Inlägg

Publicerat

MR. BROOKS

När filmer man minns som bra kommer till Netflix är det himla lätt att ”unna sig” en återtitt. Det är ju bara att klicka bort eländet om det inte passar, om den åldrats på nåt annat sätt än med värdighet och bibehållande intressen.

Mr Brooks svajar nånstans på broräcket där. Ena sidan av mig njuter av att se Kevin Costner som mångbottnad seriemördare, den andra sidan av mig för fan SPUNK på musik och klippning. Filmen är från 2007 men känns som en tidig 90-talare i känslan. Det behöver i och för sig inte vara nåt negativt men då får man göra det med lite mer finess och mening än här.

Kanske får jag lite extra 90-talsfeeling eftersom även en av dom största kvinnliga skådespelarna – Demi Moore – har en huvudroll och här är hon hes och härlig precis som vanligt. Och smart. Det ska man inte glömma.

Såna här filmer där en familjefar visar sig ha rejält smutsig byk i tvättkorgen finns det ganska många av och detta är sannerligen inte en av dom bästa i genren men gillar du Kevin Costner är filmen värd två timmar av ditt liv även om betyget ”bara” blir en trea, om än en knapp sådan.

Publicerat

FLASKEPOST FRA P

När polisen Carl Mørck (Nikolaj Lie Kaas) får en flaskpost på sitt bord tror han först att det bara är nåt larv. Med hjälp av sin kollega Assad (Fares Fares) ska dom försöka tyda det knappt läsbara papper, skrivet med blyerts och undertecknat med P. Är det bara nån lek, eller vad är det? Är det några barn som försvunnit på sistone, vem är denne P?

Efter att ha sett Fares Fares snacka danska i filmen Kollektivet blev jag glad när jag sprang på den här filmen. Nu spelar han dansk igen men denna gång ingen flummig invandrarsnubbe med konstig dansk brytning utan en polis som låter som det är hans modersmål när han pratar. Han är filmens stora plus i mina ögon, han gör sin rollfigur väldigt bra.

Filmens minus är Nikolaj Lie Kaas som är en skådespelare jag har svårt att få kläm på. Han är uppenbarligen stor i Danmark då han får och gör många stora roller men det är nåt där som inte klickar med mig. Övriga skådespelare att lägga på minnet är Pål Sverre Hagen som den otrooooligt obehaglige Johannes och Jakob Oftebro (från Så ock på jorden) har en lite mindre roll, men han gör den bra.

Filmen är baserad på en roman av Jussi Adler-Olsen som enligt Albert Bonniers förlag är en av Europas mest framgångsrika deckarförfattare, jag har dock inte läst en enda bok av honom. Jag tror dock – tror – att det här är en berättelse som gör sig betydligt bättre i bokform än i filmformatet och som grädde på moset är det vissa icke nämnda skådespelare som inte briljerar framför kameran direkt.

Okej underhållning för stunden men inte mycket mer än så. Men HEJA Fares Fares vad du är bra!

 

Publicerat

Stephen King-tisdag: GRÄSKLIPPARMANNEN (1992)

Den enda film jag fått önskemål om att ha med i detta tema är dagens, Gräsklipparmannen. Det var Sofia som till och med krävde en text om den och vem är jag att säga nej till detta?

Det visade sig dock vara svårare än jag trott att hitta filmen och att skriva en recension enbart baserad på mina minnen från biobesöket för 24 år sedan fanns inte på kartan. Det var bara att leta och att helt sonika beställa den på Import-bluray – på tyska!

Det stod i informationen om filmen att det gick att se den med engelskt tal men när jag skulle köra igång den visade det sig att det inte var fullt SÅ lätt. Hur många gånger jag än klickade på rätt inställning så började Pierce Brosnan snacka tyska. Okej, jag hade säkert förstått filmen tillräckligt bra även på ”fel” språk men det kändes inte riktigt rättvist, jag vill ju kunna bedöma den någorlunda korrekt ändå.

Men skam den som ger sig. Jag lyckades till slut få skivan att fatta vad jag ville och filmen startade och allt var frid och fröjd ända tills jag insåg att det var ETTHUNDRATJUGOFYRA år sedan filmen gjordes. Det ser så ut på effekterna i alla fall. Filmer som på nåt sätt handlar om TV-spelsgrafik blir jättefort våldsamt förlegna och Gräsklipparmannen är ett utmärkt exempel på det. Det är i långa stunder så lökigt att jag inte kan ta filmen på minsta allvar och det verkar som att jag inte är ensam om det, till och med Stephen King själv verkar hålla med.

Filmen hette nämligen till en början ”Stephen King’s The Lawnmower Man” men King stämde producenterna då han ansåg att filmen inte påminde om hans novell ens det allra minsta, förutom titeln och en enda scen. Och han verkade ha fått rätt eftersom titeln ändrades och all övrig info om vilken skrift filmen baserats på. Frågan är hur filmen hade tagits emot UTAN Stephen Kings namn i sammanhanget? Jag tror till exempel inte att jag sprungit benen av mig till biografen utan den tron och vetskapen. Filmen har ändå spelat in tre gånger sin budget och måste ändå ses som rätt lyckad rent ekonomiskt. Så lyckad som film är den dock inte.

Jaff Fahey lyckas transformera sig från efterbliven gräsklipparman till hunk med hjälp av mindre och mindre kläder samt balsam och en hårborste och Pierce Brosnans vetenskapsman gör sig allra bäst med bar överkropp.

En tanke där…. Pierce Brosnan utan tröja kan rädda nästan vilken film som helst va?

.

 

 

En liten parentes, jag tyckte inte filmen var särskilt bra även 1992… Nästa vecka dyker det upp en Stephen King-film där han är betyyyydligt mer inblandad än här.

 

Publicerat

GHOSTBUSTERS

Att det blir en jättekort text om den här filmen beror inte på att den är så dålig som ”folk” säger, jag tror nämligen att ”folk” som säger att den är SÅ dålig inte ens sett den. Att trailern sågades jäms med fotknölarna beror heller inte på att det är den sämsta trailer som gjorts, det beror på att sånt som uppfattas som ”sanning” väldigt fort får fäste i sociala medier och då slutar ”folk” att tänka själva.

Nåväl. Det här var en rätt underhållande film tycker jag. Varken bättre eller sämre än många andra lättviktsfilmer. Att det enbart är kvinnor i huvudrollerna tänkte jag knappt på. Sen är ju animerade spöken som fenomen rätt lökiga men det är ju sen gammalt.

I avsnitt 48 av Snacka om film pratar jag och Steffo om sommarens blockbusters och det smyger sig faktiskt in några ord om Ghostbusters.

Publicerat

THE ITALIAN JOB

Heistfilmer kan vara riktigt underhållande små pärlor. Kolla bara Oceans Eleven, Now you see me, Tower Heist och Jönssonligan – Den perfekta stöten. Det är nog det närmaste en animerad film man kan komma i en spelfilm eftersom endast fantasin sätter gränser för vad som kan stjälas – och hur. Allt går att lösa med kameravinklar, snabba klipp och bergochdalbaneloopar i manuset så tillslut är man helt borta och säger ja till allt med dreggel i mungipan.

När jag satte mig tillrätta för att se The Italian Job trodde jag att det var en sån film jag skulle få se, en skamlös overthetop-heist-film med upptempomusik och svindlande svindlerier. Det blev inte riktigt så. The Italian Job är på många sätt en okej film MEN den är i långa stunder ganska intetsägande och den skriver mig som tittar på näsan. Sånt är jag allergisk mot.

Jag har inte sett originalfilmen från 1969 och jag tror inte jag behöver göra det för att kunna leva ett fullgott liv till pensionen. Jag blir dock lite störd över att Charlize Therons rollfigur underanvänds och att Mark Wahlberg är med för mycket. Men Jason Statham är cool och Edward Norton som badguy är jobbigt att se. Inte för att han inte gör det bra utan för att jag helt enkelt gillar honom mer som snällis.

Publicerat

CAPTAIN FANTASTIC – EN ANNORLUNDA PAPPA

Som förälder händer det ofta att jag tänker ”det spelar ingen roll hur jag gör så blir det fel”. För så är det. Det blir fel, det är bara att hacka i sig.

Sen får man liksom resonera med sig själv och försöka tänka logiskt. Hur vill jag göra som förälder? Vad är det bästa för mitt barn? Känner jag mig trygg med mitt beslut även om barnet ifrågasätter det? Även om omvärlden ifrågasätter det? Är det här nåt som blir bra även i framtiden?

Svaren är ofta superenkla när jag pratar med mig själv men kanske aningens klurigare när dom ska förankras i en småtting. Ben (Viggo Mortensen) vet garanterat vad jag pratar om. Hans och hans frus vision av barnuppfostran är nämligen att bo i skogen, långt ifrån civilisationen och hemskola sina barn till att bli kloka, vetgiriga, vältränade och funktionella individer som klarar sig galant i skog och mark. Han har en stor buss som han kan forsla hela barnaskaran i när dom måste ner till stan men annars håller dom till i det välorganiserade skogshemmet.

Utan att spoila handlingen för mycket så är Bens fru, barnens mamma, inte med dom i skogen. Man förstår att något hänt men till en början inte vad och det är ingenting jag kommer skriva om här, ingenting mer än att Ben på väldigt många olika sätt får erfara det jag skrev i textens början, hur man än gör så gör man fel.

Filmen är 1.58 lång och den känns lång, men på ett bra sätt. Det hinns med osannolikt mycket i filmen, det är en känslomässig berg-och-dalbana och även om filmen stundtals är jättejobbig så mår jag väldigt bra av den. Den får mig att börja tänka efter, den får mig att börja ifrågasätta mig själv och mina idéer om vad en bra förälder är. Det är inte så dumt faktiskt.

Det känns som att jag svalt en luftrenare. Det här är mys!

Publicerat

Fredagsfemman #235

5. David Ayer

Säga vad man vill om regissören David Ayer, han är i högsta grad aktuell även som manusförfattare i och med filmen Suicide Squad. Den går för fullt på svenska biografer nu och jag undrar om inte sommaren 2016 kommer vara en tid i livet han kan berätta för sina barnbarn om.

.

.

.

.

4. Will Smith

Säga vad man will om Will Smith, han är som en katt med nio liv, som en bumerang, som en såndär alko-fågel i trä som liksom kommer med näbben närmare och närmare vätskan i glaset för att sedan nå touch-down och sen reser den på sig igen. Suicide Squad känns som filmen som fått honom högaktuell igen, en boost han kanske kan behöva efter filmer som After Earth och Focus.

.

.

.

3. Joel Kinnaman

Säga vad man vill om Joel Kinnaman, men är man inte bra STOLT över den mannen? Alla vi som såg honom i Johan Falk när det begav sig, när han var färsking, känner nog nånstans i maggropen att det var vi som på nåt sätt upptäckte honom. Vi såg ”nåt” och detta ”nåt” har nu nått ut i världen och han är STOR nu, Joel. Så stor att han har en roll i den största sommarblockbustern av dom alla. Så oavsett om filmen är bra eller ej, ingen glömmer en superhjälte.

.

.

.

2. Jared Leto

Säga vad man vill om Jared Leto men jag undrar om inte Jokern i Suicide Squad är rollen som kommer göra honom känd även för kreti och pleti. Fan vad jag är sugen på att se filmen nu. Och nej jag är inte bitter. JOFANDETÄRJAGVISST! JAG VILL JU SEEEE FILMEN!!!!!

.

.

.

1. Margot Robbie

Säga vad man vill om Margot Robbie men hon ÄR coolast i hela världen!

.

.

 

Publicerat

SNACKA OM FILM #48 – ”Sommarblockbusterdeluxe”

Vi är tillbaka efter det lilla sommaruppehållet-men-ändå-inte och i det här avsnittet ska vi försöka hinna prata lite om alla sommarblockbusters vi sett. Hur är biosommaren 2016 egentligen, hur står den sig jämfört med förra året?

Veckans lista är självklart tillbaka och vi listar Sofias inskickade förslag: musikscore som är bättre än filmerna förtjänar. Vi släpper kontrollen i filmrouletten igen och introducerar vi en ny punkt i podden som vi hoppas ska kännas förnöjsam.

Håll i hatten, det är många filmer att hålla reda på den här veckan (och många kompositörer, hehe). Vill du kolla upp vilka betyg vi gett filmerna kan du alltid kika på vår hemsida och vill du höra scoren igen kan du klicka in på vår spotifylista.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

THE REWRITE

Det är konstigt det där med Hugh Grant-filmer, ibland kan jag få ett sug efter dom fast jag egentligen inte förstår varför.

Hugh Grant är en skådis som i princip alltid ”spelar Hugh Grant” så på nåt sätt vet man alltid vad man får när hans namn finns med på rollistan, ändå, naaah, det gäller inte riktigt om man ser till filmerna i sin helhet.

The Rewrite till exempel. Låter ju asmysig på pappret. Hugh Grant är en ”gammal” författare som sitter fast i skrivandet och istället mer eller mindre tvingas ta ett jobb som lärare åt en grupp manusskrivande elever. Men han är inte så vidare värst trevlig – MEN han är charmig, såklart, han är ju Hugh Grant – och det är ungefär vad filmen går ut på. Precis, det är lika menlöst som det låter när jag skriver.

Till sin hjälp har Hugh Marisa Tomei, J.K Simmons (har han någonsin en dålig dag på jobbet?) och Allison Janney (har HON någonsin en dålig dag på jobbet?) och vad gäller den kvartetten finns det inte mycket att klaga på. Ändå är filmen märkvärdigt blek. Så pass blek att den i långa stunder känns helt onödig att titta på. Hugh är Hugh, han stammar, är sur, ler och har bångstyrigt kortklippt hår, yada yada, vi kan den grejen.

Personkemin som hade behövts för att man skulle tro på honom och Marisa Tomeis rollfigur som ett framtida par lyser med sin frånvaro. Sa jag att filmen är blek?

Publicerat

HUSDJURENS HEMLIGA LIV

Här är filmen som har årets kanske charmigaste trailer och den åsikten kommer alltså från mig, moi, den där underliga personen som inte gillar djur i allmänhet och inte förstår grejen med husdjur i synnerhet.

Husdjurens hemliga liv är alltså en film som lockat mig länge, ända sedan januari faktiskt när det visades en lång snutt av filmen på Stockholm Filmdagar. För några veckor sedan blev jag inbjuden till en VIP-visning av filmen, en film som givetvis visades med svenskt tal eftersom många av dom som dubbat rösterna fanns på plats i publiken. Huvudrollen utgörs av den lille hunden Max vars originalröst tillhör Louis C.K. och den svenska rösten av Erik Haag. Jag tycker väldigt mycket om Erik Haags röst när jag ser att det är Erik Haag som pratar men när hans speciella röst kommer ut från munnen på en tecknad hund så blir det lite syntax error i huvudet på mig. Jag ser inte hunden Max, jag ser bara Erik Haag. Är det meningen?

Men…nåja….jag ska inte hänga upp mig alltför mycket på detta. Dubbningen är överlag riktigt bra tycker jag, det är bra läppsynk och smart castade skådisar. 3D:n var också över förväntan bra, vilket det i ärlighetens namn oftast är när filmer visas utan text. Och filmen då, hur var den?

Filmen är BRA! Jag blev redigt underhållen varenda minut, fnissade högt ibland och log en hel del. Den är söt och knasig och fantasifull och kreativ och fullt med actionspräckade scener och till och med lite läskigt ibland för dom allra minsta (i alla fall den lilla flickan som satt bakom mig som vrålade sig igenom halva filmen, oklart varför men jag tror det började med åsynen av en orm).

Jag blev inte det minsta besviken och den trea jag ger filmen är ytterst stark och väldigt välförtjänt. Den enda anledningen till att jag inte ger den en fyra är att den släpper taget direkt. Jag mindes den knappt dagen efter och då kan det inte bli mer än en trea. Såna är reglerna härinne hos mig. Kanske tänker jag annorlunda när jag sett om filmen med originalrösterna, för det KOMMER jag göra.

Publicerat

Stephen King-tisdag: CELL (2016)

2006 skrev Stephen King en roman som på svenska heter Signal och i original Cell. Tio år senare har den blivit film och King har själv varit med och skrivit manuset.

Det här är en film som får mig att vilja göra en hårddiskrens mellan öronen, jag vill liksom börja om från scratch, läsa boken och sen nöja mig med det. Jag tror nämligen att boken kan vara alldeles förträfflig men filmen är inget annat än en samling av alla element som gör mig extremt uttråkad. Dessutom…..John Cusack. Vafaaaan liksom! Han ser ut som en gammal amerikansk tant med både injicerat skit och en aura av Instagramfilter över ansiktet. Plus insjunkna kinder, en tunn tajt mössa och mycket kajal. JAG TYCKER INTE OM JOHN CUSACK SOM SKÅDIS!!!

Samuel L Jacksom har den andra huvudrollen och – utan att överdriva – han känns noll procent närvarande. Filmen känns billig, den är undermåligt genomförd på precis alla sätt jag kan komma på och jag vill verkligen inte skriva ett enda ord till om den. Så jag slutar här och längtar till nästa tisdag.

 

 

Idag skriver även Filmitch om den här filmen. Är han i mitt lag eller kommer han meja ner mig från motståndarlaget?

 

.

Publicerat

100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS

Den här currygula postern har dykt upp lite här och där sen filmen kom. Först på Malmö Filmdagar 2014 (men den lockade inte mig), sen på bio (men den lockade inte mig), sen på Itunes (men den lockade inte mig) och nu på Netflix.

Den lockade inte mig nu heller, jag började faktiskt se den på grund av ett felklick, men jag lät det vara för skillnaden mellan att en film inte lockar av någon diffus anledning och att den inte lockar på grund av att jag tror den är jättedålig är inte samma sak. Vissa filmer har liksom ingen utstrålning – hur gul postern än är.

Men nu är filmen alltså sedd och Lasse Hallström har på Lasse Hallströms karaktäristiska sätt guidat mig från Bombays bakgårdar till Paris förorter och dessutom gjort mig småhungrig på kuppen. Han är bra på det där Lasse, att med varma kamerafilter och skådespelare med vita tänder få mig som tittar att känna nån slags inbjudande myssnällisklump i magen, även om jag tycker han lyckats bättre i många andra filmer än denna. Det här är nämligen en film som redan från början visar att HÄR kommer man inte få se ond bråd död eller misslyckanden, det här är alldeles-lagom-feel-good från början till slut och ingenting händer som jag inte kunde klura ut efter förste fem minuterna.

Det är klart jag kan se en sånhär film, frågan är väl snarare varför? Det är ingen som helst utmaning, den kräver ingen känsloinvestering eller ens koncentration, jag sitter där och liksom bara…tittar. Visst är det maffiga matscener men det gör inte filmen mer intressant. Helt enkelt, filmen lockade mig ungefär lika mycket som jag på förhand trodde. Ibland har man rätt, ibland har man fel. Lev med det.

Publicerat

THE MECHANIC

Nej det här var ju inte speciellt bra.

Trots en tuff Jason Statham, trots en rutinerad Simon West i regissörsstolen, trots skådiskameleonten nummer ett just nu Ben Foster, trots en charmant Donald Sutherland i en liten rullstolssittande roll och trots att filmen är riktigt snygg så är den grund så det knappt plaskar under skosulorna trots att det regnat i dagar.

Det här var ju jättesynd på så fina pickadoller. Räserbåtar. Kakor. Ärtor. Vad fan heter det?

 

 

(supersvag, alltså suuuupersvag)

Publicerat

BRÖLLOP I ITALIEN

På svenska heter dagens film Bröllop i Italien. Den engelska titeln är Love is all you need. Den danska originaltiteln är dock Den skaldede frisør, alltså – på svenska – Den skalliga frisören. Det intressanta är att alla dessa tre titlar tillsammans beskriver filmen alldeles på pricken rätt.

Filmen handlar nämligen om Ida (Trine Dyrholm) som är frisör och under sin fina peruk är hon skallig. Hennes cellgiftsbehandling av bröstcancern är avklarad, hon är för tillfället friskförklarad och hon tackar nej till att återskapa det borttagna bröstet då hennes man Leif (Kim Bodnia) ”mest ser till insidan och antagligen inte ens märker att det är nåt som saknas”.

Med dessa höga tankar om sin man är det klart Ida blir överraskad när hon kommer hem efter en koll på sjukhuset bara för att hitta mannen i doggystyle-position på soffan med sin blonda (typ) 22-åriga ekonomiassistent. Va fan! Dom skulle ju börja leva nu! Dom skulle börja blicka framåt och framförallt skulle dom ju åka till Italien tillsammans och se dottern Astrid (Molly Blixt Egelind) gifta sig med sin Patrick (Sebastian Jessen)!

Mitt i alla dessa kaosochpaniktankar ska Ida backa ut från en parkeringsplats och kör rakt in i sidan på en betydligt flådigare bil som precis skulle passera. Ut kommer en man i kostym, jäktande, skrikande, irriterad. Philip (Pierce Brosnan) är chef för ett stort frukt-och-grönsaksföretag och har annat att göra än att lösa försäkringsfrågor och parkeringsskador med en vimsig medelålders kvinna. Han ska ju till Italien. Han son ska ju gifta sig!

Hur jag hamnade framför Bröllop i Italien i förstaläget har jag ingen aning om, jag zappade väl på Itunes som vanligt och bytte från den skräckfilm jag tänkte hyra till den här. Bara sådär. Och ibland blir ”bara sådär” så himla bra! Det här var nämligen en otroligt fin film!

Visserligen är det JU en saga att en tiopoängare som Pierce Brosnans Philip skulle finnas i verkligheten – och än mer saga att han då skulle bete sig som han gör – men man kan väl drömma? Trine Dyrholms Ida är inte lika mycket av en sagofigur men hon är en komplex person och ingen ”vuxen Askunge” eller så. Det händer skit i alla rollfigurernas liv, ingen är perfekt, alla är lite trasiga, lite rassliga och samtidigt lite underbara.

Det här är en film som kan muntra upp den gråaste av dagar!

Publicerat

Fredagsfemman #234

5. Är det inte lite lama sommarpratare i år?

Är det inte lite otippat att den bäste sommarprataren hittills har varit Kim ”tunghäftan” Källström? Jag har lyssnat på (i stort sett) alla sommarpratare MEN  jag har tvingats stänga av ett program redan efter några minuter pga massivt salivklafs rätt in i micken. Det går inte, jag kan bara inte lyssna på sånt oljud hur intressant manus människan än har. Och att Edward Bloms sommarprat dessutom blev ”censurerat” gör att jag känner ett liiiiitet sting av att Sommar i P1 kanske har överlevt sig själv? Jag gäspar lite lojt och lyssnar vidare.

.

.

.

4. Är det bara jag som börjar längta lite till hösten…..?

Det är varmt, det är soligt, det är somrigt, det är svettigt, det är vackert och härligt och skönt med tunna kläder, utomhusmiddagar, fläktande kvällar, blå himlar, snygga instagrambilder, brunbrända men (quäääääääk, nä inte mina) och solblekt hår. MEN, hur skönt är det inte när hösten knackar på? Allt blir liksom lite lugnare tycker jag. Ingen hets efter att göra saker hela tiden, att hinna med, fasan att kanske missa nån solig dag fast man istället vill sitta inomhus eller kanske – ve och fasa – MÅSTE vara inomhus för att andra plikter kallar än semestermys? Nej, nu säger jag HEJA HÖSTEN, kom igen nu, jag längtar efter dig!

.

.

.

3. Den bästa Beckfilmen there is!

På söndag visar SF ännu en klassiker på utvalda biografer. Denna gång är det Bo Widerbergs….ja jag säger det, ja det gör jag…MÄSTERVERK från 1976: Mannen på taket! Tror du mig inte, låt mig försöka övertala dig genom att du läser min recension. Jag tror fanimej att jag älskar filmjäkeln. Svensk filmhistoria, ett härligt nostalgi-Stockholm, en storartad film, sjukt spännande och Carl-Gustaf Lindstedt som Martin Beck.

.

.

.

2. På onsdag smäller det!!!

.

.

.

.

.

1. Here´s the thing with Alec Baldwin

Det är nåt med den där lyckokänslan när man hittar en ny podcast, eller allra helst en som inte är ny alls (mer än för mig) så det finns en backlog som är ENORM, och jag inte vill göra nåt annat än att promenera/städa/fixa/sitta helt still och hörlurarna i hårdplast känns som mjukplast i öronen och avsnitt på avsnitt slinker in genom trumpeterna och in i hjärnan och det är sånt jävla MYS bara! I det här fallet är det Alec Baldwin-mys jag pratar om. Hans samtals-intervju-podd där han pratar om och med Hollywoods stora namn från förr och nu (personer både framför och bakom kameran) är så intressant och så himla öppet och personligt att jag inte kan göra annat än att tjonga upp podden som en nyårsraket på veckans förstaplats. Heja Alec!

.

.