Inlägg

Publicerat

HARDCORE HENRY

Jag tycker mig verkligen inte vara någon adrenalinjunkie men efter att ha sett Hardcore Henry (på svenska enbart Hardcore) fick jag ett enormt sug efter att prova parkour. Svindumt, I know, jag skulle slå ihjäl mig på första hoppet men likväl när jag nu en dröm om att någon gång kunna (och få) kasta mig från hustak, göra balla kullerbyttor på svinhårda underlag och kanske kasta en bricka genom hjärnan på nån dum jävel.

Ja, sån blir jag av att se nittio minuter action filmad ut first person shooter-perspektiv, eller som det heter på svenska – förstapersonskjutare. Tänk om jag skulle spela den här sortens dator och/eller TV-spel, jag skulle antagligen bli galen i huvudet. Jag tror det faktiskt. Jag skulle gå runt med maxpuls och ett sjukt leende på läpparna dagarna i ända och bara längta hem till mitt virtuella vapen. Sån tur att jag aldrig spelat och sån himla tur att jag fattar att jag ska låta bli. Jag har annat att göra med min fritid. Dammsuga, tvätta, skriva filmrecensioner, ja, sånt.

Det här är alltså en film som handlar om Henry, en ”människa” som är ”jag” i åskådarens ögon. Det är den ryske manusförfattaren och regissören Ilya Naishuller som gått helt jävla bananas med både historien och det visuella och han tar banne mig filmen och grundidén med den äran ända in i mål. Det är hoppigt och skakigt MEN det är inte samma känsla som en ”vanlig” found footage-film, jag får inte huvudvärk eller blir illamående, jag vill bara ha mer! Det är samma känsla som när jag befinner mig på Liseberg eller Disneyland.

Det är Andrei Dementiev som spelar Henry men honom får man som sagt (i princip) aldrig se och Sharlto Copley har drösvis med roller som han med naturlig kameleontacting fixar galant. Skulle man känna igen den snubben om man mötte honom på stan? Jag tror inte det va. Och detta trots att han varit med i en handfull stora filmer i det här laget (District 9, Elysium, Chappie, Maleficent, Oldboy-remaken, The A-Team, Europa Report).

Det här var en förvånande och uppfriskande upplevelse och det blir högt betyg, kanske lite FÖR högt men jag skyller på adrenalinpåslaget.

Vrångmannen och Surskägget har också roats av filmen.

Publicerat

Stephen King-tisdag: SOMMARDÅD (1998)

Sommardåd/Vinterverk heter novellsamlingen av Stephen King som inrymmer grundhistorien till denna film. Apt Pupil.

Brad Renfro spelar Todd, den unge amerikanske killen som är i det närmaste besatt av nazisterna och dess historia och Ian McKellen spelar  Kurt Dussander/Arthur Denker, den äldre tyske mannen och tillika Todds granne som visar sig vara just en gammal nazist.

Trots den något långsökta storyn köper jag den med hull och hår och troligtvis gör jag det för att BÅDE Ian McKellen OCH Brad Renfro fullständigt lyser genom rutan. Det är ofta närbilder på deras ansikten, inzoomningar som gör att man skulle kunna se pormaskar om det funnits några.

Kanske imponeras jag mest av unge herr Renfro som lyckas hålla jämna steg skådespelarmässigt med den betydligt mer erfarne McKellen och kanske stör det mig lite att jag inte vill skriva mer om filmen men jag vill verkligen inte det. Jag tipsar hellre om den. Se den. Den ÄR bra!

 

 

 

Nästa vecka är det dags för den sista filmen i Stephen King-temat. Vilken kan det vaaaaaaa? Spänningen är kanske inte olidlig, kanske inte ens existerande, för det känns rätt givet va?

Publicerat

LIGHTS OUT

Det var inte helt enkelt att hitta sällskap när jag ville gå och se Lights out. Många var dom som bangade. Men Filmspanarna kan man alltid lita på och i detta fall var det Joel som utan att tveka hängde med mig på en nattbio medelst skräckfilm.

Innan filmen satt vi och pratade om att vi saknar nyskapande skräckfilmer, sånt som är nåt heeeelt annat än man tidigare sett och med facit i hand, Lights out kan vara en sådan. Jag som sällan blir jätterädd för skräckfilmer och även om jag hoppar till när det dyker upp jump scares så stannar chocken liksom inte kvar i kroppen men Lights out bjussade en upplevelse som gjorde att jag flög runt som en lovikavante i biofåtöljen.

Stämningen i biosalongen hjälpte naturligtvis till att göra denna visning alldeles ypperligt härlig, massor med folk, skrik, applåder, hyschande, känslorna-utanpå-kroppen-ljud och det gick att ta på lättnaden när eftertexten rullade. Vi överlevde. Allihop. Och filmens hajp höll och manuset också, från början till slut. Jag är helt enkelt SKITNÖJD!!

David F. Sandberg gjorde alltså en kortfilm på dryga två minuter som heter Lights out och det är denna lilla film som skrivits om till en långfilm och som nu visas och hyllas över hela världen. Häftigt och stort och coolt på alla sätt och vis och det här lär inte vara den sista amerikanska filmen han får göra. Frågan är hur man följer upp detta, förväntningarna lär vara jättehöga. Å andra sidan, det var ingen som direkt trodde på Kents andra platta heller men det gick ju bra.

En stor del till att filmen fungerar så bra som den gör är skådisarna. Teresa Palmer är Rebecca, storasystern till Martin (Gabriel Bateman) som bor tillsammans med deras gemensamma mamma (Maria Bello). Rebecca är tillsammans med Bret (Alexander DiPersia), en snubbe som inte vill nåt hellre än att efter ha dejtat Rebecca i åtta månader få sova i hennes lägenhet en hel natt och/eller lämna kvar nån ägodel hos henne. En liten strumpa skulle räcka bra.´

Dessa fyra personer är en imponerande kvartett som maxar dom välskrivna karaktärerna jättefint. Lägg även till snygga sparsmakade effekter, smarta scenlösningar och ett par helt nya takes i genren så har vi hux flux årets hittills bästa skräckfilm. Och ärligt, FILM är kanske inte bäst på bio längre men SKRÄCKFILM är det!

Jag snackar loss lite mer om den här filmen i avsnitt 50 av Snacka om film och vill du läsa fler recensioner så har både Jojjenito och Filmitch skrivit om filmen.

Publicerat

MISS SECRET AGENT 2 – ARMED AND FABULOUS

Om man har en disktrasa, en såndär man vet med sig att man använt för länge, alltså jättemycket för länge, sådär så att den liksom känns svampfuktig fast man sköljt ur den under rinnande vatten. Om man tar den disktrasan – och nu är den riktigt blöt – och så vrider man ur den över en kastrull och kokar upp tras-spadet. Är det då soppa man skapat?

Byt ut disktrasan mot gårdagens film och soppan mot dagens. Det är fan inte mycket näring i detta.

Betygets andra fiffilura är på grund av Sandra Bullock som alltid är Sandra Bullock och hon är gullig,  jag blir glad av henne. Utan henne är filmen 1/5, MAX.

Publicerat

MISS SECRET AGENT

Gracie Hart (Sandra Bullock) är en handlingskraftig polis. Duktig, smart, finurlig. I filmen framställs hon till en början som manhaftig i klädsel och kroppsspråk fast hon kanske egentligen bara är en helt vanlig tjej.

Kanske vill filmmakarna bara få till en så redig makeover som möjligt för Gracie måste nämligen lära sig att smälta in bland dom riktigt vackra kvinnorna när hon ska gå undercover och bli en av Miss United States-kandidaterna för att förhindra att skönhetsjippot – och alla tjejerna – sprängs i luften.

Hela den här filmen står och faller men om man gillar Sandra Bullock eller inte. Jag är med i hennes fanclub och tycker det här är alldeles okej underhållning för stunden även om snubbelhumor kanske inte är min starkaste skrattgren.

Imorgon tänkte jag ge mig på att recensera uppföljaren.

Publicerat

Fredagsfemman #237

5. Shamalamadingdongpeppen

Alltså, jag vet inte om jag är helt ute och cyklar nu men jag har sett trailern till M. Night Shyamalans nya film Split och den känns helt kanon tycker jag. James McAvoy får en hel del att stå i när han spelar en mycket schizofren man som har hela 23 personligheter. Vad tycker du, blir du pepp av trailern? Filmen har inte svensk premiär förrän i januari men trailern kan du kolla in här.

.

.

.

4. Danmarks Oscars-shortlist

Nånting slår mig när jag ser namnen på dom tre filmerna som finns med i Danmarks shortlist för att kunna bli deras Oscarsbidrag: vilket SJUKT bra år det varit för dansk film! Det står mellan Thomas Vinterbergs ”Kollektivet”, Lisa Ohlins ”De standhaftige” (den heter Walk with me på svenska biografer) och Martin Zandvliets ”Under sanden” och jag kan inte heller låta bli att undra vilka svenska filmer det buzzas om i sammanhanget. Är det kört för Efterskalv?

.

.

.

3. Alena

Jag såg entimmesversionen när den gick på TV förra sommaren men nu är långfilmen här! Svälj svensk-film-skepticismen och gå och se den!

.

.

.

.

2. OS-FINAL IKVÄLL!!!

Det är nästan som att häda att inte tjonga upp Sveriges fotbollsdamer på förstaplatsen denna vecka men när du sett ettan förstår du varför. Men ikväll – IKVÄLL – spelar dom OS-final i fotboll och det är STORT, det är MEGASTORT! Slå på TV:n kl 22.30. Vilken kanal törs jag inte sia om för jag har fortfarande inte köpt nån OS-bibel men jag litar iskallt på att Steffo meddelar detta i kommentarsfältet. *blink*

.

.

.

1. MALMÖÖÖÖÖ!!!

Nu har ETT HELT ÅT gått sen det var Malmö Filmdagar förra gången och hur mycket jag än tänker på det så kommer jag bara fram till en enda sak: Hur fort har inte detta år gått egentligen? Vansinnigt fort skulle jag säga, men på ett bra sätt för nu börjar snart årets bästa vecka – igen!

Massor med film, massor med filmsnack, massor med filmmänniskor och en handfull filmspanare, hotellfrukostar, mingeldrinkar, dammsugare och ett filmschema som ska spikas. Härligt, det ska bli så HÄÄÄÄÄRLIGT – eller hur Sofia, Jojje och Henke?!

Publicerat

SNACKA OM FILM #50 – ”Idioterna Light”

FEMTIO AVSNITT!!! Alltså, det är MÅNGA det. Femtio veckor på raken har vi suttit och pratat film in i en mick med varierat resultat men just den här veckan måste jag säga att jag känner mig TOKNÖJD med det vi lyckats spela in. Kanonlista, kanonfilmer, kanonbattle, hela mixen blev helt enkelt alldeles….kanonbra! Och som grädde på moset avslutar vi med en hållkäftenlåt som kan förhöja känslan i vilken filmscen som helst.

Vi listar filmer som fått oss att gråta, jag har varit på bio och sett den nya skräckfilmen Lights out, Steffo har nostalgitittat på monster halva semestern, vi battle-tjafsar om en svensk film som jag gett en stark 5/5 och Steffo gett en svag 1/5 och filmrouletten hamnar på en intressant siffra. Sen pratar vi om dåliga mammor såklart. Hur skulle vi kunna låta bli?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

THE FUNDAMENTALS OF CARING

Det kom en film för några år sedan som på svenska fick titeln En oväntad vänskap. Det var en film om en fransk rullstolsburen man som fick en ny personlig assistent, en svart vivid man med livslust och drag under galoscherna, och historien som berättades framför våra ögon var feelgood på ett lite nytt sätt. En annorlunda buddy-movie. Spekulativ tyckte vissa. Underbar tyckte andra. Jättemysig tyckte många.

Skillnaderna mellan dagens film The Fundamentals of Caring och En oväntad vänskap är inte jättestora. Kanske är den största skillnaden att det pratas franska i den ena och amerikanska i den andra och att åldersskillnaderna mellan männen är lite större i dagens film, annars är det sort of samma lika.

Här är det unge Trevor (Craig Roberts) som är i behov av en ny assistent och Ben (Paul Rudd) söker jobbet efter att ha gått en kortare utbildning i konsten att ta hand om människor. Han har fastnat i en klump av sorg och behöver försöka komma vidare men det är inte lätt och han har ingen upplyftande utstrålning direkt. Men han lyckas charma Trevor med sin torra humor och får jobbet.

Trevor lever efter sina rutiner, varje dag ser exakt likadan ut, in i minsta detalj. Det är visserligen något som gör honom trygg och han får en funktionell vardag MEN så mycket guldkant på tillvaron har han inte. Ben får dock en idé om att göra en liten roadtrip med Trevor och efter många om och men sätts planerna i verket.

Det här är en film som är svår att inte tycka om (tycker jag). Den är så genomsnäll. Det är mys från början till slut även om det finns en svärta inblandad i samtliga rollfigurer. Paul Rudd, Craig Roberts och Selena Gomez är en bra trio och filmen är helt enkelt riktigt sevärd, en såndär perfekt frukostfilm skulle jag vilja säga.

I avsnitt 49 av Snacka om film pratar vi mer om den här filmen. Den är första filmen ut i podcastens Filmklubb.

Publicerat

BAD MOMS

Jag har förstått att det värsta man kan göra som mamma är att tänka på sig själv. Fy jävulen om du unnar dig nåt för bara din eget välbefinnandes skull när du satt avkommor till världen, det sticker i ögonen på alla korrekta föräldrar, på dom som i alla lägen sätter sina barn i första rummet och/eller på pidestal.

Helt ärligt, dom som klagar högst och värst på dessa ”dåliga mammor” är…..håll i hatten nu….andra mammor. Det finns inget värre, inget elakare än bittra morsor, INGET i världen är värre än det. Så helt ärligt igen, ALLA har nåt att tjäna på att mammor tänker på sig själva lite till och från. ALLA. Barnen, partners, omvärlden OCH mammorna själva. Men det är en win-win-situation inte alla mammor förstår.

Personligen fattar jag ingenting av det där med att vara ”dålig”. Jag har fnissat bort alldeles för många föräldramöten för att känna mig som en ”riktig morsa” och när jag ser Bad Moms känner jag igen mig en hel del i mammorna som per definition är ”dåliga” – även om filmens kärna är att den vill berätta att man behöver vara lite av en ”bad mom” för att må bra. Att vara en ”good mom” är nämligen omöjligt, speciellt eftersom det per definition innefattar att man ska ha ett extrabarn i skepnad av barnens far.

Papporna i den här filmen framstår som riktiga low-life-scumbags utan att för den skull vara överdrivna. Jag skulle kunna namnge en handfull (eller två, tre, fyra) pappor som lätt skulle platsa i realitysåpan Bad Moms The Real World om nån TV-kanal bestämde sig för att satsa på en sådan.

Mammorna i filmen kan säkert kännas som överdrivna hittipåkaraktärer men jag känner inte alls så. Jag känner igen dom alla. Tvåbarnsmamman Amy (Mila Kunis) som vrider ut och in på sig själv för att få ihop jobb, barn och hem med allt vad det innebär OCH ha ork över att ha en fucking DRÖNARE hemma som inte lyfter ett finger för att agera som den fader han är, den utåtagerande Carla (Kathryn Hahn) som har en halvstor son och flirtar med allt som har puls, kön på personen är egalt och Kiki (Kristen Bell) som har så många barn att jag inte hann räkna, inga vänner och en man som aldrig får riktigt stånd utan hon får vika in snorren som en såndär figurballong.

Fy fan vad jag skrattade åt det där med ballongen! Och hon som var mjölkbonde och hade gjort en app! Och storhandlingen till tonerna av Icona Pops ”I love it”!(Hur många filmer är den låten med i egentligen?) Alltså….jag skrattade så mycket att sminket rann, jag kände mig som ett svart draperi i ansiktet även om det visade sig inte vara SÅ farligt trots att jag gnussat järnet. Jag skrattade så jag fick huvudvärk och blev trött bakom ögonen.

Jag skrattade så mycket att jag härmed utnämner Bad Moms till den roligaste filmen hittills i år!

 

 

 

Det här var augustis filmspanarfilm. Vad tyckte mina bloggkollegor? Skrattade dom lika mycket som jag?

Rörliga bilder och tryckta ord
Filmfrommen
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Och Joel som inte kommer skriva om den. Det är synd för han skrattade om möjligt mer än jag.

Steffo och jag pratar om filmen i avsnitt 50 av Snacka om film.

Publicerat

Stephen King-tisdag: SÖMNGÅNGARE (1992)

Här är dom, föregångarna till vampyrerna! Sömngångarna som är en blandning av människa och katt och som lever av livskraften från unga oskulder. Lökigt så man smäller av men trots det inte helt ocharmigt.

Men här har vi alltså ett originalmanus skrivet av Stephen King himself och jag känner mig lite skeptisk till dessa, jag vill liksom att filmerna ska baseras på nåt han skrivit i bokväg för att det ska kännas som ”på riktigt”. Kanske är det lite larvigt, vad vet jag, men det är så jag känner.

Sömngångare – Sleepwalkers – har 24 år på nacken och OJ vad det syns. Den där ansiktsmasken Brian Krause tvingas ha på sig när hans blonda snygglo-Charles förvandlas till nånting helt annat än en skolhunk den är inte att leka med. Tänk smält stearin och lingonsylt mixat i hela fejset.

Unge herr Krause spelar alltså Charles som bor med sin mamma Mary (Alice Krige) och dom är båda sömngångare. Charles får vittring på Tanya (Mädchen Amick) i skolan, hon verkar tydligen vara alldeles perfekt för att andas i sig oskuldsångor från men Tanya är inte riktigt lika sugen på det – såklart.

Äsch, va fan, det här är skrattretande uselt egentligen men jag kan inte låta bli att tjusas liiiite i alla fall. Det är som sagt rätt charmigt även om det också är totalt ospännande, vilket lätt kan ses som ett minus eftersom vi snackar skräckfilm här. Men en etta kan det inte bli tal om. Jag är snäll idag. Och lite nöjd.

 

 

.

Nästa vecka kommer en Stephen King-film som även den börjar på bokstaven S – i alla fall på svenska.

Publicerat

GRIMSBY

Man behöver inte leta upp ungerska experimentfilmer för att utmana sitt filmtittande och få se scener man aldrig sett förut. Sacha Baron Cohens nyaste film Grimsby bjuder nämligen på speciellt EN scen som klår det mesta vad gäller äckel/skämskudde/ vadihelveteäääääärdethääääär??? – puls en handfull andra scener som får mig att fnissa betydligt hårdare och högre än jag hade kunnat hoppas.

Sacha Baron Cohen spelar Nobby, en stolt far till elva barn (med kreativa namn som Django Unchained), gift med en livsglad fru med tajta syntetkläder (Rebel Wilson) och hans vänner och extended family är byns samtliga fotbollssupportrar. Nobbys bror Sebastian försvann när dom var små men Sebastians rum står fortfarande orört i huset trots att familjen på tretton pers verkligen skulle behöva boytan. Var tog han vägen? Lever han eller är han död?

Nej, han är inte död. Sebastian spelas nämligen av Mark Strong och duon Cohen/Strong kommer den närmaste timmen vara med om äventyr jag aldrig kunnat tänka ut även om jag använt dom mest geggiga av fantasier.

Jag kan förstå att manusförfattarna Phil Johnston, Peter Baynham och Sacha Baron Cohen skrivit in vissa av scenerna i historien MEN jag undrar hur filmbolag och producenter har kunnat okejat det. Modigt tycker jag och min sjuka hjärna är tacksam att dom fick ett ja. Filmen är nämligen så ”på gränsen” att jag tror att många baxnar och inte alls uppskattar denna typ av humor. Själv säger jag ”hell yes” och njuter av dumheterna.

Filmen är svajig och ojämn och kommer inte upp i Borat eller The Dictator-nivå men den är stabilt underhållande från början till slut och jag kommer aldrig se på elefanter på samma sätt igen.

Publicerat

I SAW THE LIGHT

Hank Williams. Vad har vi på honom? För egen del känner jag till namnet och ett par låtar men inte så mycket mer än så. Filmen om hans liv känns därför kanske inte riktigt så intressant på pappret som filmen om Johnny Cash gjorde. Walk the line alltså.

Här är det alltså Tom Hiddleston som porträtterar Hank och tämligen porträttlikt också vad jag förstår efter att ha bildgooglat en del. Han sjunger själv låtarna i filmen och det är nåt som jag alltid tycker är ett plus i denna typ av film. Att se missprydande läppsynk av nån mimande skådis förtar så himla mycket av känslan. Tycker jag. Kanske är det därför jag tycker så mycket om just Walk the line.

I saw the light tar avstamp i en 23-årig Hank Williams liv där han lever med Audrey (Elizabeth Olsen) som är hans blivande fru. Han har några hits i bagaget och det går väl rätt okej men han envisas att sjunga duetter med Audrey och hon har inte riktigt en sammetslen countryröst om man säger så. Men Hanks karriär tar fart och Audrey blir gravid och historien upprepar sig som sååååå många gånger både före och efter denna med en frånvarande make och far som lever livets glada dagar på vägarna och hemma väntar en kvinna som bara blir bittrare och bittrare och argare och argare. Och ensammare.

Det finns egentligen inget nytt med den här historien annat än att fans av Hank himself antagligen tycker det är härligt att se en film om honom. Tom Hiddleston och Elizabeth Olsen gör fina insatser i sina roller men för övrigt finns det ingenting som stannar kvar hos mig annat än bismaken av denna JÄVLA MANSCURLING som pågått i hundratals – tusentals – år.

Som BOATS betraktad hamnar den nånstans mittemellan, inte underkänd men heller inget jättewow. En halvsvag men stabil trea får det bli för Tompa och hans hatt.

Här kan du se en fin intervju med Tom Hiddleston där han pratar om filmen samt sjunger och spelar lite.

Filmen finns att hyra på Itunes.

Publicerat

SUICIDE SQUAD

Var ska jag börja? Jag börjar såhär.

*biter ihop käkarna*

*suckar och andas genom tänderna*

David Ayer. Da-a-a-a-avid Ayer. Vad håller du på med? Ensam manusförfattare och regissör till dagens film, jag kan ju inte göra annat än att skylla alla filmens brister på honom. För det kryllar av brister, det gör tyvärr det, det är en väldigt spretig film, en oklar film, en film som gör att jag sitter med färgglada frågetecken snurrande kring huvudet för det är NÅT med filmen som är brutalknas.

Filmen inleder med en presentation av gängets olika karaktärer. Snyggt är det, som en musikvideo ungefär, det är bara det att musiken filmen igenom är så banalt vald att jag blir frustrerad. Ett dagisbarn hade kunnat välja ut låtarna som ska funka i dom olika scenerna. Eminem, Queen, Creedence Clearwater Revival *gäsp* och sen återanvänds Black Skinhead med Kanye West, låten som dom flesta nog hörde när The Wolf of Wall Street-trailern snurrade som mest. Inga dåliga låtar, bara alltför enkla val. En film som Suicide Squad ska (väl?) ligga i framkant för hur denna typ av filmer ska göras, inte kännas som määääh, bara?

Det är många klipp, det är snabba klipp, det är frustande berättande men ändå…det är så o-köttigt. Filmen har fått 15-årsgräns men varför? Obegripligt. Okej, den är mörk och lite våldsam men man får inte se mycket grafiskt äckel eller blod. Inget blod alls om jag minns rätt.

Av den totalt blindgalna Jokern (Jared Leto) som visades upp i den suveräna första trailern är inte mycket kvar. Han är en figur, varken mer eller mindre, och hans mentala ohälsa är eoner från Heath Ledgers Joker i The Dark Knight. Will Smith gör en stabil insats som Deadshot, men inte fan tror jag på att han är en iskall mördare som dödar vem som helst bara nån öppnar plånboken. Han är mer Bad Boys/Fresh Prince-charmig här, så pass härlig att han nästan lyckas få Joel Kinnamans militär Rick Flag att brista ut i fniss i ett par scener. Det rycker bra i mungipan där.

Men det filmen har som gör att den växer  är Margot Robbie som den totalgalna Harley Quinn. Hon känns som en våt dröm för alla heterosexuella män och bara där är ju filmen givetvis i hamn sett till biljettintäkter. För mig är hon mer en grafisk förebild och det är tur att hon är med så mycket i filmen, utan henne skulle det nämligen inte ha blivit mycket till film alls. Hon levererar oneliners som ett smatterband och hon spelar på sitt snygga yttre utan att för en enda sekund missa att knäppgöken Quinn också ska lysa igenom.

Mina förväntningar var skyhöga och nej, dom infriades inte. Jag kämpar med mina inre demoner om jag ska ge filmen en tvåa eller trea men jag gör såhär: den får en tvåa med en Harley Quinn-fiffilura som grädde på moset.

 

 

Tjolahopp! Ja det kan man tycka va? Tjolahopp tjolahej, det blir betydligt mer prat om den här filmen i veckans avsnitt av Snacka om film (avsnitt 49). Lyssna här.

 

Publicerat

Fredagsfemman #236

5. OS är i full gång…

…och det enda jag inte riktigt får kläm på är visningstider, när/var/hur. En massa olika kanaler, det man verkligen vill se får man googla som en ÖRN efter att hitta info om men visst är det roligt att titta på och det är lätt att man fastnar. Man=jag. Who am I kidding?

.

.

.

4. Bara 1,5 vecka till Malmö Filmdagar

Det börjar bli klart vilka filmer som kommer visas på Malmö Filmdagar. Det är några jag saknar på listan men å andra sidan, det brukar bli bra hur det än blir. Filmbubblor och lite ledighet är sällan av ondo.

.

.

.

.

3. Gratis utomhusbio i Rålambshovsparken

Bor du i Stockholm och vill se film under bar himmel sittande på en gräsmatta nästa vecka? På onsdag (17/8) visas Roy Anderssons En kärlekshistoria, torsdag (18/8) är det dags för Mannen på taket av Bo Widerberg, på fredag (19/9) är det hårig musikal med Milos Formans Hair, på lördag (20/8) dansar John Travolta loss i Saturday Night Fever av John Badham och på söndag (21/8) blir det sverigepremiär på ”bio” för Jeff Nichols fantastiska film Midnight Special. Starttid för filmerna är kl 21. Passa på att filmmysa i sommarnatten!

.

.

.

2. David F. Sandberg

I onsdags hade skräckfilmen Lights out premiär, en film som haft årets mest och bäst fungerande trailer – i alla fall på mig och sett till mängden nerkissade byxor. Filmen är baserad på en kortfilm och David F. Sandberg har regisserat båda (och här kan du se kortfilmen) och bortsett från att hans namn är The Name Att Heta om man ska bli nåt inom regissörsyrket i Sverige så är det superballt att han fått göra denna film, från ax till limpa kan man säga.

.

.

.

1…………………………………

Idag får DU fylla i ettan på listan?
Vem/vad förtjänar att hamna här? Filmspanarträff med Bad Moms?

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #49 – ”Den lille saten”

Nu ska vi se, vad händer här då? Det svåra men charmiga 49:e avsnittet innehåller både en lista med filmer som vi inte tror hade fått biopremiär i dagens bioklimatsläge, jag pratar om nästan handfull sommarbiofilmer som varit riktigt BRA, Steffo har sett ett nytt rysardrama, vi går GIVETVIS igenom våra känslor kring Suicide Squad och vi pratar om den första Filmklubbsfilmen: The Fundamentals of Caring.

Sen blir det filmroulette förstås OCH vi diskuterar fenomenet ”att prata under reklamen på bio”. Får man göra det?

Hoppas du gillar veckans avsnitt!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden