Inlägg

Publicerat

FAST & FURIOUS 8 (IMAX)

Fast & Furious 8 eller The fate of the furious, oavsett titel så är det här den ÅTTONDE delen i franschisesagan vars primära mål är att krascha så många bilar som möjligt på kortast möjliga tid till ball musik och guppande rumpor.

Jag är inget hardcorefan av filmerna egentligen MEN jag ÄLSKAR den sjunde filmen så jävla otippat mycket. Det var en superhärlig upplevelse att se den med alla over-the-top-actionscener som fick mig att sitta på biofåtöljskanten och göra raketen med händer och fötter.

Efter att ha sett trailern till film nummer åtta ett antal gånger samt följt inspelningen via Dwayne Johnsons Instagram fanns det ingenting som tydde på att denna film skulle göra mig besviken. En biljakt med fucking UBÅT! Hallå, kom igen, man smäller ju aaaaav!!

Jag skulle ljuga om jag sa att pulsen inte var högre än vanligt när jag satt på min favoritplats i IMAX-salongen i Solna. Det var pressvisningsdags, jag hade en stor Starbucks-kaffe med mig och kände uppriktig glädje över att kunna känna mig bio-pepp bara dagar efter terrordådet på Drottninggatan. Så filmen börjar och filmen pågår och efter tre fjärdedelar tänker jag att njääää, det HÄR var väl inte så vidarevärst kul va? Det är nåt så inihelvete dumt bara. Actionscener som är så välkoreograferade och påkostade att det dels gör mig förbannad och dels får mig att längta tillbaka till sjunde filmen som till råga på all over-the-top-action var sååååå läckert snygg! Åttan är inte snygg. Den är mer gritty. Mer ojämn. Mer korkad liksom.

Men.

Men.

Meeeeeeen. Så drar sista halvtimmen igång och med den kommer ståpälsen som ett brev på posten. Fasiken alltså, nu är det plattan-i-mattan-tempo! Nu är det så överdrivna och galna actionsekvenser att jag fnittrar som en skolflicka. Högt också. Haha, jag känner mig som en crazy person. Wohoooooo! Vin kommer flygande och nån surfar på en bildörr och där kommer ubåten – UBÅTEN!!! – och det bara MÖRSAS in en massa svindumma lösningar som ingen jävel tror på och typ ALLA hade varit döda redan i första filmen om dessa bilar och förare hade funkat som vanliga bilar gör. Men ingenting funkar som det ”ska” i Fast & Furious-filmerna, fan, inte ens JAG funkar som jag borde. Jag borde ju hata den här skiten men det går inte, jag gör inte det.

Sista halvtimmen gör att filmen går från en ganska svag tvåa till en trea och det är ju okej MEN det är inget jämfört med sjuan som slutade på en stark fyra hos mig. Regissören F. Gary Gray må vara duktig på det han normalt gör men den här typen av filmer kanske han ska strunta i framöver. Charlize Theron lägger inte två strån i kors för att göra något extra med sina screentimeminuter, dock är hon aldrig någonsin dålig så jag kan inte klaga på henne alls. Det är långt från Mad Max-kvalitéer bara, that´s all I´m saying.

Dwayne Johnson är pumpad och charmig, Vin Diesel fortsätter se lågintelligent ut men det funkar, Jason Statham är cool, Michelle Rodriguez är tyst, samlad och förstående, precis sådär som kvinnor ”ska” vara i filmer som denna. För det är ju så att om man inte lyckas skicka hjärnan på semester så går man mentalt sönder av att se en film som Fast & Furious 8. Om man däremot lyckas (och vill) ge sig själv en hjärndöd paus så är den här filmen kanske precis det man behöver?

Publicerat

THEIR FINEST HOUR

Filmen Their Finest fick både ett framflyttat premiärdatum OCH en förlängd titel. Lite osmart kan man tycka eftersom den lätt kan förväxlas med brottarbajsfilmen The Finest Hours som kom för ganska exakt ett år sedan och denna förväxling är synd, Their Finest Hour är nämligen en helt okej film om än en smula otydlig.

London 1940. Det görs propagandafilmer för den brittiska militären som visas som förfilmer på bio. Andra världskriget håller på som värst och det var ett bra sätt – det enda sättet? – att nå ut med riktad information till en stor publik. Propagandaministeriet vill att dessa filmer ska få lite mer av en ”kvinnlig touch” och Catrin Cole (Gemma Arterton) får rollen som ny manusförfattare. Hon ska jobba tillsammans med den stilige Tom Buckley (Sam Claflin) och det går väl sisådär. En sån tur att Catrin har en sån stabil äkta make att luta sig mot därhemma. Hö hö hö.

Grejen med Their Finest Hour är att det är en på ytan oklar film. Den är svåranalyserad. Man vet inte riktigt om man får det man förväntade sig eftersom man inte har någon aning om vad som fanns att förvänta. Och ”man” i det här fallet är självfallet jag, det skulle bara låta betydligt mer självcentrerat om jag skrev jag hela tiden. Så MAN blev en smula överraskad under visningen av denna film eftersom det visade sig att den var riktigt mysig från början till slut.

Gemma Arterton visar för varje film hon är med i att hon är mer än den ”snygg-Gemma” man lätt kunde stämpla henne som efter filmer som Prince of Persia och Hansel & Gretel: Witch Hunter och Bill Nighy lägger en självsäker brittisk mysfarbroraura över hela produktionen. Jag tycker helt enkelt att det här är en BRA film även om jag är tveksam till att man måste se den på bio.

Jag och Sofia såg den här filmen i januari på Stockholm filmdagar. Här är hennes tankar om den.

Publicerat

Fredagsfemman #271 (jag vet att det är långfredag men jag struntar i det, det blir en helt vanlig lista idag)

5. Ledighetskommittén försöker anpassa sig

Det är klart att ledighet måste premieras och ta sig upp på listan. Påskhelgen är kanske årets bästa röda dagar. Vår i luften, FYRA lediga dagar och inga måsten som har med pynt och paketinköp att göra. Man behöver inte ens köpa nya ”festliga” kläder sådär som reklamen gör gällande hela december. Nä nu blire MYS, bara MYS!

.

.

.

4. Nyfikat

Här kommer ännu ett podcasttips för den som söker något lättsamt men ändå finurligt, intelligent och roligt. Nyfikat är en pod med Anders Jansson och Johan Wester aka han-jag-tänker-tvångsgifta-mig-med-i-mitt-nästa-liv. Dom bjuder in en okänd människa på fika samtidigt via samtal och frågor ta reda på vad denne personen jobbar med. Nyfiket och fika alltså. Nyfikat. Häpp. Eller hipp kanske? Hipp hipp?

.

.

.

3. Trettioplus

”Humorserien Trettiplus speglar livet som ofrivilligt vuxen. Att plötsligt bli bakfull på EN öl, lämnas ensam kvar på jobbet när resten vabbar, börja synka barnafödande, hitta peppen inför den hundrade Tinderdejten eller tvingas överleva alla parmiddagar”, det är vad man kan läsa om den här humorserien på SVT. På pricken skulle jag vilja säga. Plus att det är skitroligt OCH igenkänningsfaktorn är BRUTAL. Kolla in alla avsnitten här.

.

.

.

2. I can´t wait för Paris can wait

Är inte Diane Lane och Alec Baldwin den perfekta casten i en ”vuxenmysfilm”? Och är det inte coolt att Eleanor Coppola långfilmsdebuterar som regissör vid 81 års ålder? Hur som helst, när jag kom till jobbet en morgon och det satt en post-it-lapp på min mörka skärm med orden ”KLICKA, DIREKT!” och jag (självklart) klickade direkt och trailern till Paris can wait gick igång – alltså jag förstår min kollegas förtjusning och jag gör high five på den. Den här filmen ser jag VERKLIGEN fram emot. Kan den bli en ny Under Toscanas sol sett i mysfaktor? [Svensk biopremiär 1 september verkar det som]

.

.

.

1. Håkan! Ikväll!

För alla oss som var där och för alla er som inte var det, ikväll visas Abrakadabra – Håkan Hellström på Ullevi 2016 på SVT1. Så bulla upp med ägghalvor, lax och påskmust eller gummilimpa, hushållsost och folköl eller vad tusan makes you happy, det viktiga är att TV:n är påslagen 21.30-23 och att du är redo för att bli blown away av Sveriges mänskligaste musikant och underhållare. Påsken kan inte bli mycket gladare än såhär, med eller utan skumharar!

.

.

 

Publicerat

SNACKA OM FILM #84 – ”Vårtrötta – på riktigt”

Poddtorsdag, skärtorsdag, tröttistorsdag. Kär veckodag har många namn, speciellt när kvasten är oljad för att dra till Blåkulla, internet jävlas när vi ska spela in podd och vårtröttheten har satt klorna i oss. Men, ändå, vi kör med full fart in i avsnitt 84 såklart.

Den här veckan har jag varit på bio och sett Fast & Furious 8, Steffo har sett en liten pärla från 2000 vid namn High Fidelity och vi båda har sett Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Underbar titel på svenska. Not.

Jag har försökt klara av mitt Uppdrag som var att se favoriterna (*host*) James Franco och Bryan Cranston i filmen Why him? och jag ger Steffo ett lite snällare uppdrag till nästa vecka. Sen är rouletten tillbaka, vi listar sanna historier som skulle passa i en romcom och jag har fått en DIAGNOS.

Högt och lågt även denna vecka, men inte fullt lika lågt som förra gången. Det kanske är bra?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

GHOST IN THE SHELL

1995 gjordes det en animefilm som heter Ghost in the shell. En film jag såg för fem år sedan och inte minns jättemycket av mer än att jag gillade den (text om den finns här för den nyfikne).

Nu har den alltså gjorts igen men denna gång som en spelfilm och med Scarlett Johansson i plastig naked-suit i huvudrollen, nåt som naturligtvis gör sitt till när man vill få unga män och gamla gubbar att pallra sig iväg till biografen.

1995 års Ghost in the shell var nästintill omöjlig att förstå men den här är aningens enklare. Den har en någorlunda rak story och även om jag inte har originalet i färskt minne så är det flertalet scener som är plagierade rätt av – vilket jag tycker är ett klart plus. Dom har alltså gjort filmen lite mer anpassad för en bredare (?) publik men ändå lyckats behålla animekänslan OCH tagit in en populär vit hollywoodskådis i huvudrollen som japanska Motoko/Mira/Major. I övriga stora roller ser vi dansken Pilou Asbæk, fransyskan Juliette Binoche, amerikanen Michael Pitt (men som nu tydligen heter Michael Carmen Pitt) samt japanen Takeshi Kitano.

Med en budget på 110 000 000 dollar och med endast 24 223 450 inspelade dollar (i USA tom 6 april) anses filmen inte som nån jättehit. Det skulle förvåna mig om den kommer gå med plus i slutändan. Däremot fattar jag att filmen kostat det den gjort för HERREGUUUUUUD va snygg den är! En fröjd för ögat på ALLA de sätt! Stor cred till alla inblandade i scenografin och med efterproduktion framför skärmar).

Musiken är nog annars det som fastnade mest hos mig. Det där elektroniska mys-blippet (som påminner om en sämre variant av Daft Punk´s ikoniska soundtrack till Tron: Legacy) är i sina stunder både kontemplatoriskt och pulshöjande. Kompositörerna Lorne Balfe (The LEGO Batman Movie, 13 hours och Terminator: Genisys mm) och Clint Mansell (Stoker, Black Swan, The Wrestler, Moon mm) har verkligen lyckats!

Det konstiga är att jag tyckte filmen var bra ändå var den sövande och jag slumrade till en stund när musiken var som härligast samtidigt minns jag knappt filmen såhär direkt efteråt. Den satte sig inte. Alls. Kanske beror det på att jag inte kände något för någon av rollfigurerna, jag hade behövt att Scarletts rollfigur presenterats lite mer ingående i början av filmen. För att karaktärsutveckling ska funka måste karaktären ha nån form av startposition. Nu kastades vi egentligen rätt in i filmen och det kan man säkert tycka både bra och dåligt om. Jag tycker lite dåligt.

Det bästa med filmen är dock Scarlett Johansson, när hon med sin docklika perfekta kropp slåss som en ninja och travar sunt som en skogshuggare med stolpig gång och fuktiga ögon. Hur kan man INTE gilla henne?

 

 

.

Det här var april månads filmspanarfilm och här kommer mina filmspanande vänners tankar om filmen:
Sofia
Henke
Carl
Johan
Mackan

Publicerat

Nypremiär för veckotemat Dagens duo: FRANK AND CINDY

 

G.J Echternkamp (Johnny Simmons) vill bli dokumentärfilmare och vad är då bättre, smartare och enklare än att gräva där han står? Hans mamma Cindy (Rene Russo) är nämligen en övervintrad rockgroupie och hans styvfar Frank (Oliver Platt) spelade i gruppen OXO på 80-talet, ett one-hit-wonder-band som levde länge på den enda stora singeln ”Whirly Girl”.

Cindy och Frank har varit gifta i en herrans massa år men både G.J och jag som tittar kliar oss i hårbotten och undrar VARFÖR DÅ? Kanske kan G.J med en rullande filmkamera gräva sig in sina föräldrars liv litegrann och förstå sig på den där dysfunktionella relationen som från början faktiskt var en spirande kärlekshistoria.

Rene Russo är förjäkla bra alltså! Det känns som att hon upplever lite av en revival efter att hon dom senaste åren fått en hel del sköna roller att bita i. Tänk bara på Nightcrawler! Filmmässigt är dagens film ingen som tar sig till historien men den var sevärd under tiden, om än lättglömd.

Som kärlekspar och duo sprakar det kanske inte om Rene Russo och Oliver Platt men å andra sidan, dom två ihop är långt mycket mer trovärdiga än Russo och Robert DeNiro i The Intern…

 

 

.

Det finns många duos att ta sig an i filmvärlden, så pass många att jag bestämde mig för att återvända till ett veckotema jag hade i början av 2016. Vill du se vilka filmduos jag redan skrivit om – klicka här. Nästa tisdag kan du se en ny sådan här på bloggen.

 

Publicerat

SHADE

De pengahungriga bedragarna Miller (Gabriel Byrne) och Tiffany (Thandie Newton) slår sig ihop med Tiffanys före detta pojkvän Vernon (Stuart Townsend). De har ett mål att besegra kortlegenden The Dean (Sylvester Stallone). Alla vill spela med honom, men att sitta vid hans bord är inte billigt. Trion rekryterar pokerspelaren Jennings (Jamie Foxx) för att få in snabba pengar, men allt går fel när han är girig och spelar med andras pengar. När de får gangsters efter sig gäller det för kortmaskinen Vernon att vara stadig på handen.

Jahopp. Det var filmen i synopsisversion, alltså inte mina egna ord. Men gillar du någon av skådespelarna i filmen kan det helt klart vara sevärd. Eller äsch, filmen är inte så pjåkig heller faktiskt. Och gillar man kortspel kanske den är kul? Stallone är dock riktigt bra här, han gör mycket av sin relativt lilla roll. Precis som vanligt alltså fast han oftast brukar ha största rollen. Men han är grym i små. Också.

Publicerat

THE INTERVENTION

Fyra par träffas över en weekend i ett sommarhus. Det är Annie (Melanie Lynskey) som varit den drivande till att denna sammankomst skulle bli av och den primära baktanken är att tre av paren ska säga till det fjärde att dom måste skiljas. Det fjärde paret anar dock ingenting av vad kompisarna tänker säga men vi som tittar på filmen kan lugnt se att Peter (Vincent Piazza) och Ruby (Cobie Smulders) inte är direkt varma och kärleksfulla mot varandra.

Alla människor har dåliga sidor och ingen relation är helt perfekt, i alla fall inte objektivt. Det är därför inget svårt att ställa sig frågan: hur mycket har man rätt att lägga sig i andras liv? Vad är okej? Är det inte upp till var och en att säga nej när det är nog, ska vänner vara kompispoliser och sätta ner foten?

Clea DuVall spelar inte bara en av huvudrollerna i denna film, hon har även skrivit manus och regisserat alltihop. Ett tämligen smart manus och ett gäng bra skådespelare gör detta till en angenäm film att titta på trots det svåra ämnet.

Publicerat

THE ACCOUNTANT

Bill Dubuque. Lägg det namnet på minnet.

2014 var han delaktig i manuset till den superduperbraiga filmen The Judge och nu har han alltså skrivit originalmanuset till The Accountant, en film så pass komplex att jag kunde ha svurit på att den var baserad på en femhundrasidors roman.

Att skriva en thriller som bottnar i en liten pojke med Aspergers syndrom vars enda vän är hans bror och där pappan inte litar på läkarvetenskapen utan vill göra sina söner ”stridsklara” för världen på ytterst oortodoxa vis, bara DÄR finns en film att hämta. Men det är bara fragment av handlingen i stort.

Christian Wolff (Ben Affleck) är revisorn som filmen handlar om och siffror är verkligen hans grej här i världen. Relationer och socialiserande är det inte. Men han har hittat sin plats här i världen och tjänar bra med pengar på sina kunskaper. Han blir kontaktad av ägaren av ett storföretag (John Lithgow) som misstänker att företaget läcker ekonomiskt och Christian tar jobbet. Dana, en anställd på företagets ekonomiavdelning (Anna Kendrick), fungerar som hans högra hand och tillsammans upptäckts det en del….fuffens. Såklart. Mer än så tänker jag inte avslöja om handlingen.

Anna Kendrick är 31 år gammal men är så pass liten och späd att hon sällan får spela en ”normal” 31-årig kvinna på film, vad nu en ”normal” 31-årig kvinna är. Jag tänkte speciellt på en scen i den här filmen när Dana och Christian äter middag på ett hotellrum och vilken ”normal” 31-årig kvinna som helst skulle i den situationen dricka ett glas rött vin till maten – både på film och i verkligheten. MEN, Anna Kendrick dricker inte rödvin, hon dricker milkshake. Med sugrör. Och sörplar högt under tiden. Hade Gal Gadot druckit milkshake eller vin? Rooney Mara? Léa Seydoux? Carey Mulligan?

Vad gäller filmens andra skådespelare så visar JK Simmons ÅTERIGEN vilken KLIPPA han är i vilken roll som helst. Att han likt en kameleont lyckas skifta mellan mysfarbror och psykopatelaking på en microsekund, det är underbart att skåda. Och Ben Affleck då, hur sköter sig han? Jättebra! Verkligen jättebra! Hundraprocent klockren casting på honom i den här rollen. Han är fan precis lika bra här som han är som Batman och DET mina damer och herrar är inte kattskit!

I avsnitt 83 av Snacka om film pratar jag och Steffo en hel del om den här filmen.

Publicerat

Fredagsfemman #270

5. Ädelost

Allt blir bättre med ost. Allt. Jag ska bli bättre på att äta ädelost. Det blir mitt nyårslöfte såhär i början på april-

.

.

.

4. Yasuragi

Måste slå ett slag inte enbart för ost utan även för morgonrocken. Att vara på Yasuragi Hasseludden en hel dag endast iklädd morgonrock (okej, BADKLÄDER och morgonrock) kändes först lite äckligt men sen vande man sig. Som man gör med det mesta som inte ger en brännskador, astma eller allergi. Förjäkla mysigt att flumma runt en hel dag i lugn poolmiljö. Och bra för blodtrycket. Nu låter jag som att jag är 87 år gammal. Haha. Det kanske jag är.

.

.

.

3. The Book of Mormon på Chinateatern

Har du inte haft möjlighet att se musikalen The Book of Mormon nånstans i världen där den satts upp, ta chansen nu och se den i Stockholm! Jag kan med lätthet säga att det här är världens bästa musikal OCH sen funkar alldeles excellent även på svenska. Hela casten med Linus Wahlgren, Per Andersson, Samantha Gurah, Peter Gardiner och Anton Lundqvist i spetsen fick mig att skratta så tårarna rann i 2,5 timme. Se. Den. Nu. Hasa Diga Eebowai.

.

.

.

2. Lyssna på Snacka om film

Ja. Den här veckan tycker jag faktiskt att du ska göra det. Om inte annat för att höra när jag skrattar så jag kissar på mig. Steffo är sjukt kul i det här avsnittet! Lyssna här (till exempel). Avsnitt 83 alltså.

.

.

.

1. Filmspanarträff!

Äntligen är det april och dags för filmspanarträff igen. Och den här gången får vi sällskap av Scarlett tror jag minsann. Härliga tider!

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #83 – ”Han har dunderklumpat helt enkelt!”

Aldrig förr har en inspelning spårat på samma sätt som den här veckan men så fick det bli. Skulle Steffo klippa bort allt blaj och bara spara det som blev genomtänkt och allvarligt hade det inte blivit många minuter kvar.

Så håll i hatten, vi bjussar på en lista med filmer vars slut faller platt, Steffo har sett Jack Reacher: Never go back, tillsammans pratar vi om Ben Afflecks som The Accountant och jag har sett en riktigt nostalgirackare vid namn Dunderklumpen.

Sen blir det lite annat också såklart. Som Uppdraget när Steffo ska leka leken ”Ligga, gifta, döda” med sex stycken av hans favoritskådespelare, vi pratar om vilka platser vi väljer i en biosalong – och varför – och sen hamnar Filmrouletten i ett grannland.

Sådärja. Avsnitt 83 som i en liten ask.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

I AM YOUR FATHER

David Prowse är mannen bakom Darth Vaders mask i dom första tre Star Wars-filmerna. Han gick omkring där, lång och bastant, i dom karakteristiska kläderna och hjälmen som täckte allt vad hud heter. I en enda scen i dessa filmer får man se hans ansikte, i slutet av Jedins återkomst. Det var Davids chans till sina femton sekunder i rampljuset men då tog filmteamet in en annan snubbe som fick bli Vaders fejs – utan att säga något till David. Han såg det först på filmens premiär. Det är 35 år sedan och det sveket sitter fortfarande kvar i Davids stora kropp.

Är han bara en långsint jävel? Är han filmhistoriens största vita kränkta man? Har han blivit överkörd och helt felaktigt behandlad? Var han en sladdertacka som pratade bredvid munnen till pressen så fort nåt inte passade? Tycker jag synd om honom eller blir jag irriterad? Frågorna hopar sig och när jag sett Marcos Cabotá och Toni Besterds dokumentärfilm som behandlar alla dessa frågor sitter jag i soffan och en mening har bitit sig fast. Den när David Prowses fru beskriver vad hon tycker om alltihop. För mig beskriver hennes synpunkt allt och nej, jag tänker inte spoila hennes åsikt ifatt du tänkt se filmen, det jag undrar är bara hur många maskförsedda skådespelare har det funnits i världshistorien och är det ett stort problem att dom spelat roller med mask och därmed inte fått visa upp sig ”på riktigt”?

Det är fullt möjligt att andra ser mer plus i den här dokumentären än jag men för mig blev det bara ett enda stort ”booo-hooooo” åt en man som tillåtit sig att slösa energi på något han inte kan påverka i över trettio år. Det säger mer om honom än om George Lucas, även om filmen försöker säga en hel del även om den sistnämnde mannen och hans anhang.

Filmen finns på Netflix.

Publicerat

A KIND OF MURDER

Patrick Wilson är en tacksam skådis att använda sig av om man ska göra en film som andas 60- eller 70-tal. Att leta upp romaner skrivna av Patricia Highsmith är också en toppenbra idé.

Highsmith har skapat böckerna om Tom Ripley varav fem filmatiserats men hon har även skrivit Främlingar på tåg som blev film 1951 i regi av Alfred Hitchcock samt Carol som Todd Haynes filmade 2015. Dagens film, A kind of murder, är baserad på romanen The Blunderer (svensk titel: När bussen stannar) som kom 1960 och jag tror inte jag är ensam om att tycka att bokens titel hade varit toppen även som filmtitel meeeeeeen nån tyckte tydligen annorlunda.

Det här är en ganska klassisk pusseldeckarthriller, en story som känns som den hade varit som hand i handsken för Alfred Hitchcock. Det är en småklurig twist, det är stiliga kläder, svala vackra damer och det är en manlig huvudroll som jag med fördel hade sett James Stewart eller Cary Grant i. Patrick Wilson får dock duga, han är ju ändå vid liv. Lättare att agera då.

Walter Stackhouse (Wilson) är en framgångsrik arkitekt med författardrömmar som är gift med Clara (Jessica Biel) som arbetar som mäklare och lider av psykisk ohälsa. Walter försöker och försöker och FÖRSÖKER få henne att gå och prata med en läkare men ingenting hjälper, hon blir mer och mer deprimerad och ser allt i svart. Walter försöker glömma vardagen genom att skriva mordhistorier och fastnar i en artikel han läst i tidningen om en kvinna som blivit mördad vid en busshållplats och vars sörjande man (Eddie Marsan) jobbar som bokhållare i en närliggande stad.

Som tidsfördriv är det här en alldeles lagom film, den har en skön känsla och skådespelarna levererar hela bunten – till och med Jessica Biel. Jag hade klippt om slutet en aning om jag hade varit filmens klippare men nu är jag inte det och kanske är det lika bra det. Då hade jag antagligen pajat resten av filmen.

Publicerat

GREEN ROOM

Vad härligt det är att bli överraskad ändå. När man sätter sig ner och tror att man ska få se en viss sorts film och sen bara BADABLAFFS händer nåt som tar historien i en helt annan riktning. Samma sak hände mig med Blue Ruin härom året och det coolaste med alltihop är att det är samma manusförfattare och regissör bakom båda dessa filmer: Jeremy Saulnier.

I Green Room får vi följa ett obskyrt punkband som har en spelning…som urartar….kan man säga. Behöver man säga mer? Nej fan, jag tycker inte det. Tänker du se filmen tjänar du på att veta så lite som möjligt. Att Anton Yelchin, Imogen Poots och Patrick Stewart är dom stora skådespelarnamnen kanske kan vara bra att känna till men annars…nä. Spänn fast säkerhetsbältet och enjoy the ride. Eller enjoy och enjoy förresten…tycker du det är otäckt med blod, preppa med en kudde. Den kan behövas framför ögonen.

 

Publicerat

THE CHAMBER

Åååå vad jag hade velat att den här filmen var nåt att ha. Jag hade nöjt mig med ett mediokert klaustrodrama för att känna mig grundnöjd eftersom filmer som utspelar sig under vatten normalt sett höjer min puls per automatik. Men närå, aldrig får man vara riktigt glad. The Chamber är nämligen ingen film-film, det är heller ingen B-film, nä här snackar vi C. Kanske till och med att den är nere på ett D och spökar. Det finns nämligen INGENTING som är ens i närheten av bra i den här filmen. Inte ens Johannes Bah Kunkhe som den svenske ”ubåtspiloten” Mats funkar. Han funkar så lite så funkar är i sammanhanget ett understatement. Han känns helt obeskrivligt fel i den här rollen. Det sägs som han rapar upp en massa svåra engelska ord som han inte förstår betydelsen av. Som om jag skulle hålla en föreläsning på arabiska ungefär. Det är en tunn linje mellan att börja skratta och gråta känner jag och känner JAG så, hur känner då Johannes Bah Kunkhe?

Det här är Ben Parkers första långfilm som manusförfattare och regissör och blir det den sista kommer jag inte bli förvånad. Ingen på jorden kan vara stolt och nöjd med detta slutresultat, inte ens Ben Parkers mamma.

I avsnitt 82 av Snacka om film försöker jag mig på det kamikazeuppdrag som det innebär att prata om en film som man verkligen inte tycker är så bra.