Efter att ha läst fina ord om den här filmen både hos The Velvet Café och Flmr beslöt jag mig för att hyra den. Jag gillade regissören Andrea Arnolds andra film Fish tank och det här är den första, men filmerna skulle med lätthet ha kunnat byta plats då den här inte andas ett dugg av debutantångest.
Jackie (Kate Dickie) jobbar bakom kameror. Hon håller koll på övervakningapparatur, tittar på TV-skärmar och ser allt vad invånarna i Glasgow gör. Ja, nästan allt i alla fall då kameror är uppsatta där man minst anar det. Att hon är ledsen, sorgsen, att nåt hemskt har hänt förstår jag ganska snabbt men vad som hänt är inte självklart. Det känns dock som att hon trivs med livet bakom skärmarna, att dom fungerar som ett skydd mot den verkliga världen, världen i vilken hon inte längre vill ingå.
Verkligheten går tyvärr inte att regissera, på gott och ont, så när Jackie en dag ser en speciell man i en av monitorerna kommer alla känslorna upp till ytan igen. Mannen, Clyde (Tony Curran) är den sista mannen på jorden som hon ville se igen men nu är han där och det är bara för henne att fejsa fakta.
Sakta sakta lägger filmen upp maskor på strumpstickorna och varv för varv jobbar den sig fram emot slutet, mot strumpan som inte hinner bli helt klar när filmen är slut. Vad som hänt får jag reda på men det tar en stund och egentligen är det inte vad som hänt som är det viktiga, det är att det hänt, det är hur det förändrat Jackie och vad hon gör med sitt liv som är filmens fokus.
Red road är, precis som Fish tank, väldigt närgångna filmer. Kameran letar sig nära kroppar, det är nästan lukt-TV av det hela men det blir aldrig otäckt eller rått, bara personligt. Mest personlig är en speciell scen, en sexscen, som känns så äkta att jag undrar om dom faktiskt inte ligger med varandra på riktigt. Gör dom det inte så känns det som en scen som är svårare att spela än att göra, i alla fall för skådespelarna. Kameramännen är kanske av en annan åsikt.
Kate Dickie gör ett fint porträtt av den trasiga Jackie och jag ser fram emot att beskåda henne i fler filmer framöver, Prometheus i sommar till exempel. Andrea Arnold får gärna göra fler filmer i samma genre då hennes nya Wunthering heights inte lockar mig nämnvärt. Tony Curran har vi nyligen sett i årets svenska Melodifestival. Nähä, var han inte med? Jag som kunde ha svurit på att han kallade sig The Moniker.
Lite snål med betyget tycker jag allt du var!
Jag går själv och surar över att Wurthering Heights inte har haft premiär i min hemstad ännu och undrar ängsligt om den kommer att gå oss förbi och jag måste bege mig till huvudstaden om jag ska få se den.
Jessica:
Ja, jag var kanske det 🙂 Jag tyckte att den låg och skvalpade mellan en stark trea och en svag fyra mest hela tiden och kanske blir det att jag höjer den vid en omtitt.
Tycker ändå att du sammanfattade ganska bra vad både Jessica och en annan upplevde.
Vi är ju på samma spår helt klart. 🙂
Steffo:
Ja det är vi. Jag var lite snålare med betyget än ni bara 😉
Utifrån din beskrivning vågar jag påstår att jag är högeligen nyfiken på vad denna regissör kan göra med Wuthering Heights. Genrebytet (i ett avseende i alla fall) är ju ganska radikalt om man säger så.
Sofia:
Se den gärna så får jag se efter att ha läst din recension om jag ser den eller inte. Känner mig lite skeptisk efter min upplevelse av Jane Eyre. 😉
Just det, jag har ju två klassikerfilmer som jag är nyfiken på. Tack för påminnelsen, nu ska jag bara hinna se dem också 😉
Tack för påminnelsen. Jag gillade Fish Tank och den här verkar ju riktigt bra. Har bara skummat din text så jag ber att få återkomma.
Jojjenito:
Det är lite samma känsla här som i Fish tank – men utan Fassbender (vilket såklart aldrig är ett plus men i alla fall…..)
Återkommer snart. 😉