PRINCE AVALANCHE

Två idioter på vita duken. En idiot i salongen.

Jag kände mig som en riktig jubelidiot när jag satt på Grand och bevittnade pressvisningen av Prince Avalanche. Jag trodde jag hade koll på filmen. Jag hade för mig att det var en komedi men jag vet inte om jag någonsin kliat mig i ögonen lika ofta under ett biobesök. Jag kände mig bara så hemskt osäker på vad det var jag såg.

Alvin (Paul Rudd) och Lance (Emile Hirsch) är vägarbetare långt hemifrån. Det är 1988 och Alvin pluggar kassettbandstyska. Lance vill mest ”doppa veken”. Dom sover i tält i skogen i veckorna. Alvin ser väldigt mycket ut som en tysk på charterresa med vadhöga strumpor, loafers, shorts och grov mustasch. Lance är mest bara valpig och bror till Alvins flickvän. Ibland möter dom en lastbilschaufför som pussar en docka som ligger i vindrutan och bjuder på sprit. Ibland ser Alvin en dam som letar minnen från sitt nedbrunna hus. Ibland leker Alvin och Lance, ibland pratar dom. Lance tror att abort heter labort.

Det här är american independant när det är som allra mest ocharmigt, banalt och fullskitet med genrefördomar. Tajta t-shirts, knepiga män med ansiktsbehåring, klinketiklonkmusik och/eller ledsen-kille-med-gitarr fast i detta fall instrumentalt. Närbilder på myror i klunga. En självskriven onaniscen. Prat om djupa saker som kärlek och barn men väldigt lite verkstad. Utflippning i slow motion.

Prince Avalanche är baserad på den isländska filmen Á annan veg. Den vill jag inte se.