat så väl för att tacka.

Det visar sig att Kang får rätt, Kim letar upp honom men inte för att bete sig schysst och normalt utan för att be honom om en tjänst. Viktiga dokument är kvar i den kraschade bilen och hon behöver dessa desperat. Kanske kan han hjälpa henne? Vinschas ner i schaktet igen och leta upp detta? Det visar sig att Kim är läkare och att det hon saknar ÄR viktigt men usch, hon ÄR bra osympatisk alltså. Det är svårt att känna med och för både henne och Kang och just den grejen kan vara problematisk i en katastroffilm när man behöver huvudpersoner att ”hänga upp sig på”. Det finns visserligen ”det obligatoriska söta barnet” man kan hålla på (om man vill) men flickan Mirre lyckas inte ta sig in i mitt hjärta på samma sätt som den lilla tjejen i Train to Busan gjorde förra året.

Som katastroffilm är Flu helt klart både habil och sevärd och har man minsta anlag för bacillskräck är den kanske inget vidare bra att se. Jag tycker det är en riktigt BRA film och betygsmässigt står den och väger mellan en trea och en fyra. Det som får mig att fälla heller än fria den här gången är avsaknaden av ”trevligt folk” samt några (obligatoriska i koreansk film) farsartade scener som jag tycker blir alldeles för konstiga och over-the-top i en sån här film. Men som helhet: två underhållande timmar.

Här kan du se vilka övriga filmer jag skrivit om i temat (listan fylls på vartefter).

Publicerat

JOHN WICK: CHAPTER 2

Det får bli en kortis om den här filmen för det finns inte så mycket att skriva om den annat än att om du gillade första John Wick-filmen kommer du gilla denna. Jag tyckte den här var snäppet ännu bättre faktiskt. Snyggare, råare, ännu mer pang-poff-action liksom. Och Keanu är GRYM i den här rollen. Han är en maskin, han är ostoppbar, outtröttlig, odödlig, skäggig och less på livet. En väl fungerande kombination om man har hans yrke.

Sen är det en bonus att få se Keanu Reeves spela mot Laurence Fishburne igen. Har det hänt sen Matrix? Tror inte det.

Det här är en film för alla som gillar stenhård känslokall old-school-action med en hund inblandad. Det gäller både första filmen och denna.

Steffo och jag pratar om den här filmen i avsnitt 93 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

RAW

Raw är en film som (enligt uppgift) biografägare vägrar visa för dom vill inte ta hand om städningen efteråt. Raw är en film som Sigge Eklund pratade om i Alex & Sigge-podden då han lider av emetofobi och ville se om han klarade av att se den. Raw är en film som gick på bio i London när jag var där och Raw är även en sån typ av film som ”såna som jag” bara inte kan undvika. Jag måste ju se skiten. Jag måste ta reda på om den är så vidrig som det sägs? Det här med att ”folk spyr i salongen” har man ju hört till leda, sånt är aldrig sant.

Justine (Garance Marillier) har precis börjat studera på veterinärlinjen. Hon är vegetarian och har alltid varit under hela sin uppväxt men blir under nollningen tvingad att äta rå kaninlever. Svinäckligt kan man ju tycka och det tycker även Justine men det där råa köttet sätter igång nåt inuti hennes kropp, nåt som gör att hon blir ännu mer sugen på rått kött av alla de slag. Råa kycklingfiléer funkar till en början men sen börjar hon sukta efter blodigare grejer och till slut är djur inte nog. Justine vill ha människokött.

Jag känner mig ofta ganska tveksam till filmer av detta slag även om dom samtidigt lockar mig på nåt groteskt vis. Scener som blir äckliga för äckelhetens skull känns så jävla onödiga, samtidigt är det ju dessa som får mig att vilja se filmen. Jag är otroligt ambivalent känner jag. Scenen när Justine kräks upp tarmar i närbild till exempel, den är inte alls en magvändare på det sättet jag trott och kanske är det DÄR många av dessa ”äckelpäckelsnackisar” failerar? Det ÄR liksom inte SÅ vidrigt som snacket gör gällande. Eller är det jag själv som är så störd och har sett så mycket skit att inte ens en film som Raw berör mig särskilt mycket?

Regissören och manusförfattaren Julia Ducouarnau har kanske inte lyckats fullt ut med denna film men hon har fått till ett redigt köttigt drama, så mycket kan jag ge henne. Det är mycket rött blod (och andra vätskor i olika färger på bar hud), det liggs, det hånglas, det vaxas könsorgan, det slafsas kött, det kräks, det bits på kroppar och även om jag själv inte tycker det är en skräckfilm i ordets egentliga mening så är det klart att jag förstår att andra kan ta riktigt illa vid sig av en film som den här. Kanske till och med få men för livet om man är för ung eller för känslig. Å andra sidan, vet man med sig att man har fobi för spyor och blod så kanske man har hjärnceller nog att se något annat än en kannibalfilm? Jag får hoppas på det.

Jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 94 av Snacka om film. Och vill du läsa fler tankar om den så har Filmitch sett filmen.

Publicerat

Fredagsfemman #281 – JAG ÖNSKAR DIG EN MUSIKALISK OCH GLAD MIDSOMMAR!

5. Nu börjar sommaren!

Nu börjar sommaren, ska vi enas om det? Ljusare än såhär blir det inte, inte grönare heller. Sommaren och semestrar ligger framför oss och med det förväntningar på denna årstid som ska tanka oss för mörkare och dystrare tider. Vi börjar därför dagens fredagsfemma med den ULTIMATA partylåten, en låt som kan få vilken dansfobiker som helst att rycka på benen och en låt som många många måååånga kommer få ynnesten att se live i sommar runt om i Sverige. Jag vet att jag är tjatig men bättre än Håkan Hellström live blir det inte på svenska (och klippet är en lång variant från förra sommaren men jag kan inte låta bli, börjar fan grina när jag ser det)

.

.

4. Får du chansen på en andra generation – ta den!

Ett av mina svenska favoritband är Andra Generationen. Att sitta i en varm bil och lyssna på balkanmusik med nerdragna rutor DET är verkligen sommar för mig. Det här bandet brukar spela lite här och där (speciellt runt Göteborgsområdet) och får du chansen att se dom live – ta den! Jag har sett dom fyra gånger och det är verkligen fyra konserter som gjort mig fullproppad på energi OCH jättesugen på att se alla Emir Kusturicas filmer.

.

.

3. Sommar = Synthkärlek!

Ett av banden jag ska få se lite senare i sommar är Erasure och det är med sån kärlek, glädje, lycka och spring i benen jag kan konstatera det. Jag trodde det var kört, jag trodde att det skulle bli en gång och aldrig mer (och den gången var i slutet av 80-talet, i Eriksdalshallen i Stockholm av alla ställen på jorden) men om en månad är det dags igen. Jag vill fira det med denna lilla sång som även är min absoluta Singstar-favorit. Fy fan vad jag prickar tonerna när jag tar i allt vad jag har! Andy Bell, hör du det! <3

.

.

2. När Robbie kallar kommer man!

För några år sedan hade jag en av mitt livs mysigaste semesterveckor när jag och barnen åkte på en en-veckas-roadtrip från Stockholm till Göteborg och målet var Robbie Williams på Ullevi. En vecka av äventyr, stopp på konstiga ställen, hotell, vandrarhem, bruna vägskyltar, glass, bad och knasigheter och sen hamnade vi i princip ända framme vid scenkanten när det väl var dags för konsert. Vilken vecka alltså, jag tror inte en vecka på vilken söderhavsö som helst hade slagit den. Sommar för mig är alltså väldigt mycket förknippad med Robbie Williams, både live och på diverse spellistor i bilen och så även denna sommar (även om jag inte behöver åka så värst långt eller länge för att se honom just denna gång. Och med Erasure som förband är konserten banne mig fulländad redan på förhand!).

.

.

1. En episk kväll i juni

Jag har en känsla av att det kommer bli en episk kväll just ikväll, min magkänsla säger mig det. Kanske den finaste junikvällen och definitivt den mysigaste midsommaraftonen på många år. Och alla som känner mig vet vad jag tycker om Lasse Berghagen. Han får därför kröna veckans lista med en av dom finaste sommarsånger jag vet. Glad Midsommar till dig! Hoppas du får en fin dag!

.

.

 

Publicerat

SNACKA OM FILM #94 – ”Lagom nedkissad”

Det är midsommarafton imorgon men veckans avsnitt är inte puttinuttgulligt sommarmysigt direkt. Tvärtom. Den här gången pratar jag om en fransk tjej med smak för rått kött i filmen Raw, Steffo har hittat en TV-serie med Kevin Bacon och på bio går Tom Cruise loss bland mumier och annat. Vi listar filmer som utspelar sig i idylliska småstäder, rouletten tar oss tillbaka till 70-talet och vad har vi egentligen på året 1994? Vad minns vi bäst?

Vi hoppas att detta avsnitt kan skänka er lite underhållning i sommarnatten.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

THE MUMMY

Vad kan man kräva av en sommar-blockbuster egentligen?

Kan man kräva att det är en genomarbetad historia som berättas på ett högkvalitativt sätt? Kan man kräva något som totalt rockar ens båt och får en att tänka i nya banor?  Kan man kräva att filmen är värd biljettpriset med råge eller räcker det att salongen har en fungerande AC och att man får luta huvudet mot ett löss-fritt nackstöd en liten stund? Eller kan det vara som så att det ENDA man kan kräva av en sommarblockbuster är att få känna sig underhållen i hundra minuter?

Mitt svar på frågan är egentligen nej på alla frågor utom den sista. Sommarblockbusters lever ett eget liv för mig. Jag har allt som oftast NOLL krav på dessa filmer, jag har väldigt sällan höga förväntningar då dessa filmers trailers brukar vara totalt hjärndöda och göra mig allt annat än sugen. The Mummy är inget undantag. Trailern är ren skräp och med tanke på vad jag läst om filmen (recensioner och annat) så fanns det ingen logisk del av hjärnan som trodde på mer än att filmen skulle vara ren dynga.

Men, kanske du tänker nu, dynga och Tom Cruise är väl två ord (eller tre) som sällan går ihop? Nej, visst är det så. Tom Cruise har en fingertoppskänsla som är fenomenal när det gäller att välja roller (vilket verkar vara ett förenande drag hos många skådespelare med just detta förnamn. Tänk Hardy. Tänk Hanks. Tänk Hiddleston. Tänk Berenger, Holland, Selleck ). Han gör INGA dåliga filmer. Han är Tom Cruise, han KAN INTE vara med i dyngrullar. Det är DAGENS SANNING. Men hur går detta ihop med att The Mummy i medelbetyg av den svenska kritikerkåren (i skrivande stund) ligger på (för att uttrycka det mild) blygsamma 1,8? Jo det kan jag tala om. Det går ihop för att The Mummy faktiskt inte ÄR den formidabla skitfilm som många vill göra gällande. Den är faktiskt – i mina ögon – helt okej.

Universal har med The Mummy dragit igång något som kallas Dark Universe där dom ska göra remakes på klassiska monsterfilmer. Dagens film är den första i denna serie och går man in på länken i förra meningen (samt kors-googlar en del) kan man se bild som vittnar om att Johnny Depp är klar att  spela osynlig man i The Invisible Man, att Russell Crowe kanske kan få en egen film som Dr Jekyll and Mr Hyde (han spelar denne man även i The Mummy) samt att Javier Bardem ska spela Frankenstein i Bride of Frankenstein (med premiär 2019). Att The Mummy-sågningarna inte varit nådiga är självklart en tråkig start för Universal, samtidigt, hyllades denna typ av film ens när dom var nya?

Det finns MASSOR att gnälla på med The Mummy om man vill, alltså MASSOR. Det är klaff-fel in absurdum, det är rena dumheter som med enkelhet borde ha kunnat strykas från manus, det är tveksam humor med skämt som man knappt fattar är skämt, det är den svåra balansgången mellan scener som borde vara allvarsamma men som ska ”skämtas till” och ibland blir det riktigt jobbigt, speciellt när man gör mord/död till något lättsamt. Det är liksom inte den typen av film kan jag tycka. Samtidigt är filmen inte alls den billiga CGI-fest som jag trott efter att ha sett trailern, det är snarare en actionfylld äventyrsfilm med övernaturliga mumie-inslag (och BRA cgi dessutom) och det var ett stort plus för mig.

Sofia Boutella är bra som mumien Ahmanet som pratar helt felfri engelska trots att hon legat begravd i flera tusen år och knappast kom från en engelskspråkigt land när det begav sig, Annabelle Wallis (som var så bra i Annabelle) får fram sin del av manuset med bra trovärdighet, en sämre skådis hade antagligen bombat helt sett till allt mumbojumbo hon tvingas låtsas att hon kan/förstår och Tom Cruise fixar SÅKLART biffen hur bra som helst. Vem är det minsta förvånad? Att han är 55 år går dock inte att fatta när han tar av sig tröjan. Herregud vilka gener den mannen har! Man kan nästan tro att han är….mumifierad.

För att summera det hela en smula så kan jag förstå alla som toksågar The Mummy, jag köper alla argument till att den är undermålig men JAG tycker inte att den är det. Jag tycker det här är hjärndöd underhållning för stunden, jag tycker det är välgjort rent filmtekniskt men att manusbearbetningen har en hel del övrigt att önska.

Filmens stora mervärde är dock Tom Cruise. Jag tycker ALLTID om att se honom på bio, han är en filmstjärna uti fingerspetsarna och han ensam kan bära upp en film på sina axlar och få den att fungera. Det visade han med all önskvärd tydlighet här. Smart castat av Universal!

 

 

.

.

Jag såg filmen tillsammans med mina Filmspanarvänner och här är deras syn på filmen:
Sofia
Jojje
Carl/Johan
Micke
Cecilia
Steffo

Publicerat

Asiensommar: CASTAWAY ON THE MOON (KIMSSI PYORYGI, 2009)

Kim (Jae-yeong Jeong) har skulder upp över öronen och ser ingen annan utväg än att ta sitt eget liv. I filmens allra första scen hoppar han från en bro rätt ner i Han River bara för att en stund senare flyta upp på en alldeles öde ö. I Han River. Alltså med Seouls skyline som granne i alla väderstreck. Så nära civilisationen men ändå så jättelångt borta.

Kim är frustrerad. Han klarade inte ens att ta livet av sig. Och nu är han fast i spenaten med en mobil som knappt har batteri som enda livlina. Fast han vill ju inte leva? Eller vill han det? Kanske är livet det enda han väljer nu när allting plötsligt står på sin spets – på riktigt?

Kim (Jung Ryeo-won) är kanske inte frustrerad men JAG blir det när båda filmens huvudroller heter samma förnamn. Det blir lite halvsvårt att hålla ordning på dom i text. Så från och med nu kallar jag mannen Kim S och kvinnan Kim J.

Kim J lider av torgskräck och lever sitt liv instängd i en lägenhet bland högar av soppåsar, bråte och annan skit. Hon lever på burkmajs och nudlar, motionerar kroppen genom att gå snabbt på stället (den halva kvadratmeter golvyta som är tom i lägenheten) och drömmer sig bort till ett annat liv på nätet, låtsas att hon shoppar svindyra skor och kläder, att hon är någon annan.

På nätterna roar sig Kim J med att fotografera månen och det är via denna värstingkamera hon får syn på Kim S. Han har skrivit HELLO med stora bokstäver i sanden och hon ser både meddelandet och honom. Men som den knasboll hon är ringer hon inte 112 eller försöker rädda honom på nåt annat vis, nej hon skickar flaskpost. Och Kim S svarar i sanden. Och så håller det på.

Jag skulle säga att den här filmen är som en mix av Cast away (med Tom Hanks), Swiss Army Man (för dess quirkyhet) och Jim Jarmusch film Broken Flowers (för musiken). Jag tycker jättemycket om stämningen i filmen, den är fin och hela filmen gör mig glad då den förstorar allt det till synes lilla i tillvaron, det som vi egentligen borde vara som mest tacksamma för men tar alldeles för mycket för givet. Bara att kunna äta sig mätt är ju en ynnest. Att kunna sova tryggt. Att ligga på rygg i gräset och titta upp i himlen, hur ofta gör man det? Det är ändå en lyx som är helt och hållet gratis. Och sova på bubbelplast? När tänkte man sist den tanken?

Castaway on the moon är som en helt vanlig amerikansk indiefilm trots att den är sydkoreansk. Inga direkta utflippade fars-scener utan filmen är skön från början till slut. Och snygg, jäkligt snygg är den och DET är nåt som ALLA sydkoreanska filmer jag hittills sett har varit. En ren fröjd för ögat!

På tisdag kommer nästa film i temat men då en heeeeelt annan genre.

Publicerat

Årets sommartema: ASIEN

Då är det då dags att köra igång sommarens tema här på bloggen. 2011 var det KATASTROFFILMER, 2012 var det SERIEHJÄLTAR, 2013 blev det en sommar med MADS MIKKELSEN, 2014 betade jag av en massa filmer med fine JAMES STEWART, 2015 var det KEANU REEVES tur att agera sommartema, 2016 var det filmer baserade på STEPHEN KINGS böcker och i år blir det alltså….ASIENSOMMAR.

Detta tema är ett önskemål från min arbetskollega Daniel och det är han som valt ut dom tolv filmerna som kommer ingå i temat. Jag är inte så väldigt bevandrad i asiatisk film men jag har ändå sett ganska många av ”måste-se-filmerna” från denna världsdel. Daniel å andra sidan har sett desto mer och dom filmer han valt ut är såna som han tycker är riktigt bra och som jag borde se.

Klockan 10 idag publicerar jag första inlägget i temat och sen kommer det alltså fortgå elva tisdagar framöver. Håll i hatten och håll mig i handen så beger vi oss mot Asien tillsammans! (Obs! Filmerna på bilden har ingenting med själva temat att göra. Egentligen)

Här nedan kommer jag fylla på med länkar till filmerna jag skrivit om.

1. Castaway on the moon (Kimssi Pyorygi, Sydkorea 2009. Regi: Hae-jun Lee)
2. Flu (Gamgi, Sydkorea 2013. Regi: Sung-su Kim)
3. Achilles and the Tortoise (Akiresu to kame, Japan 2008. Regi: Takeshi Kitano)
4. The Handmaiden (Ah-ga-ssi, Sydkorea 2016. Regi: Park Chan-wook)
5. Hotell Lyckan (Xing Fu Shi Guang, Kina 2000. Regi: Zhang Yimou)
6. Yi yi – Ensam tillsammans (Yi yi, Taiwan/Japan 2000. Regi: Edward Yang)
7. Silenced (Do-ga-ni, Sydkorea 2011. Regi: Dong-hyuk Hwang)
8. The Chaser (Chugyeogja, Sydkorea 2008. Regi: Hong-jin Na)
9. Tokyo Sonata (Japan 2008. Regi: Kiyoshi Kurosawa)
10. Survive Style 5+ (Japan 2004. Regi: Gen Sekiguchi)
11. Kikujiros sommar (Japan 1999. Regi: Takeshi Kitano)
12. Under körsbärsträden (Japan 2015. Regi: Naomi Kawase)

Publicerat

MARCUS & MARTINUS: TILLSAMMANS MOT DRÖMMEN

Ibland förvånar jag till och med mig själv.

Jag har Netflix, HBO, Viaplay, C More, jag har Itunes rätt in i TV:n och jag har en redig hylla med ”riktiga” filmer. Tusentals och åter tusentals filmer att välja mellan. Sen säger det ”klick-klick” och högerhanden har tydligen tagit ett helt eget beslut.

Jag betalar alltså 39 kronor för att hyra filmen om Marcus & Martinus! Två norska sjungande tonårspojkar som jag aldrig fått för mig att lyssna på själv men självklart inte undgått att varken se eller höra. Jag är ju ändå lite ”med i nutidsmatchen” och jag är inte född igår. Jag har småtjejer i min närhet som avgudar dessa välfriserade killar och som kan varenda danssteg.

En dokumentär alltså. En saga som börjar i den lilla byn Trofors i Nordnorge, en by med blott 800 invånare och där enäggstvillingarna Marcus och Martinus Gunnarsen föds den 21 februari 2002. Privata videoklipp från pojkarnas första år får mig att förstå hur enormt tajta killarna är och hur mycket dom gillat sång och dans från riktigt unga år. Ett litet uppträdande på ett hotell i Thailand gav killarna en spark i baken att söka till Melodi Grand Prix Junior 2012 – vilket dom vann! Och på den vägen är det kan man säga.

Dom säljer ut arenor, får kids att köa huuur länge som helst för en autograf, dom gör läxor i konferensrum medans pappan är på möten med skivbolag och dom är tillsammans hela hela HELA tiden.

Många såna här musikdokumentärer känns som reklamfilmer för artisterna ifråga men jag tycker regissören Daniel Fahre lyckats med konststycket att berätta om dessa speciella killars liv på ett nyanserat sätt. Det går inte alltid bra, dom mår inte alltid toppen, det tjafsas och bråkas som det gör mellan syskon, dom är självklart trötta och sega i perioder och att bli tillsagd av din pappa att le fast man inte vill eller orkar kanske inte alltid är så kul?

Jag hade gärna velat få reda på lite mer om vem som skriver musiken och även varför mamman Gerd Anne inte är med så mycket. Klart jag förstår att någon måste vara hemma med lillasyster Emma men det är bara pappan Kjell-Erik som coachar, peppar och fixar hela tiden. Sen hade jag kanske hellre sett den här dokumentären om fem-sex-sju år istället när killarna själva kan titta på den här tiden i backspegeln och sätta ord på vad som hände och hur det kändes att växa upp på det här viset. Dom är trots allt bara femton år nu och har endast gjort två skivor.

Men…nåja. Det konstiga filmvalet blev inte så tokigt ändå. Där ser man.

 

Publicerat

DÖD OCH PINA

När man springer på en Woody Allen-film man inte sett finns det bara en sak att göra – att se den.

Detta skulle kunna vara ett talesätt från dom gamla grekerna men se nej, det är det inte. Det är enkom en känsla jag har. Jag trodde nämligen att jag sett alla Woody Allens filmen men jag hade fel. Död och pina hade gått mig förbi och när jag ser filmen kan jag förstå varför MEN jag drabbas av glädjemys när jag ser Diane Keaton och Woody Allen tillsammans på film alldeles oavsett kvaliteten på det dom gör.

Död och pina är nämligen inte i närheten av så bra som Manhattan Murder Mystery, Radio Days , Manhattan eller Annie Hall, inte heller i närheten av den första film dom gjorde tillsammans som var En gång till, Sam (regisserad av Herbert Ross men baserad på en pjäs av Woody Allen). I Död och pina spelar Woody en neurotisk (nähä??) rysk soldat vid namn Boris och Keaton är hans vackra kusin Sonja. Det är snabbsnackande kärlekstrassel och farsartad politisk komedi samtidigt som det smids planer på att mörda Napoleon.

I ärlighetens namn, filmen är inte värd mer än en tvåa MEN kombon Keaton och Allen gör att jag tycker filmen får ett mysigt mervärde. Jag kommer (till skillnad från med andra Woody Allen-filmer) INTE se om den men samtidigt är jag glad att den nu är sedd. Död och pina alltså. Love and death. Originaltiteln är bättre.

Publicerat

GOD´S POCKET

Som bekant, Philip Seymour Hoffman är död. Han dog för över två år sedan men när det gäller vissa grejer är jag verkligen långsint. Jag kan INTE acceptera att han är borta, jag vill inte det, det går inte.

Av dom 65 filmer han gjort är det väldigt få jag inte sett. Så pass få att jag sparat dom osedda som små diamanter/matsäcksmackor/kinderägg i min ficka att ta fram en regnig dag, eller två, eller tre. Och nu regnade det, det regnade bokstavligt talat ordentligt. När jag sprang på God´s Pocket på C More kunde jag inte hålla mig längre. Jag kokade kaffe, stängde av mobilen, satte mig ner, djupandades och tryckte på play och det tog bara sekunder innan jag var inne i filmen, i berättelsen, i den där dimensionen Philip Seymour Hoffman var så otroligt duktig på att duga in tittaren i alldeles oavsett genre eller historia.

God´s Pocket är en film jag gärna skulle ha sett som TV-serie. Nittio minuter rymmer så otroligt mycket ibland och den här filmen visar många extremt välskrivna karaktärer och sidohistorier att filmen känns mycket längre än den är – fast på ett bra sätt.

Eller bra å bra…vilket understatement. Den här filmen är en lisa för själen trots mörkret den förmedlar. Historien om hur småfifflaren Mickey Scarpato (Philip Seymour Hoffman) och hans fru Jeanies (Christina Hendricks) son mördas är bara en röd tråd genom filmen, det händer så mycket mer, så mycket MYCKET mer. Flera scener får mig att pausa och spola tillbaka. Tänka efter. Känna en massa. Må illa. Bli ledsen. Förundras. Sakna. Fan alltså, faaaan att han är död. Samtidigt, Eddie Marsan i en biroll gör ett oberäkneligt intryck, Richard Jenkins briljerar i en typ av roll jag aldrig sett honom i förut, Christina Hendricks agerar stort med små medel och John Turturro har inga utslag på fötterna men är bra ändå.

Filmen är regisserad av ingen mindre än John Slattery, en stilig man vi sett agera i mängder av filmer och TV-serier men hittills är detta hans enda långfilm som regissör. Bra gjort av honom!

Betygsmässigt står filmen och väger mellan fyra och femma. Det är en underbar film. Att Philip Seymour Hoffman dog bara två veckor efter att filmen premiärvisades på Sundance Film Festival gör mig så ledsen. HAN är underbar. Fan alltså. Diamanterna/matsäcksmackorna/kinderäggen tryter nu. Jag ska portionera ut resten med försiktighet.

Filmen finns att se på C More. Vill du se den gratis, klicka här.

Publicerat

Fredagsfemman #280

5. Preppar och peppar inför sommarens tema

På tisdag är det tänkt att sommarens tema ska köra igång och sedan hålla i sig ungefäääär lika länge som sommaren, dvs tio veckor. Det här året är temat ett önskemål från en bloggläsare som tycker att jag har en onödigt stor lucka gällande en viss typ av film och det har han helt rätt i. Jag vet också att jag har detta hål på grund av kanske ett liiiiiitet mått av motstånd och det är detta motstånd jag brottas med just nu. Men det SKA gå. Det KOMMER att gå. Jag ska fixa det här, jag är en envis jävel. Samtidigt vet jag ju nånstans att jag med facit i hand kommer bli jättenöjd. Det är inga skitfilmer han ”tvingat på” mig, så mycket vet jag.

.

.

.

4. Skäringer & Mannheimer

Den kanske bästa podcasten i mannaminne är up and running just nu och det får bli mitt rediga SOMMARTIPS till alla som behöver nåt nytt att lyssna på i sommar. Kombinationen av Anna Mannheimer och Mia Skäringer känns på pappret som en produktionsidé från himmelriket och det är precis vad det är. Fy tusan vad dom kompletterar varandra bra, vad dom är skönt utelämnande, frispråkiga, roliga  och kloka!

.

.

.

3. Billions säsong 2

När en andra säsong är bättre än den första fast den första var sjukt bra DÅ är en serie bra! Jag kan fortfarande inte riktigt sätta fingret på exakt VAD det är med Billions som funkar så bra för mig, finansbranschen, hedgefondvärlden, det är inte så jag glider ner i spagat direkt när jag tänker på det. Men Damian Lewis, Paul Giamatti, Malin Åkerman och Maggie Siff är en kvartett som sällan varit bättre än just här.

.

.

.

2. Konsten att maxa sin fritid

Efter midsommar och ett tag framöver kommer det bli en liten inläggsfrekvensminskning här på bloggen. Efter 7,5 år av i genomsnitt ett inlägg om dagen har jag beslutat mig för att minska bloggandet en smula till förmån för en helt NY grej som jag vill lära mig från scratch – och som jag längtat efter att lära mig i över trettio år. Men eftersom mängden fritid är begränsad måste jag dra ner på något för att hinna med nåt annat och nu blir det filmtittande och bloggande som får stryka en smula på foten. Jag har nämligen bestämt mig för att lära mig SPELA PIANO. Ja det HAR jag och ja det SKA jag – äntligen – banne mig!

.

.

1. Filmspanarträff

Imorgon är det dags igen. Juni månads filmspanarträff ackompanjeras av Tompa och en CGI-mumie. Hur ska det gååååå? Bra såklart. Filmspanarträffarna går alltid bra. Vi ses imorgon!

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #93 – ”Bocka för den jäveln!”

Avsnitt 93 är här med ett innehåll som spretar från allt mellan melonglass till kanelbullar till en av Philip Seymour Hoffmans sista filmer till en JULFILM såhär mitt i sommaren. Vi listar filmer som fått oss att vilja TRÄNA, vi hamnar i Lyrro (Peter Dalles ”uppföljare” till Yrrol och Lorry), pratar om Keanu Reeves och John Wick: Chapter 2 och filmrouletten stannar på ett nummer som gör mig….gramse. Den jäveln gäckar mig!

Det var en liten förklaring av allt och lite till. Kanske är veckans avsnitt rent av riktigt lyssningsbart?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden