Inlägg

Publicerat

CHILD EATER

 

 

 

 

Med den isländske regissören Erlingur Thoroddsen på plats in da house visades hans film Child Eater som första filmen ut i årets Horror Night på Stockholms Filmfestival.

Mina förväntningar på filmen var tyvärr ganska höga men alla förväntningar berodde på filmaffischen. Den är as-schysst ju. Den utstrålar många parametrar jag gillar i skräckfilmssammanhang: nån ensam person på ödslig plats, skog och sen nån rutten jävla monstermördare som grädde på moset. Den här är dessutom piffad med glajor som ser ut som en blandning mellan några Harry Potter skulle kunna ha och skyddsglasögon från kemilektionerna på högstadiet.

Helen (Cait Bliss) ska vara barnvakt till den lille pojken Lucas (Colin Critchley) en kväll och den lille pojken ser naturligtvis nåt läskigt i garderoben när det är sovdags. Han säger i och för sig att han är rädd på grund av den otäcke mannen han sett i skogen flera gånger samt att det finns en ingång i huset genom källaren som kanske ska vara hemlig men som egentligen bara är raka spåret rätt in i hemmet. Men som vanligt i skräckfilm är det ingen som lyssnar på rädda barn och som vanligt har barnet helt rätt.

Det finns så mycket med den här filmen som inte är bra men jag ids inte fokusera på allt detta. Istället kan jag säga att Cait Bliss sköter sig alldeles exemplariskt samt att förtexternas typsnitt i 80-talstappning gör mig lycklig. Annars, nä, not so much. Att filmen ändå får en tvåa skyller jag på att jag sett så himla mycket sämre skräp i denna genre men tvåan är verkligen inte stark.

Jag såg filmen tillsammans med Movies-Noir-Christian och han var inte nådig direkt efteråt. Här är hans text om filmen.

 

Publicerat

NOCTURNAL ANIMALS

Iskallt. Bubblande passion. Tystnad. Ögon som talar. Dyr konst, exklusiva saker, dött äktenskap.

Välputsade ytor, vackra människor. Distans. Resor, böcker, galleri.

Rödhåriga kvinnor, metrosexuella män, höga klackar, dansande tjocka kvinnor, kostymer, trä, kakel, tweed och lyx.

Att det här är en film av och med Tom Ford kan en blind se, speciellt om man sett En enda man (med Colin Firth och Julianne Moore) som han gjorde härom året. Känslan och färgerna går igen även om det är en helt annan berättelse som spelas upp den här gången, en historia med många lager och som tål att tänkas på – och SOM jag tänker – långt efter att sluttexterna rullat klart.

I Nocturnal animals är det Amy Adams som spelar ”den rödhåriga kvinnan” Susan, med Isla Fisher som sidekick (eller vad man nu kan kalla det). Jake Gyllenhaal spelar den manliga huvudrollen som Susans exman, Armie Hammer är hennes nuvarande man, Laura Linney är hennes mamma och Aaron Taylor-Johnson är en redneckjävel sminkad nästintill oigenkännlighet. En gedigen samling skådespelare alltså och alla – ja ALLA, till och med Mr Hammer – är alldeles perfekta. Väldigt fint agerande rätt igenom. Tom Ford är inte bara duktig på manusskrivande, berättande och det rent visuellt snygga, han är grym på personregi också.

Det här är en film som i vissa scener är så jobbig att jag märker att jag håller andan. Jag var så känslomässigt inne i filmen att det blev fysiskt jobbigt, jag spände mig i biofåtöljen, spjärnade emot, mådde dåligt. Samtidigt älskade jag upplevelsen. Såklart. Hur kan jag INTE göra det? Film som berör och som oroar, det är ju det man letar efter, i alla fall om man i det här fallet stavas jag.

Abel Korzeniowski komponerade den jättefina musiken i filmen och han är även mannen bakom musiken till En enda man, TV-serien Penny Dreadful samt den underskattade filmen W.E vars soundtrack gått varm hemma hos mig.

I min värld är Nocturnal animals en Riktig Film. Välgjord in i minsta detalj, den hänger kvar i mitt medvetande, jag grunnar och tänker och önskar att fler vänner går och ser filmen så vi kan diskutera den för just nu känner jag mig väldigt ensam med mina funderingar. Vad hände egentligen?

Jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 63 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

FARLIGA DRÖMMAR

När en Nobelpristagare i litteratur Andreas Hallman behöver hjälp med att skriva boken om sig själv (???) får Puck (Tuva Novotny) det ärofyllda jobbet.

Att det ingick att vara i princip inlåst på den stora herrgården tillsammans med författaren aka Den Store och Otrevlige Patriarken Hallman (Claes Ljungmark), hans hunsade fru (Siw Erixon) och deras tre barn (Simon J. Berger, Vera Vitali och Joel Spira) visste hon nog inte. Eller så gjorde hon det. Dom enda utomstående Puck träffar på är husläkaren Isalnder (Peter Carlberg) och Jons (Joel Spira) hustru Cecilia (Hanna Alström).

Självklart är den en i familjen som mördas, såklart är Puck den första som kommer till platsen och givetvis hör hon den mördade väsa ”mord” precis innan hen drar sin sista suck. Kroppen begravs innan den knappt hunnit kallna och att någon polis skulle tillkallas kommer inte på tal men Puck lyckas snika till sig ett telefonsamtal till sin äkta man Eje (Linus Wahlgren) och han kontaktar deras gemensamma vän och kriminalpolisen Christer Wijk (Ola Rapace) som nästlar sig in i det Hallmanska hemmet.

Om man kan bortse från den mycket underliga i att ett gäng vuxna människor i princip lever under husarrest och att alla beter sig som bittra as så är det här en ganska spännande mordhistoria. Svaret på frågan om vem den skyldige är böljar fram och tillbaka bra länge och det blir aldrig ointressant. Sen händer det lite spännande grejer i Pucks privatliv som ger ett extra plus åt filmen och som gör att jag vill se hur filmmakarna tar det vidare i nästa film.

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här.
Tredje filmen kan du läsa om här.
Fjärde filmen kan du läsa om här.

Publicerat

Fredagsfemman #250

5. Jävla klåpare!

Av en slump klickade jag mig in på TV12 vilket typ ALDRIG förut hänt (om det inte visats fotboll). Men precis när jag hamnade på den kanalen började första avsnittet av den svenska humorserien Jävla klåpare och jag kunde varken zappa vidare eller sluta skratta. Ett sånt klockrent hån av hantverkare! Jag hoppas att dom som jobbar med dessa yrken har självdistans nog att skratta dom med. Måns Nathanaelson, Anastasios Soulis, Liv Mjönes och Leif Andrée har huvudrollerna. Skrattfest!

.

.

.

4. Okejokejokej jag erkänner.

Jag har garvat jättemycket åt Swedish Dicks också. Finns på Viaplay. Johan Glans och Peter Stormare är en störtskön duo. Peter Settman regisserar. Och det blir en säsong 2.

.

.

.

3.  Amy Adams

Hon är helt magnifik i Nocturnal animals och snart får vi se henne i Denis Villeneuves Arrival. 2016 är verkligen Amy Adams år! (Vi kan väl helt enkelt bara förtränga Lois Lane i Batman V Superman va?)

.

.

.

2. Den svenska uppföjarvarianten

Kan det ha varit så att det började med Reine och Mimmi i fjällen? Alltså ”trenden” med att göra film av en populär TV-serie? Sunes sommar kom efter Sune gjort succé som julkalender, Svensson Svensson blev film, Lorry likaså. Och nu ska alltså Solsidan bli film också. Det jag tänker på ibland är tvärtomtanken. Jag skulle gärna se filmen Vuxna människor fortsätta som en TV-serie. Jag undrar nämligen ibland vad det blev av alla karaktärerna. Karin Bjurströms Nenne, Felix Herngrens Frank, Micke Persbrant, lyckades han nånsin hålla sig trogen som sin buffel Georg och Fredrik Lindströms kulturman Markus, vad hände med honom? Är jag ensam om dessa tankar?

.

.

.

1. Hur lång tid tar det innan Fredrik Backmans nya bok Björnstad blir film?

Hinner man säga ”sickenblås”? Björnstad handlar alltså om kärleken till en folkrörelse, manlighet, identitet, sport och längtan efter att få visa vem man verkligen är. Manlig gruppdynamik, småstad och hockey alltså. Allvarligare än föregångarna. Jag hoppas på den här filmen och på att det finns en roll typecastad för Göran Ragnerstam.

.

.

.

 

Publicerat

SNACKA OM FILM #63 – ”En tröst i natten”

Tröstfilmer, vad är det egentligen? I det här avsnittet listar vi våra favoriter, såna som alltid funkar. Dessutom har jag varit på bio och sett en film som dels har biopremiär imorgon och dels visades på Stockholms Filmfestival precis nyss: Nocturnal animals. Steffo har hållit sig hemma och kurerat terminens andra mancold och detta med en Netflix Originalfilm: True memories of an international assassin.

Eftersom vi gillar att ha roligt gav vi båda komedin Central Intelligence en chans och ja, hur DET gick kan du också höra i detta avsnitt.

Sen får Steffo feeling kan man säga och en del av podden blev sig inte riktigt lik. Vi fick helt enkelt stryka en grej vi skulle prata om och istället hamnade samtalet någon helt annanstans. Närmare bestämt – och heeeeeelt otippat – i Connecticut.

I brist på julbelysning och adventsljusstakar hoppas vi att vi kan lysa upp ditt vintermörker en smula. Enjoy.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

Publicerat

WIENER-DOG

Heter man Todd Solondz och har gjort en film som Happiness, ja då får man banne mig leva med att ”folk” har höga förväntningar på hans filmer. Och ”folk” i detta fall är jag.

Jag hatälskar Happiness, det är en vidrig film men samtidigt så sjukt bra (med betoning på sjuk), men det är en film som fått mig att med fötter klapprandes mot golvet ta mig an resten av hans filmer när dom tickar in på repertoaren. Så som dagens film, Wiener-Dog, återigen en film med en hund i centrum.

Det härliga med Todd Solodz filmskapande är att han alltid lyckas bygga upp ett alldeles eget universum, lite på samma sätt som Wes Anderson även om dom är rätt olika som regissörer för övrigt. Men där många regissörer med några få attiraljer ska beskriva personligheten hos människan som bor i ett pojkrum  skulle välja en baseballhandske, en idolaffisch på väggen eller kanske en bok så väljer Solondz att lägga en tvärflöjt på nattygsbordet. Sånt går jag igång på. Knaserier. Smågrejer. Hudaprikosa jeans på en tioåring, bara en sån sak.

Filmen börjar med att en pappa (spelad av Tracy Letts, mannen som man ser överallt men vars namn jag aldrig lyckas lägga på minnet) köper en hund med sig hem till familjen. Sonen Remi (han med dom hudfärgade byxorna, spelad av Keaton Nigel Cooke) blir givetvis själaglad medan mamma Remi (Julie Delpy) enbart anar merjobb. Lite längre fram i filmen dyker skådespelare som Greta Gerwig, Kieran Culkin, Ellen Burstyn, Zosia Mamet och Danny DeVito upp, samt en INTERMISSION i halvtid, en paus, med specialkompinerad wiener-dog-musik och en promenerande hund med slapp tunga.

Jag tycker det är svårt att inte bli charmad av det här. Bildspråket är så personligt, historien så allmängiltig men ändå så udda, speltiden på 88 minuter alldeles perfekt. Det är kanske inte en film jag kommer bära med mig i själ och hjärta men BRA är den i all sin diarrébruna avskalade enkelhet.

Solondz har förutom Happiness och dagens film även gjort Storytelling, Life during wartime, Palindromes och Dark horse. Alla förtjänar att ses, även om betygen skiftar en aning.

Den här filmen kan du se på C More till den 31 maj 2018. Passa på!! Vill du ha en gratismånad är det bara att klicka här.

Publicerat

HELL OR HIGH WATER

Det här är en film som handlar om bröderna Tanner (Ben Foster) och Toby Howard (Chris Pine) som rånar banker för att dom behöver få ihop en viss summa pengar till en viss dag. Det är lätt att få lite västern-feeling när man bara kollar på affischen men det är det inte, det är en film som utspelar sig i nutid i Texas och även om man får se hästar och cowboyhattar så har dom ingen direkt koppling till historien.

Ben Foster är filmvärldens absolut mesta och bästa kameleontskådespelare just nu, det går fan inte att känna igenom honom från film till film. Det är bara nån månad sedan jag såg honom som Bertrand Zobrist i Inferno och nåt halvår sedan jag såg honom som Lance Armstrong i The Program och som båtsman i The finest hours och det finns inte en likhet mellan varken utseendet och utstrålningen hos Ben Foster i dessa fyra filmer.

Chris Pine har gått från att bara vara en trist prettyboy i mina ögon till att faktiskt välja (och få) roller som är lite att bita i – även om han fortfarande är för pretty för att bli intressant skådis på riktigt. Jeff Bridges däremot, det är en skådespelare jag alltid tyckt mycket om MEN vad är det som händer med hans mun? Håller han på att transformeras till Sven Wollter? Han artikulerar så otydligt att jag misstänker att han kanske hör väldigt dåligt och kanske tror att han pratar ”som vanligt”? Jag vet inte, jag vet bara att han blir mer och mer teatralisk med stigande ålder. Han är dock skitbra här, plus att han spelar en karaktär som fått svinmånga sköna oneliners inskrivna i manus.

Det finns väldigt mycket att tycka om i den här filmen och då handlar det om att tycka OM, inte TYCKA om. Regissören David Mackenzie har lyckats IGEN med att göra en film om män som både är på samhällets botten och på glid även om hans förra film Blodsband (Starred up) var aningens mer….personlig.

Nick Cave har skrivit musiken och den passar som handen i handsken här. Kvinnorollerna är varken stora eller många men finurliga på sina sätt och manuset är skrivet av Taylor Sheridan som även skrivit Sicario och dess uppföljare Soldado.

Hell or high water är helt enkelt en mycket sevärd film och ett mycket bra val av Jojje som månadens filmspanarfilm under Stockholms filmfestival.

 

 

.

Dagens film har ”vanlig” biopremiär redan den 25:e november!

Den här filmen sågs av en heeeeeeel hög filmspanare (jätteroligt att träffa er alla!!) och här är länkar till deras texter om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Movies-Noir
Har du inte sett den?
Filmfrommen
Fripps filmrevyer (publiceras i början på nästa vecka)

 

Publicerat

TRAIN TO BUSAN

Även i en till synes ganska enformig genre som zombiefilmer händer det ibland att det kommer en film som liksom injicerar både liv, framtidstro och ett jävlaranamma i hela tjofaderittan.

2004 var det Shaun of the dead som tog i från tårna, vilket även Zack Snyder gjorde med den kalasbra remaken av Dawn of the dead , 2009 var det Zombieland och sen dröjde det ända till 2013 när World War Z lyckades med bedriften att gjuta lite nytt blod i dom levande döda (i alla fall till en viss del) och bara för några veckor sedan kom The girl with all the gifts. (Tillägg i efterhand på förekommen anledning då en av mina läsare har bättre koll på mig än vad jag själv har: Maggie för helvete, jag glömde ju MAGGIE!) Och redan nu är det dags igen med sydkoreanska Train to Busan. Jag skulle utan att skämmas kunna gå så långt som att säga att det här är Den Perfekta Zombiefilmen.

Sang-ho Yeon har med sitt välskrivna manus och fingertoppskänsla i regin fått till en zombiefilm som imponerar i allt från minimala effekter till masscener, i tankeväckande scener som behandlar gruppdynamik och vi-och-dom-känslor, det handlar om frånvarande föräldrar, närvarande barn, om graviditet, om miljön, om kreativitet och handlingskraft i pressade situationer och framförallt är det spännande som själva fan att följa dessa intressanta karaktärers vedermödor på ett tåg mellan Seoul och Busan.

118 minuter svischade förbi, jag blinkade knappt, jag bara njöt. Och återigen, det störtsköna plusset med att se en icke-amerikansk film av detta slag, den går liksom inte att avkoda. Det går inte att förutspå vem som ska överleva och vem som ska dö, koreansk film är underbar på det sättet. Det här är helt enkelt en måste-se-film för alla som någon gång tyckt att en zombiefilm är det minsta underhållande. Och alla andra med förresten.

Filmitch har också sett denna sprudlande tågfilm och den föll även honom i smaken.
Vill du läsa vad Fripps filmrevyer tycker, klicka här, vill du läsa Flmr-Steffos tankar, klicka här. Movies-Noir var dock lite svalare i sina zombiekänslor.

Publicerat

DOG EAT DOG

Jag har sett en sisådär 290 filmer i år. Det här är den i särklass sämsta av dom alla.

Dog Eat Dog är en såndär film som ska vara provocerande med grafiskt over-the-top-underhållningsvåld men det enda sättet den provocerar mig på är att den är så fruktansvärt otydlig, att manuset är obegripligt, att Nicolas Cage och Willem Dafoe kämpar som rabiessmittande hundar för att göra sitt bästa med dessa två illa skrivna rollfigurer (och faktiskt till viss del lyckas, så mycket kan jag ge dom) och att INGENTING i filmen får mig att reagera som jag antar att regissören Paul Schrader vill att den ska göra.

Jag är SÅ uttråkad att dom redan ostoppade fåtöljerna på biografen Park får rumpan att kännas som att den sitter på träbänkar ihopsnickrade av lackad furu i nån gammal ovädrad gympasal. Jag vänder och vrider på mig sådär som mördarsniglar i en saltfylld plasthink. Försöker till och med sova men musiken i filmen gör mig så irriterad att jag inte kan slappna av och blunda. Men va fan, den är bara 93 minuter tänker jag, en kortfilm, det här fixar jag. Men 93 minuter har aldrig känts längre. Aldrig. Faktiskt. Fi fan alltså.

Jag såg filmen på Stockholms filmfestival tillsammans med några filmspanande vänner och här är deras tankar om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito

Publicerat

IN A VALLEY OF VIOLENCE

Gillar jag westernfilmer? Nej. Gillar jag hundar? Nej. Alla som läst min blogg i mer än en vecka vet detta, det står liksom i pannan på mig. Det är såna uppenbara fakta att det skulle kunna stå på min gravsten ifall nån får för sig att inkludera negationer på nåt så bestående som en sorgsen sten.

Jag adderar en extra fråga här. Gillar jag regissören Ti West? JAA! Jag gillade The house of the devil, The Sacrament och The Innkeepers så mycket att alla tre filmerna faktiskt fått 4/5 i betyg. Enastående högt medelbetyg, faktiskt till och med aningens högre än Jeff Nichols snitt och nu har karlfan alltså gjort en VÄSTERNFILM. Hur ställer man sig till det? Ja…vad gör man? Tittar såklart. Vad annat kan jag göra?

Paul (Ethan Hawke) är en ensam cowboy som rider omkring med endast sin hund som sällskap. När han kommer till en liten gudsförgäten håla hamnar han i jidder med sheriffens son Gilly (James Ransone). Gillys fru och hennes syster Mary-Anne (Taissa Farmiga) jobbar på det lilla lokala hotellet och Mary-Anne har egentligen bara en önskan här i livet och det är att komma bort från stan. Kanske är Paul hennes biljett därifrån?

Sheriffen spelas av John Travolta och det är ju en spännande casting eftersom han är ungefär lika stabil vad gäller kvalitet och prestation som Nicolas Cage nuförtiden. Här har han dock en precis lagom stor roll, han hinner liksom varken briljera eller kalkon-era, han gör det helt enkelt bara bra.

Taissa Farmigas roll och hennes sätt att spela den skulle ha varit perfekt även för Alicia Vikander. Dom är väldigt lika i uttryck. Det ser liksom så himla lätt ut alltihop.

Men den som har filmen på sina axlar är Ethan Hawke. Nääääää, nu skojar jag. Det är Jumpy, hunden. Jumpy spelar Abby, Pauls bästa vän och fattar man det minsta tycke för byrackan så gillar man filmen. Och jag…..JAG….alltså MOI…tokgillade Abby! Ja du hörde rätt. Nu gillar jag TVÅ hundar i världen. Den lille tjommen med stora öron som hoppar i soffan i Husdjurens hemliga liv – och Abby. Jag gillar även filmen. Som tusan faktiskt. Den hade mig i sitt grepp från första stund till sista, precis som Ti West lyckats med i alla sina filmer.

Fattar inte hur han gör men nåt gör han rätt.

I avsnitt 62 av Snacka om film pratar jag och Steffo lite mer om den här filmen och Ti Wests övriga skapelser.

 

Publicerat

EDGE OF WINTER

Det finns inget, inget, som gör så själsligen ont att se som Joel Kinnamans blick när han mist kontrollen över sitt eget liv.

Tänk på Frank Wagner, tjallaren i Johan Falk-filmerna. Tänk på hans ögon när han gick där på Göteborgs gator med nån lite för tunn täckjacka högt uppdragen under hakan i snålblåsten och han visste att alla var ute efter honom, att han behövde avstå från sin kärlek för att på nåt sätt ändå kunna få ha henne kvar, att han kände på sig att shit var på väg att goes down och att han bara var en bricka i ett kolsvart spel.

Den nedtryckta frustrationen, rädslan, litenheten, allt kan han förmedla genom att bara titta rakt fram. Blicken. Hundögonen. Tårglansiga och tomma men ändå så jävla levande.

Här spelar han Elliot Baker, en pappa till två söner som han träffar alldeles för sällan. Men nu börjar han så smått få fason på sitt liv och ska umgås med grabbarna en hel helg. Sönerna Bradley (Tom Holland) och Caleb (Percy Hynes White) är inte helt bekväma med att vara ensamma med pappan men anpassar sig till situationen när mamman och hennes nya man Ted åkt hem.

Elliot är inte riktigt samma typ av pappa som den Ted dom är vana vid hemma. Elliot har ett gevär under sängen, han har bandage kring högerhanden, han är ingen hejare på heminredning och han har inga problem med att bryta lite mot lagen när han ska ta med sönerna på ett biltur.

En biltur var det ja.

Edge of winter hamnar lite i samma filmiska genre som Joe (och alla som följt min blogg mer än tre veckor kan inte ha missat vad jag tycker om DEN filmen) och banne mig, den här filmen är nästan där, den är på femman och nosar. Jag tycker grabbarna spelar otroligt bra båda två och jag tycker Joel Kinnaman är självlysande precis som samma sätt som han var i Johan Falk. Det är en sån BRUTAL star quality på hans agerande att jag blir alldeles stum. Är det här samma kille som spelade Rick Flag?

I avsnitt 61 av Snacka om film pratar Steffo och jag mer om den här filmen.

 

Publicerat

Fredagsfemman #249

5. Human League

Ikväll är det dags, då ska jag få se ett av mina favoritband från tonåren igen. Förra gången jag såg dom var också i vuxen ålder och det var en bra spelning. Förhoppningsvis blir det lika bra ikväll.

.

–

.

4. The Fall säsong 3

Gillian Anderson. Jamie Dornan. En duo i sitt esse. Och vilken serie det här är!! Finns på Netflix, det är bara att köra igång från början om du inte redan sitter på tåget för det här vill du inte missa. Säsong tre var kanske inte lika himlastormande som ettan och tvåan men ett måste för att kunna sätta punkt – för alla inblandade.

.

.

3. Lena Dunham

Efter att ha matat fem säsonger av Girls på dryga en vecka måste jag erkänna mig besegrad. Lena Dunham, you did it! Jag som avskydde dom första avsnitten när jag såg dom när serien var ny, jag tyckte bara tjejerna var jobbiga och onödigt nakna och provocerande hela tiden. Det tycker jag inte längre. Jag tycker om dom allihop fast alla är mer eller mindre idioter. Säsong 6, kommer den snart? Abstinensen är rätt tuff kan man säga.

.

.

.


2. Se Martha & Niki på SvtPlay!!

En av årets absolut bästa svenska filmer och en av mina personliga superfavoriter oavsett produktionsland heter Martha & Niki. Jag såg den till min stora glädje på bio men missade du den där (vilken dom flesta verkar ha gjort) så finns det ingenting att skylla på längre. SE FILMEN PÅ SVTPLAY! Här är länken till min recension, här är länken direkt till filmen. Det finns INGENTING att skylla på, klicka bara!!

.

.

.

1. Filmspanarna goes Stockholm Filmfestival

Imorgon är det dags för Filmspanarnas årliga mastodontdag på filmfestivalen. Fyra filmer, fikapauser, middag och mys. Trevligt ska det bli! Hurra!!

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #62 – ”Sveriges bästa aprilskämt ever”

Mitt i det mörkaste, snöigaste och trumpigaste av november tittar Steffo och jag fram och försöker lätta upp tillvaron en dryg timme med avsnitt 62.

Vi listar våra favorit-action-komedier från 80-talet, jag har sett Demolition med Jake Gyllenhaal och Naomi Watts, Steffo har sett Bastille day, en euroaction med Idris Elba och sen grottar vi ner oss i en riktig toppenregissör och hans filmografi plus att vi har sett hans allra nyaste film som råkar vara en VÄSTERN med Ethan Hawke och John Travolta i huvudrollerna. Och filmrouletten stannar på en film som fick oss att TAPPA HAKAN när det begav sig.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

ROSOR, KYSSAR OCH DÖDEN

Kvinnokarlen och polismannen Christer Wijk (Ola Rapace) verkar ha hittat kvinnan i sitt liv och ska förlova sig. Kvinnan, Gabriella (Lisa Henni), bor i Rödbergshyttan och det är där festen ska hållas men Gabriellas farfar hittas död och skrapar man lite på ytan bubblar sexuell frustration under huden på varenda boende i detta lilla samhälle.

Puck och Eje Bure (Tuva Novotny och Linus Wahlgren) är självklara gäster på festen och Pucks knivskarpa intellekt i kombination med en förmåga att alltid befinna sig på rätt (eller fel) plats vid rätt (eller fel) tillfälle gör att hon återigen får (kan) vara med och hjälpa till att lösa detta mysterium.

Just denna film har dock ett mysterium som engagerar mig föga. Det här är första filmen i den här serien som känns lite oinspirerad, nästan tråkig bitvis.

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här.
Tredje filmen kan du läsa om här.

Publicerat

MISTER LONELY

Michael Jackson-imitatören (Diego Luna) befinner sig i Paris för att försöka försörja sig på stadens gator. Det går sådär. Han pratar inte franska och har svårt att träffa vänner. Han känner sig helt enkelt väldigt ensam.

Hans ”agent” Renard (spelas av Holy Motors-regissören Leos Carax) är den ende Michael egentligen pratar med, förutom gamlingarna på ålderdomshemmet som han uppträder för, på knackig engelska, som ingen av åldringarna förstår.

Så dyker Marilyn Monroe (Samantha Morton) upp. Hon är gift med Charlie Chaplin (Denis Lavant, ja precis, han från Holy Motors och Tokyo!) och tillsammans har dom en dotter, Shirley Temple (Esme Creed-Miles). Den lilla udda familjen bor på ett ”retreat” i Skottland och Michael följer med dit. Det visar sig vara fler imitatörer under samma tak, Abraham Lincoln springer omkring där och Sammy Davis Jr, Madonna och James Dean.

Michael försöker finna sig tillrätta i den här situationen samtidigt som Marilyn inte mår så värst bra.

Att Harmony Korine är en speciell manusförfattare och regissör kan nog alla som sett någon av hans filmer skriva under på. Spring Breakers, Kids och Gummo är inga mainstreamfilmer direkt och Mister Lonely är inget undantag. Visuellt är den här filmen stundtals otroligt snygg (kolla bara första fem minuterna!) samtidigt som vissa delar av filmen är så überpretentiösa att det kliar i hela kroppen på mig.

Diego Luna spelar Michael Jackson med en bräcklig utstrålning, känslig som ett frasigt höstlöv. Jag blir nästan lite…nervös. Alltså på ett jobbigt sätt. Känslan av att se Mister Lonely är mer att det var ett arbete än rent tidsfördriv och den eftersmaken är sällan ett plus när det kommer till filmtittande.