Inlägg

Publicerat

Fredagsfemman #245

5. Maskotarna!

Jag har skrivit om filmen här förut på fredagslistan men det tåls att upprepas och speciellt nu eftersom jag har goda nyheter. IGÅR hade nämligen Mascots premiär på Netflix så nu ska det bara vara att titta på filmen. Och jag som har en hemlig fobi för sånadär utklädda människor i fluffdräkter. Aja, den är kanske inte så hemlig längre men jag avskyr dom som pesten. Kunde inte ens äta lunch i personalmatsalen på Grönan när jag jobbade där, inte när Tivolina hade lunch samtidigt.

.

.

.

4. Glöm mig – nä inte en chans!

”Många glas på bordet, halvdruckna vinglas, drinkglas med isbitar, mamma rullar en cognac-kupa med ena handen, hon gör det så elegant, den mörka vätskan ser ut som kiss från en sjuk människa.” Att läsa Alex Schulmans bok Glöm mig gör mig förbannad. Jag vill kunna skriva som honom. Han är helt jävla genial när det kniper!

.

.

.

3. Att fastna med David

Jag skulle egentligen sova men så hux flux hade jag klickat in mig på dokumentären om David Lagercrantz på SVTPlay, den som handlar om cirkusen kring skrivandet av Millenium 4. Bra skit. Intressant man. Snygg film. Och otroligt härligt att han är så öppen med sina tillkortakommanden. Han känns så mänsklig. En timme som bara swishade förbi och det var värt att offra lite nattsömn för att se klart den. Länk till filmen här och den går att se ända till september 2017!

.

.

.

2. Sofias galna zombietema

Alltså, klå det här om du kan! Sofia skriver om zombiefilmer varje dag HELA oktober och SOM hon gör det. Jag tycker ALLA som någon gång sett en zombiefilm, är intresserad av zombiefilm, inte har en aning om vad en zombiefilm är för nåt, är fanatiska fans av zombiefilm, ja alla som tror sig vara en zombie eller är rädd för zombiesar ska klicka sig in på Sofias blogg och läsa hennes geniala analyser av allsköns zombiefilmer. Det är både kända och såna du garanterat knappt visste fanns. Hon lägger dessutom till ”zombietyp, omfattning, vapen och fristad” som extra parametrar vid varje film, förutom sedvanligt betyg. Här hittar du Sofias blogg.

.

.

.

1. Filmspanarträff!

Imorgon är det dags! Härligt med en redig filmspanarträff igen, det var länge sedan nu, hela två månader. Och det är Joel som väljer film och Joel kan man lita på. Det kommer bli en mysig träff imorgon. Vi ses, filmspanare!

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #58 – ”Problemlösarna!”

Nöden har ingen lag, det SKA ut ett avsnitt i veckan även om det är en motorväg av snor ut genom näsborrarna. Så den här veckan ber jag om ursäkt för allehanda biljud som min kropp ofrivilligt bjussar på.

Men, förutom detta så är det ett högst vanligt Snacka om film-avsnitt som nu sett dagens ljus. Vi listar filmer vi på förhand trodde skulle vara skräp men som har blivit riktiga favoriter, jag har varit på bio och sett den svenska filmen Jätten, Steffo har plöjt Netflix-serien Luke Cage och tillsammans pratar vi om Woody Allens nyaste film Café Society.

Sen blir det filmroulette såklart och denna vecka har jag faktiskt kommit ihåg att välja ut en Filmklubbsfilm. Inte vilken som helst heller. Oj oj. Som grädde på moset diskuterar vi ett problem som gäckar åtminstone mig MEN som faktiskt har en lösning. Håll till godo med nummer 58!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

INFERNO (IMAX)

Försök att se det här framför dig.

Två parkbänksfyllon sitter bredvid varandra. Båda pratar samtidigt, gestikulerar yvigt, försöker förklara och argumentera, vill få den andre att förstå. Det ena fyllot pratar om kvantfysik, om våg-partikeldualiteten, om Heisenbergs osäkerhetsprincip och det andra har gett sig på musikteori genom ett antropologiskt perspektiv. Lägg därtill att båda under sina nyktra perioder i livet ansökt om medlemskap i Mensa och båda nejlade proven utan att blinka. Tillsammans, nu, simultant, med åtta promille i kroppen och olika infallsvinklar försöker dom alltså komma fram till meningen med livet OCH hårkvalitén på Donald Trumps tupé.

På en liten pall framför dessa drängfulla men intellektuellt överlägsna individer sitter du med stora ögon. Informationen fullkomligt hälls över dig, som om du sitter i en sopbil när en container töms. Ingenting makes sense. Du försöker tänka logiskt, bena ut och analysera men hur du än gör sitter du där och tänker: ”fan alltså va dom är fulla av crap!”

Så tänker jag när jag ser Inferno. Fy fan vad detta manus är fult av crap. Fan vad det lurar oss att tro att det är smart och vattentätt bara för att det pratas om gamla klenoder, göms viktiga grejer i små benbitar och bjuds på porr för dom som tänder på europeiska muséer.

Samtidigt, Tom Hanks är Tom Hanks och jag tror på honom när han nu spelar Robert Langdon för tredje gången. Det enda som räddar filmen från det lägsta betyget är Hanks närvaro, Ben Fosters skägg, Hans Zimmers musik och Felicity Jones charmiga framtänder.

Undrar du vad jag tyckte om Da Vinci-koden och Änglar och demoner, som jämförelse? Jag gav Da Vinci-koden 3/5 och Änglar och demoner 1/5. Jag såg dessutom dagens film på IMAX-biografen i Solna – UTAN 3D! Jättebra upplevelse! Superlyxigt att se den på en sån gigantisk duk. Mer icke-3D i Solna tack!

Publicerat

KUNGENS HOLOGRAM

Jag hyrde Kungens hologram på Itunes. Var sugen på Tom Hanks. Är ofta det, i alla fall på att höra honom prata. Skulle vilja ha ett kassettband (om det fanns) med Tom Hanks som läser sagor, precis som Tomas Bolme när han är Tintin. Sånt mår jag bra av. Trygga mansröster rätt in i öronen.

Jag hade feber när jag hyrde Kungens hologram på Itunes. Började titta på filmen men snart såg jag dubbelt, trippelt, konstigt, skevt. Det var som att jag drömde om Tom Hanks i öknen, i en bil, med en stor jävla utväxt på ryggen. Knepigt. Jag vaknade. Jag hade alltså sovit. Började om. Härligt med Tom Tykwer bakom spakarna. Gillar honom. Undrar hur han låter när han pratar?

Tom Hanks fortsatte vara i öknen, i en bil och utväxten var där, precis där jag drömt eller sett den. Och han var på sjukhus. Homeland! Homeland säsong 5 har jag ju inte sett än. Jag saknar Homeland ju, Carrie, Saul, Jessica, Nicholas, Peter och hon, vad heter hon, Sauls fru? Mira. Mira heter hon ju. Men vad gör Mira med slöja på ett sjukhus med Tom Hanks? Dags att vakna igen kanske?

Jag vaknar. Mira ÄR på sjukhuset, det var igen dröm. Fan va snurrigt. Men Mira heter inte Mira, hon heter Zahra (Sarita Choudhury) och är ledsen och Tom Hanks pratar med henne och då känns hon med ens lite gladare. Jag säger ju det! Tom Hanks röst alltså! Vem behöver Ipren eller skavsårsplåster eller Sobril, låt snubben snacka lite bara!

Sen somnar jag igen. Och vaknar. Och spolar tillbaka. Och börjar om. Och ser vissa scener på repeat för jag hänger inte med, fattar inte baktanken med det som sägs, vill förstå. Spolar fram. Tänker att nu – NU – är jag klar med filmen men vill se mer så börjar om å om å om å om å om å om igen.

Hyrtiden på Itunes är 48 timmar. När det stod att jag hade tre timmar kvar fick jag panik. Ville se filmen en gång till från början till slut utan avbrott, så jag gjorde det och med femtio minuter tillgodo fick jag ihop allt. Jag är dock inte helt säker på att filmen egentligen är så bra som jag tycker just nu men jag tycker jättemycket OM den. Filmen är speciell och sättet jag såg den på, alltså, det här var en once in a lifetime-upplevelse, jag både tror och hoppas det.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: SNOW ANGELS

Nu är han tillbaka, killen med dom ledsna ögonen från filmen Gentlemen Broncos som jag skrev om härom veckan. Michael Angarano heter han och här spelar han Arthur Parkinson, en ung kille som jobbar extra på en liten restaurang där även Annie (Kate Beckinsale) jobbar. Annie brukade vara barnvakt åt Arthur när han var liten och är gift med Glenn (Sam Rockwell) men dom är separerade just nu och tillsammans har dom en liten dotter.

Den här lilla filmen kretsar kring Artur, Annie och Glenn och utspelar sig i en typisk amerikansk småstad med skitig snö och ”vanligt fölk”. Som en melankolisk matta över hela berättelsen ligger David Wingos fina fina score och här får hans musik verkligen komma till sin rätt.

Såna här på ytan anspråkslösa små filmer kan verkligen tilltala mig ibland och den här spelade på alla mina strängar.

Publicerat

HOTEL RWANDA

Jag har börjat titta på den här filmen tre, fyra gånger, minst. Varje gång har jag stängt av och valt en annan film istället. Kanske någon lättsammare, någon som kräver mindre av mig, någon som inte har Don Cheadle i huvudrollen. Don Cheadle är inte bra. Hade Denzel haft huvudrollen i Hotel Rwanda hade jag sett den redan 2004, så simpel i sinnet är jag.

Det finns en podcast som heter Thomas & Tomas filmpodcast, antagligen för att dom som har den heter Thomas och Tomas och dom pratar om film. Jag lyssnar på podden varje vecka och oftast pratar dom om ganska nya filmer men den här veckan hette avsnittet ”Hotel Rwanda – Det otäcka avsnittet” och större delen av diskussionstiden gick till denna film som alltså har tolv år på nacken. Efter 82 avsnitt var det som att det blev en helt annan aura kring inspelningen. Killarna pratade lite saktare, lite mer eftertänksamt och det blev allvarligt på ett sätt det sällan behöver bli kring ”vanliga” filmer.

Samtidigt i en soffa nära mig. Jag är förkyld på ett sätt jag väldigt sällan är. Jag håller på att snyta ut hjärnan ur kroppen, har ont överallt, hostar så det svider från stämbanden till naveln och jag känner att jag håller på att bli man-cold-Steffo mentalt och I don´t wanna go there. Så jag kommer på världens bästa grej. Jag behöver perspektiv på tillvaron. Jag behöver känna att jag har det jävligt bra även om (och när) jag mår piss. Så nu – NU – ska det bli av, nu ska jag äntligen se Hotel Rwanda!

Paul Rusesabagina (Don Cheadle) är hotelldirektör och hutuer. Hans fru Tatiana (Sophie Okonedo) är tutsier. Utseendemässigt är det ingen större skillnad på dom men för det kristdemokratiska regeringspartiet MRND och dom hutunationalistiska milisgrupperna är skillnaden lika stor som mellan arier och judar i nazityskland. Hutuerna gav sig fan på att tutsierna och det blev startskottet för ett folkmord världen sällan skådat. Nästan en miljon tutuer dödades under dom tre månaderna 1994 då utrensningen pågick.

Paul Rusesabagina lät över tusen tutsier husera på hotellet och räddade därmed deras liv, alltså bara bråkdelen färre människor än Oskar Schindler räddade under andra världskriget genom att anställa judar i sin fabrik. Heter anledningen till att så många fler känner till Oskar Schindler Steven Spielberg? Om han regisserat även Hotel Rwanda, hade fler känt till namnet Paul Rusesabagina då? Eller bryr vi oss helt enkelt väldigt mycket mindre om vad som händer i Afrika än i Tyskland?

Frågorna hopar sig i min snorfyllda hjärna. Jag kan inte riktigt tänka klart. Scenerna när Pauls fru bryter ihop har fastnat, när hon panikgråter sådär som vilken mamma som helst skulle göra inför det faktum att både man själv och barnen troligtvis kommer dödas. Musiken dröjer sig också kvar. När sluttexterna rullar och jag försöker greppa att det här faktiskt inte ”bara är på film” utan allra högsta grad verklighet får jag svindel.

Sen tänker jag på att vi stänger gränserna för folk som behöver hjälp. Sen tänker jag att om jag och mina barn hade behövt fly och ingen jävel hade sträckt ut en medmänsklig hand, hur hade det känts i magen? Sen tänker jag att INGEN som säger nej till att hjälpa flyktingar och ingen som tycker illa om människor på grund av annan hudfärg kan ha sett den här filmen. Dom kan inte ha sett Schindler´s list heller. Förintelsen, ägde den ens rum? Och sommaren 1994 hände väl viktigare grejer än ett folkmord i Rwanda? Sverige grävde ju guld i USA…

Tack för sparken i baken Thomas och Tomas!

Publicerat

MEDAN VI LEVER

En gambiansk ung kvinna och en svensk ung pojke blir kära i varandra. Dom bosätter sig i Sverige och får en son tillsammans, en som som heter Ibbe (Adam Kanyama) och som nu blivit tjugo år. Mamman, Kandia (Josette Bushell-Mingo) är ensam med Ibbe nu, den stora kärleken dog – ja, inte bara bokstavligen – och hon kämpar på som ensamstående och förvärvsarbetare inom sjukvården.

Den dagliga kampen verkar mest handla om att Ibbe är stor nu och inte behöver henne på samma sätt längre och dom bråkar en hel del hemma. Ibbe vill hålla på med musik och Kandia vill att han ska söka riktiga jobb, ”göra nåt vettigt”. Samtidigt slits Kandia mellan sitt vuxna svenska jag och längtan tillbaka till Gambia och Ibbe slits mellan att bryta sig loss från mammans förväntningar och att kunna få vara sig själv i den enkla studion han byggt upp i farmor och farfars källare.

Farmor och farfar spelas av Marika Lindström och Sten Ljunggren och jag tycker nästan att det är deras rollfigurer som är bäst skrivna. Mest komplexa. Morbror Sekou (Richard Sseruwagi) är den knepigaste rollen, han känns mer som ett nöd-kitt mellan farföräldrarna och Kandia/Ibbe än som en behövlig karaktär. Skivbolagssnubben (Mårten Klingberg) känns också mer än nödvändigt stereotyp.

Jag har en del problem med dialogen över lag i filmen, den känns inte naturlig och i dom värsta stunderna sitter jag och vrider mig i biofåtöljen för det låter så påklistrat. Jag har också problem med trovärdigheten i att alla släktingarna i Gambia blir så glada och känner igen Kandia på en sekund trots att det var jättemånga år sedan hon hälsade på sist (så pass länge sedan att flera av ungdomarna som kramas och verkar otroligt lyckliga över att Kandia är hemma inte ens var födda när hon besökte släkten sist…). Men, kan man bortse från detta så är Medan vi lever en fin liten film och Adam Kanyama är en skådespelare/rappare vi stensäkert kommer få se mer av framöver.

En mycket stark tvåa till Dani Kouyaté och hans femte långfilm.

Det var bara jag och Jojjenito som såg filmen på Malmö Filmdagar (av oss filmspanare) och här är länken till hans recension.

Publicerat

THE GIRL WITH ALL THE GIFTS

Nångång här och där dyker det upp en film som redan under första fem minuterna tar med mig in i en värld jag inte vill lämna. The girl with all the gifts är en sån film. Barn i orangea overaller, fastspända i rullstolar i nån form av fängelse/skyddsrum, ställda i numrerade parkeringsrutor och en lärare som ska försöka idka nån form av undervisning framför dessa kids. Vad är det som händer? Vad är det som är så speciellt med dessa barn i allmänhet och med flickan Melanie (Sennia Nanua) i synnerhet?

Det här är en film som tjänar på att ses så ospoilad som möjligt för det här är en så smart berättad historia och så snyggt filmat och så spännande och härligt att den inte ska besudlas med nåt alls, vare sig att kolla in trailers eller lyssna på vad andra säger (och inte säger). Så sluta läs nu och boka en biobiljett.

Och tror du mig inte vill jag bara säga att kvartetten Glenn Close, Paddy Considine, Gemma Arterton och Sennia Nanua kan vara den bäst castade i mannaminne.

Så. Boka nu.

Utan att säga för mycket så VET jag att det här var en favoritfilm för många som var på Malmö Filmdagar. Läs gärna mina filmspanarkompisars recensioner om du vill ha mer kött på benen än vad jag gav. Eller läs efteråt, när du sett filmen.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito

 

Publicerat

Fredagsfemman #244

5. Söndagfrukosttips

På söndag kl 10.30 förhandsvisar Bio Rio den finfina filmen Jätten som frukostfilm! Det är onumrerade biljetter men vill du sitta på ”min” stol så är den på bakersta raden, nummer 150. (Jätten har vanlig biopremiär nästa fredag)

.

.

.

.

4. Tom Hanks röst

Bara för att.

.

.

.

.

3. Per Ragnars ruskiga närvaro

I kortfilmen Han som ville henne så väl spelar Per Ragnar en pappa som vill dottern….väl. Bara hans blotta närvaro ger mig fan HURVEN, alltså är han inte den mest lysande OCH ruggiga skådespelare nu levande vi har? Det är Ernst-Hugo Järegård-kvalitet på honom! På måndag har den här filmen onlinepremiär (och du kan se den här), den är regisserad av Emil Jonsson som även spelar filmens andra huvudroll. När jag såg filmen och den tog slut fick jag smått panik, jag ville se MER (lite på samma sätt som med Lights out-kortfilmen) och det är verkligen ett BRA betyg!
4/5 kortfilmsfiffiluror!

.

.

.

2. Resten av Sverige

Otaliga är dom mil jag suttit som passagerare i en bil eller kört själv genom Sverige. Jag tycker så himla mycket om allt som är ”resten” av Sverige, alltså det som inte är alla stora städer men det är också en del av Sverige som gör mig lite vemodig till sinnes. Jag vill ju inte bo där, jag blir alldeles tokig vid tanken på att bo ute i ”ingenting” och ändå kan jag bli så förbannad över det faktum att en två innanför tullarna i Stockholm kostar lika mycket som halv by i Norrland. Po Tidholm har gjort en jättefin dokumentärserie i tre delar om just den delen av Sverige som helt riskerar att dö ut. Se den! Gör det bara! Länk finns här!

.

.

.

1. Sennia Nanua

Jag är helt säker, alla som ser The Girl with all the Gifts har sett en stjärna födas. Sennia Nanua gör långfilmsdebut när hon spelar den lilla tjejen Melanie och jag tror att hon får en hel värld att säga både ååååå, aaaaaah och OJ! Imorgon kan du läsa min recension av filmen men fram tills dess kan du ju alltid trava iväg till bion och köpa en biljett. Den har nämligen biopremiär idag!

Publicerat

SNACKA OM FILM #57 – ”Fyrar och döttrar”

I veckans avsnitt är det dags för gäster igen och denna gång är det inte vilka gäster som helst. Vi har helt sonika bjudit in våra döttrar för lite snack om TV-serier. Hur tittar tonårstjejer på serier? Är det nån skillnad mot hur vi oldies gör?

Vi listar svenska filmer vi skulle vilja se amerikanska remakes av, jag pratar om den bioaktuella The girl with all the gifts med Gemma Arterton och Glenn Close (bland annat) och Steffo har sett en annan (bra) film med snygg-Gemma. Tillsammans har vi sett Green Room, en av Anton Yelchins sista filmer och sen är filmrouletten tillbaka såklart och denna gång lyckades jag göra Steffo förvånad PÅ RIKTIGT!

Välkommen till oktobers första podavsnitt!

 

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

CAFÉ SOCIETY

Efter förra årets svidande magplask till filmjävel var mina förväntningar på årets Woody Allen-film kanske inte fullt lika höga som dom brukar vara. Och vad är det vi brukar säga om låga förväntningar? Ja precis. Låga förväntningar är för en film vad hunger är för en middag eller ett gott samvete för nattsömnen. Något som egentligen är ett minus blir hux flux ett plus.

I Café Society har Woody Allen valt Jesse Eisenberg i rollen som Bobby Dorfman, den neurotiske snabbpratande judiske unge mannen som i SÅ många filmer förut spelats av Woody själv. Ett genidrag kan jag tycka då allt detta känns som det kommer helt naturligt för Eisenberg i egentligen alla filmer han gör. Dessutom har han Hollywoods högsta midja och det gör honom om möjligt ännu mer lik Woody i kroppsspråk.

Bobby reser till Los Angeles från sitt barndomshem i New York för att försöka göra lyckan i Hollywood. På plats har han endast en bekant, morbrorn Phil Stern (Steve Carell) som är en höjdare inom filmbranschen men snart dyker det upp andra människor som blir viktiga för Bobby. Vonnie (Kristen Stewart) och Veronica (Blake Lively) till exempel.

Det är alldeles medvetet att jag väljer att inte berätta mer om handlingen nu, det är inte för att den är full med M. Night Shyamalan-twister eller oväntade dödsfall eller annat knas, det är för att jag tycker att du kan titta på filmen själv och detta med ett öppet sinne. Café Society förtjänar nämligen att bli sedd!

Jag tycker det här är en riktigt BRA Woody Allen-film och jag tycker den är bra för att den innehåller ALLA parametrar som gör att man älskar Woody Allen. Skön dialog, smarta scenlösningar (framförallt en, när Vonnie jobbar i garderoben och scenen ackompanjeras av en claves-spelande musiker som syns i dörrspringan i bakgrunden hela tiden), bra skådisar (jag retar mig inte ens på Kristen Stewart, sug på DEN!!!) och en mysig kärlekshistoria. Lägg därtill skön jazz, otroligt snygga miljöer och tidstypisk perfektion så är filmen helt hemma för mig.

Är du liksom jag så svårt nördig att till och med väldigt små ”fel” memoreras, tänk på att Kristen Stewart i en scen har klumpar i mascaran. Det har jag aldrig sett på film förut och jag är övertygad om att inte ens en sån liten petitess gjorts utan en baktanke.

Vad tycker mina filmspanarvänner om filmen? Klicka på namnen för att komma till recensionerna.
Sofia
Henke
Jojje

Publicerat

FILMÅRET 1983

Inte det starkaste av filmår men ändå inte ett lätt-listat sådant. Jag hade faktiskt bara elva kandidater till dessa tio platser och DET hör till ovanligheterna. Det fanns heller ingen tok-given etta vilket gjorde listningen om möjligt ännu svårare. Men jag litar på magkänslan, nostalgifaktorn och nyliga omtittar så här kommer mina favoritfilmer från 1983!

 

 

10. Till sista andetaget
(Breathless, Regi: Jim McBride)

Jag drog lott när det gällde denna tiondeplats, jag kunde inte välja mellan denna film och filmen som blev bubblare men med facit i hand känns det som att lotten valde fel. Till sista andetaget har jag inte sett på 25 år, bubblaren såg jag härom året. Men nu får det bli såhär, hetingen Richard Gere glider in på ett bananskal.

.

.

9. Föräldrafritt
(Risky business, Regi: Paul Brickman)

Man måste väl ändå säga att Föräldrafritt är Tom Cruise´s genombrottsfilm. Hans dansscen i solglasögon och kalsonger  känns som klassiker i miniformat och det var härligt att se om filmen i nutid och märka att den faktiskt håller. Fortfarande.

.

.

8. Christine
(Regi: John Carpenter)

Nostalgi, Stephen King och en mördarbil som heter Christine. Jag tycker det här är jätteMYS även om filmen kanske inte är jätteBRA.

.

.

7. Scarface
(Regi: Brian De Palma)

Al Pacino under en period där han var som bäst. Brian De Palma långt innan han gjorde Passion. Och fan vad jag saknar Har du inte sett den-podden! Markus, Johan och Erik, kom tillbaka! Det var ett episkt avsnitt när ni pratade om Passion!

.

.

6. Ömhetsbevis
(Terms of endearment, Regi: James L. Brooks)

En av dom mest fulgråtframkallande filmerna jag sett, vilket också är anledningen till att jag inte sett om filmen så värst många gånger. Debra Winger är magisk!

.

.

5. Videodrome
(Regi: David Cronenberg)

En av mina favoritfilmer från tonårstiden och en film som håller bra fortfarande. James Woods fastnar i ett TV-spel och sen händer det grejer endast en mästare som David Cronenberg kan visualisera.

.

.

4. Filmen G
(Regi: Staffan Hildebrand)

Filmen G är den första film som totalt blew my mind. Jag såg den två dagar efter varandra i den lilla byhålan där jag bodde och bara DET var stort, herregud, den film som gick fler gånger än EN! Det var bara Sällskapsresan, Tuppen och Göta Kanal som fixade sånt på den tiden. Men G var ett unikum med sin blandning av coola killar, den ballaste musik man kunde lyssna på och storstan Stockholm kändes helt ouppnåeligt. På nåt sätt har den här filmen definierat hela min tonårstid mer än både Rambo och Cobra sammantaget. Konstigt va?

.

.

3. Människor emellan
(The Big Chill, Regi: Lawrence Kasdan)

80-tals-ensemblefilm när den är som bäst. Vuxna människor som umgås i grupp, då händer det grejer och rollistan är så imponerande att man kreverar. Jeff Goldblum, Kevin Cline, Glenn Close, William Hurt, Meg Tilly OCH Tom Berenger i jeans!

.

.

2. Jedins återkomst
(Star Wars: Episode VI – The return of the Jedi, Regi: Richard Marquand)

Det är en självklarhet att den här filmen förtjänar en av topplaceringarna på årsbästalistan. Vilken FILM va?

.

.

1. The Dead Zone
(Regi: David Cronenberg)

Den stora vinnaren detta filmår måste vara David Cronenberg. Med hela TVÅ filmer på listan krossar han allt regimotstånd och visar var skåpet ska stå. Okej, Stephen King har också två filmer med på listan, rätt ska va rätt. The Dead Zone är en såndär ”film-film” som är så sjukt bra in i minsta detalj och jag vet att jag tycker det även nu eftersom jag såg om den så sent som i somras. Christopher Walken har aldrig varit en personlig favorit men här är han det. En kunglig skådespelarprestation i en film som sitter som en hård smäll i magen.

.

Bubblare: Den inre cirkeln

.

Även mina filmspanarvänner listar favoritfilmerna från 1983 just idag. Klicka på namnen för att komma till respektive lista.
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito
Filmitch
Filmmedia
Filmfrommen
Flmr
Absurd Cinema

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: MANGLEHORN

A. J Manglehorn (Al Pacino) är en kattägande låssmed som på ålderns höst blivit mycket ensam. Hans i stort sett enda sociala liv är snickesnacket med bankkvinnan Dawn (Holly Hunter) varje fredag när han tar ut lite pengar, det är tugget med den svinjobbige solarieföreståndaren Gary (Harmony Korine) och nån enstaka gång en middag med sonen (Chris Messina). Dessa middagar slutar sällan på plus, dom har inte så trevligt ihop direkt.

AL Pacino gör här en helt vanlig Al Pacino-på-äldre-dar-roll och jag har sett honom sååååå mycket bättre (i tex Danny Collins) och så fruktansvärt mycket sämre (i The Humbling). Holly Hunter är väldigt bra och David Wingos musik är kanske det bästa av allt. Men som helhet var det kanske inte tjofaderittan jättehärligt det här.

På´t igen med en annan Wingo-film nästa tisdag! Vill du läsa om fler filmer i detta tema, klicka här.

Publicerat

SEEKING A FRIEND FOR THE END OF THE WORLD

21 dagar kvar till jordens undergång. Det finns inga men eller ifall eller kanske, jorden KOMMER gå under om tre veckor. Vad skulle du göra under dessa dagar? Vilka människor skulle du umgås med? Skulle du puttra på i sedvanlig vardagslunk eller skulle du tänka YOLO och dra dit näsan pekar?

Dodge (Steve Carell) säljer försäkringar och går till jobbet precis som vanligt. Hans fru tänker dock precis tvärtom och lämnar Dodge vind för våg. Dodges granne Penny (Kiera Knightley) har strul med sin pojkvän och vill göra slut och i samma veva hittar Dodge ett brev från sin high school sweetheart och bestämmer sig för att leta upp henne.

Det är nån vansinnigt fint över denna film. Den serverar verkligen den ödesmättade känslan på ett silverfat och det är Steve Carell som håller i fatet. Jag märker att min blick punktmarkerar honom varenda sekund han är i bild (vilket är dom flesta) och även om han oftast är väldigt bra i alla filmer han är med i (även om filmerna i sig inte alltid är toppen) så kan jag tveklöst säga att hans roll som Dodge LÄTT är topp-tre-någonsin. Kanske ännu högra faktiskt.

Tyvärr matchas inte Carells briljans av en kvinnlig skådespelare av samma kaliber och det är SYND för filmens skull men inte för Steve Carell för han lyser ju om möjligt ännu mer utan nån att ”tävla” mot. Men jag orkar inte skriva en enda negativ rad till om Kiera K, det får vara bra så nu. Obegripligheten i att hon kan försörja sig inom detta gebit är och förblir en gåta för mig.

En väldigt sevärd film är det hur som helst och tycker du om Steve Carell det allra minsta ska du verkligen inte missa denna lilla pärla. Den finns att se på Netflix.

Filmen:

Steve Carell:

Den här filmen är Filmklubbsfilm i avsnitt 56 av podcasten Snacka om film så både jag och Steffo pratar en hel del om den där.

 

Publicerat

LIVET EFTER DIG

Om jag hade läst Jojo Moyes roman som ligger till grund för den här filmen så hade jag ju vetat vad som väntade mig. Nu hade jag ingen aning, ingen mer aning än dom förutfattande meningar jag brottats med efter att ha sett en av dom lökigaste trailarna skapade under 2016.

Feelgoodmys medelst rullstolsburen man i huvudrollen,  det känns som man sett storyn förut så det är klart att jag gäspade kinderna ut led. Men så dök ett litet men upp och satte sig på axeln, jag kanske skulle se filmen ändå trots mina farhågor att den inte skulle vara nåt för mig? Ja, kanske det kanske. Jag har ju gjort det förr och ofta med riktigt hyggligt resultat. Sagt och gjort, trumtitrumtrum, bara att traska sig iväg till bion.

Men alltså, jag måste säga att dagens hjälte heter Jill Taylor! Vet du vem det är? Inte? Det är inte så konstigt, Jill Taylor är nämligen den kostymör som har designat kläderna som syns i filmen. Och Emilia Clarkes kläder SYNS i filmen! Hon är så himla himla fin så jag kan inte värja mig. Hennes färgglada outfits gör mig glad, så glad att jag kanske inte koncentrerar mig på riktigt alla tokfloskler om kärlek som övervinner allt och yada yada yada som filmen även innehåller.

Men jag tror på Emilia Clarkes personliga assistent Lou Clark och jag tror på Sam Claflin som spelar Will Traynor, den snygge överklasskillen som blir rullstolsburen efter en trafikolycka och får se hela sitt bratsliv gå i spillror men det jag inte riktigt köper är Disneyauran som ligger som en filt över filmen. Att sen filmen slutar som den gör är visserligen ett litet plus i kanten.

Filmen var dock betydligt mer sevärd än jag hade trott och Emilia Clarke visar att hon kan spela Daenerys Targaryen, Sarah Connor och  Lou Clark med samma intensitet. Så länge hon håller sig till starka kvinnor är hon hemma.


Moya tyckte att jag skulle se den här filmen och då är det klart jag lyssnar. Här kan du hitta fler filmer som jag sett efter tips från Moya.