Som sista film den här Philip Seymour Hoffman-helgen har jag valt Along came Polly.
När jag såg den på bio första gången låg jag mestadels på golvet mellan sätena i kramp. Jag skrattade som om det inte fanns en morgondag, tårarna rann, jag kippade efter andan och missade så mycket av filmen att jag var tvungen att se om den några dagar senare. Nu har jag sett den säkert tjugo gånger till och jag tröttnar inte. Aldrig att jag gör det.
Philip Seymour Hoffmans entré i filmen är värdig vilken diva som helst. Herregud så galet, hahahahaha! Alltså, han kommer in genom dörren och bara hmppaaahahaaahahaaaaa, nej det gååååår inte, jag kan inte klä detta i ord, det går inte men ett tips är att spola tillbaka och se scenen i slow motion. Det är filmhistoria och jag kan inte fatta hur han lyckas göra det han gör så sablans snyggt.
Se filmen, se den, bara gört! Tycker du inte om Jennifer Aniston, avskyr du Ben Stiller, hatar du illrar, kiss och bajs och svettskämt, försök stå över det och se Along came Polly för stunderna med PSH i sitt ABSOLUTA ESSE.
Gift dig med mig Phille! Kom hit med dina grå nedhasade mysbyxor, ditt cykelställ och din slappa bakdel. Ett liv med dig kan aldrig bli tråkigt. Vad väntar du på? I wanna be Fiffi Seymour Hoffman!
Har sett filmen men kan för mitt liv inte komma på vad den handlar om ja där ser man vad olika man påverkas av filmer men den kanske är värd en omtitt?
filmitch:
Det är klart den är värd en omtitt – med fokus på PSH! 😀
Huh, och jag som medvetet hoppade över den här eftersom jag trodde att det skulle vara en vanlig, genomsnittlig romcom. Men efter din kärleksbomb får det nog bli ändring på det. Tack för tipset och tack för trevlig helgläsning!
Sofia:
Den är varken vanlig eller genomsnittlig, i alla fall inte i mina ögon 😉
Tack själv för alla kommentarer helgen igenom 🙂