Inlägg

Publicerat

SUPERHERO MOVIE

Här heter huvudpersonen inte Peter Parker, han heter Rick Riker (Drake Bell). Han blir heller inte biten av en spindel utan av en trollslända och den hemmasydda dräkten är alltså inte röd-blå utan grön-svart.

Det är väldigt mycket Spider-Man över Superhero Movie och det underlättar såklart om man känner till grundhistorien för att fatta det roliga i den här filmen. För det FINNS faktiskt en hel del kul att hämta här om man är upplagd för spåndum underhållning för stunden. Vilket jag kan vara ibland och definitivt var när jag såg filmen.

Vad finns det mer att säga än att det är en helt okej spoof? Kanske att Leslie Nielsen är med i en av hans sista filmroller och att Jeffrey Tambor som alltid sprider guldkant i birollsfacket. Se den, eller inte. Livet går vidare hur som helst.

Publicerat

I ORIGINS

Är ögonen själens spegel? Är ögonen hundra procent unika, sådär som fingertopparna? Finns det ett liv efter detta?

Det är många frågor som snurrar i skallen både medans jag tittar på I Origins och efteråt. Molekylärbiologen Ian (Michael Pitt) har bara ögon för ögon kan man säga, det är ögon han forskar på, med och i. Det är också på grund av hans fascination för ögon som han på en fest fastnar för Sofi (Astrid Bergès-Frisbey). Hon har på sig nån kreation där det endast är hennes ögon som syns och han blir kär vid första ögonkastet.

Ian har en laboratoriepartner, Karen (Brit Marling), och tillsammans upptäcker dom något som kan vara förödande för hela samhället, ja kanske hela mänskligheten. Jag tänker inte berätta vad. Kanske kan du gissa men även om du gissar rätt så tror jag inte du kan läsa av filmen i sig. Jag trodde nämligen att jag kunde det men no way José att jag hade rätt. Den svänger, den girar, den vänder och slingrar sig och i efterhand känns filmen betydligt mer och djupare än jag uppfattade när jag såg den. För filmen fastnar. Den gör verkligen det.

Manusförfattaren och regissören Mike Cahill är en intressant man som jag ska hålla ögonen på framöver. Jag tänker även få rumpan ur vagnen nu och se hans förra film Another Earth, också den med duktiga Brit Marling i huvdrollen (tillsammans med Tom Cruise kusin William Mapother).

Tills dess är I Origins ett ypperligt filmtips för dig som vill ha både ögongodis OCH nåt att bita i, speciellt om du gillar en mix av metafysik, religion och på gränsen till vardaglig science fiction.

Publicerat

COMPLETE UNKNOWN

Tom (Michael Shannon) jobbar tillsammans med Clyde (Michael Chernus). När Tom fyller år har han en liten bjudning med nära och kära och Clyde tar med sig en ny bekantskap på kalaset.

Alice (Rachel Weisz) mötte Clyde i jobbets sunkiga personalmatsal och dom började prata. Hon jobbar med att studera grodor och har skrivit nån form av uppsats i ämnet, även om hon är tydlig med att hon bara var forskningsassistent under studien. Efter att ha jobbat och verkat på Tasmanien under en tid känner hon ingen på nya jobbet eller i stan och blir glad är Clyde bjuder med henne på socialiserande hemma hos kollegan. Tom blir dock kanske inte lika glad. Hon som kallar sig Alice känner han som Jennie. Hur kommer det sig? Vem är hon? Egentligen?

Det här är en film vars premisser på pappret är helt klart intressanta men GOSSE vad filmen är blek och omständig. Michael Shannon är – som vanligt – stabil som en kanadensisk gran i sin yrkesroll men för övrigt, nää, jag är skeptisk.

Publicerat

VARNING FÖR VILDA DJUR

Det här är dumt så man smäller av men ibland är dumt inte lika med dåligt.

En överspelande Brendan Fraser med ett gäng extrakilon är gift med Brooke Shields som visar härlig komisk talang och DET äkta paret kan väl ingen vid sina sinnens fulla bruk köpa? Lägg till ett DRÖS med hämndlystna och fiffiga vilda djurså har du  filmens egentliga huvudrollsinnehavare som i en liten ask.

Jag trodde i ärlighetens namn inte att den här filmen skulle falla mig på läppen alls men när Steffo messade mig att jag MÅSTE se den här filmen för han skrattade sig harmynt till och med åt eftertexterna, ja då gav jag den en chans såklart. Och DÖM om min förvåning när jag fnissade till efter bara nån minut. Det är svindumt MEN också rätt charmigt och även om betygstrean inte är jättestark så måste filmen få godkänt. Jag hade ju kul. Och jag såg hela utan att vantrivas trots alla djur.

Ett filmtips när alla hjärnceller gått på semester.

Publicerat

WONDER WOMAN (IMAX 3D)

Ända sedan jag såg Batman V Superman och Wonder Woman gjorde entré till Hans Zimmers mäktiga ”Is she with you?” har jag känt att DÄR är en hjältinna som kan ta upp kampen mot Marvels superhjältar på riktigt.

Gal Gadot är som klippt och skuren för rollen som Diana Prince, krigarprinsessan som är Hollywoods variant av Grynet i form av ”Ta ingen skit!”. Det här är nämligen en kvinna som INTE tar skit, som inte står och väntar på att nån man ska rädda henne, hon är en doer, en tuffis, en starkis, en coolis och samtidigt vacker så man smäller av. Inte en ”ordinary woman” på något sätt alltså men å andra sidan, vem har sagt att hon ska vara det? Hon är WONDER WOMAN och som sådan är hon helt perfekt.

Anledningen till att jag skrev det sista är att jag läst flera kvinnor som har problem med detta, att det stör att hon ÄR så vacker som hon är. Denna ständiga ”sexualisering av kvinnliga hjältar” (finns att läsa i AB), tweets om att hon står för en skev och omodern kroppsuppfattning, att det är ett tröttsamt skönhetsideal. Javisst. Det är ju ren BAJS att vara kvinna och inte se ut som Gal Gadot. Herregud, skoja inte, vem skulle inte villa byta? Smal men ändå jättestark, Perfekt ljusbrun hy. Bruna ögon att drunkna i. En söt plutig mun som ser läppstiftsmålad ut trots att hon är nyvaken. Den lilla näsan. Brösten som håller sig helt stilla när hon springer. Hon är helt makalös enastående supersnygg men kan en kvinna inte få vara det och SAMTIDIGT vara no-mercy-stenhård och en jävel på att slåss? Hon är en superfeminist så vad finns det att klaga på, ja, annat än att hon är Miss Universum-vacker då?

Jag måste ändå säga att jag läst mindre SKIT om filmen och dess huvudrollsinnehavare än jag trodde jag skulle få läsa. Jag trodde att det här tjatet efter en kvinnlig superhjälte efter alla år och tusen filmer med manliga diton skulle få en backlash och att filmen hur BRA den än var och hur BALL Wonder Woman än framställdes inte skulle vara bra nog. Det gör mig glad att jag hade fel. Jag älskar att filmen går hem i dom flesta läger, att betygen är (nästan) genomgående höga och att en bagatell som en superhjältefilm ändå beskrivs som ”viktig”.

För visst är den viktig. Den är superviktig. Tänk, hur ball Batman, Thor, Iron Man och dom andra än är, nu kan småtjejer få en RIKTIG  idol att se upp till (ja, visserligen en idol med Barbie-former men det är en kvinna med balls icke att förglömma). För att tänka tvärtom en sekund, jämför sig killar med superhjältar på samma sätt? Ser killar Chris Hemsworths långa Thor-kropp och nakna bringa som ett problematiskt kroppsideal?

Filmen har väldigt många plus men också en handfull minus som jag ser det. Ett stort plus är givetvis Gal Gadot i huvudrollen vars knackiga engelska uttal har lösts på ett mycket kreativt sätt. ALLA kvinnorna pratar nämligen så därifrån hon kommer. Hela första halvtimmen som handlar om Dianas uppväxt bland amazonkvinnorna är en ren fröjd. Jag hade gärna befunnit mig där längre, en fantastisk start på filmen. Stämningen i filmen är ett plus och tempot förutom – som vanligt – under fightingscenerna som även i denna film är alldeles på tok för långa. Försöken till humoristiska scener ser jag som plus även om dom kanske inte alltid funkade lika bra på mig som på dom fyra spanjorer som satt på raden bakom och gapskrattade sig blå när Diana skulle köpa en ny outfit.

Filmens minus är förutom allt detta fightande Chris Pine. Han matchar inte Gal Gadot på en fläck tycker jag och deras platoniska-men-ändå-passionerade kärleksrelation tror jag inte på för fem öre. Och där tappar själva baktanken med historien mig, att allt Diana gör gör hon för kärleken. Fint tänkt såklart men nä, I don´t buy it. Det blev för mycket könlöst a la Barbie och Ken för mig där, jag hade behövt vrålhångel för att förstå känslorna.

Betygsmässigt hamnar Wonder Woman på en stark trea. Hade jag sett den under andra omständigheter, i 2D och utan att få knä-kramp efter en timme pga noll benplats (och 40 minuter reklam och trailers så att 140 minuter film blev 180) så tror jag den hade hamnat på en fyra. För BRA är den, filmen. Riktigt bra.

 

 

Jag och Steffo pratar med om den här filmen i avsnitt 92 av Snacka om film.

Publicerat

Fredagsfemman #279 – London baby!

5. Biografkulturen

Det känns som att det hänt nåt i London dom senaste åren. Samtidigt som stora och mellanstora filmstäder i innerstan har försvunnit håller dom små personliga biograferna flaggan högt och kämpar på. Jag gillar det samtidigt som jag saknar två av dom fyra biografkomplexen som alltid funnits på Leicester Square. Jag saknar biggass-filmaffischer i 360 grader runt parken. Nu var det ”bara” Wonder Woman och The Mummy.

.

.

.

4. Rooftop Film Club

Ska du besöka London, gillar du lite udda filmvisningar och det är fint väder, här kommer ett evenemangstips! Rooftop Film Club visar utomhusbio på fyra olika ställen i London och även om biljetterna verkar gå åt som smör i solsken kan det vara värt att vara på hugget. Det ser ofantligt mysigt ut.

.

.

.

3. The Prince Charles Cinema

Jag måste ju credda en speciell liten biograf lite extra och det är The Prince Charles Cinema vid Leicester Square. Den här bion har precis det jag efterlyste i Fredagsfemman förra veckan, den visar sing-along-filmer som inte är dom alldeles självklara (alltså typ Sound of music, Grease och Frozen, även om dom visar dessa också). Här kan du sjunga med till Dirty Dancing, Pitch Perfect, nyinspelningen av Beauty and the Beast och Moulin Rouge. Du kan även se The Room en gång i månaden om du vill (och ibland även i sällskap av Tommy Wiseau). Och för att ge ett exempel, bara den här veckan kan man se en sån salig blandning av filmer som Akira, Get out, Raw (recension är på g), Under the skin, Eldflugornas grav, den förlängda versionen av The Shining, The Handmaiden, Alien, Angel Heart och Flickorna i Rochefort.  Med mera, med flera. Underbart, if you ask me!

.

.

.

2. När IMAX är riktig IMAX

Det är värd både tiden och pengarna att åka till London på SÅ många sätt men det är definitivt värt att besöka en IMAX-biograf när man är i stan. Här är IMAX nämligen riktig IMAX, precis så over-the-top-stor duk som det SKA vara, precis sånt over-the-top-högt ljud som det BÖR vara och även om vissa rader på dom flesta biografer har benplats knappt tillräcklig för hober så ÄR det en upplevelse att se film på det här sättet. Och ja, faktiskt även i 3D även om ALLA filmer ALLTID är bättre i 2D.

.

.

.

1. #londonimitthjärta

Att befinna sig i centrala London mitt under ett terrordåd var kanske värre för nära och kära hemma än det var för oss som var där. Men visst får man sig en tankeställare och visst känns det jättekonstigt att detta hände på en bro jag passerat väldans många gånger. Det var även konstigt att ingen TV-kanal visade nyheter direkt efter dådet, att det var bättre/enklare att följa händelseförloppet via svenska kvällstidningar än brittiska riktiga nyhetskanaler. Det bättrade sig dock dagen efter. Det var fint att befinna sig vid Potters Fields Park i måndags och vara med på den korta men värdiga ceremonin för att hedra dom som dödats men med Sergels Torg i färskt minne förvånades jag över att det var så pass få människor där. Har detta vidriga redan blivit nån form av…..”vardag”?

Fotocred till @londonviewpoints på Instagram som är otroligt duktig på att fotografera London precis så vacker som staden är.

Publicerat

SNACKA OM FILM #92 – ”Miraklets kvinna!”

SoFpodden beger sig återigen ut på resande fot när jag i veckans avsnitt befinner mig i ett annat land. Ett land som har RIKTIGA IMAX-biografer som inte behöver skämmas för sig, inte ens när det visas 3D.

Vi har alltså – självklart – sett Wonder Woman och pratar om den. Jag har även sprungit över ännu en liten film med Michael Shannon i huvudrollen och Steffo har sett en film som får lite bättre betyg än förra veckans Assassin´s Creed (svårt att misslyckas med det dock). Filmrouetten är tillbaka med ett lågt nummer som nästan får mig att kasta in handduken och vi listar filmer som får oss att vara tacksamma över att vi sitter i soffan och inte är med i filmen.

Hoppas avsnittet faller i smaken. Om inte så kommer det ett nytt nästa vecka.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

FILMÅRET 1975

Nämen hallå där, det här var ju inte så roligt. Tänk att 70-talets absoluta mitt skulle vara ett sånt blekt filmår för mig. Jag är förbluffad. För att kunna få ihop en lista värd namnet var jag tvungen att fylla några hål i mitt filmiska bibliotek genom att se några filmer som totalt gått mig förbi samt bättra på mitt minne en smula genom att snabbtitta mig igenom några andra.

Till sist blev listan klar och även om 1975 producerade ett par riktiga KLASSIKER så vidhåller jag att det som helhet är ett svagt år. Mycket svagt kanske till och med.

 

10. Mannen som ville bli kung
(The man who would be king, Regi: John Huston)

I mitten av 90-talet umgicks jag mycket med en kompis som var lika besatt av Sean Connery som jag var av Stallone. Det resulterade i att jag såg väldigt många Sean Connery-filmer under ett par år. Mannen som ville bli kung var en av dessa och jag minns att jag blev förvånad över att jag tyckte om den så mycket som jag gjorde. Ett välspelat äventyr.

.

.

9. Death Race 2000
(Regi: Paul Bartel)
Ja, ja, jag erkänner, nu är det BARA nostalgin som pratar. Death Race 2000 är INTE en bra film men det är en intressant film för sin tid, den har sjukt många jättesnygga posters (kolla bara!) och sen har Sylvester Stallone i hjälm.

.

.

8. Frossa
(Shivers, Regi: David Cronenberg)

Like a clock! Klart årets Cronenberg-film ska vara med på listan. Den här filmen är även känd som The Parasite Murders, They Came from Within och Frissons men originaltiteln var från början Orgy of the Blood Parasites. Den sistnämnda titeln säger egentligen mest om filmen men jag tycker Shivers är bättre. Luddigare men bättre. Precis som Cronenberg själv på den tiden.

.

.

7. Dödligt utspel
(Night moves, Regi: Arthur Penn)

En privatdeckare med 70-talsmusche (Gene Hackman) får i uppdrag (av Jennifer Warren) att hitta hennes tonårsdotter som är på rymmen och hamnar i klistret rejält. Den här kriminalthrillern är inte alls så pjåkig.

.

.

6. Släpp fångarne loss – det är vår!
(Regi: Tage Danielsson)

Det var inte igår jag såg den här filmen men jag minns den som både charmig, rolig och bra (och jag vågar inte se om den av rädsla för att minnas fel).

.

.

5. Död och pina
(Love and death, Regi: Woody Allen)

Jag trodde jag hade sett alla Woody Allens filmer men nix, så var det inte. Död och pina hade passerat mig alldeles obemärkt och jag var självklart tvungen att se den innan listan gjordes. Inget annat år (hittills) hade den haft en given plats på listan men 1975 är som sagt inget år som får mig att gå ner i brygga. Att se Woody och Diane Keaton agera tillsammans gör mig dock tillräckligt glad för att filmen ska fungera dugligt. Men nån höjdare jämfört med hans andra filmer är den verkligen inte. Och översättningen? Love and death blev Död och pina? Nån titel-komipåare hade en väldigt skev syn på vad kärlek var för nåt…

.

.

4. Nashville
(Regi: Robert Altman)

Robert Altman var en mästare på att få ihop långa filmer med många historier och den här gången till musik.

.

.

3. Gökboet
(One flew over the cockoo´s nest, Regi: Milos Forman)

Jach Nicholson är McMurphy. Hans absoluta paradroll? Eller? Louise Fletcher som syster Ratched lyckades i alla fall göra ett mycket bestående intryck på alla som sett filmen. Vilket jävla AS hon är alltså. Gökboet är en film som håller otroligt bra, kanske för att berättelsen är tidlös.

.

.

2. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton
(Regi: Per Åhlin)

För första (och kanske enda?) gången har en kortfilm letat sin in på min topplista. Sällan har 23 minuter film bitit sig fast i mig så hårt som sagan om Karl-Bertil. Bara jag hör musiken blir jag lugn. Det här är min uppväxt, min ryggrad och hur cynisk jag än blivit med åldern, hur krasst jag än tänker, hur fel jag egentligen tycker att det är att stjäla (även om man tar från dom rika och ger till dom fattiga) så anser jag att Karl-Bertil gör rätt. Den lille filmen känns dock så hopplöst omodern att jag undrar hur länge till SVT kommer visa den på julafton. Vill folk se Karl-Bertil? Hur funkar den på alla som inte fått filmen med modersmjölken? I don´t know and I don´t care. Jag älskar den här lille filmen!

.

.

1. Hajen
(Jaws, Regi: Steven Spielberg)

Okej, det är nio filmer på listan innan denna men det finns egentligen bara EN film från 1975 värd att nämnas. Hajen är THE SHIT! Det här är en film som var så banbrytande, så effektmässigt fulländad och så före sin tid att jag BAXNAR varje gång jag ser den. Att den dessutom har pajat badsäsongen för miljontals människor dom senaste fyrtiotvå åren är väl mest lök på laxen?`Steven Spielberg, vilket GENI du var!

.

.

Idag listar även flera av mina filmspanarkollegor sina favoriter från 1975. Klicka på namnen för att komma till respektive blogg.
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Flmr
Filmmedia
Jojjenito
Filmfrommen

 

 

Publicerat

THE TERMINAL

Ibland när man vaknar känner man att det är en ”såndär dag”, en ”såndär dag” när precis allt kommer gå fel. Det räcker att man snavar lite och slår tån i sängbenet så är det kört, dagen kommer bli ett helvete.

Viktor Navorski har kanske en liiiiten annat syn på vad en ”såndär dag” är för nåt. När han landar i New York visar det sig nämligen att hans pass är ogiltigt och att hans land, Krakozhia, råkat ut för en statskupp och inte existerar längre på pappret. Han kan således inte få ett nytt pass då han inte längre har något land och utan pass kommer man inte in i USA, no way José. Så Viktor Navorski blir helt enkelt strandsatt på JFK-flygplatsen i väntan på….bättre tider.

Steven Spielberg har alltså gjort filmen om Herr Navorski som i verkligheten hette Merhan Karimi Nasseri, var från Iran och bosatte sig i terminal 1 på Paris-Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris mellan 1988 och 2006 efter att ha blivit bestulen på sina värdehandlingar som bevisade hans flyktingstatus. ”Baserad på en verklig händelse” alltså, men ändå inte.

Tom Hanks spelar denne östeuropeiske man med en självklarhet som kanske bara Tom Hanks kan, fan, jag skulle tro på honom om han spelade utomjording, kines, zucchini, kloakforskare, manshora, brunbjörn, nobelpristagare – vad som helst. Är han inte världens mest likeable skådespelare? Det skulle finnas nån lag på att han tvingades göra fem-sex filmer per år tills han dör.

Filmen i sig är också rätt lätt att tycka om. Två timmar och åtta minuter rann iväg även vid denna omtitt och för att vara en Spielberg-film är den vare sig trög i starten eller innehåller faderslösa barn.

Publicerat

HELLO, MY NAME IS DORIS

Det här skulle kunna vara en film för alla oss som är trötta på filmer med griniga gamla Ovar och andra manliga hundraåringar i huvudrollen. Här är det istället en äldre excentrisk kvinna i fokus. Doris (Sally Field) har bott med sin mamma i hela sitt liv, skött henne till hennes död och är nu ensam kvar i ett överbelamrat smutsigt hus och med ett inre tomrum när ingen längre behöver henne.

Doris jobbar som nån form av administratör på ett företag där alla över henne i lönegrad (och det är ALLA) är unga, coola och utanför-lådan-tänkare, alltså cheferna är SÅ balla att dom byter ut kontorsstolarna mot pilatesbollarna. Ja du hör ju! Krääääääjsyyyy!

Så börjar John (Max Greenfield) på firman, en ung snygg och framförallt trevlig kille som ser Doris och behandlar henne som en jämnställd medarbetare och inte som den halvgalna ”crazy cat lady (fast utan katt)” hon ser ut som. Och Doris ser honom också. Alltså hon SER honom. Och hon blandar ihop Johns vänliga uppmärksamhet med kärlek och kärar ner sig totalt i den hälften så gamla kollegan.

Jag önskar SÅ att jag kunde se den här filmen utan att behöva en skämskudde framför ansiktet men det går inte. Jag tycker filmen är jobbig. Jag tycker synd om Doris samtidigt som jag tycker hon är modig och dum i huvudet. Sally Field är som klippt och skuren för den här rollen och hon gör den jättebra. Det stör mig att jag inte kan se bortom allt detta och uppskatta filmen och en komplex roll skriven för en äldre kvinna men det går inte. I´m sorry.

 

Publicerat

SEVEN PSYCHOPATHS

När Martin McDonagh kallar då kommer man. Det är alldeles tydligt.

2008 skrev och regisserade han filmen In Bruges, en film det är stört omöjligt att inte tokgilla. Brendan Gleeson och Colin Farrell var en alldeles bedårande duo där. 2012 var det dags igen att fråga Colin Farrell om han ville ha en huvudroll och denna gång är det Sam Rockwell som är hans närmaste man med Christopher Walken och Woody Harrelson som starka birollskaraktärer.

Jag tror inte NÅN kan säga nej till Martin McDonagh, i alla fall inte nån som är smart och som bryr sig om sin karriär. Denne Martin är nämligen en filmskapare som kan det här med att göra ”riktig film” och som inte lämnar nåt i manus åt slumpen.

Här är det Marty (Colin Farrell) som spelar en författare som försöker skriva ett filmmanus som han gett titeln Seven Psychopaths. Men han behöver få ihop en story och han behöver hitta underlag att basera sina psykopater på. Det är där Sam Rockwells Billy kliver in. Han är inspiratör, han är excentriker OCH han kidnappar hundar. Nu har kan skitit i det blå skåpet då han kidnappat Charlies (Woody Harrelson) hund och HAN tänker fanimej inte ge sig förrän hans lilla ögonsten är tillbaka i säkerhet.

Det finns så mycket som är bra med den här filmen, scenografin, musiken, klippningen, känslan av att man aldrig vet vad man ska få se och åt vilket håll historien är på väg och det är DET som gör att jag känner att jag ser en ”riktig film” när Seven Psychopaths rullar framför mina ögon. Jag vill inte att den ska ta slut och jag kände samma sak när jag såg In Bruges. Nu kan jag inte göra mer än att lägga fingrarna i kors och hoppas att hans nya film Three Billboards outside Ebbing, Missouri blir precis lika bra. Premiär i oktober i USA och där teamar några från dagens film upp med några nya McDonagh-fejs. Hej Woody Harrelson, Sam Rockwell, Frances McDormand, Abbie Cornish, Caleb Landry Jones och Peter Dinklage, jag tänker inte vänta en sekund längre än jag behöver för att se er i nya filmen. Martin McDonagh rules, precis som hans bror!

Publicerat

LOUDER THAN BOMBS

Ibland kan tystnad göra mer skada än en redig smäll. Kanske till och med mer än chocken efter en detonerad bomb. Alltså, jag vet, det är både jättesvårt och superdumt att blanda in bomber in denna jämförelse men det är inte någon terroristbombning jag menar nu, jag menar smällen, ljudvolymen, paniken, vidrigheten av en bomb och allt det en bomb kan förstöra.

Tystnad kan också förstöra, det kan paja en hel del och den tystnad man kan hamna i när man är i sorg kan vara svår att ta sig ur. Fråga Conrad (Devin Druid). Han är en helt vanlig men ändå ovanlig tonårskille, en sån som känner sig lite utanför, som drömmer om den snygga tjejen i cheerleadingtruppen, som fuldansar till hiphopp i hemlighet, spelar datorspel på nätterna och som inte har den minsta lust att lyssna när pappan vill prata.

Pappan Gene (Gabriel Byrne) är orolig. Han når inte fram till Conrad. Conrad är tyst och vill inte prata om mammans död. Det vill kanske inte Gene heller egentligen men det är ofrånkomligt att hans älskade fru och krigsfotograf Isabelle  (Isabelle Huppert) inte längre finns. Bilolyckan visade sig dessutom vara självförvållad och självmord är inget man pratar om i onödan. Är det kanske bäst att Conrad inget vet?

Äldste sonen Jonah (Jesse Eisenberg) har precis doktorerat OCH blivit pappa fast han känner sig lite för ung och hänger inte riktigt med i svängarna som livet tar. Han och mamman Isabelle stod varandra väldigt nära och saknaden är stor.

Med Louder than bombs har den norske regissören Joachim Trier (som bor i Danmark) lyckats göra en liten film om stora frågor som engagerar mig från första bildrutan till den sista PLUS att den är väldigt snygg. Att filmen vann Bronshästen på Stockholms Filmfestival 2015 kan jag verkligen förstå. Det finns dock vissa element som stör mig, inte mycket men tillräckligt för att filmen inte ska falla över på en fyra, men egentligen är det petitesser för filmen är verkligen bra.

Men om du insisterar så kan jag erkänna vad det är som retar mig. Devin Druid. Devin Druid är en skådespelare vars nuna irriterar mig till vansinne och han är med rätt mycket i bild. Tyvärr. En annan sak som slog mig är att Isabelle Huppert GÅR på film lika ofta som Tom Cruise springer, det vill säga jämt och när Isabelle Huppert går så är det som att se ett bäcken med huvud. Det är väldigt mycket bäcken när hon går (alltså bäcken i betydelsen pelvis på latin). Förutom den iakttagelsen är hon givetvis lika bra här som hon alltid är – även om det sällan låter naturligt när hon pratar engelska.

Jesse Eisenberg går däremot från klarhet till klarhet och Gabriel Byrne har väl aldrig sett så kär ut som här? Så….app app….seså….kolla in Louder than bombs nu.

Filmen finns att se på C More. Vill du ha en gratismånad är det bara att klicka här.

Jag pratar med om filmen i svanitt 91 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

Fredagsfemman #278

5. Sing-along!

Det är visserligen över en vecka tills Sound of Music visas som sing-along-visning på Bio Rio men jag skulle ändå vilja slå ett slag både för just detta OCH som sing-along-bio som företeelse överlag. Det borde ju gå att köra maaaaaaassor med filmer som sing-along, inte bara Grease, Sound of music och Frost, typ. Varför inte La la land? Varför inte Skönheten och odjuret (den tecknade alltså)? Cry-baby?

.

.

.

4. *insert valfri häcklande svordom*

Det är intressant att SF lägger ner en jäkla massa tid och pengar på att göra om en undermålig hemsida och det enda dom lyckas med är att göra den ÄNNU SÄMRE. Hur är det ens möjligt??

.

.

.

3. Nu ska vi se om Wonder Woman duger

Idag har ännu en seriehjältefilm premiär och denna gång är det Wonder Woman i Gal Gadots skepnad som ska skölja över landets alla stora biografer. I många många år har det gnällts över att superhjältar är en sån manlig företeelse, det är män i alla huvudroller, det är manliga regissörer och det är i procentuellt sett mest män i biosalongen. Hur blir det nu? Kommer Wonder Woman att duga för alla som vill se mer kvinnor på film? Med en kvinna som hjälte, en kvinnlig regissör, flera stora kvinnliga biroller, nu finns det liksom ingenting att klaga över längre. Eller gör det det?

.

.

.

2. Grattis Ruben!

Inte sedan 1951 har en svensk film vunnit Guldpalmen i Cannes men NU, i år, stod stjärnorna rätt på himlen. Ruben Östlund vann med sin film The Square och det är verkligen jätteroligt! Vi får vänta till 24 augusti innan vi kan se den på bio men man får hoppas och tro att filmen är värd att vänta på.

.

.

.

1. David Lynchs hjärna

Ja…det finns inget annat man kan göra än att tjonga upp gubben Lynch på första plats. Twin Peaks – The Return, allså. Vilken grej, vilken ride! Vilken planet kommer han ifrån? Vad drömmer han om på nätterna? Hur lyckas han få så många att hamna i trans samtidigt  – återigen – med Twin Peaks? Visserligen är det bara fyra avsnitt släppta såhär långt men ändå, det är mästerligt om du frågar mig!

Publicerat

SNACKA OM FILM #91 – ”Slappin´the bass!”

Finns det några filmer som fått oss att vilja spela gitarr? I veckans avsnitt får du reda på det. Du får även reda på vad vi tycker om dom första fyra avsnitten av nya Twin Peaks. Spoilerfritt såklart.

Jag har sett en Stockholms Filmfestivalvinnare från 2015 som heter Louder than bombs, Steffo har sett TV-spels-spelfilmen Assassins Creed och vi pratar en del om filmåret 2016 i siffror. Hur många filmer såg du förra året? Är det fler eller färre än medelsvensson?

Förutom detta blir det lite vanligt tjöt om ditten och datten OCH en starstrucked moi får krypa till korset och skämmas lite.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

STORKARNA

Jomenvisst är det STORKARNA som kommer med bebisar! Inte tusan är det nåt fysiskt inblandat med att man blir förälder? Åtminstone VAR det storkarna som levererade knoddarna tills dom kom på att det var mer lukrativt att leverera hemelektronik åt ett storföretag.

Storken Junior (Andy Samberg) blir befodrad och får som första uppdrag att sparka den enda människan som jobbar i stork-speditions-företaget, Tulip (Katie Crown). Tulip blev kvar där efter en incident då adressen till familjen hon skulle levereras till tappades bort.

Junior ska alltså sparka Tulip men det går såklart inge vidare. Istället lyckas dom dra igång den insomnade bebismaskinen som spottar ut en liten ensam flicka, en flicka som dom givetvis vill leverera till rätt föräldrar.

Det finns några scener i filmen som innefattar en grön liten fågel som är helt GALET roliga, alltså fem-plus-kul! Även om resten av filmen inte är en skrattfest så är den ändå betydligt mer sevärd än jag hade kunnat tro. Jag tror att filmmakarna vill säga något djupare med filmen, nåt som har med familj och gemenskap att göra, kanske det här som är så modernt på film nuförtiden att en familj inte behöver vara mamma-pappa-barn eller ens mamma-mamma-pappa-pappa-barn utan lika gärna en samling väldigt goda vänner som är en så stark sammanslutning att de kallar sig familj (typ Fast & Furious-gänget eller Guardians of the Galaxy).

Storkarna är en jättesnygg film men den är  inte alls lika smart som till exempel Insidan ut. Men å andra sidan, vilka filmer är det?