SNACKA OM FILM #47 – ””Sommar-snacka om film del 4”

Då var vi framme vid det fjärde och sista specialavsnittet under poddens ”sommarlov”.

Det blir en ny typ av James Bondm det blir 80-talare OCH vi hälsar vår gäst Sofia välkommen för ett litet återhörande när vi pratade om en riktig storfilm. Bland annat.

Nu toklängtar jag efter att podda på riktigt igen och förhoppningsvis känner Steffo samma sak för NÄSTA TORSDAG är vi back in business och då med en alldeles livs levande ny och sjudande blockbusterfylld sommarpodd.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

THE LOBSTER

Om jag har 45 dagar på mig att hitta en kärlek att leva tillsammans och jag inte skulle lyckas och då tvingas att förvandlas till ett djur i resten av mitt liv så skulle jag välja lemur.

Colin Farrells rollfigur i den här filmen, David, valde hummer. Jag fattar inte valet alls. Hummer? Stenhård och vass och knallröd när den är kokt. Lemurer är ju i alla fall söta. Och randiga.

Nej, det är inte jag som fått värmeslag, The Lobster handlar nämligen om precis just det här. David är ensamstående och det är inte okej, han måste hitta någon att leva med, han måste leta upp en Sann Kärlek – och det pronto! Det enklaste sättet är att checka in på ett särskilt hotell där det bara glider runt andra singlar, det är som Match.Com The Real Thing kan man säga. Men, MEN, med en liten asterisk efter ”chansen att träffa rätt”, träffar man fel eller ingen alls förvandlas man alltså till ett djur, det djur man själv valt. 45 dagar. No more. No less. Och Davids hund har varit hans bror. Ja, du hörde rätt.

Den grekiske regissören Yorgos Lanthimos har verkligen inte blivit någon personlig favorit efter att jag sett filmen Dogtooth och jag ska erkänna att jag var jävligt skeptisk även till denna hummerfilm. MEN det visade sig vara helt i onödan! Filmen är – precis som Dogtooth – knepig så jag nästan smäller av men där Dogtooth BARA blev pretentiös och tillkrånglat jättesvår muntrar The Lobster upp mig med scener som faktiskt fastnar både på näthinnan och i skallen. Bra gjort måste jag säga!

Colin Farrell gör samma typ av man som Joaquin Phoenix gjorde i Her, en beigebrun man på jakt efter nån form av lycka. Men där Her var visuellt alldeles underbar är The Lobster mer lik det forna fiket Skitiga Bullen i Flen. Det är mer ”Roy Anderssonskt” kan man säga, utan att skrämma bort eventuella läsare som eventuellt inte finner någon som helst glädje i Roy Andersson.

Mitt tips är att försöka se filmen. Det är den värd. Bara för att den är konstig betyder det inte att den är värdelös. Titta bara på mig. Nu har jag 44 dagar kvar sen skrivs denna blogg med lemurtassar.

JASON BOURNE

Hörru John”, sa Paul Greengrass till kompositören John Powell en vacker dag. Det kan i och för sig varit en regnig också, jag har såklart ingen aning då allt jag skriver här är ren spekulation.

Hörru John. Vad säger du? Kan du tänka dig att skriva lite musik till den nya Bournefilmen som jag ska skriva och regissera?

John Powell tittade förnumstigt på Paul. Var det inte en självklarhet att han skulle få skriva musiken? Han hade ändå gjort det till The Bourne Identity, The Bourne Supremacy OCH The Bourne Ultimatum och dom två senare filmerna hade Paul dessutom regisserat. Om det finns husmöss och hustomtar så var John en sån, fast kanske snarare huskompositör eftersom han alltså var mannen bakom musiken i alla filmer med Matt Damon som Bourne. När Jeremy Renner vikarierade 2012 var det ingen som frågade. Jävla skit-Hollywood alltså. Otacksamma jävlar. Man kan aldrig vara säker på ett jobb.

Varför frågar du?”, säger John och spänner ögonen i Paul (det börjar likna nån form av Beatles-drama det här…) ”Du borde veta att det här är min mest stabila inkomstkälla!

Ja….min med”, svarade Paul och blicken slokade bakom dom runda glasögonen. ”Men nu är det så att jag får betalt på ett annorlunda sätt den här gången – och så även du. Ju mindre Matt Damon pratar, ju mer pröjs får jag och du får betalt per spelad musikalisk minut i filmen.

MENSÄTTIGÅNGDÅFÖRFAN!!!” skrek John i falsett. ”Skriv ett manus där Bourne är så tyst att man nästan tror att han tappat tungan och bygg upp hela filmen på misshandelsscener och långa biljakter så min musik kommer till sin rätt. Jag kan pumpa den i två timmar om det behövs, det är bara att loopa skiten. Det är ju inte som att filmen inte säljer in sig själv. Alla kommer vilja se den, du behöver inte knåpa ihop nån story. Släng in Alicia Vikander i uppsatt hår så kommer halva jordens befolkning vänta på att Bourne ska lösa upp knuten i nacken, det räcker för att hålla pöbeln vaken. Åsså min musik på det. Okej, den KAN upplevas sövande men det går att pitcha upp volymen, det finns inte en chans att nån somnar.”

John tittade på Paul. Paul tittade på John. Båda log och nickade. Så fick det bli.

Stephen King-tisdag: KÖPLUST (1993)

Det var många år sedan jag läste boken som på svenska heter Köplust och i original Needful things. Den kom ut i svensk översättning 1992 och jag slukade den med detsamma, precis som jag gjorde med dom flesta Stephen King-böcker från 1982 och femton år framöver.

Det var julafton när jag höll en ny Stephen King-bok i min hand, precis som att jag under tio års tid kände att sommaren inte började på riktigt förrän jag låg på en filt på en gräsmatta och läste årets Hamilton-bok i pocket. Det var tomt när Jan Guillou slutade skriva dessa, somrarna blev aldrig mer sig lika.

Det är nåt speciellt när man hittar en författare man verkligen gillar, det är som att man får ett gemensamt språk som blir så väldigt speciellt. Författaren skriver ord på ett papper och i min hjärna spelas bilder upp när jag läser, jag ser saker, syner, människor, platser och jag tror på det jag ser, det blir verkligt. När boken sen filmatiseras och ingenting visas upp på det sätt jag såg det, ja, det blir knepigt ibland minst sagt. Vissa böcker funkar bättre än andra (Död zon till exempel, och Lida) medans en bok som Köplust blir nånting helt annat i filmiskt format än som läsupplevelse.

Nu ska jag inte höja boken till skyarna som någon av Kings bästa för det tycker jag verkligen inte att den är, men jag tyckte den var mysig på det där Castle Rock-småstads-sättet och karaktärerna beskrevs som alltid på mänskliga vis. I filmen blir karaktärerna mer av stereotyper. Ed Harris som sheriffen Alan Pangborn, Amanda Plummer som den knepiga Nettie, Bonnie Bedelia som den flirtande servitrisen Polly Chalmers och Max von Sydow som den charmerande men mystiske mannen Leland Gaunt som öppnar en butik i staden vid namn Needful things, en butik som har allt och då menar jag verkligen ALLT.

Filmen klarar sig på dom äldre skådespelarnas professionalism för jag kan inte med all välvilja i världen säga att den unge skådespelaren Shane Meier spelar Brian Rusk med den äran. Han känns mer än lovligt otrygg i sammanhanget. Men summa summarum är detta två timmar som är svagt okej men inte så mycket mer.

.



Nästa vecka kommer en ny film med Stephen King. Ja, en sprillans ny!

LOOKING: THE MOVIE

Jag har verkligen saknat Patrick, Dom, Agustin, Richie, Eddie, Kevin och dom andra snubbarna i Looking!

Det här började alltså som en TV-serie på HBO som gick två säsonger och som nu får en avslutning (AVSLUTNING???!!!) med en film. Känner vi igen det från någon annan fantastisk serie på HBO? Ja precis, Hello Ladies!

Precis som med alla riktigt bra serier så känns karaktärerna som ens vänner efter ett tag. Killarna i Looking är inget undantag. Säsong två slutade verkligen inte i dur men kanske i ett hoppfullt moll för huvudpersonen Patrick (Jonathan Groff).

Nu är han tillbaka i San Fransisco igen efter att ha flyttat från stan och därmed också sitt gamla liv. Vännerna Agustin (Frankie J. Alvarez) och Eddie (Daniel Franzese) ska gifta sig och Patrick ska vara best man. Klart han flyger in för en sån stor grej! Det här kan han ju inte missa. Bara det att dom lagligt får gifta sig är hur stort som helst.

Filmen är inte det minsta annorlunda från serien, den känns som ett superlångt avsnitt och det är skönt tycker jag. Det känns så himla ärligt, äkta, naket, svettigt, mänskligt, härligt alltihop både när det gäller kärlek och komplikationer och jag har svårt att se att det är skådespelare i rollerna, jag tror det jag ser är alldeles sant.

Det är det sistnämnda som gör detta så svårt för nu är det obönhörligen över, nu är Looking slut. Och precis som med Hello Ladies så sprider sig en saknad i bröstkorgen som endast går att fylla med att se om filmen en gång till. Direkt. Så det var precis vad jag gjorde.

Lycka till killar. Det var roligt att få lära känna er en stund.

LA BELLE ET LA BÊTE

Skönheten och odjuret, den tecknade Disney-versionen, är så himla fin tycker jag! Jag har sett den tusenmiljarderstjärnstopp gånger, nåja, nu överdrev jag en smula men många är det. Jag gillar historien, känslan, färgerna och musiken!

Av dessa fyra är det endast musiken jag får tänka bort för den franska versionen av Skönheten och odjuret (från 2014) är ingen musikal, det här är ett rent fantasy-kärleks-sago-drama-äventyr.

Med en budget på hela 35 miljoner euro visar regissören Christophe Gans att det går att göra film även i Frankrike så varenda litet euro-öre syns i bild. Jävlar i min lilla låda alltså, det här är SNYGGT och det är snyggt på det där scenografikreativa sättet som gör att man sitter och tittar och faktiskt inte vet vad det är man ska få se härnäst. Balla scenlösningar, otroliga miljöer, det är MUMS FILIBABBA för ögonen helt enkelt!

Jämfört med den tecknade versionen så är historien omskriven en del, exakt hur tänker jag inte skriva här men skillnaderna gör att det känns som att det här är en film som står helt på egna ben oavsett likheterna i titel och i huvudfigurer. Léa Seydoux spelar Belle och det är Vincent Cassel som får ikläda sig den håriga rollen som Odjuret OCH den mer slätrakade prinsen.

Efter att ha hamnat i diskussion om detta vid handfull tillfällen känns det som att jag är en av få filmintresserade personer som inte riktigt kan se storheten i Vincent Cassel och hans ”utstrålning”. Jag blev till och med kallad ”idiot” en gång för att jag inte tyckte han var snygg i Black Swan! Nåja, idiot eller inte, jag står för att jag tycker att han är rätt aurafattig och jag känner samma sak i den här filmen. En mer karismatisk man i denna roll hade höjt filmen ett snäpp till i mina ögon. Léa Seydoux är däremot som klippt och skuren att spela den lite buttra Belle med skinn på näsan. Hon är jättebra!

Att filmen är så infernaliskt snygg gör att jag jackar upp den från den starka trean jag först tänkt ge den. Det här är matinémys på hög nivå, perfekt för en mörk höstig kväll. Eller en regnig sommarnatt. Om det nu kommer nån sån.

FREEHELD

Ibland kan jag känna mig som en superkvinna när jag tittar på film. Eller som Iron Mans lillasyrra, typ. Kroppen är liksom ingjuten i stål och allt jag ser rinner av mig. Det kan vara den mest tragiska, den mest sorgliga film som gjorts och jag sitter där i biomörkret och känner mig som en stenstod, som en amazonkvinna av kevlar och ingenting av filmen når in i mitt innersta. Jag är liksom….avstängd.

Sen kommer det dagar då hjärtat är alldeles öppet. Jag tar till mig, jag tar åt mig, jag berörs och hela min kropp är som en tvättsvamp som suger åt sig allt jag ser på vita duken. Den dagen jag såg Freeheld var en sådan dag.

Ibland är det skönt att släppa på trycket, att tillåta sig att gråta som ett barn. Ibland är det nödvändigt att släppa in rädslor i systemet, som den där fasansfulla iskalla känslan av hur det skulle kännas om man blev sjuk, sådär på riktigt sjuk och fick diagnosen att det inte fanns någon bot, att väntan på döden var ens enda trogna följeslagare och allt man trott på, alla drömmar, all längtan fick trycks ner djupt in i det undermedvetna för dagarna är räknade och såhär blev livet, inte mer än så.

Ibland är det skönt att se genomignoranta människor på film, såna som man skulle vilja klippa till rätt över näsbenet om man träffade dom öga mot öga, samtidigt som man rent intellektuellt vet att dumhet aldrig kan misshandlas ur en människa. Inskränkta korkade människor är så uppkörda i sin egen röv att inte ens en tarmsköljning kan rena dom, än mindre en smäll även om det gör ont för stunden.

Sen är det det där med kärlek också. Det fina att få se det där som dom flesta av oss längtar efter, att träffa nån som genuint älskar en precis som man är och som utan minsta tvekan står kvar i både sommarsol, regn och isande kyla. Nån som ser samma betydelse i ordet tillsammans, nån man helt enkelt inte vill och kan leva utan och som känner precis likadant tillbaka.

I Freeheld får man allt det där och mer därtill. Här får Julianne Moore, Ellen Page och Michael Shannon visa var skåpen ska stå och dom kånkar runt på dom där tre skåpen tills dom är nöjda och jag sitter och gråter loss flimmerhår ur näsan.

En annan dag kanske filmen inte berört mig alls. Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Jag kan bara säga att just NU, just IDAG berörde den mig så mycket att synen av polisbilar utanför en kyrka fick mig att hulkgråta sådär så jag inte kunde sitta still. Ångesten kröp i mig, den där jobbiga jävla känslan över hur orättvist och vidrigt äckligt elakt jobbigt fult helvetiskt livet kan vara samtidigt som det är hur fint som helst.

Människor gör snälla saker mot varandra hela tiden, människor bryr sig om. Det krävs bara en rejäl spark i arslet på många innan dom sätter igång, kanske behöver dom se det mörka själva innan dom uppskattar det ljusa? Kanske behöver man bli sjuk på riktigt innan man uppskattar att vara frisk?

(PS. Jag kanske ska tillägga lite information om själva filmen. Den är baserad på en sann händelse om vad som hände när polisen Laurel Hester blev svårt sjuk och inte fick igenom att hennes efterlevandepension skulle gå till hennes registrerade partner Stacie. Detta var sju år innan homosexuella fick rätt att gifta sig och maktens män hade med lätthet kunnat sagt ja men valde att tolka lagarna på sitt eget inskränkta och missgynnsamma vis. En riktigt BRA boats alltså! )

Fredagsfemman #233

5. Alla dessa frågetecken

Finns det stora vänliga jättar? Fixar Steven Spielberg verkligen att göra en ”förtrollande familjefilm” 2016? Är SVJ – Stora vänliga jätten verkligen en toppenbra svensk översättning på originaltiteln The BFG? Är The BFG en vidare värst genomtänkt titel in the first place? Är det här en film man ”borde” se? Bör man köpa en handväska skrymmande nog för en ihopfällbar motorsåg? Är det medtag-näsdukar-dags kanske? Hur trött kan man vara på filmer som enbart är gjorda på hittipå-väg? Så många frågor, så få svar. Bäst att gå vidare till plats 4.

.

.

.


4. Den där lilla filuren som hoppar i soffan

ÄNTLIGEN ska jag få se den där lilla tjommen som hoppar i soffan på bio, djuret, vad är det för nåt, råtta? Kattunge? Illerbarn? På söndag är det pressvisning för filmen som bjussat på vårens och sommarens charmigaste trailer: Husdjurens hemliga liv. Jag tror banne mig att 2016 är på väg att bli det starkaste året för animerad film – någonsin! Kolla trailern här om du blir nyfiken. Och kolla ända till slutet och koncentrera dig på soffan.

.

.

.

3. Boktips från hjärtat

Det är fem år sedan regissören Daniel Lind Lagerlöf försvann spårlöst efter att ha stått på några klippor utanför Fjällbacka och rekat miljöer till nästa Camilla Läckberg-filmatisering. Kroppen har fortfarande inte hittats och det som hänt är fortfarande ett frågetecken stort nog att skugga alla under punkt 5. Daniels fru Malin Lagerlöf blev ensam med deras tre små barn och sorgen efter att ett 25-år långt förhållande plötsligt fått ett….slut. Nu har hon skrivit en bok om det som hänt, ”Dagbok från ditt försvinnande”. Jag har läst den. Jag visste inte om jag skulle våga göra det men jag gjorde det och det var tur. Det är en bok om sorg men också så mycket mer. En boktips från mitt hjärta till alla som känner att dom på något sätt behöver tröst.

.

.

.

2. Julianne Moore

Idag har Freeheld premiär, en film där Julianne Moore har den ena huvudrollen. Imorgon kommer min recension av filmen och jag kan bara säga som så: Julianne Moore är fuckin´amaaaayzin´!

.

.

.

1. Stranger things

Bildgooglar man på orden strange things kommer det upp en hel del grejer som man kanske inte vill ska stanna på näthinnan. En bajsmössa till exempel. En sån himla tur att dagens etta på listan heter Stranger things och ingenting annat. Det här är Netflix nyaste originalserie och jag hoppas att alla med någon faiblesse för 80-talsfilm letar upp den och tittar. Det här är nämligen något så mumsigt som en nyinspelad nostalgitripp som andas ALLT som hör amerikanskt 80-tal till (inklusive Winona Ryder!) och allt är bara SÅ BRA. Bara intromusiken får det att tåras i ögonen. Blipp-blopp-mys.

.

.

SNACKA OM FILM #46 – ”Sommar-snacka om film del 3”

Det är torsdag och vi går in på tredje veckan med våra best-of-Snacka-om-film-avsnitt.

Idag både bashar och bankar vi och jag begeistras (finns det ett sånt ord ens?) av Steffo när han hyllar en film jag trodde han skulle avsky som pesten. Bland annat.

Hoppas du har en fortsatt skön sommar och att Snacka om film kan hålla dig sällskap i hängmattan/vid glasskiosken/på jobbet/vid badet en stund.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

SUNSHINE CLEANING

Emily Blunt och Amy Adams spelar systrarna Norah och Rose, Rose som har en son, ett KK-förhållande med en gift man som aldrig lär lämna sin fru vad han än säger till henne (Steve Zahn) och hon driver ett städföretag och Norah som fortfarande bor hemma hos pappa (Alan Arkin) men hjälper Rose när hon behöver.

När sonen blir relegerad från skolan och Rose behöver få in honom på en privatskola räcker pengarna inte till och hon tvingas tänka om och nytt. Hon utvecklar städföretaget till att bli en ”biohazard removal crime scene clean-up service” och kan därmed få betydligt bättre betalt av kunderna som vill få sina hem rengjorda efter att nån skjutit huvudet av sig. Till exempel.

Det här är urtypen av en liten indiefilm som inte gör en fluga förnär när man ser den men som jag märker att jag tänker på efteråt. Adams och Blunt gör båda ett utmärkt jobb med sina roller, jag förstår dom, jag köper det dom gör och allt som händer. Hade inte dom funkat hade filmen sannolikt havererat men som sagt, det gör den inte nu. Inte alls.



Det här är en del av temat jag hade tidigare i år, temat som hette Veckans filmtips från Moya. Moya har nämligen fortsatt ge mig toppenfina filmtips och jag kommer fylla på listan av  tack-vare-henne-sedda filmer här.

LEGENDEN OM TARZAN

När det började surras om att en Tarzan-film var på G blev snackisen tämligen fort det uppenbara: Alexander Skarsgårds superkropp. Små sneak-peak-bilder dök upp på magrutor som fanimej såg animerade ut och världens samlade kvinnor – och ja, män med troligtvis  – började sucka och låta konstigt.

Nu när Tarzan-filmen går på nästan varenda biograf i hela världen surras det också, men inte så mycket om själva filmen, mer om en Nya Zeeländsk småbarnsmamma vid namn Emily som recenserade filmen efter att ha hällt i sig en hel del vin (blogginlägget kan läsas här). Jag tycker texten är skitrolig men den handlar enbart om hur HET Alexander Skarsgård är och vad hon skulle vilja göra med honom. Alltså, det handlar inte om nåt annat. Alls.

But the important thing to know is that he doesn’t put his shirt back on and he’s really wearing those pants. And his eyes. He has such puppy dog eyes. If I was with Alexander Skarsgard I would be like what’s wrong Alexander Skarsgard because he always looks so sad. And then he would say – nothing because you’re my wife. And then we would bang.”

Nu är Legenden om Tarzan ingen film som tjänar på att analyseras, stötas och blötas, den är vad den är, nämligen ett tämligen oblodigt matinéäventyr med effekter som inte kan stoltsera med Ang Lee-perfektion direkt (jämför med Life of Pi nu. Det bör man helst inte göra, det ger inga plus alls till Tarzan). Man får se en rätt trött Christoph Waltz som spelar Christoph Wa….nääää….han spelar Leon Rom, the badguy (nähä? Är HAN elak??), en precis som alltid fantastiskt vacker Margot Robbie som spelar Jane hur bra och trovärdigt som helst OCH man får se Alexander Skarsgård i all sin ståtlighet både med och utan kläder. Och han är BRA. Han är inte BARA magrutor ÄVEN om han är en enastående manlig varelse vars inkorg kommer vara helt fullskiten med erbjudanden om roller i samma fack som denna. Alltså tröjlösa actionrullar.

Jag tänker alltså inte analysera. Jag tänker inte fundera så mycket. Inte på filmen för den är nästan redan borta från näthinnan. Det som stannar kvar är dock fenomenet att filmen säljs in med Alexander Skarsgårds bara överkropp OCH att en kvinnlig bloggare och tillika feminist (om man läser hennes egen beskrivning av sig själv) har fått en viral succé med en recension som aldrig hade funkat i tvärtomvärlden.

För tänk om en man skrivit exakt samma ord om en kvinnlig skådespelare. Han hade blivit hängd på alla sätt som går.

 

 

 

Här är mina filmspanarvänners samlade tankar om denna film:
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Flmr

Stephen King-tisdag: CHRISTINE (1983)

Christine är en av dom bästa Stephen King-böckerna jag hittills läst. Okej, det var länge sedan jag läste den sist men jag minns den som otroligt bra, speciellt om man betänker hur lökig berättelsen är – egentligen.

En mordisk Plymouth Fury ´58 som lagar sig själv, kan framföras på vägar utan förare och som verkar vara smått galen, jag kan inte låta bli att tänka att Christine är en självklar inspirationskälla till Quentin Dupieux film Rubber. Döda ting som har känslor och som dödar utan att till synes själv kunna få en skråma, den finns en hel del såna ”typer” i filmvärlden, kolla bara på Terminator.

Men nu handlar dagens film om en bil, en 50-talare och filmen utspelar sig på 50-talet med allt vad det innebär av tidstypisk musik och övrig feeling. Mysigt. Trivsamt. Keith Gordon spelar Arnie Cunningham, huvudrollen, den unga nörden och ägaren till den röda mordiska bilen och föga förvånande blev det inte skådespelaryrket som betalar hans lön som vuxen. Han sadlade om en smula och försörjer sig numera mest som TV-serieregissör och har hoppat in och regisserat avsnitt i allt från The Killing, Dexter och amerikanska Bron (The Bridge) till Homeland, The Leftovers och Fargo.

Utan att riskera att bli spydig så är detta inte skådisarnas film, nej verkligen inte. Det här är Christines film. Köper man känslan i filmen och premisserna med bilen så funkar den. Tycker man hela historien är blaj, ja då är det klart filmen är en flopp.

För egen del tycker jag John Carpenter lyckats så bra man kan med grundförutsättningarna och även om filmen inte är den fullträff jag tyckte mig se 1994 så är det en fullt godkänd film, trivsam för stunden. Och ärligt talat, vad är det första man tänker om man en mörk kväll plötsligt ser en bils strålkastare riktas mot en?

 

 

.

Nästa tisdag dyker en annan King-film upp här på bloggen, en som innehåller betydligt färre bilar.

KOLLEKTIVET

Om Beyonce är Queen B så är Trine Dyrholm banne mig Queen T. Vilken jävla DOMINANT hon är i varenda film hon är med i. Hon kommer in och bara BAM!!, sätter varenda scen och får mig som tittar att vara hundraprocentigt närvarande i stunden.

Jag tittar på filmen, jag följer Trines blick, jag gör inte nånting annat på denna jord och det är få skådespelare förunnat att ha den unstrålningen. Men Trine har och Trine kan och det ska dagens film vara tacksam över.

Trine Dyrholms motsats är nämligen den andra huvudrollsinnehavaren, Ulrich Thomsen. Han är en man med livlös blick och en aura som känns otäck. Han är helt enkelt en Stor Skådespelare som jag inte riktigt förstår storheten i.

Tillsammans utgör Trine och Ulrich dock filmens nav, det gifta paret Anna och Erik, som i Thomas Vinterbergs nya film har ärvt ett hus (eller Erik har, om man ska vara korrekt) och som dom beslutar ska användas som kollektivboende eftersom dom vill bo där men hyran blir för hög för att det ska vara ekonomiskt hållbart. Huset är gigantiskt och det finns plats för en hel drös med gamla vänner – och nya – och Anna och Eriks gemensamma dotter Freja bor givetvis också där.

70-talets Danmark är tacksamt att skildra på film, 70-talet är det allt som oftast. Kläder, färger, scenografi, musik, allt bildar en helhet som ger kött på benen åt ett manus som kanske inte är Vinterbergs allra starkaste. Kollektivet är en teaterpjäs från början men det var inget jag direkt tänkte på under filmens gång. Då känns Festen mer som en pjäs.

På tal om Festen, en film som i min värld är 5/5. Det är en film som behandlar familjehemligheter på ett sätt som inte lämnar någon som tittar oberörd, samtidigt är det en rätt ”enkel” film att titta på, det känns som den är gjord med ett lätt handlag. Jakten (4+/5) är lite samma sak. Otroligt tuff grundpremiss i filmen men historien flyter på som ett rinnande vatten. Nu är Kollektivet som berättelse betydligt ”ytligare” än både Festen och Jakten MEN det är familjeångest och jobbigheter som borde kunna få mig att vrida mig i biofåtöljen. Nu gör jag inte det. Jag njuter mest.

Thomas Vinterberg är i mina ögon en mästerregissör, definitivt på pallplats vad gäller nordiska regissörer (och jag väljer att blunda för Far from the Madding Crowd när jag säger det, mest för att han inte varit inblandad på samma sätt i den filmen, med manus och så). Nu väntar en ubåtsfilm med Colin Firth och Matthias Schoenaerts och jag kommer givetvis se den men väntar med spänning på nästa film där även historien är hans egen. Då är han som allra allra bäst.

Vi som såg filmen hade inte riktigt samma åsikter om den. Såhär tyckte Jojje och Sofia. Och Daniel tyckte såhär.

BY THE SEA

Tio år efter Mr. and Mrs. Smith kom By the sea. Det här är en film som känns helt otänkbar att den skulle ha blivit till om det inte varit för att Angelina Jolie och Brad Pitt klarat sina första tio år tillsammans och att dom är väldigt trygga med varandra. Historien handlar nämligen om ett gift par i djup kris.

Manuset är skrivet av Angelina Jolie och hon har regisserat filmen, dessutom är hon och Brad ensamma producenter samt spelar huvudrollerna. Det känns helt enkelt som att filmen är nåt slags hjärtebarn för dom båda.

Den amerikanska författaren Roland (Pitt) och hans till synes djupt deprimerade fru Vanessa (Jolie) beger sig till en liten fransk kuststad för att få lite lugn och ro och kanske hitta tillbaka till varandra. Roland behöver skriva på sin roman men dricker mest på dagarna. Vanessa behöver precis allt annat på jorden men ingenting är bra. Hon är negativ, ledsen, håglös, en ensam själ. Det enda som håller henne uppe är att hon upptäckt ett hål i väggen genom vilket hon kan spionera på dom nygifta lägenhetsgrannarna och deras vilda sexliv.

Det här är en skyndsamt långsam film. Historien går framåt i det enda tempo den kan, det vill säga sakta sakta sakta. Har man det minsta bråttom riskerar man kraftigt myr-kli i byxorna men känner man för ett kontemplatoriskt drama med våldsamt vackra människor i bild så är det här en perfekt film. Den utspelar sig i mitten på 70-talet och den känslan kan man inte ta miste på. Stora rökfärgade glasögon, scarves, håriga armhålor (givetvis bara på Braddan), en beige-brun färgskala där endast det turkosblå havet sticker ut.

Efter att ha sett filmen känns det nästan som att jag själv varit på semester en liten stund.

MR. & MRS. SMITH

Med facit i hand, det mest kittlande med dagens film är (väl?) att det var under denna inspelning som Brad Pitt glömde bort att han var gift med Jennifer Aniston och inledde en relation med Angelina Jolie. Och återigen med facit i hand, det där snedsteget visade sig (ju) vara ett rätt ihållande steg då dom numera är gifta och har sex superfina barn tillsammans. Kolla bara dessa tre bröllopsbilder, helt (1) fantastiska (2) allihop (3). Den där slöjan som barnen fått rita på, alltså jag dööör så fint!

Men nu är det här inte nån bridezillablogg utan tanken är att jag ska skriva lite om The Movie of The Day, den som alltså handlar om det gifta paret John och Jane med efternamn Smith, ett par som får det allt tristare med varandra, vardagen lunkar på, middagsmaten blir äckligare och äckligare (Jane är ingen top chef direkt och varför John inte lagar mat utan bara knycklar ihop näsan och äter fast det smakar fan vet jag inte). Dom båda åker iväg på sina egna grejer, det som dom båda tror är vanliga jobb. Men ingen av dom är hederliga förvärvsarbetare direkt, dom är båda nån typ av agenter/lönnmördare med varsin arbetsgivare vilket gör att dom ibland har samma måltavla men av olika anledningar.

Så länge det bara är jag som tittar som vet om deras dubbelspel tycker jag filmen är jättebra. Angelina Jolie spelar uttråkad hemmafru med den äran och hon är stentuff agent med samma trovärdighet. Brad Pitt suckar som vilken surgubbe som helst och verkar inte se nåt ljus i mörkret gällande deras träliga äktenskap. När verkligheten går upp för dom byter filmen växel och det blir betydligt mer action, vilket funkar men filmen blir annorlunda.

När filmen nästan är slut pausar jag för att fylla på kaffemuggen men ser då till min förvåning att det är en HALVTIMME kvar på filmen! What? Den är ju slut?! Jättekonstigt! Den börjar liksom om igen och dom där trettio minuterna går verkligen på tomgång. Det är synd, det förtar en massa, helhetskänslan av filmen blir liksom…fadd.

Från jättebra till bra till helt okej till supertråkig på två timmar men hela tiden med paret Jolie-Pitt i centrum. Säga vad man vill om filmen men dom har en helt otroligt bra personkemi.