Är du sugen på ännu en Spike Lee joint efter Blackkklansman? Här kommer en, för mig, tämligen okänd sådan men den är Lees sjätte film i vad han kallar ”Chronicles of Brooklyn”.
I den här filmen får vi följa den unga medelklasskillen från Atlanta, FlikRoyale (Jules Brown), som blir lämnad över sommaren hos sin excentriske pastor-farfar i Red Hook, Brooklyn. Det blir en kulturkrock av Guds nåde när Flik ständigt fotar och filmar med sin Ipad 2 och farfar är förbannad och mest har Gud i skallen.
Det här är en färgglad liten film. Verkligen färgglad. Det är knallgult, knallblått och knallrött i princip i varenda scen och faktiskt rätt vackert att se super-gul-ostig mac´n´cheese på rött och blått porslin. I den sommarheta kyrkan blandas färgen knallila in i kombination med furu-gult och guldkrucifix.
Jag tittar på filmen och i ärlighetens namn, ingenting fastnar mer än färgerna. Det är en skrikig film, alla är högljudda och detta i kombination med att bakgrundsmusiken i långa stunder är jättehög gör att jag märker att jag sänker ljudet i omgångar så pass mycket att jag sista tjugo minuterna knappt hör vad som sägs. Jag är liksom trött i öronen och om det inte vore som så att jag älskar färg skulle säkerligen ögonen gett upp också.
Jag tycker inte det här är någon av Spike Lees bästa filmer, det finns kanske en anledning till att den inte är så värst känd? Okej för stunden, intressant om man gillar Spike Lee som filmskapare och/eller har en fetisch för Brooklyn, annars kan man utan dåligt samvete skippa den.
.
Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.