Först kom den norska filmen Utøya 22 juli, sen kom Paul Greengrass Hollywoodvariant 22 juli och som den tredje filmen – och med facit i hand helt självklara – kom dokumentären Rekonstruktion Utøya. Innan dessa filmer kom skulle jag nog ha sagt att ingen av dom riktigt behövdes men nu när jag sett alla tre är jag SÅ glad för att de alla blev gjorda.
Det är tre helt olika beskrivningar av precis samma hemska händelse och det är också en fin uppvisning i filmmediet. Det är otroligt stor skillnad i känsla och tempo filmerna emellen. Utøya 22 juli är filmad i realtid och den har en nerv och ett tempo som är plågsam, som skär i märg och ben. 22 juli är mer en ”vanlig film”, en film som berättar det som hänt från flera olika personers perspektiv och som korsklippts som vilken dramatisk film som helst.
Rekonstruktion Utøya är en dokumentärfilm som tar hemskheterna till en alldeles unik nivå i och med att det är överlevande från massakern som själva är med i filmen och som själva ska iscensätta det som hänt tillsammans med skådespelare. Jag tycker det här blev äkta, tungt, sorgligt och samtidigt jättefint på ett sätt som jag inte var riktigt beredd på.
Manusförfattaren och regissören Carl Javér har verkligen lyckats göra en film som ingen annan och som i vissa scener gör att det känns som om luften tar slut i rummet. Det är jobbigt att titta på men för mig känns det inte som ett option att stänga av eller att undvika filmen på något sätt. Har jag sett dom andra två filmerna är det bara att tugga i sig denna med.
Filmen finns att se på SvtPlay (klicka här) till och med 26 januari 2020.
