Jag tittar på Pride och tänker att det är nåt fel på mig.
Jag vill pausa, lägga mig på en divan och analysera min mentala hälsa. Varför blir jag inte glad? Varför ropar jag inte ”Hallelujah Moment” och smackar upp fem fiffiluror i betyg? Det är ju en sån fin tanke det här att göra film av två av marginaliserade samhällsgrupper, varav den ena hjälper den andra när den har det tufft.
Organisationen Lesbians and Gays Support the Miners är precis som det låter, homosexuella som stöttar gruvarbetare under den brittiska gruvstrejken på 80-talet. Jag känner att den där meningen får det att klia i kroppen. VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? Det är härligt ju. Upp till kamp. David mot Goliat, tillsammans är vi starka, en för alla alla för en, hela grundförutsättningen för Pride borde passa mig som handen i handsken, hela soundtracket kryllar dessutom av 80-talsmusik.
Men nej.
Jag kapitulerar.
Det går inte.
Jag fattar grejen och jag förstår hyllningarna och jag tittar på ImdB och ser medelbetyget 7,8 och jag känner att alla andra har antagligen rätt men jag kan ändå inte strunta i min magkänsla som säger att filmen inte funkar. Jag blir inte glad av den. Jag känner mig inte upprymd och energifylld och jag är inte med i matchen. Det största med filmen är att den ens blev av, det kan inte ha varit någon självklarhet även om den är based on a true story.
Mitt tips: Se The Full Monty istället. En toppenfilm rätt igenom. Varför jag tokälskar den och gäspar mig igenom Pride kan jag dock inte förklara. Det är bara skillnad, inte svårare än så.
Sofia har också sett Pride och hon gillade den a lot. Jojjenito gillade den a bit less och Movies-Noir not at all (den kortaste recensionen någonsin på hans blogg?)
Säger som du brukar göra (och som jag tycker är ett jättebra förhållningssätt): jättesynd att den här filmen inte funkade för dig eftersom det ju alltid är roligare att se filmer som man tycker mycket om. Men tex det här att det inte finns något djup karaktärsbeskrivning eller -utveckling i någon av rollerna kan jag absolut förstå att det är något som gör att man inte engagerar sig som tittare.
Men bara soundtracket kanske kan funka?
Sofia:
Jag ska testa att bara lyssna på soundtracket. Måste bara sluta lyssna på 50 shades of Grey-musiken på repeat först 😉
Ja, jag håller med. Som film är den faktiskt inget speciellt. Jag sorterade in den under ”en film där budskapet är bättre än filmen i sig”. Som Sofia är inne på så gicks det aldrig riktigt på djupet. Tack för ping. 🙂
Jojjenito:
Men det är ju så många som hyllar den….så många toppenbetyg…. Riktiga feel-good-filmer brukar man inte kunna värja sig mot men jo….tydligen. Jag har blivit Sofia och Sofia har blivit jag när det gäller just den här filmen 😉
Instämmer med de två föregående talarna. Karaktärsfördjupningen saknas verkligen, vilket någonstans gör det hela lite banalt. Något som ju ämnet inte alls är.
Men jag gillade den ganska mycket ändå, dels för att jag inte hört talas om historien innan och tyckte den var väldigt intressant och fin, men också för den allmänna känslan. Bra musik och underbara miljöer har den verkligen (okej, kanske krävs en anglofil för att kalla det där brittgråa för underbart).
Sedan är ju både The Full Monty och Brassed Off mer personliga (gillar framförallt den senare), men det intressanta med Pride är väl att den inte bara är ännu en småstadsskildring utan en sådan gjord ur Gay-Londons synvinkel, typ.
Gustav:
Det är inte alls banalt egentligen men filmen känns som en….serietidning, modell medioker. 🙂
Det känns som att det är jag som skrivit recensionen…. Så på pricken !
Jaana:
Skönt att höra att vi är fler som det är ”fel på” 😉