Jaha… Vad ska jag plita ihop om det här då? Filmen är just precis sedd och det snurrar i huvudet.
Det första jag tänker på är ungjävlar. Fy fan vad lätt det är att tycka illa om många många ungar nuförtiden. Reptilhjärnan bara pumpar ut aggressioner och jag känner igen mig i så många scener i filmen att det knyter sig i hela magen. Som jag har bråkat och tjafsat med stöddiga kids, jag har blivit kallad både det ena och det andra när jag gått emellan i bråk och trott mig gjort nytta. Vuxna som ”lägger sig i” gör sällan nytta, i alla fall är det inte så det känns i magen när jag går därifrån med spott i nacken.
Det andra jag tänker på är var kommer den här attityden ifrån? Har ungar i alla tider varit lika kaxiga? Okej att barn och tonåringar alltid bråkat sins emellan, i gäng och med varandra men denna respektlöshet mot vuxna, har den kanske alltid funnits? Är det bara jag som inte längre är ung och inte längre ser på saken från en tonårings perspektiv utan från den vuxnes?
Det tredje jag tänker på är fy satan för att vara ung idag. På många sätt borde det vara lätt som aldrig förr men jag tror det är precis tvärtom. Barn blir stora fort, kan mycket, förstår massor, lär sig hantera tekniska prylar innan dom kastat första nappen, får lära sig ta ansvar i skolan, planera eget arbete, sköta sina åtaganden utan påminnelser men nånstans känns det som att det blivit en glitch i systemet. Nånting går snett hela tiden och det hjulet snurrar på bra fort.
Det fjärde jag tänker på är Ruben Östlund. Regissören Ruben Östlund som skrivit manus till filmen, som kommit på att detta går att filma, som ser problem som är stora som såriga kratrar och i detta hål trycker han ner både tummen, pekfingret, hela handen och ett filmteam. Jag är långt mer imponerad av Play än av hans förra film De ofrivilliga och antagligen är jag det just för att den här filmen ligger mig närmare rent privat.
Det femte jag tänker på är skådespelarna. Alla dessa unga pojkar som agerar utan att agera, jag blir så väldigt imponerad. Inte för en sekund känns filmen orealistisk, inte en enda scen känns som hittepå eller ens som en del av en film. Det känns som jag får se utvalda delar från övervakningskameror och det gör mig i viss mån illamående, samtidigt som jag med denna klump i magen inte kan bortse ifrån att det är dessa unga begåvade skådespelare som hjälper mig nå dit.
Hade jag sett Play innan det var dags för Guldbaggegalan så hade jag blivit uppriktigt SKITFÖRBANNAD över att Apflickorna vann priset för Bästa film. Nu krafsar jag mig mest i hårbotten och funderar. Hur kunde Apflickorna vinna? Hur i helvete gick det till? Nu fick Ruben Östlund visserligen en Guldbagge för Bästa regi – och det med rätta – men Play är utan konkurrens både den bästa och den viktigaste svenska filmen från 2011.
Nu till frågan, det sjätte jag tänker på: kommer jag nästa gång jag hamnar i en konflikt med ungdomar i grupp att reagera mindre eller starkare? Kommer jag att backa och gå därifrån eller bege mig in i stridens hetta och flippa helt?
Jag vet faktiskt inte.
Jag måste få återkomma i frågan.
Det låter verkligen lovande, om än lite jobbigt också. Jag köar för den på biblioteket, tror den borde dyka upp hos mig snart.
Jessica:
Jobbigt är bara förnamnet. Det kändes som en veckas heltidsarbete att se filmen och den släpper inte från skallen heller. Men å andra sidan är det svårt att se detta som något negativt. Filmen är viktig att orka sig igenom och jag hoppas den hamnar hos dig snart.
Riktigt kul att du (äntligen! ;)) sett och gillat filmen. Bra skrivet också. Den rör till det i huvudet och sitter kvar ett bra tag. Japp, det är den klart bästa filmen från förra året och, ja, jag blev lite irriterad när Apflickorna tog hem baggen.
Jag tycket inte filmen bara var jobbig utan den hade faktiskt en del komiska poänger också.
http://jojjenito.wordpress.com/2011/11/10/stockholm-filmfestival-2011-play/
Jojjenito:
Du har rätt, jag fnissade faktiskt några gånger men det är inte dom komiska inslagen som sitter fast i hjärnbarken såhär efteråt, inte hos mig i alla fall. Goooosch vilken bra film!
Då jag älskade de ofrivilliga och s.k feelbad filmer blir jag riktigt peppad att se den här filmen efter din fina och tänkvärda recension. Nu ska jag bara hitta ett tillfälle när jag känner för att se filmen en sådan här film kastar man inte bara på hursomhelst.
Det där med barn är knepigt men i många fall beror det på (tror jag) att föräldraansvaret försvann. Nu är jag inte ute efter kadaverdisiplin men som man blir behandlad behandar man andra. Jag har varit med om så många fall där föräldrarna skiter i sina ungar, lås på kylskåp, svikna löften, misshandel, ungar som får sova i pannrum ja listan kan göras lång och hela tiden möter man en ständig frustration då socialen inte ingriper. Däri tror jag en del av förklaringen ligger. Sedan finns den skitungar också 😉 men de flesta barn och människor har något gott i sig 🙂
filmitch:
Du har helt rätt i att det här inte är en film som bör ses ”när som helst”. Det är inte avkoppling, det är inte underhållning, det är inte lättsmält på något sätt MEN det viktiga är ATT du/jag/alla ser den OCH att vi pratar om den.
Att man behandlar andra som man blir behandlad själv är ju en sanning som faktiskt inte bara är ordbajseri, det stämmer. Ingen människa föds ond, jag tror verkligen inte det men ibland undrar jag ändå hur det står till i knoppen på en del både vuxna och barn och vad som hänt för att dom ska bete sig som såna skitskallar. Respekt är något som bör förtjänas och det gäller åt alla håll och kanter.
Det finns många delar i den här filmen som skulle kunna diskuteras i timmar men det är dumt att spoila något känner jag. Hoppas du hamnar i rätt mode och ser filmen snart, det ska bli intressant att se vad du tycker om den. Du träffar ju ungdomar på ett annat sätt än jag.
Jag finner det skrämmande att du inte en enda gång under din recension nämner hela poängen med filmen, invandringsproblematiken och det totala misslyckandet av ett mångkulturellt samhälle.
Anledningen till att det inte såg ut såhär när du var liten var för att problemet inte var importerat då.
Sofia:
Jaha, du ser filmen på det sättet, det gjorde inte jag.
Sara menade jag här ovan såklart.
Kul att du har sett filmen Fiffi och vilken personlig recension på det. Man märker verkligen att filmen träffade på ett mer personligt plan 🙂
Måste vara intressant för dig också som förälder att se filmen ”från andra sidan”. Hur tyckte du själv att föräldrarnas roll och perspektiv skildrades i filmen? På rätt sätt eller för frånvarande?
Det jag verkligen gillar med filmen är beroende på sina egna åsikter kan man tolka Play lite precis hur man vill. Tyvärr hade jag inte sett filmen när debatten om filmen pågick i höstas/vintras, men det var intressant att få följa hur olika man kunde se på en och samma film.
http://www.newsmill.se/artikel/2011/12/05/v-lmenande-antirasister-sviker-b-de-offer-och-f-r-vare
http://www.aftonbladet.se/kultur/article13979089.ab
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/47-anledningar-till-att-jag-grat-nar-jag-sag-ruben-ostlunds-film-play
http://avpixlat.info/2011/12/02/rasismen-man-inte-far-tala-om/
Martin:
Vad gäller föräldrarollen så är det lite klurigt. Jag vet ju hur jag är själv och jag har sett hur andra fungerar men om det är någon form av ”norm” att göra som i filmen kan jag inte svara på. Det jag däremot varit med om ett flertal gånger är när jag klivit in i diskussioner och andra vuxna tar barnets/ungdomarnas sida fast dom inte vet som hänt. Sånt gör mig aningens fundersam.
Uppenbarligen är detta en film som kan tolkas och tolkas på väldigt personliga sätt beroende på vem som ser den och det är ju en styrka hos filmen.