Skräckfilmssöndag: REVENGE (2017)

En ung sexig tjej med en tajt liten röv befinner sig i ett sommarhus med mannen som äger detta. Mannen är utseendemässigt inte helt olik Michael Fassbender och han är väldigt fascinerad över kvinnans bakdel. Dom är uppenbarligen väldigt intresserad av varandras kroppar, ja dom verkar trivas bra tillsammans så länge inte tjejen tar upp mannens fru och barn som samtalsämne. Då lackar han ur. Men hon svassar runt i trosor och det där dygnet som är mellan hennes hemresa och äkta fruns ankomst verkar inte röra henne i ryggen. Rump-Fia alltså.

Ursäkta mitt språkbruk men filmens kvinnliga huvudroll, Jen (Matilda Lutz), framställs verkligen som ett riktigt franskt våp, i alla fall i filmens första del. Kanske är det ett smart drag då skillnaden mellan Jen pre våldtäkten och efter densamma känns som två helt olika personer. För det är klart hon blir våldtagen. Älskaren, Richard (Kevin Janssens), får nämligen besök av två av hans anställda/delägare/I don´t know och det är ena riktiga sluskhuven. Men det hindrar inte Jen (pre våldtäkten) att göra närmanden/åma sig och kråma sig/söka bekräftelse IN FUCKING ABSURDUM av dessa apfula män.

Jag förstår inte. Jo, jag förstår att det finns kvinnor som beter sig såhär och jag tänker inte varken döma eller fördöma detta MEN jag greppar inte vad manusförfattaren och regissören Coralie Fargeat vill säga med att hon framställs så vansinnigt korkad och enkelspårig. Alltså, det är skämskuddevarning, SÅ illa är det. Att hon tuffar på sig å det grövsta efter att hon blivit våldtagen och förnedrad är en annan sak. 

Det här är alltså en rape-and-revenge-film och som sådan är den både bra och mindre bra. Det som hamnar på minus, förutom det jag nyss nämnt, är att några scenlösningar är så utflippade icke-trovärdiga att jag hamnar utanför filmen. Men för att skriva om något roligare, det finns faktiskt en hel del plus. Filmen är snyggt filmad, det är fin natur och våldet är så grafiskt att till och med en avstängd gore-hjärna som min väljer att titta bort ett par gånger. Det är nåt med glasbitar som gör ont ända in i benmärgen och jag satt verkligen och hurvade mig när dessa skulle plockas bort ur fotsulorna.

Skräckbiten i filmen är dessutom överhängande, Jen är övergiven, våldtagen, nästan naken, livrädd, ensam och lämnad att dö och är inte DET skräck då vetefan. Samtidigt hoppas jag ju att den fighting spirit som göms i Jen kropp skulle finnas i alla utsatta tjejer, att den här ta-ingen-skit-mentaliteten skulle kunna dras ett steg längre vid behov. Och här dras den inte bara ett steg längre utan till sin absoluta spets. Det är ett sånt blodigt crescendo att en liten varning utfärdas. Det är så mycket blod att färgblinda antagligen tror att den är en svart-vit film dom ser.

Filmen finns att se på SF Anytime. Här kan du se övriga filmer jag skrivit om i temat.