Jag vet inte varför jag var den som vaknade först den där lördagsmorgonen, jag var ju tretton år och trött jämt. Kanske var det Mordillio som lockade, jag vet inte, jag vet bara att jag satte på tjock-TV:n och möttes av allt annat än Gomorron Sverige. Det var en enfärgad bild med en enkel text: programmet var inställt. Sveriges statsminister Olof Palme var skjuten.
28 februari 1986 dog Olof Palme och med det även Sverige, i alla fall det Sverige som fanns under min uppväxt. Visst har jag känt av det och självklart har jag förstått det men det var först efter att jag såg Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentär som sanningen verkligen sjönk in. Det var som att få en smäll med en boxhandske rätt i magen. Luften gick ur mig. Satan alltså. Sverige, mitt Sverige, var tog du vägen?
Min kära morfar uppe i himlen var i hela sitt liv en trofast socialdemokrat. Många timmar har jag suttit och diskuterat, nej…fel ord, hört honom tala sig varm om socialdemokratins förträfflighet och om hur mycket hela vår familj har detta parti att tacka för det vi har. Det vi hade var exakt ALLT vi människor behövde enligt honom: skapligt boende, jobb inom stat, kommun eller storföretag som aldrig någonsin går i konkurs, råd att betala räkningar men så få räkningar som möjligt, tillgång till råvaror som kan tillagas medelst salt och vitpeppar och råd att äta en färsk krabba var fjärde fredag, en liten bil med motorn bak, fri skolgång samt ekonomiskt utrymme att få undan en slant på bankboken. Varför skulle någon i vår familj rösta på något annat parti än socialdemokraterna när vi hade allt?
Jag tänker på morfar när jag ser filmen. Jag undrar hur pass förbannad han hade varit om han levt idag. Själv kan jag se rätt objektivt på det som var, på att hela gräsmattan kanske inte var grönare, på att Olof Palme inte var Gud. Det sköna är att även filmens upphovskvinnor kan det. Filmen om Palme är ingen odelat positiv film, det är ingen reklamfilm för en enkom hyllad och omtyckt landsfader och det är det som gör den så förbannat bra.
”We should try to make life as decent as possible. That is what politics is about”. Palme blir intervjuad av BBC och pratar med ovanligt snyggt engelskt uttal om sina visioner och det låter så enkelt. Han är ung, han är skönt naiv och han tror verkligen på sig själv när han säger att han vill förändra världen. Han tror att det går och han tänker inte ge sig.
Jag måste pausa filmen och skriva upp citatet. Jag blir lite rörd när jag ser en yrkesman som uppvisar känslor ingen nu levande politiker kan förmedla ens ett uns av. Hans blick är så vaken, så nyfiken, så inbjudande och jag förstår Mona Sahlin när hon säger i filmen att hon först följde Palme, sen blev hon socialdemokrat. Maken till karismatisk partiledare/statsminister har Sverige aldrig skådat och det är en åsikt jag står för till hundra procent och det alldeles oavsett hans politiska agenda. Däremot fattade jag nog inte det DÅ, inte när morfar mässade, inte när jag som förstenad stod och tittade på den där skrämmande pausbilden den där lördagsmorgonen eller samma februarikväll när pappa och jag tog en tur i SAAB:en istället för TV-underhållningen som också var inställd. Jag fattade att vår statsminister blivit mördad men inte hur stor han var i resten av världen, inte vilken retorisk mästare han var (herregud, han använder ord som vederstygglig!) och definitivt inte vilken utseendemässig förvandling han genomgick under sina år vid makten.
Titta på filmen. Titta honom i ögonen under filmens första timme och gör detsamma under den tredje. Det är något som dött på vägen. Gnistan? Orken? Förväntningarna? Kom verkligheten ikapp honom?
Efter tre timmar framför den här dokumentären kom verkligheten definitivt ikapp MIG. Jag känner mig lite ledsen, lite liten, lite ensam. Världen känns betydligt mindre nu än när jag var liten men samtidigt mycket kallare och hårdare. Det Sverige jag kände finns inte längre. Nu är det nåt annat, nåt som jag på många sätt inte tycker om.
Jag undrar hur förbannad Palme själv hade varit om han levt idag.
Har inte sett dokumentären och tänker inte ge mig in på politik eller hur Sverige ser ut idag.
Däremot minns jag hur jag fick reda på det. Jag var inte så gammal, men minns att det var några bekanta på besök hemma hos oss (det var trots allt fredag). Jag var därför uppe ganska sent och så hade min bror av någon anledning lyssnat på radio där de sagt att Palme hade blivit skjuten. Så jag fick reda på det under kvällen/natten innan man egentligen visste vad som hade hänt. Mer än så minns jag inte, men visst kändes det lite overkligt.
Det mest intressanta är ju om man någonsin kommer att lösa fallet. Ser ju inte direkt ljust ut nu. Men det är en annan fråga som jag förmodar inte har så mycket med dokumentären att göra.
Movies-Noir:
Har du inte sett filmen för att det ”bara inte blivit av” eller är du inte det minsta intresserad av Palme som person?
Dokumentären tar inte upp mordet som brott betraktat och det tycker jag är vettigt. Det är mer ett tidsdokument och ett personporträtt än nånting annat och som sådan är den i princip perfekt gjord. Klippningen är mumsmums! Hur ofta tänker man så? 😉
En kombination om man ska vara ärlig, men jag är definitivt inte emot att se den. Mycket möjligt att den dyker upp inne hos mig så småningom 🙂
Movies-Noir:
Jag håller ögonen öppna 🙂
Fint skrivet söstra.
Brossan:
Tack <3
håller med gubben min. Förbaskat välskrivet! Måste se den här känner jag. Kram på dig! Minns själv den där dagen kristallklart. Hela familjen samlades i djup chock. Det var dagen vi insåg att vad som helst kunde hända även i vårt trygga lilla land.
Lie:
Tack! 🙂
Det finns ju några såna här trauman där dom flesta minns exakt vad dom gjorde och var dom befann sig när dom fick reda på det. Palme, Anna Lindh, Prinsessan Diana, tsunamin, 9/11.
Känner precis, som du, efter att ha sett den och tycker precis, som du, lika mycket om filmen. Detta till trots att jag är född 1990 och inte fått vara med om varken Olof Palme som statsminister eller det Sverige som (många, många och åter många) säger upphörde att existera efter hans död.
Men kanske är det därför jag kan förundras och litegrann önska att jag skulle fått känna av det eller fått vara med om ett Sverige där det är omöjligt att som 20-åring få komma in på en arbetsmarknad som inte vill anställa nytt folk (hur många 60-70-talister vet ens hur det är att vara ung på en arbetsmarknad idag?!) och därmed är det omöjligt att kunna starta ett vuxenliv eftersom man inte kan ta något lån för att köpa sig en lägenhet (vilket man nästan borde eftersom det inte finns hyresrätter så det räcker).
Kanske är det nog därför jag blev illa till mods och känner en klump i bröstet i filmens slut (och mini-serien, för den delen) när man ser hans kista åka på kortege genom Stockholm och man får se Anna Lindhs tal i Blå Hallen. Det var ett starkt slut av en film som jag tycker borde ses av många skolungdomar i landet som får växa upp i det Sverige idag som bara stänger dörrar.
Kanske är jag också partisk eftersom jag kan ställa mig bakom en stor del av de värderingar som Olof Palme stod och, framför allt, vågade stå för. Säg den statsminister eller övrig minister som idag skulle kunna prata som han gjorde om världens konflikter.
Jag gillade den även för att jag tycker att Nycander & Lindström gjort ett otroligt bra jobb att ta fram en film som inte vurmar för Olof Palme utan levererar så mycket som en dokumentation av allt omkring honom som person och det han gjorde – på ett väldigt objektivt sätt.
Ursäkta längden på kommentaren. Men det blir lätt så när en film lämnat stora spår och det finns mycket att säga 😛
dan:
Be inte om ursäkt! No-no-no, det är ju jättekul att få långa tänkvärda kommentarer 🙂
Kul att läsa om din syn på filmen, på politiken, samhället och mordet på Palme. Jag får en helt annan syn på alltihop genom dina ögon, det är ju så, det Sverige som fanns då har du ju aldrig upplevt och jag får känslan av att väldigt mycket är väldigt tuffare nu. Visst, det fanns inga bostäder i Stockholm i början på nittiotalet heller (när jag flyttade hit) men andrahandsträsket var ändå funktionellt och det gick att få även okej jobb utan en massa utbildningar, betyg och diplom. Det är kanske inte då konstigt att folk blir äldre och äldre innan dom skaffar barn, det är ju som du skriver, om det inte går att få jobb hår det inte att låna till bostad. En ond cirkel.
Jag säger inte att ALLT var bättre förr men mycket – tror jag – var enklare. Om inte annat så var det ett mänskligare Sverige än nu.
Jag såg tvåtimmarsversionen på bio. Gillade resan tillbaka i tiden. Det var fascinerande att få perspektiv på det Sverige jag växte upp i. Det var så självklart då och nu verkar det otroligt länge sen, en annan värld. Sen är jag väl inte fullt lika förtjust i Palmes person eftersom jag står så långt ifrån honom politiskt. Men bra franska pratade han förstås. Och han verkar ju ha delat min passion för retorik. Håller den inte för årets bästa dokumentär (som jag tycker var Searching for Sugar Man). Mer TV-filmskvalitet än biokvalitet. Men en solklar fyra var det!
Jessica:
Men visst var det intressant att höra honom prata om kvinnofrågor på ett sätt som skulle kännas modernt även idag. Han kändes väldigt mycket före sin tid i hur han tänkte och i sina visioner.
Och otroligt bra på franska! Imponerande! 🙂