Inlägg

Publicerat

SNACKA OM FILM #60 – ”Bus eller godis?”

Tjena alla monsterdiggare, säger Steffo och skrämmer skiten ur mig. Vi spelar in podden i en stuga i skogen. En bra idé på pappret, lite läbbigare in real life, men vad gör man inte för att hamna i rätt stämning. Det vankas nämligen Halloween-podd och i en sådan pratar vi om skräckfilmstittande i allmänhet och Don´t breathe i synnerhet.

Självklart passar vi på att dryfta lite andra grejer också. Som att lista våra Disneyfavoriter genom alla tider, som att prata om Keanu Reeves senaste busskrock till film och Steffo har givetvis sett en film han också men vilken minns jag inte nu för det knakade så mycket i väggarna.

Happy Halloween till dig och vad svarar du på frågan: Bus eller godis?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

DAGEN EFTER DENNA

Ett långt äktenskap, otrohet, sjuk förälder, spännande jobb, uppsägning, en nära och mycket yngre vän av motsatt kön, att äga en katt trots allergi,att bli morförälder…. den här filmen handlar egentligen om en hel MASSA saker men det enda som gnager i mig efteråt är att ”ingenting hände”. Men det är så det känns, det hände INGENTING i filmen annat än att Isabelle Hupperts rollfigur Nathalie  gick och gick och gick med sin lite stapplande gång och utsattes för diverse vedermödor utan att egentligen en enda gång bryta ihop.

Hon är urtypen av en ”doer”, en typ av kvinna jag normalt älskar men i en film som denna hade det behövts lite nerv, lite känslostormar, lite mer ”elände” (som om upprapningen av filmens handling inte på pappret redan är fullt med detta…)

Gillar man Isabelle Huppert är filmen sevärd trots alla sina svagheter. Gillar man inte henne, what´s there to see? Beats me.

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar och det gjorde Henke och Jojje också. Deras recensioner läggs upp imorgon (fredag) och då går det att klicka på länkarna.

Publicerat

THE GIRL IN THE BOOK

Den unga Alice (Ana Mulvoy-Ten) drömmer om att bli författare och hon skriver jämt jämt jämt. Hennes pappa är förläggare och på grund av det kommer hon i kontakt med författaren – och den mycket äldre mannen – Milan Daneker (Michael Nyqvist).

Milan vill försöka hjälpa Alice med skrivandet men han har helt klart baktankar med deras möten, precis som Alice också har. Hon har starka känslor för denne man och hon vet att det inte är riktigt….okej. Han är ju så himla mycket äldre. Samtidigt, Milan fattar också att deras relation inte är helt kosher men han kan ändå inte hålla tassarna borta.

Många år senare jobbar Alice (Emily VanCamp) på pappans förlag och kämpar med att hitta och signa egna författare vars böcker hon kan ge ut via pappans försorg. Alice har klara problem med det manliga könet så tillvida att bestående relationer inte är hennes grej. Kortare sexuella möten går bra men inte mer än så och hon förstår vad detta beror på. Milan. Hans beteende mot henne var långtifrån schysst och efter det kan hon inte lita på män.

När Milan dyker upp på förlaget då hans nya bok ska lanseras vaknar många minnen till liv hos Alice och hon kan inte längre blunda för allt hon mosat ner i det undermedvetna.

Marya Cohn har skrivit och regisserat detta drama och jag tycker hon gjort det mycket bra. Manuset känns gediget och rollfigurerna är precis lagom komplexa. Filmen är inget som lämnar starka bestående minnen men den var bra för stunden och säga vad man vill om Michael Nyqvist, han är bra på att spela Michael Nyqvist.

Ana Mulvoy-Ten som spelar den unga Alice ser dock så extremt ung ut att det är svårt att inte få pedofilrysningar under vissa scener men jag antar att det är precis det som är meningen.

I avsnitt 55 av Snacka om film pratar jag mer om denna kanske-på-gränsen-till-peddo-film.

Publicerat

SISTA DAVID WINGO-TISDAGEN: ALL THE REAL GIRLS

Bodde han i en annan del av världen skulle Paul (Paul Schneider) lite fint kunna kallas en ”Ladies man”. Nu bor han dock i en lilleputtindustristad och har man lätt att få tjejer men inte så många tjejer att välja på har han snart gått lagret runt och ses inte riktigt som den schysstaste av snubbar.

När hans bästa kompis Tip (Shea Whigham) får klart för sig att Paul dejtar systern Noel (Zooey Deschanel) blir det lite jidder. Tip vill inte gärna det men Paul gillar Noel och Noel verkar gilla Paul men Tip sitter mest på flak-kanten och väntar på att Paul ska bete sig som en andra klassens gigolo – precis som vanligt.

Det här är ännu en film som är skriven och regisserad av David Gordon Green och är det något han är duktig på så är det att gestalta den lilla staden och dess invånare ur ett glåmigt – men sant – filter. Den här historien är inte unik på något sätt och människorna skulle lika gärna kunna heta Anton från Finspång, Zandra från Sveg eller Kim från Bollebygd. En liten film om ordinära händelser alltså.

Patricia Clarkson spelar Pauls mamma och scenerna med henne sticker verkligen ut. Hon är SÅ bra! David Wingos musik är detsamma, denna gång har han kryddat det gitarrbaserade scoret med lantisfiol och hela konkarången. Skönt att han skippade banjon dock, det hade kanske gett byhålestämningen en lite annan aura.

Det här var den sista filmen i David Wingo-temat. Vill du läsa mer om filmer som begåvats med hans komponerade musik kan du klicka här. Nästa veckotema börjar inte förrän andra veckan i januari, så nu blir det en liten paus. Å andra sidan blir hela december ett enda stort tema…

Publicerat

KUNG LILJEKONVALJE AV DUNGEN

När en brud inte dyker upp på sitt eget bröllop kan man ana ugglor i mossen, en räv bakom örat, en häst som rymt från stallet och alla möjliga floskler som innefattar djur. När denna brud dessutom hittas död någon dag senare osar det katt nåt alldeles ordentligt. Och lika självklart som att man säger Amen i kyrkan är Puck (Tuva Novotny) och hennes fästman Einar (Linus Wahlgren) gäster i kyrkan och hamnar mitt i detta sammelsurium av skumraskfolk, lögner och döingar.

Det här är den andra filmen baserad på Maria Langs böcker med Puck i byxor i huvudrollen, tjejen som inte riktigt passar in i dåtidens kvinnoideal när en ”riktig kvinna” skulle gå hushållsskola och sköta man, barn, hus och hem istället för att yrkesarbeta eller ha egna intressen och detta i samma sekund som hon sa ja framför prästen. Så att Einar friat till Puck är inte helt enkelt okomplicerat. Hon vill inte ge upp sina studier i Uppsala och hon hatar att tvätta och stryka.

Det mest intressanta med dessa filmer (eller i alla fall dom två jag hittills sett) är inte på något sätt mordhistorien, jag skulle säga att det är precis allting annat. Jag bryr mig inte ett dugg om vem som mördat och varför men känslan av att vi faktiskt kommit väldigt långt i jämställdhetsfrågor känns behaglig i magen. Kanske var det inte detta som filmmakarna hade i åtanke men för mig blir det en extra dimension till en rätt mysig filmstund.

För ja, även denna film är mysig. Lugnt tempo, fina miljöer, bra skådespelarprestationer främst av Tuva Novotny, Linus Wahlgren och Ola Rapace och skön musik. Inte pjåkigt alls trots en långsökt och krånglig titel men vill man citera Gustaf Fröding är det väl lika bra att göra det ordentligt?

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.

Publicerat

MASCOTS

Om man ser till komedigenren så är Christopher Guest lite av en husgud hos mig. Efter skrattfester som A mighty wind, Waiting for Guffman och Best in show kan han inte vara annat.

Nu har han alltså gjort en film som handlar om nåt så otäckt som maskotar, alltså vuxna människor som kläder sig i oversized teddyoveraller föreställande djur eller andra figurer som till exempel fungerar som publikuppvärmare på sportarenor OCH han har gjort filmen direkt för Netflix. Lyxigt, i alla fall för oss som har den streamingtjänsten.

Så visst var det lite av julafton i magen när jag satte mig ner för att se filmen och visste blev det lite av antiklimax i hjärnan när filmen var slut. Meeeh, var det inte mer än såhär? tänkte jag. Vaaaah, var den inte roligare? Sen gick livet vidare och jag och la mig och när jag vaknade morgonen efter tänkte jag inte alls på filmen, det var inte förrän jag och en kollega började prata om den på jobbet som det började. Fnisset. När jag skulle försöka återberätta vissa scener och skrattet bara kluckade. Fan, vad kom DET ifrån?

Christopher Guests lägstanivå är larvigt hög och det är Mascots problem men kanske även Guests smala lycka. Många Netflix-tittare är antagligen inte så bevandrade i hans äldre filmer och ser därför Mascots som ett tomt vitt papper och då tror jag filmen kan flyga. Formatet som Christopher Guest gör sina mockumentärer på är väldigt lika varandra, det är till och med samma typsnitt i filmerna, så kanske är det igenkänningen som är ”problemet” för såna som jag, inte bristen på humor.

Hur som helst är det MUMS för själen att återse hela ensemblen igen med Jane Lynch, Parker Posey, Jennifer Coolidge och John Michael Higgins i spetsen!

Publicerat

JULIETA

Pedro Almodovar. Hans blotta namn på en filmaffisch får mig att vilja se filmen. Ett bra betyg måste jag säga. Han känns som Spaniens lite mer färgglada och crazy variant på Woody Allen fast i samma sekund som jag skrev detta ångrade jag jämförelsen. Rejält. Det finns nämligen en STOR och genomgripande skillnad mellan dessa två manusförfattare och regissörer och det är KVINNORNA.

Där Woodys kvinnor sett ut, varit och betett sig i princip på samma enahanda sätt sedan mitten på 70-talet fortsätter Pedro att göra filmer med komplexa och egensinniga kvinnoroller och det är faktiskt få ”gubbar” i filmhistorien som klarar den grejen med samma finess som han. Han har dessutom kvinnor både i huvudroller och starka biroller och männen i filmerna är oftast ganska bleka varelser i periferin (Hej Woody, du kanske ska göra en kovänding i nästa film och inte sätta Woody-rollen i fokus som du aaaaaaaalltid gör? )

Julieta handlar om Julieta (nähä??) som spelas av både Adriana Ugarte och Emma Suárez och övergången mellan dessa två var snyggt filmad med en enkel handduk som lösning på bytet. Julieta är mamma till en vuxen dotter och filmen handlar om deras relation, eller brist på sådan, då dottern valt att ”försvinna”.

Det räcker så, mer behöver man inte veta om filmen tycker jag. Gillar du Almodovars filmer kommer du känna igen dig då man får sin beskärda del av härliga tapetmönster, knalliga röda, blå och gula inredningsdetaljer och mänskliga mörkhåriga kvinnor.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammas med mina filmspanarvänner. Här är deras tankar om Julieta.
Sofia
Henke
Jojje

Publicerat

Fredagsfemman #246

5. Hur mycket bättre kan det bli?

Imorgon börjar årets Så mycket bättre och på pappret känns det som det kan bli en riktig höjdarsäsong! Lisa Ekdahl, Danny Saucedo, Jill Johnson, Little Jinder, Tommy Nilsson och Magnus Carlson, jag kommer inte missa ett enda avsnitt!

.

.

.

4. Christian Andrén

Vilken hjälte! Får han inte en Guldbagge för sin roll som Rikard i Jätten då äter jag upp ett bouleklot. Eller ja….lillen i alla fall. Om den är gjord av marsipan. Eller choklad.

.

.

.

3. Linda Sato

För en sisådär åtta år sedan, typ, dök det upp en bok på marknaden som var baserad på en blogg och som handlade om singellivet i storstan, om dejtande, om att vara nyskild, mamma och letandet efter ”den rätte”. Den boken var skriven av mig. Några år senare kom det ut en liknande bok skriven av Hannah Widell men nu – NU – har Linda Sato visat var skåpet ska stå för alla framtida böcker i denna genre. Det är bara att lägga ner. Hon är bäst! ”Tusen känslor och nästan lika många män” borde kunna bli en TV-serie – eller film för den delen – SÅ galen och underhållande är den. Så ett tips till alla tjejer och kvinnor som tror sig kunna känna igen sig åtminstone liiiite i den här berättelsen: KÖP Å LÄS!!!!

.

.

.

2. Monsters of film

Nu är Monsters of film-festivalen igång som bäst i Stockholm och dom visar en hel drös med riktigt bra filmer i år. Men för alla som kanske inte har möjlighet att besöka festivalen så går det att se tio filmer som Monsters on demand, alltså hyra dom för att se i hemmets lugna vrå. Här är en länk till hela festivalen och vill du ha ett tips bland demand-filmerna, hyr Evolution. Jag såg den på Stockholms filmfestival förra året och den är precis lika tok-knepig som den är bra.

.

.

.

1. Divorce

Har du varit på bio och sett den föga tillfredsställande filmen Jag älskar dig – en skilsmässokomedi och känner att du fortfarande vill ha mer, att just skilsmässokomedi är en genre som borde grottas ner betydligt mer i? Ta mig på orden nu – klicka in på HBO och börja titta på serien Divorce! Sarah Jessica Parker och Thomas Hayden Church försöker skilja sig och hur jobbigt det än är, det är jäkligt underhållande att titta på!

Publicerat

SNACKA OM FILM #59 – ”For Moltas”

Den lille kaninen Moltas har lämnat jordelivet och sällan har det känts bättre att hedra honom med vårat betygssystem än nu. Den här veckan ger vi ut partykaniner till Almodovars senaste film Julieta, till romcomen The Intern och klassikern Prinsessa på vift.

Vi passar även på att tjuva lite på nästa veckas halloweentema genom att prata om DVD-aktuella The Conjuring 2 OCH vi kör ett stenhårt Battle of the month med en MYCKET diskussionsvänlig film i regi av David Fincher. På med boxhandskarna bara!

Förutom allt detta listar vi regissörer som inte fyllt 40 som man bör ha koll på och Filmrouletten är givetvis tillbaka. Trevlig lyssning!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

JACK REACHER: NEVER GO BACK (IMAX 2D)

Fyra år efter att förra och första Jack Reacher-filmen kom ut är det alltså dags igen för Tom Cruise att ikläda sig rollen som actionman. Och SATAN vad han gör det bra. En sånhär film med Tom Cruise i huvudrollen, går det att bli besviken? Går det att INTE få det man förväntade sig? Nej nej nej, det gåååår inte för Tom Cruise är precis lika stabil i denna typ av film som Tom Hanks är när det vankas drama.

Det är bara att sätta sig i biofåtöljen, ta ett djupt andetag och glömma vardagen för en stund för det här är BRA SKIT – om man gillar actionfilmer alltså.

Jack Reacher som karaktär är en mix av Ethan Hunt, Dirty Harry och en terminator. Han är svinduktig på att springa, hoppa, skjuta och slåss, han pratar inte mer än han behöver och han är fanimej omöjlig att döda. Filmen kryddas dessutom inte av en massa charmigt snickesnackande, onödiga kärleksscener, knappt ens flirtande och det känns faktiskt fräscht. Här bjuds man på hjärndöd action och inte så mycket mer, men till skillnad mot exempelvis senaste Jason Bourne som på pappret spelar i samma liga som den här filmen så har Jack Reacher: Never go back en riktig story som jag både förstår och köper.

Edward Zwick, som jobbade med Cruise redan 2003 i Den siste samurajen, har regisserat och han gör det bra. Snabba klipp, men inte FÖR snabba. Biljakter som tar slut precis innan man hinner tröttna. Plotholes som räddas innan irritationen får minsta fäste. Att Cruise dessutom flankeras av två kvinnliga skådespelare som sköter sig riktigt bra gör inte saken sämre. Cobie Smulders är Jacks före detta arbetskamrat Major Susan Turner och Danika Yarosh är Samantha, tonåringen Jack får på halsen och tillsammans bildar dom en trio som gör att en timme och femtioåtta minuter fullkomligt swischar förbi.

Det finns egentligen ingenting att klaga på. Det här är nåt så simpelt som en riktigt BRA hjärndöd film men sådana verkar vara otrooooligt svåra att få till.

Jag såg filmen i 2D på IMAX i Solna och det var en TOPPENVISNING. Kanonljud, kanonbild och sköna fåtöljer. Puts väck med 3D-skiten från IMAX och jag skulle ALLTID se film i den salongen.

Publicerat

JÄTTEN

Jag kan lova att du aldrig sett en film som Jätten förut. Jag är så säker så jag kan sätta en ÅRSLÖN på att du inte gjort det! Hur många filmer du än sett i ditt liv så har du inte sett en film om en autistisk boulespelare som dessutom har nån slags svulst i ansiktet som växt över hans ena öga och som försvårar hans tal. Han kan nästan inte prata alls. Jo, han kan säga ”Zughi”, men det är också allt. Om det betyder tåg på tyska eller att han vill ha en avsugningen eller nånting heeeelt annat förtäljer inte historien MEN det blir namnet på Rikard och hans bouleparter Rolands lag när dom tillsammans kämpar för en plats i Nordiska mästerskapet i just boule.

Rikard har så himla svårt att kommunicera med omvärlden att han skapat sig ett alter ego i huvudet, en 50 meter hög jätte som knallar runt över stock och sten och den enda nära vän han har är Roland. Hans mamma försvann strax efter att Rikard föddes och han har inte haft nån kontakt med sin mamma (Anna Bjelkerud) sen dess men spelar boule för att göra henne stolt – och kanske få tillbaka henne?

Jätten är en rätt genom hjärtskärade film MEN den är varken svart eller utan hopp. Den är fin, den visar Rikard och hans vedermödor på ett härligt sätt, den har roliga och dråpliga scener, är visuellt jättesnygg och har otroligt vacker musik, skriven av Björn Olsson. Regissören Johannes Nyholm har gjort filmen med en dokumentär känsla och jag tycker det funkar jättebra, framförallt undrar jag om skådespelaren Christian Andrén som spelar Rikard lider av samma problematik som sin rollfigur i verkligheten. Om ja så blir jag så sjukt imponerad av hans skådespeleri och om nej så är jag fortfarande sjukt imponerad plus att jag hoppas att maskörerna överöses av priser. OBS!! Det är klart det är en mask. Eva von Bahr och Love Larson har varit framme igen! Magnifikt jobbat av duon som fick en Oscarsnominering för Hundraåringen och borde få en till nu.

Jag inser att Jätten trots sitt namn är en liten film som antagligen inte kommer nå ut till nån gigantisk publik men jag hoppas SÅ att jag har fel.

Jag var den enda i filmspanargänget som såg Jätten på Malmö filmdagar men mitt biosällskap Jimmy tyckte också om den. 4/5 från honom också. Och jag pratar om den i avsnitt 58 av Snacka om film.

Dock, till min stora glädje, blev Jätten oktober månads filmspanarfilm så nu är det några fler bloggvänner som sett den och jag fick en bra anledning att se om den. Precis lika bra gång två kan meddelas.

Här är filmspanarnas recensioner:
Sofia
Jojje
Johan
Och Joel sa att han ger den 4/5.

Du kan se Jätten på C More ända fram till 13 oktober 2018! Hurra!! Vill du ha en gratismånad är det bara att klicka här.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: UNDERTOW

Kristen Stewart imponerade rätt stort på mig i Woody Allens senaste film Café Society. Frågan är, ser jag på henne i ett annat ljus nu när jag sett att hon faktiskt KAN agera OCH stänga munnen?

Svaret är: nej.

I Undertow är hon visserligen bara fjorton år gammal och man ska inte mobba barn men hon är verkligen ingen höjdare här. Det är dock Jamie Bell som har huvudrollen som den unge Chris Munn och det är också han som i filmens början briljerar i filmens bästa och starkaste scen – tillsammans med en SPIK!

Det här är en skitig white-trash-film som handlar om en ensamstående pappa som flyttar till en grisfarm tillsammans med sina två söner när hustrun dött. Med namn som Dermot Mulroney, Josh Lucas och nämnda Bell och Stewart så kan man förledas att tro att filmen är bättre än den är men den är verkligen inge vidare. David Wingos musik är däremot jättefin. Supermysig faktiskt. Kanske det bästa med hela filmen. Och spiken då, man får inte glömma spiken.

Du kan läsa om fler David Wingo-filmer här om du vill.

Publicerat

MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM

Okej. Såhär ligger det till.

Jag aktiverade mitt Viaplaykonto igen efter en längre paus. Det regnade ute, alltså regn-REGNADE och jag hade en ledig eftermiddag som jag kunde spendera ensam i soffan om jag ville. Det var mörkt ute fast det var ljust, jag fick nåt ryck och fixade en stor instagramvänlig kopp te (men utan att fota den, jamenvisstsörru) och jag klickade runt på denna streamingtjänst med en vilja att se om en bra film, alternativt hitta något enkelt men mysigt, något….familjärt. Jag orkade helt enkelt inte ta in en klurig story.

Då mindes jag att min kollega Hanna pratat om Maria Lang-filmerna, dom som utspelar sig på 50-talet nånstans och att dom var välgjorda och sevärda, betydligt bättre än ”man” kanske trott – och ”man” i det här fallet är alltså jag. Jag har verkligen inte haft höga tankar om dessa filmer, snarare har jag fastnat i tankefåran att det behövs skämskudde modell Godzilla för att ta sig igenom tramset. Men…jag och min magkänsla är BFF:s så jag kröp upp i soffhörnet och drog igång den första filmen i serien, Mördaren ljuger inte ensam, med Tuva Novotny i huvudrollen som Puck Ekstedt.

Puck var det ja. Och Einar. Och Christer. Och Viveka. Och Lil. Och Ann. Och Marianne. Men mest Puck. Puck är litteraturdoktorand i Uppsala och hon blir bjuden av sin handledare Rutger (Gustaf Hammarsten) till hans sommarstuga på en ö över midsommar. Med på ön är även en handfull av Rutgers andra vänner och när en av dom hittas mördad behöver man inte vara Miss Marple för att fatta att mördaren är en ibland dom – och kvar på ön. Puck tillkallar polis och Christer Wijk (Ola Rapace) dyker upp.

Alltså, det här var tamejtusan riktigt mysigt! Och framförallt var det precis vad jag behövde. Skön sommarkänsla filmad med retrofilter från ett Sverige som inte längre finns. Männen bär hatt, kvinnorna har knytblus och vågigt hår och det röks inomhus. Riktigt trevligt faktiskt. Tänk bara att filmen avslutas med orden: ”Nu är jag på lekhumör.”

Å andra sidan, det är jag med. Lika bra att ge sig i kast med film nummer två.

Publicerat

ARQ

Det.

Det var.

Det var en.

Det var en gång.

Det var en gång en.

Det var en gång en film.

Det var en gång en film som.

Det var en gång en film som handlade.

Det var en gång en film som handlade om.

Det var en gång en film som handlade om tidsloopar.

Den började om och om och om och om och om igen.

Ganska sevärd. Ändå ganska seg. Den kändes lång med sina en timme och tjugoåtta minuter.

I avsnitt 56 av Snacka om film pratar både jag och Steffo mer om den här filmen.

 

Publicerat

THE BOSS

Kvinnor kan och tjejer kan och flickor kan! Det är vad den här filmen vill visa på ett roligt sätt, antar jag.

Melissa McCarthy spelar Michelle Darnell, en företagsledare med missanpassade social skills, dryg och jävlig med noll koll på sina anställda – och kanske framförallt sin allra närmaste medarbetare Claire (Kristen Bell). Det går bra för Michelle, hon tjänar storkovan men hon gör det genom att sparka nedåt. Drygt, fult och allt annat än schysst alltså och en dag får Claire nog och säger upp sig. Samtidigt uppdagas en hel del fifflerier och Michelle åker dit, blir av med hela bolaget och därmed också all sin makt och inflytande.

Det här är den andra komedin för året där hembakta kakor spelar en del av huvudrollen (Bad Moms är den andra) och det är den andra komedin för året där Kristen Bell är bra (Mad Moms är den andra) och den andra komedin för året där Melissa McCarthy är okej (Ghostbusters är den andra). Peter Dinklage har (som vanligt) förmånen att få en kul och lagom stor biroll i vilken han självklart kan briljera.

För mig är The Boss ingen solid komedi, den skriver mig alldeles för mycket på näsan med sitt ”kvinnor kan”-budskap och det mesta i filmen blir too much efter ett tag. Trevligt för stunden, lite för högljutt OCH jag retar mig som FAN på Melissa McCarthys turtleneck under hela filmen. Vem har såna tröjor??? Har hon det för att dölja halsen och därmed också en eventuell dubbelhaka eller vad? För mig känns denna enkla lösning för att få ett smalare ansikte som en ytlig motvikt till allt som egentligen är bra tänkt med filmen. Sunkig bismak liksom. Och totalt onödigt.