PIXELS

Att TV-spel kan göra dom som spelar helt inne i sin egen värld kan väl alla som någon gång provat skriva under på. För egen del har jag inte varit fast i ett spel sen Rummel & Rabalder i början på 2000-talet men jag minns när jag var liten, längtan efter ett eget Donkey Kong, tjatet som aldrig fick fäste hos mina tröga föräldrar.

ALLA spelade verkligen Donkey Kong – utom jag. ALLA. Och nu överdriver jag inte. Det var på gränsen till barnmisshandel att inte ge sin avkomma ett Donkey Kong i början på 80-talet. Jag tyckte det då – och SA det då, högt och ljudligt tusen gånger om dagen – och jag tycker det fortfarande. Som förälder får man liksom välja striderna, man behöver inte nödvändigtvis dra ”vem har sagt att du måste vara som alla andra”-kortet HELA TIDEN, om ALLT! Så. Med det sagt. Hade Donkey Kong funnits nu hade mina barn haft varsitt. Punkt. Nu går vi vidare.

Brenner (Adam Sandler) var en jäkel på dataspel när han var ung. Inte bäst, NÄST bäst. Den bäste var Eddie (Peter Dinklage), dryg och jävlig med nordamerikas fulaste hockeyfrilla. Brenners bäste polare Cooper (Kevin James) var inte alls lika bra/intresserad av att spela men han var en trogen sidekick och det gick bra för honom ändå i livet. Han blev USA´s president och nu är det hans ansvar att få ordning på grejerna när dataspelsfigurer modell jättestora regnar ner från himlen. Och inte är dom godhjärtade myspysfigurer inte. Nej, dom är MORDISKA. Och vilka är bäst lämpade att använda sig av för att kriga tillbaka: militären eller ettan och tvåan i TV-spels-VM, Brenner och Eddie?

Pixel är – såklart – en dum film. Korkad och ytlig och keff. Samtidigt, charmig och bitvis rätt finurlig. Men också ful. Den enda riktiga känsla jag känner i filmen är glädjen över att se Donkey Kong ond.

Mamma kanske hade rätt?

Fan också.

[Peter Dinklage är UNDERBAR som Eddie. Bäst i hela filmen!]