Ja, vad kan man säga om Pottersville annat än att det är en lite annorlunda typ av julfilm.
Den arbetsamme och lojale butiksinnehavaren Maynard (Michael Shannon) kämpar på med sin butik i Pottersville, den går sämre och sämre men han fortsätter att vara en snällis både mot kunderna och personalen (Judy Greer).
Han har varit gift med frun Connie (Christina Hendricks) sen urminnes tider och han tror att dom har ett bra äktenskap. Kanske tror Connie detsamma, kanske har inte det faktum att hon iklädd kanindräkt har sex med andra från stan – också iförda denna typ av mundering – ingenting med saken att göra men när Maynard kommer på henne med en av hans vänner (Ron Perlman) i full action i deras sovrum blir han en smula…ledsen.
Så vad gör en lugn snällis som Maynard för att ”lösa problemet”? Han klär ut sig själv i en dräkt (typ gorilladräkt), super ner sig, går ut på stan – och blir filmad! Och vad tror den som filmar att han ser? BIGFOOT!! Plötsligt, över en natt, blir Pottersville känt som stan där man kan se Bigfoot och turisterna väller in. Och Maynards affär blomstrar. Och ändå är ingenting som det ska trots att det är jul.
Obs! Filmen ÄR precis lika skruvad som den låter.
Absolut, Pottersville är inte vad man förväntar sig men den är ju skruvad på ett bra sätt 🙂 Däremot tycker jag att de tappar bort den där julkänslan, eller också är det bara att Bigfoot-jakten är så mycket roligare
Sofia:
Det är inte så vidare värst mycket till julkänsla, det är det inte, förutom lite julpynt här och där. Frågan är om filmen lättare hade kunnat säljas in som en ”vanlig” film, alltså helt utan julanknytning på posters mm?
Jag tror nog det, det känns som om själva filmen också skulle ha tjänat på att inte klämma in de där lite krystade hänvisningarna till ”christmas miracle”