Inlägg

Publicerat

THE LEGO BATMAN MOVIE

Det är inte ofta, verkligen inte ofta alls, som jag känner mig för gammal för att göra vissa saker. Jag har inga problem med att åka berg-och-dalbanor, att befinna mig på uteställen med största andelen kids som i ålder skulle kunna vara mina egna, att gunga lite för högt sittande på ett såntdär däck i en lekpark, att köpa leksaker till mig själv i julklapp, lyssna på Samir & Viktor eller för all del, bygga lego med min gudson och märka att jag nog är den av oss som tycker det är roligast.

Men så sitter jag i biosalongen, 3D-glajorna är på och månadens utvalda filmspanarfilm kör igång och efter en halvtimme är det som att hjärnan stannar upp för en sekund och säger högt till sig själv:  ”Alltså…..jag är nog fan för gammal för det här”. Det händer så inihelvete mycket varenda sekund att ögonen…och hjärnan….men framförallt ögonen….för att inte tala om hjärnan INTE RIKTIGT HÄNGER MED kan man säga. Det är maximum overload på referenser, skämt, färger, fart, tjoff, fläng, musik, bloff, bang, poom, BAAAAM, na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-Batman. Jag skulle vilja se filmen på halva hastigheten, eller förresten, det räcker nog inte. Ännu saktare om jag får be.

Samtidigt, om jag nu ÄR för gammal för att mina sinnen och synapser ska kunna sortera informationen från filmen, hur fixar kidsen det? Jag antar att dom hänger med i svängarna bättre MEN referenserna är så pass vuxna att jag tror 62% av alla ”skämt” flyger förbi dom i ett schvuj. Så dom SER vad som händer med fattar kanske inte allt? Och jag ser hälften (med lite tur) och det jag ser fattar jag till hundra procent men det jag missar missar jag helt. Fan också. Det är högskolematte det här.

För ganska exakt tre år sedan kom den första Lego filmen. Jag kan ärligt säga att jag inte riktigt vet vad jag tyckte om den filmen annat än att själva visningen fick mig att gå upp i limningen och starta Baconchipsupproret. Men, det jag KAN göra är att jämföra känslan jag har av filmerna och då vinner dagens Batmanfilm alla gånger. Jag tycker den är tjommig, småkul, jäkligt bra gjord rent hantverksmässigt, finurlig, bortom all sans och vett OCH alldeles för lång (104 minuter vilket är åtminstone 30 minuter för mycket). Kanske att den hade funkat bättre sedd i hemmamiljö med en paus i mitten? Kanske hade det hjälpt om jag var 22 istället för 44? Kanske skulle jag ha laddat med Dextrosol och Red Bull? Kanske hade ingenting hjälpt, kanske känner ALLA samma sak som jag?

 

 

,

Nå, känner ALLA samma sak som jag? Vad mina filmspanarvänner tycker kan du i alla fall läsa genom att klicka på länkarna här nedan:
Sofia
Jojje
Carl
Joel valde filmen men kommer inte skriva om den. Han var dock inte helt nöjd efteråt.

Publicerat

Veckans varulv: LATE PHASES: NIGHT OF THE LONE WOLF

Förra veckans film, Wolf, hade en budget på 70 miljoner dollar och har till dags dato spelat in ungefär 65 av dessa (alltså på 22 år). Dagens film, skulle jag gissa, har en budget på 7 miljoner dollar  – max – och den är på så många sätt så väldigt mycket bättre än Wolf, ändå hade jag fram tills häromdagen inte den blekaste aning om att den ens fanns.

När man hyr film på Itunes kommer det upp en del titlar som exempel på vad andra som hyrt samma film tittat på. Där dök Late Phases upp. Bara sådär. Att den dessutom bara kostade 9 kr att hyra (mot 29 för Wolf) gjorde att jag gav den en chans utan att ha sett så mycket som en trailer (klart jag inte hade, hallå!).

Det här är en film gjord av folk som älskar film, så känns det. Kanske till och med av folk som älskar varulvsfilm. Det är spanjoren Adrián García Bogliano som regisserat filmen (född 1980) och han lyckas så bra med det att jag blir sugen på att försöka leta upp fler filmer han gjort – och i min IVER att göra detta ser jag att det faktiskt kommer en SVENSK film redan i år som han både skrivit manus till och regisserat. Svart cirkel heter den och har Christina Lindberg, Felice Jankell och Inger Nilsson i huvudrollerna. Men nu tillbaka till varulvarna.

Om du tänker dig en sen vårkväll när solen går ner över terracottafärgade putshus. Solstrålarna är liksom…snälla. Människorna får ett varmt sken i ansiktena, all grönska blir supergrön, det känns skönt att leva, ja ett sånt ljus. Förstår du hur jag menar, jag tror det va? Den här filmens samtliga scener som är filmade på dagtid har denna känsla över sig. Mysigt som fan är det. Och samtidigt njuter jag av Wojciech Golczewskis musik som är ALLT som Ennio Morricones musik i Wolf inte var.

Karaktärerna är bra skrivna, skådespelarna är okända men riktigt bra, effekterna är snygga när dom inte slår på stora trumman och när det blir bad-ass-förvandlings-dags då är det härligt charmigt gjort. Så jävla värt nio spänn!

Nästa vecka blir det varulvar här på bloggen igen!

 

Publicerat

LOVING

Richard och Mildred Loving älskade varandra. Dom älskade varandra så mycket att dom bestämde sig för att gifta sig i slutet på 50-talet trots att det var olagligt i Virginia vid den tiden.

Det olagliga var alltså att Richard var vit och Mildred brun. Ett giftemål mellan två människor av olika ras innebar fängelse, alternativt 25 års deportering från den egna staten. Vi pratar alltså 1958 nu, det är inte länge sedan, inte länge sedan alls. Tänk på det. Sånt som vi skakar på huvudet åt nu som ren galenskap hände alltså för bara knappt sextio år sedan.

Det enda Richard (Joel Edgerton) och Mildred (Ruth Negga) ville var att leva tillsammans med sina barn och sitt enkla liv i sann amerikansk konservativ anda. Dom gjorde inte en fluga förnär, var försynta, ja i det närmaste blyga och hade ingen tanke på vilken förändring dom skulle skapa med kärlek. Filmskaparen Jeff Nichols däremot, han tänkte. Han tänkte så mycket på den lilla familjen Loving att han skrev ett filmmanus och berättar här och nu historien om hur två personer kunde förändra världen utan att slå på stora trumman, utan att vända ut och in på sig själva, utan att sälja sin själ.

Loving är ett fint berättat drama, en lugn film som visserligen upprör mig till en början men som sen lägger sig som en filt på en sommarljummen gräsmatta och där ligger den kvar. Det känns som om Jeff Nichols har velat göra en snäll film denna gång, en film utan snabba svängar och utan effekter, en film som pågår inne i kroppen istället för framför ögonen. Han är bra på det, han är väldigt bra på att få rollfigurer att nå fram och ut.

Det finns några scener i filmen där jag tycker Mildred beter sig märkligt och jag vet inte om det är Mildred som faktiskt GÖR det eller om det är Ruth Negga som misslyckas gestalta hennes känslor. Hur som helst tycker jag Loving är en totaluppvisning av Joel Edgerton. Han har gjorts otroligt porträttlik verklighetens Richard Loving med sitt stubbade rödblonda hår och tandproteser och han underspelar på det mest fantastiska vis.

Jag vet inte om det beror på att filmen är baserad på en verklig historia men det är nåt med Loving som gör att den – för mig – inte riktigt når upp till Jeff Nichols övriga filmer i betyg. Samtidigt är det sjukt orättvist att jämföra med hans andra filmer även om jag inser att det är oundvikligt. Loving är en mycket sevärd film i all sin mänskliga enkelhet och även om sluttexterna får mig att kräkas lite i munnen så antar jag att dom har ett mervärde i denna typ av berättelse. Historien om den lilla familjen Loving måste trots allt berättas korrekt hela vägen och det har Jeff Nichols gjort. Att jag är en bitter cyniker är inte hans fel.

Publicerat

MANCHESTER BY THE SEA

Filmen hyllas överallt, av alla. Casey Affleck prisas på Golden Globe-galan och blir Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll. Michelle Williams blev nominerad till en Golden Globe och är nu Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll.

En liten fråga bara? Finns det inte någon minsta-antal-minuter-i-bild-gräns man måste över för att ens skådespelarinsats ska kunna klassas som en ”riktig” biroll? Inte? Michelle Williams är i vilket fall knappt med alls. Så suuuuperlite att hon knappt borde ha en plats på postern. Däremot spelar hon sin lilla roll betydligt mer trovärdigt än Casey Affleck spelar sin, trots att ingen på jorden kan tro att hennes peruk är äkta hår.

Casey Affleck är en skådespelare jag skulle kunna skriva spaltmeter om men jag väljer att inte göra det den här gången. Jag VET att många älskar den här filmen och jag vill inte vara den som ”rubbs it in”, jag nöjer mig med att säga att för egen del hade jag sannolikt tagit till mig filmen BETYDLIGT mer med någon annan skådespelare i rollen som Lee Chandler. Han når inte in så mycket som en nanometer i mig, han är mig fullständigt likgiltig och det verkar inte spela någon roll vilka filmer han gör eller roller han spelar. Han funkar inte på mig. Alls. Han funkar lika lite som filmen funkar på mig.

Manusmässigt är det här en stark film, det händer hemska saker, upprörda känslor är i omlopp men jag ser filmen och känner inte ett jota. Ärligt talat, jag gäspar mest. Det är så mycket död och lidande och ändå märker jag inte av skådespelarnas reaktioner ens en bråkdel så mycket som jag hade velat och behövt. Och nu pratar jag inte om att jag saknar stora gester, gråt och snor, nej, jag saknar nån slags innerlighet, en äkthet. Jag är förvånad över hur kylig filmen känns och hur platt egentligen samtliga skådespelare agerar jämfört med vad rollfigurerna går igenom.

Äsch, jag tycker inte det finns så mycket att analysera med filmen. Den har av någon anledning blivit en ”storfilm”, jag fattar inte varför och konstigare än så är det inte.

I avsnitt 75 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen och våra åsikter går väääldans mycket isär.

Publicerat

MOONLIGHT

Om man tar homosexualitet, droger, mobbing, dysfunktionella föräldrar, ensamhet, gemenskap och utanförskap och slår in det i omgivningarna runt Miamis slumområden, ja då får man Moonlight, en av årets största snackisar nu när Oscarsgalan närmar sig.

Hela åtta oscarsnomineringar har denna lilla film fått och det är såklart nåt som sitter i mitt bakhuvud när jag ser filmen. Den har hyllats av många, i princip ALLA, i alla fall alla jag känner som sett den, så mina förväntningar är höga. Riktigt höga. FÖR höga, absolut. Moonlight är nämligen en film som helt klart är BRA men det är inget mästerverk i mina ögon.

Filmen är uppdelad i tre delar, den första handlar om ”Little” (Alex Hibbert), den lilla pojken som får sköta sig själv i mångt och mycket eftersom hans drogande mamma (Naomie Harris) inte är kapabel att vara förälder fullt ut. I den andra delen har pojken blivit tonåring (Ashton Sanders) och nu får han kämpa i skolmiljö mot mobbning samtidigt som han försöker hitta sig själv i sin sexualitet (och det är HÄR filmens absolut bästa scen finns, i ett klassrum) och i den sista delen är han vuxen, kallas nu ”Black” (Trevante Rhodes) och han försöker fortfarande hitta sin plats i livet.

Det är som alltid fint att se lågbudgetfilmer som lyckas skapa något ”större än sig själv” med hjälp av hjärta och idéer och på så sätt gillar jag att Moonlight får uppmärksamhet. Att den inte nådde fram och in i mig så som den lyckats med hos andra är en helt annan femma. Sevärd är den hur som helst men ingen Oscarsvinnare i mina ögon.

Flera av mina filmbloggarvänner har också sett filmen. Klicka på namnen för att komma till recensionerna:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmnight
Jojjenito
Absurd Cinema

Vill du höra mig prata mer om filmen, lyssna på avsnitt 75 av Snacka om film. 

Publicerat

Fredagsfemman #262

5. Bonusfamiljen

S å OTROLIGT bra alltså! SVT levererar – igen! Snyggt jobbat Clara Herngren, Felix Herngren, Calle Marthin och Moa Herngren som skrivit ett manus som är så obekvämt och tragikomiskt att jag ler och vrider mig som en daggmask i soffan samtidigt. Och samtliga skådespelare är castade in perfektum!

.

.

.

4. Nu har SF plockat bort en fin film igen

Loving skulle ha haft premiär i dagarna men är nu borttagen från SF´s hemsida och glädjen över att allmänheten för EN GÅNGS SKULL skulle kunna få se en Jeff Nichols-film på bio grusades – IGEN. Vad är problemet, SF? Jag fattar inte. Loving är dessutom Oscarsaktuell, det borde väl vara anledning nog att åtminstone låta den gå några veckor? Närå. Inte det inte (Min recension av Loving kan du läsa här på måndag).

.

.

.

3. Mellon är igång!

Imorgon är det årets andra deltävling i Melodifestivalen och som alla andra år tycker jag det här är fantastisk lördagsunderhållning. Jag blir glad när det är bra, jag blir fanimej lika glad när det är dåligt och jag tycker det är MYS mest hela tiden. I´m a svennebanan and I´m proud.

.

..

.

2. Filmspanarna fyller 5 år!

Imorgon smäller det, imorgon är det fem år sedan Filmspanarna tog sina första stapplande steg mot en biograf och såg en film tillsammans. Fem år, det är kaxigt! Det är lång tid! Och det är SUPERKUL att det här lilla filmbloggargänget fortfarande är alive and kicking både på våra bloggar och ute i den riktiga världen.

.

.

.

1. Brynolf & Ljung!

Nu har jag varit beroende av Brynolf & Ljung sedan juldagen. Jag har sett samtliga klipp som går att hitta på Youtube och jag har sett avsnitten på TV4Play på repeat. Men nu, nu jävlar får det vara nog, nu orkar jag inte längre. JAG VILL FATTA HUR DOM GÖÖÖÖÖR!!! Så nu i helgen är min förhoppning att jag, sittandes i orkesterdiket på deras föreställning, ska klura ut hur fan det går till! Jag ska tvätta glasögonen, slipa linserna och ta med kikaren för jag inser att det här kan bli kvällen då jag antingen får lugn i själen eller hamnar på psyket.

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #75 – ”Casey kokar kaffet”

Idag får jag ta på mig rugguggla-outfitten och vara surtant när Steffo och jag tittar på en av dom aktuella oscarsfilmerna och vi inte alls håller med varandra om betyget. Dessutom listar vi våra favoritfilmer med Jon Voight, jag har varit på bio och sett Moonlight, Steffo har sett Tom Hanks landa ett plan på Hudsonfloden och vi fick ett Uppdrag vi givetvis inte kunde ignorera. Uppdraget innebar att vi skulle se dokumentären Weiner, om den amerikanske politikern Anthony Weiner som fick en del fnurr och knas både i äktenskapet och arbetslivet efter att han skickat ”sexbilder” föreställande honom själv till andra kvinnor.

Dessutom kommer rouletten tillbaka och förhoppningsvis har jag klivit ur glasburken jag satt i förra veckan och bjussar på liiiite bättre ljud i min mick än då. Att få till något SÄMRE än förra veckan känns som en omöjlighet…

Trevlig lyssning!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

 

 

Publicerat

LAGGIES

Lynn Shelton är en intressant regissör med filmer som Humpday, Touchy Feely och Your sister´s sister i bagaget. Laggies är hennes senaste långfilm och just nu finns den för allmän beskådanför hugade spekulanter på Netflix.

Kiera Knightley spelar Megan, en 25-årig-ish tjej som får panik när hennes kille sedan många år friar. Hon ”rymmer” hemifrån och hittar en ny bekantskap i 16-åriga strulputten Annika (Chloë Grace Moretz) som bor hemma hos sin halvknepiga singelpappa (Sam Rockwell). Megan ”sover över” hos Annika nån månad, pappan börjar till slut fundera på varför och ja…så blev det en film.

Sitter du där och väntar på en drapa om Kiera och hennes underkäke så har du väntat i onödan. Den är givetvis där MEN konstigt nog retar jag mig inte SÅ mycket på vare sig henne eller käkpartiet här, kanske för att hon spelar rollen ”som hon ska”, dvs utan överspel. Jag gillar inte Sam Rockwell heller sådär till vardags men även han funkar någotsånär här. Filmen är liksom så snäll, det är svårt att bli förbannad åt eller av något.

Sevärd för stunden alltså. Som en BigMac-meny när man har bråttom och är hungrig.

Publicerat

Veckans varulv: WOLF

När Wolf hade världspremiär på bio 1994 befann jag mig i Los Angeles och såg såklart filmen på ”rätt” dag, vilken är den första.

Wolf var stor, en stor film, reklam ÖVERALLT, bussar, stora tavlor vid motorvägen, i tidningar, på alla ställen du kan tänka dig i en tid när internet inte fanns. Men det gick inte att missa filmen, Jack Nicholson var stor då, Michelle Pfeiffer värsta 90-tals-hottisen och James Spaders karriärkurva pekade distinkt uppåt. Eftersmaken när filmen var slut var ändå – för mig – ett njaaaaa. En medeltrea, inte mer än så. Jag kände inte riktigt att filmen gav mig det jag trott, vad det nu var. Kanske hade jag trott att det skulle vara mer av en skräckfilm?

När jag bestämde mig för att ha detta veckotema var Wolf den första filmen jag skrev upp på listan. Den förtjänar en omtitt tänkte jag, den behöver ses med nya (nåja) fräscha (haha) ögon. Så så fick det bli. En mörk och tyst kväll hyrde jag filmen på Itunes, kröp upp i soffan med en kopp kaffe och var ur-pepp på denna varulvsfilm.

Wolf är på många sätt urtypen av en 90-talsfilm. Om det finns någon som mot förmodan inte sett en enda film från det årtiondet, se Wolf, Philadelphia och Nätet så är du hemma. Wolf bjuder på regi av Mike Nichols, en förkärleken för att låta två bilder liksom tona ut/in i varandra, Ennio Morricones musik (och han hade inte sina allra bästa komponeringsstunder under 90-talet), Michelle Pfeiffer i höga, smala men ändå baggy blåjeans, Jack Nicholson var fortfarande en man med vakna ögon och utstrålning, James Spader är en skönt lömsk 90-talskarriärist och hela arbetsplatsen, förlaget, osar en syn på framgång och pengar som sällan ses nuförtiden. Ägaren av det hele, den osympatiske miljardären (spelad av Christopher Plummer) har dessutom en ytterst omodern syn på hur man driver ett företag.

Om man ska se till effekterna så känns även dom som ett barn av 90-talet. När det börjar osa katt och skulle kunna bli riktigt härligt slabbigt då fejdar scenen ut och vips är man på dagen efter. Många av förvandlingsscenerna har lösts på precis samma sätt och det är synd tycker jag. Men själva resultatet, varulvsfeelingen hos Jack Nicholson funkar fint. Han har rätt djuriska ögon även utan linser och överspel så det borde vara en tacksam skådis att jobba med för Rick Baker.

Rick Baker ja, han har ju vanan inne med varulvsutstyrslar. Det var han som redan 1981 såg till att En amerikansk varulv i London blev en sån höjdare och den fick han även en Oscar för. Annars har han jobbat mycket med ”gorillafilmer” och steget kanske inte är så väldans långt mellan stora apor och varulvar – makeupmässigt? I Wolf jobbade han kanske lite mer minimalistiskt än i En amerikansk varulv i London men det funkar i filmen, det gör det.

Eftersmaken denna gång då, 22,5 år senare? Det får bli ett njaaaa fortfarande faktiskt. Filmen är absolut okej men den är seg, många scener är på tok för långa och filmen klockar in på över två timmar helt i onödan. Det är lite för lite skräck, det är lite för otroligt hur pass betuttad Michelle Pfeiffer är och blir i Jack Nicholson, poliserna är lite för korkade. Det är liksom liiiite ”fel” hela tiden, ändå underhållande på sitt sätt. Jag tjongar till med en trea fortfarande, men en ganska utspädd en.

Publicerat

THE FAMILY FANG

När jag satt och zappade hejdlöst bland filmerna på Itunes fastnade blicken ”som av en händelse” på The Family Fang. Vadå ”som en händelse” kanske du undrar? Det är klart det inte är nån hejsanhoppsananledning till att blicken fastnar, det är klart jag halkade av soffan när jag såg Jason Batemans namn (både som skådespelare och regissör) OCH Nicole Kidmans! Christopher Walken är också med – och Kathryn Hahn! Och det är ett indiedrama helt utan cgi-effekter med hoppande djur som ser ut som om tassarna inte nuddar golvet.

Det här är realism! tänkte jag.
Det här är vardagsdrama! tänkte jag.
Det här blir bra! tänkte jag och klickade på Hyr och blev 39 kronor fattigare.

Historien kretsar kring familjen Fang (nähä?) där vi i filmens början får se barnen Baxter (Bateman) och Annie (Kidman) när dom i unga år kuskar land och rike runt med sina kreativa konstnärsföräldrar som oavbrutet hittar på pranks. I vuxen ålder har varken Baxter eller Annie nån direkt kontakt med föräldrarna. Det är inte förrän Baxter blir skjuten i huvudet och sjukhuset kontaktar föräldrarna som dom hörs av igen. Och lagom när syskonen besöker föräldrarna på deras hemmaplan försvinner dom. Igen. Sådär som dom alltid gjorde när barnen var små. Polisen misstänker brott, syskonen misstänker ingenting annat än att detta återigen *suck* är en dålig idé för ett konstprojekt.

Maken till sömnig film trots bra premisser. Dubbelgäsp. Jag fattar inte riktigt vad det är Jason Bateman vill berätta med den här filmen och jag fattar helt ärligt inte heller vad han såg i romanen manuset är baserad på. Jag hoppas boken är bättre än filmen för det här var banne mig ingen höjdare.

Publicerat

THE MONSTER

Om det här hade varit en film regisserad av polacken Krzysztof Kieslowski hade den kunnat heta ”En liten film om en dysfunktionell familj”. Den hade också kunnat heta ”En liten film om en flicka och ett monster”. Det här är nämligen en mycket liten film som handlar om väldigt stora saker. Jobbiga saker. Hemskheter. Mörker.

The Monster spelar i samma liga som The Babadook, den är ett slags socialrealistiskt skräckdrama som lever mer på en bra idé än på massor med stålars i bakfickan.

Mannen bakom filmen heter Bryan Bertino och han står för både manus och regi precis som han gjorde i den jättebraiga home-invaders-filmen The Strangers från 2008. Zoe Kazan spelar huvudrollen och hon gör det otroligt bra. Alltså….hela filmen är BRA och precis som alltid när det gäller denna typ av ”kluriga” filmer tjänar man på att veta så lite som möjligt om den innan man börjar titta.

Därför slutar jag skriva nu. Men se den, filmen alltså, om du springer på den. En liiiiten pärla är den allt.

I avsnitt 72 av Snacka om film pratar både jag och Steffo mer om den här filmen.

Publicerat

JACKIE

Jackie Kennedy, henne känner man väl till? Frisyren, kläderna, den svala späda uppenbarelsen som var en trendsetter för kvinnor världen över. Gift med JFK, hon satt med i bilen när han blev skjuten, mamma till två barn. Hon borde ha varit en rätt spännande kvinna med en fascinerande livshistoria väl värd att berätta på film.

MEN DÅ KANSKE MAN SKULLE HA GJORT NÅT MER AV VÄRDE ÄN ATT NÖJA SIG MED ATT TYPECASTA NATALIE PORTMAN SOM JACKIE? NÅT MER?? KANSKE?? KANSKE BEMÖDAT SIG OM ATT FAKTISKT BERÄTTA NÅT OM MÄNNISKAN BAKOM YTAN? VEM HON ÄR? VAR HON KOM IFRÅN? NÄHÄ, INTE DET? INTE ENS SKRAPA…LITE?

Kan det vara så att Jackie Kennedy var en sån ytlig och själlös människa som hon framstår i filmen? Kan det vara så att den där ångestdrypande musiken komponerad av Mica Levi som låg som en nervös och alldeles för hög ljudmatta över hela filmen (precis på samma sätt som hennes musik gjorde i Under the skin) gjorde mig freakin GALEN I HUVUDET och att jag därför inte kunde ta till mig filmen? Ja. Jag tror det. Och oavsett vad det berodde på så finns det ingenting i filmen som berörde mig.

Det jag kan ge filmen som ett plus är att den är snygg. Otroligt snygg. Men vem är förvånad? Vem gör en film om Jackie Kennedy utan att se till att ytan är perfekt? Nä, precis, ingen. Det är bara det att yta är fullkomligt ointressant. Tänk om man hade fått se hur Jackie var en vanlig eftermiddag. Vad hon gillade att göra. Hur hon hängde med sina barn och hur hon mådde när hon tvingats begrava två andra barn. Jag hade velat se ett liv liksom, för jag är rätt säker på att det finns en ”vanlig vardagssida” hos alla människor men just Jackies hade uppenbarligen ingenting på vita duken att göra. Nämen gud nej, hon kan ju inte framställas som MÄNSKLIG. Hur skulle DET se ut?

Natalie Portman är naturligtvis perfekt i rollen som Jackie och självklart är hon Oscarsnominerad för sin roll. Något annat var naturligtvis inte att vänta.

(en extreeeeemt svag tvåa, det är så nära en etta att det nästan är larvigt)

Jag pratar om Jackie i avsnitt 74 av Snacka om film och jag såg den på Stockholm Filmdagar samtidigt som några av mina filmbloggarkompisar. Här är deras tankar om filmen:
Sofia
Christian
Jimmy
och Simon

Publicerat

Fredagsfemman #261

5. Natalie Portman

Alltså, jag tycker Natalie Portman är en jätteduktig skådespelare. Begåvad som fan. Kanske ännu bättre än vad någon som jag ens kan ta in. Idag har filmen om Jackie Kennedy premiär, filmen med den kreativa titeln Jackie och det är Natalie som är Jackie. Ja, hon ÄR Jackie. Och Oscarsnominerad blev hon,  Bästa kvinnliga huvudroll. Joråsåatteh. Imorgon kan du läsa min recension av filmen här på bloggen men fram till dess vill jag bara säga: ingen skugga ska falla på Natalie Portman.

.

.

.

4. The Nile Hilton Incident

Tarik Saleh har både skrivit manus och regisserat The Nile Hilton Incident med Fares Fares i huvudrollen och nu har den vunnit juryn stora pris på Sundancefestivalen för Bästa utländska spelfilm. Stort grattis! Biopremiär är det inte förrän i HÖST i Sverige och Salehs förra film Tommy har vi glömt nu, eller hur filmspanare?

.

.

.

3. Oscarsmånaden har börjat

Februari är en himla härlig månad. Januari är avklarad, det är fortfarande rätt mörkt och kallt men nedräkningen till Oscarsgalan har börjat på riktigt nu. Nu vill man liksom bara gömma sig undan allt och ”beta av” alla nominerade filmer så man har full koll på läget på Oscarsnatten. Jag kämpar på. Gör du?

.

.

.

2. Innan vi dör

Den nya söndags-crime-serien på SVT är alldeles lysande! Marie Richardson är stenhård polis, Adam Pålsson hennes son, Sofia Ledarp hennes chef och Magnus ”jag-visar-alltid-kuken-på-film-men-alla-som-sett-den-förstår-varför” Krepper  är hennes poliskollega. Han står förresten som ”actor and illusionist” på IMDb. Spännande. Fan alltså, söndagscrime på TV är bra mysigt och extra härligt när det är SÅ bra som Innan vi dör! Hurra!

.

.

.

1. Dagen då Will Ferrell lyckades med det omöjliga – få mig att kikna av skratt!

Kolla i klippet här nedanför. Det är värt tiden, jag looooovar!

 

Publicerat

SNACKA OM FILM #74 – ”Shamalamala…la…la…land.”

Det går en film på bio nu som heter La la land. En liten anspråkslös film som inte fått nån uppmärksamhet alls, inga priser, inge snack, ingenting. NÄÄÄÄÄÄH! Det är ju inte sant ju! Men SJÄLVKLART har jag och Steffo sett La la land nu och i veckans avsnitt pratar vi en hel del om filmen. Spoilerfritt skulle jag säga.

Vad händer mer i avsnitt 74? Vi listar våra svart-vita favoritfilmer, jag har sett Jackie (som har biopremiär imorgon) och Steffo har gått loss på The Magnificent Seven. Vi pratar även om Uppdraget vi ska göra till nästa vecka och säger hej till både Filmrouletten, Thomas och Tomas.

Hoppas du tycker veckans avsnitt blev mysigt.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

LION

Saroo Brierley skrev en bok. Den heter A long way home och handlar om hans egen resa, från att som femåring skilts från sin några år äldre bror på en tågstation nånstans i Indien till han kom till en barnhem och sedemera adopterades av ett australiensiskt par, började tänka på sitt förflutna för att sedan bli fast besluten att försöka hitta sin indiska familj igen.

Nu har boken blivit film och Saroo spelas av den duktige Dev Patel, en skådespelare som ligger i den yttersta toppen av likeable-skådisar. Hur kan man tycka annat än OM honom? Han utstrålar enbart snällhet, ingenting annat än snällhet.

Nicole Kidman spelar Saroos ömsinta adoptivmamma Sue, en mamma som älskar sin adopterade son SÅ mycket, hon är så lojal mot honom, så stolt och så tacksam över att få vara hans mamma, det är enormt fint att se och Nicole Kidman har välförtjänt blivit Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll för sin insats här.

Den tredje stora rollen i filmen innehas av Google Earth. Jag får hoppas att dom varit med och finansierat filmen för det ges extremt mycket utrymme för den ”nymodigheten” här.

Som film betraktad känns Lion som en ganska ”standard-boats”. Det går att förutspå tämligen enkelt vad som ska hända men det betyder inte på något sätt att filmen är dålig. Det är fina miljöer, fin musik och framförallt många härliga ljud. Flapprande fjärilar, stenar invid en tågräls, knastrande. På nåt sätt känns det som en hoppfull film och mycket av det hoppet visas i Dev Patels ögon, inte genom dialog. Ett bra drag av regissören Garth Davis som med Lion gör sin långfilmsdebut.

Dom där tårarna som rann utmed mina kinder under filmens sista kvart och eftertexterna, dom höjer betyget ett snäpp. Berättelsen tog sig in i mig, jag trodde inte den skulle göra göra det men där var den, där är den och där sitter den fast.